”Dessa är mina principer. Om du inte gillar dem så har jag andra.”
Detta kunde ha varit Fredrik Reinfeldts ord. Men det var Groucho Marx som fällde dem. Men medan Marx var komiker är Reinfeldt politiker, och det skrämmer. Jag använde samma citat 2008 om Alliansregeringen. När man begrundar Reinfeldts utspel i samband med Moderaternas partistämma kan det snarare sägas att han inte ens skamlöst byter principer mot andra, han saknar dem helt. Han tycker att idéer är ”exkluderande” och att ”dela upp rätt från fel idéer” går emot hans idé (sic!) om pragmatism och lyssnande. Partiet ska vara ”samhällsbärande” och hävda ”allmänintresset före särintresset”.
Ja, förutom att inte lyssna på FRA-kritiker och ge särintressen polisiära befogenheter genom IPRED, och tiga när särintressen från alla håll och kanter härjar vilt inom EU, förstås. ”Vissa ropar på visioner. Jag vill varna för det.” säger Reinfeldt. Och han är inte ensam. Stämman ska klubba ett idéprogram utan idéer. Få röster höjs mot denna fortsatta ideologiska utslätning, eller snarare utplåning. Man skulle ha trott att det ändå fanns de inom Nya (M) som menade att när man nu genom sin mittenorientering lyckats vinna regeringsmakten två val i rad (även om man kan fråga sig vilket mandat till förändring det gett), kan en mer skarpare ideologisk profil i liberal riktning mejslas ut. Men icke. Man fortsätter på den inslagna vägen. Som Upsala Nya Tidning skrev i en ledare:
”Denna önskan av ett 30-procentsparti att tilltala 100 procent av väljarna faller på sin egen orimlighet. Ett parti kan inte företräda alla åsiktsinriktningar. Utan en egen ideologisk kompass går det inte i längden att åstadkomma samhällsförbättringar. I en verklig demokrati sker framsteg när olika åsikter bryts i en öppen debatt. Andra metoder för tankarna till låtsasdemokratier som Ryssland. Och det är väl inte ditåt som Moderaterna strävar?”
Reinfeldt leder ett parti utan idéer och visioner. Det är djupt oroväckande. Vissa bra reformer har gjorts under den borgerliga regeringen, men mycket har gått åt fel håll i väldigt fundamentala frågor, framförallt när det gäller integritet och EU (bl.a. Lissabonfördraget). Utan liberala idéer och visioner har man inget att sätta emot statens expansion, och man kan t.o.m. bli pådrivande åt det hållet som vi har sett.
De gamla Moderaterna och Högerpartiet hade ett blandat ideologiskt bagage, där dåliga konservativa idéer samlades med bättre liberala, och under Yngve Holmberg, partiledare 1965-70, försökte man sig på liknande avideologisering som dagens Nya (M), men med sämre resultat. Jag saknar Gösta Bohmans skarpa liberala profil som partiledare 1970-81, och det orädda frihetliga klarspråk som kunde skönjas exempelvis i partibroschyren Besked från 1963 (och som jag återgett här tidigare):
“Vi gör allt vad vi kan för att motarbeta den ständiga utvidgningen av ‘den offentliga sektorn’, ett uttryck som bara är en översättning av statligt förmyndarskap och växande skatteanspråk — en ersättning för det förolyckade uttrycket ’socialisering’.”
När (H) bytte namn till (M) 1969 hade man först en röd M-logotyp. Den byttes kort därefter ut till den blå. Det kanske är läge att byta tillbaka till den röda igen. Reinfeldt återupprättade ju också Holmberg för några år sedan.
Erik Herbertson 