Kategoriarkiv: Ayn Rand

Interneringen av japanskamerikaner

Det har uppmärksammats att det i fredags, den 19/2, var datumet 1942 då president Franklin Roosevelt beslöt att internera 120 000 japanskamerikaner (varav 70 000 var amerikanska medborgare) och beslagta deras egendomar, som de inte fick tillbaka efter kriget. Även tysk- och italienskamerikaner drabbades (11 500 resp. 3000). Den libertarianske tidningsmannen R C Hoiles (The Orange County Register) var en av få som kritiserade regeringens beslut.

För en tid sedan köpte jag boken 100 Voices: An Oral History of Ayn Rand, där olika personer som på något sätt hade med Rand att göra intervjuades. Bland dem fanns japanskamerikanen June Kurisu, som när hon var gymnasiestudent jobbade som Rands sekreterare 1947-49. Separat tidningsintervju här. Det är inte allmänt känt, men här ges en intressant bild av Rand, som, även om hon förtjänade kritik för en del, av många motståndare är ett hatobjekt där bara dåliga sidor och ofta även ren misskreditering och osakliga och intellektuellt ohederliga påhopp utgör allt och där man vanligtvis har en bristande förmåga att intellektuellt förhålla sig till henne. Hur ofta har jag inte märkt hur många av hennes värsta vedersakare inte förstår och inte kan förklara hennes idéer.

Kurisu hade med sin familj suttit internerad i läger. Inte bara hon utan även hennes föräldrar (och tioårige brodern) fick för en tid bo och anställning i Rands och hennes mans ranch i Los Angeles (detta var innan Rand & Frank O’Connor flyttade till New York), trots att det egentligen inte behövdes, förutom June då. Där fanns också samtidigt, under ett år, en annan kvinna inneboende. Hon var flykting från Ryssland och hade varit Rands engelsklärare där. June Kurisu, som fick bra betalt, uppskattade Rand mycket och fick även inbjudan till en fest med kända filmstjärnor, men June hade inte möjlighet att närvara pga att hon då inte bodde på ranchen och hade svårt att just då ta sig dit. “I found her to be a very kind woman, not manipulative in any way, but assertive in what she believed and the way she wanted things done. She was totally honest in what she believed.”

Förutom den separata intervjun kan man läsa mer om boken och familjen Kurisu och andra här. “Numerous other accounts show the side of Rand that her critics pretend didn’t exist—her benevolence. We read of children who meet Rand and said she was kind to them and would actually stay in touch with them, often calling them to see how they were doing. Another girl recounts how she lived with Ayn and Frank in a one-bedroom apartment when her parents were having marital problems. Over and over individuals recount an Ayn Rand who was benevolent and gentle.”

I boken finns intervjuer med bl.a. Patricia Neal och Robert Douglas, som spelade Dominique Francon och Ellsworth Toohey i The Fountainhead (Douglas spelade f.ö. även Maurice de Bracy i 1952 års version av Ivanhoe). Douglas var anhängare av Rands idéer, men gillade inte henne som person. Neal gillade henne bättre. Två andra skådespelerskor som inte finns med i boken, Barbara Stanwyck och Lizabeth Scott, var goda vänner till Rand och stod henne politiskt nära. Stanwyck hade velat få rollen som Dominique, Scott spelade i You Came Along, som Rand skrev manus till.

Som en pikant sak intervjuas även Ake Sandler, som var professor i statsvetenskap vid Los Angeles State College och son till den socialdemokratiske statsministern Rickard Sandler. Han träffade Rand i början av 50-talet och lät henne hålla ett par föreläsningar för studenter. Han gillade henne fastän han själv inte stod henne politiskt nära. Hon var mycket vänlig, men bekymrad över att hans far var socialist. Ake Sandler betraktade henne som den mest intelligenta kvinnan han träffat och en mästerlig föreläsare.

Atlas Shrugged och kärlek

Robert Tracinski skrev nyligen en lysande artikel, All An Ayn Rand Hero Really Wants Is Love, som förklarar på djupet vad Ayn Rands roman Atlas Shrugged (Och världen skälvde) handlar om.

”So sure, Ayn Rand glorified plutocrats and looked down on poor people—if you’re reading a completely different book.”[…]

”Much of the plot of Atlas Shrugged can be understood as interlocking story arcs about love and friendship.”[…]

”So if you look at Atlas just as a political parable or an economic manifesto, then complain that it’s two-dimensional, that’s because there’s a whole other level of the plot that you’re missing.”[…]

”So the answer to the paradox is that Ayn Rand doesn’t care about money so much as she cares about the things that give money value: creation, production, and the qualities of character that make it possible to create and produce.

It’s amusing that a lot of same people who talk about Ayn Rand looking down on the poor or wanting to crush the weak also complain that her writing lacks subtlety. Yet themes like this are right out there in the open, and they blithely skip over them. Apparently, it’s a little too subtle for them.”[…]

”Love is about shared values, including the value of loving the truth, loving this world, and wanting to build and create. So are Ayn Rand heroes out to make money? Yes, eventually—after they have achieved the virtues that make money possible.”

Tara Smith om den dygdige egoisten

Tara Smith är filosofiprofessor vid University of Texas i Austin och författare till böckerna Moral Rights and Political Freedom, Viable Values: A Study of Life as the Root and Reward of Morality och Ayn Rand’s Normative Ethics: The Virtuous Egoist. Den 13 maj var hon i Stockholm inbjuden av Timbro för att föreläsa om Ayn Rands filosofi. En bra introduktion och föredraget finns på Timbros hemsida och på Youtube.

Läs även Joseph Rowlands artikel om altruismens inkonsekvens och Timothy Sandefurs bloggpost om altruism och evolution. (Har länkat till dem tidigare)

Tio sanningar som förändrade amerikansk historia

Snart är det 4 juli, datumet för den amerikanska självständighetsförklaringen, ett unikt frihetligt dokument som många amerikaner själva missat innebörden av.

Timothy Sandefur har på sin blogg listat ”Ten truths that changed American history”, med anledning av en lista på ”Ten lies that made American history”. Sandefur skriver: ”Some people enjoy emphasizing the “lies” of American history—and of course it is important to keep the dark side of our past in mind, and to remember how crucial skepticism is in a democracy. On the other hand, reverence is important, too, and an overemphasis on “the lies” can mislead, and can feed an ugly character trait: the self-flattering notion that you’re far too smart to fall for idealism.

Of course, our history and culture have also been profoundly shaped by great truths—and telling those truths often took far more courage than the opposite. At this time of year, especially, it’s worth pausing to think about ten great truths that changed, and continue to change, the United States.”

Läs om dem här!

Tidigare blogginlägg om självständighetsförklaringen.

Från Jamaica till USA jämte en intellektuell resa med Ayn Rand

Något förvånande publicerade nyligen den vänsterinriktade sajten Salon en intressant artikel av filosofidocenten Jason D Hill om hur han som homosexuell och ateist i ett djupt religiöst och homofobiskt Jamaica lyckades skaffa sig en ny framtid i USA och hur Ayn Rands filosofi gav honom en intellektuell rustning. Utdrag:

”Much of Rand’s work, I said, was about the moral status of the individual human soul in an age of mediocrity. What turned individuals away from Ayn Rand was not her atheism, not her defense of laissez-faire capitalism or even her rational demolition of altruism. It was something more visceral. It was their complicity in the destruction of the noblest and most idealistic sense of life that lay within their own souls. Somewhere along the way they told themselves that they had grown up. What they had done, though, tragically, was to annihilate the capacity to hold steadily to a vision of life’s better possibilities and their ability to be the chief engines of change within their own lives.

They had become disillusioned with life largely because they had bought into a cult of appeasement that seduced them into accepting the false idea that to get ahead required compromises, while Rand advocated an unbreachable commitment to one’s values and an equal commitment to the morally unimpeachable character that is required to uphold and preserve such values.

People think of Ayn Rand, I am convinced, 30 years after encountering and studying her philosophy and after deeply observing her detractors, and they feel retrospective shame and guilt over abandoning their idealistic selves — the sense of immeasurable benevolence and optimism they had known at 16 and irrevocably lost, a loss that cost them their vitality and a purpose for living on earth. Celebrating exaltation, heroism and achievement they had learned to sacrifice the best within themselves for a non-recuperable price. Once you you’ve sold your soul, it is no longer yours. You cannot recover it. In enshrining mediocrity such individuals had alienated themselves further from their deepest potential.

Ayn Rand, I submitted, was the penultimate scapegoat of our age who was routinely hated for her stylized creation of a wondrous universe in an age where too many people were polluting it with their unbridled vulgarity and mindless narcissism.

In one sense, she was the quintessential American novelist and thinker. She advocated self-reliance, rugged individualism, limited government, American optimism and benevolence and the can-do-attitude that is the unprecedented hallmark of American exceptionality. On the other hand — and this is part of why she is resented by many so-called progressives and conservatives alike — her philosophical sensibilities are truly outside the mainstream of Anglo-American analytic philosophy. At heart, she represented an aristocracy of the soul and of the mind, a perceived elitism by some; however, if that catchphrase has any conceptual resonance — it was an elitism to which all were invited provided they were willing to do the consistent thinking that will always be required of anyone who wishes to live as a human being.”

Läs även i sammanhanget Joseph Rowlands artikel Selfish Altruism, som jag länkat till här tidigare.

Naturrätten och libertarianismens moraliska grund

George H Smith har en essä i två delar, här och här, om naturliga rättigheter och libertarianism, och varför han i princip är enig med Ayn Rand och drar historiska paralleller till hennes rättighetsteori.

”It was Ayn Rand who first convinced me of the reasonableness of natural rights; and though I have read extensively in this field for well over four decades—more extensively, I daresay, than any of her libertarian critics—I remain with the lady who brought me to the dance.”

Självisk altruism

Joseph Rowlands skriver bra om altruismens inkonsekvens.

Läs även Timothy Sandefurs inlägg om altruism och evolution.

Rob Roy och hedersbegreppet

”Heder” är ett begrepp som har använts flitigt på olika sätt, ofta i sammanhang som egentligen inte är hedervärda, där personer med dålig självkänsla måste återupprätta något som omgivningen, samhället eller familjen förväntar sig, eller som personen tror att omgivningen förväntar sig, med risk för destruktiva följder för alla inblandade. Kirsti Minsaas visar i en bra artikelThe Atlasphere om filmen Rob Roy från 1995 hur ett sunt hedersbegrepp kan åskådliggöras. Utdrag:

In its portrayal of a distinctly moral hero, Rob Roy conforms to Ayn Rand’s Romantic credo that the highest purpose of a fictional work is to project a moral ideal, or, as she liked to phrase it, to hold up an image of “man as he might be and ought to be.” But whereas Rand, in her own fiction, aimed to present a universal moral ideal — personified in heroes who possess virtues she regarded as essential to human flourishing at any time or in any place — Rob Roy gives us a hero whose virtues are intimately bound up with the time and place in which he lives.(…)

It is worth noting that the representation of honor in Rob Roy reflects codes of conduct widely current during the 18th century. The standard view was that honor is a quality of moral nobleness and integrity, residing in a person’s character. In Samuel Johnson’s Dictionary of the English Language (1755), for example, honor is defined as “nobility of soul, magnanimity, and a scorn of meanness.” This dates back to Aristotle, who similarly linked honor to the virtue of magnanimity.

For Aristotle, however, honor was primarily an attitude of esteem or admiration bestowed, by others, on a man of great worthiness. This notion of honor also gained currency during the 18th century. But, under the influence of a decadent aristocracy, it often lost its moral import and decayed into a claim to worthiness derived from nobility of class rather than nobility of soul, something a person of high rank saw as his rightful due by virtue of his superior social position, regardless of moral merit.

In the figure of Rob Roy, we see an honor that fully accords with the conception of honor as a moral quality. Interestingly, it also accords with Ayn Rand’s statement in her West Point address in 1974 that “Honor is self-esteem made visible in action.”

For Rob, honor is above all a matter of self-respect, grounded in his own sense of moral worth, independent of class or how he is judged by other people. This is reflected in his words to his sons that “All men that have honor are kings, but not all kings have honor…. Honor is what no man can give you and none can take away. Honor is a man’s gift to himself.” His words also indicate that he sees honor as an essentially selfish virtue, marked by a person’s unswerving loyalty to his own principles of right conduct.

Rob Roy förklarar för sina barn vad heder är.

Intervju från 1997 med Kirsti Minsaas i Full Context, en tidskrift som först publicerades 1988 för The Objectivist Club of Michigan av Karen Reedstrom (senare gift Minto) för att sedan bli internationellt spridd. Den lades tyvärr ner 2000, men jag har läst den med behållning, i synnerhet för de många intressanta intervjuerna den innehöll. Utdrag från intervjun:

”Q: You are writing a doctoral thesis about Shakespeare. How do Shakespeare and Rand compare?

Minsaas: Well, for me they are both examples of creative genius, having the power to amaze me with the incredible mental power that must have gone into their work.

Q: Are there any important similarities and differences?

Minsaas: The strange thing is that, different as they may seem to be, they are yet very similar in that they deal with the same fundamental issues regarding human existence, particularly on the moral level. Perhaps this has to do with the fact that they are both deeply steeped in ancient philosophical traditions. I am not here thinking only of Aristotle, although he certainly is important in both cases, but also of schools such as Stoicism and Epicureanism and even Platonism. What we find in the literary works of both Shakespeare and Ayn Rand are fictional explorations of the questions that concerned these ancient philosophical traditions, like: how should one live? what is the good life? what is the role of evil in man’s life? why do men fall into tragedy? what is the nature of happiness? But their way of doing this was of course very different. Generally, apart from the fact that Shakespeare wrote dramas and Rand novels, I would say that Shakespeare was a much more openly inquiring writer than Ayn Rand, less dogmatic, closer to Aristotle in fact, less concerned with teaching a doctrine and more concerned with inspiring and provoking the reader to think for himself.

Q: A lot of Objectivists think tragedy in art is automatically bundled with a malevolent sense of life. But I look at a play such as Romeo and Juliet and do not see a tragic sense of life but the author’s warning to future parents of warring families whose children may fall in love. Do you think that tragedy can have the purpose of making people grieve about third party characters and shock them into rethinking their own actions in life? That some tragedy is an effort to inspire the audience through the emotion of grief to become better people?

Minsaas: Yes, I believe these are things that tragedy, good tragedy, may do. But more important, perhaps, from an Objectivist perspective, is the fact that a tragedy, to achieve these effects, indirectly must be strongly value affirmative. It is because we sympathize with the young lovers in Romeo and Juliet, because we identify with their youthful and passionate romance, that we get mad at the parents and the feuding families. In this, the story is in fact very much like We the Living.(…)

Q: In what way can an appreciation and understanding of Shakespeare add to one’s understanding of esthetics? Of ethics?

Minsaas: The supreme value of Shakespeare, I think, lies in his mastery of translating philosophical ideas into drama, of turning different ethical codes into the stuff of dramatic conflict, experienced by thinking, feeling, living human beings. But to fully appreciate this, one has to have some knowledge of both ancient and Renaissance philosophy. Leonard Peikoff has complained about Shakespeare that his characters are not motivated by ideas but by passions, springing up from nowhere. But this is not true at all. Generally, his characters are embodiments of some ethical code or value system. Brutus, for example, in Julius Caesar, is a Stoic, who is destroyed by a rather rigid moral idealism incapable of dealing with the complexities of political reality. And Hamlet was probably meant to represent the code of the courtier that played such an important role in the Renaissance conception of the ideal man and that was popularized through Castiglione’s famous book. The Book of the Courtier. What Shakespeare does with him, however, is that he places him in a situation where he comes under pressures that put his code seriously to the test and force him to readjust it to the demands of reality. Thus, Shakespeare’s tragedies dramatize in different ways what it means to live an ethical ideal in actual reality, put up against the demands of sometimes complex and shifting social pressures. This, I think, should be of great interest to Objectivists – at least to Objectivists interested in living the philosophy rather than just preaching it to other people.(…)

Q: What do you think of the novels of the early 19th century women writers such as Jane Austen and Charlotte Brontë, and why do you think the revival in movies of these books is taking place?

Minsaas: I enjoy both, particularly Austen. I am not too sure about the movie revival, but it might have to do with the fact that many people (both audiences and people in the industry) are tired of the mindlessness and the value vacuum of many contemporary movies and simply go back to great literature for more substance.”

Läs även hela intervjun!

SVT: Socialistisk vänstertelevision

Sveriges Television brukar skryta med att man är fri från politisk påverkan. Så är naturligtvis inte fallet, och så har det aldrig varit, om man inte menar fri från påverkan av politiska partier. Men SVT:s reklam handlar om politisk obundenhet, inte partipolitisk. SVT har i decennier lutat åt vänster, i reportage, dokumentärer och kommentarer. Undantag har funnits och på senare tid har fler röster från olika sidor fått komma till tals. Men tendensen är fortfarande otvetydig.

Det märks exempelvis på den senaste raden av dokumentärer, som serien Why poverty? och Vetenskapens världs avsnitt om finanskrisen. Nu hade jag inte tid att se alla delarna av den förstnämnda. Det finns också gränser för hur mycket bedrövelse man ska behöva uppleva ifråga om vänsterpropaganda.

I Vetenskapens värld skyllde man föga förvånande finanskrisen på avregleringar och fri marknad. Visst, en ekonom från den österrikiska skolan hade gett ett bättre svar än neoklassikern Robert Lucas. Men inte ett ord om räntepolitiken, paketeringarna av de finansiella instrumenten, lagstiftningen som tvingade fram många lån mm. Johan Norberg har skrivit boken En perfekt storm om krisen, men fick förstås inte komma till tals.

Om de s.k. avregleringarna, eller snarare avsaknaden av dem, kan man läsa här och här. Och var det några frimarknadsekonomer som varnade för krisen, så var det ”österrikare”, som även starkt har kritiserat dåvarande centralbankschefen Alan Greenspans avsteg från marknadsliberala principer före och efter krisen. Mattias Svensson skrev redan 1999 i Smedjan om ”österrikarnas” farhågor, något som växte hos dem allteftersom räntepolitiken blev alltmer extrem efter 2001, och andra åtgärder spädde på bubblan.

I Why poverty? fanns ett avsnitt om de ökade klyftorna i USA. Dokumentären missade att belysa finanskrisen och presidenterna Bushs och Obamas statliga ”stimulanspaket” som bidragande till detta, och för all del, vad krisen egentligen berodde på. I programmet fick kommentatorer på vänsterkanten bre ut sig med sin version av tillståndet i USA, om girigheten och om hur Ayn Rand påverkat klimatet i negativ riktning. Republikanernas vicepresidentkandidat Paul Ryan och David Koch, finansiär av många Tea Partyaktiviteter, var föremål för mycket kritik. Man hade frågat dessa och några till om de velat delta i intervjuer, men de ska ha nekat, så istället var det klipp från diverse uttalanden. Men är det någon som tror att dessa skulle ha fått det sista ordet ifråga om mer utvecklande resonemang om sakernas tillstånd?

Nu är jag inte en fan av Ryan och Koch, men Ryan hade en del konkreta idéer om att lägga om den ekonomiska politiken som jag uppskattade, och Koch har hjälpt till att påverka opinionen i marknadsliberal riktning. Men Ryan har varit spretig i ekonomiska frågor och har dessutom starkt konservativa åsikter i en del sociala frågor. Koch har visserligen libertariansk inriktning, men har även stått för en utslätning och jag hör till dem som är mot Kochbrödernas försök att ta kontrollen över Cato Institute.

Men dokumentärens kritik var av vänsterpolitisk karaktär, och i en sekvens förföll man till rent skvaller där man försökte knipa billiga poäng på girighetens ansikte. En anonym portvakt vid Kochs residens i flerfamiljshuset i New York anmärkte på att Koch aldrig gav dricks trots mycket hjälp med hans stora bagage. Han skickade bara en check på 50 dollar till julen, sa personen. Man kan tycka vad man vill om detta, men hur mycket dricks en av många tusentals aktivister för marknadsekonomi ger är fullständigt irrelevant. Är inte 50 dollar generöst? Hur ska man kunna värdera alla gåvor som diverse opinionsbildare och politiker av olika politisk färg gör utifrån anonyma källor? Då kunde ju dokumentären kanske även upplysa om att Koch är en av de största filantroperna i världen, med bl.a. en stiftelse som gett 750 miljoner dollar i stöd till medicinsk forskning, utbildning och kultur.

Jag tycker annars inte att en duktig företagare som tjänar pengar hederligt måste betala av på någon sorts skuld för sin framgång genom att donera till välgörande ändamål. Det är bra att bistå och även ge extra till de som gjort insatser för dig, men funktionsdugliga företag är värdefulla oavsett om välgörenhet också idkas.

I programmet fanns flera missvisande bilder av marknadsekonomins funktionssätt, och man slängde sig med klyschor som att den enes rikedom är den andres fattigdom. Så kan det vara i en stagnerad, ofri ekonomi, men inte i en fri, dynamisk och växande ekonomi, vilket i och för sig USA tar sig ifrån mer och mer med Obamas politik. Felaktigheter om skattesystemet förekom också. Peter Schiff demolerar myten om de rikas skatter förr och nu i denna artikel i Wall Street Journal.

Programmet innehöll de sedvanliga ohederliga attackerna på Ayn Rand. Man kritiserade hennes egoism som om den handlade om manipulativ skurkaktighet. Ingen analys av vad hennes upplysta, rationella egoism består i. Jag har tidigare behandlat oförmågan hos många osakliga kritiker att intellektuellt hantera detta (och jag är inte själv enig med allt Rand stod för).

Likaså for man med osanning om vilka som är ”parasiterna” i hennes roman Atlas Shrugged. En bild på en lodis fick ackompanjera beskrivningen av hennes syn på parasiter, och att hon inte ville att man skulle hjälpa de fattiga. Rand var naturligtvis mot statlig hjälp, men hon var aldrig mot privat hjälp. Hon förespråkade aldrig likgiltighet inför oskyldiga offer. Se vidare om hur hennes moralfilosofiska idéer utvecklats i detta sammanhang här och här.

Parasiterna för Rand var etatistiska politiker, företagare med politiska försänkningar (crony capitalism) och andra som får särskilda privilegier från staten. Det är sorgligt att se denna lättja bland intellektuellt ohederliga att inte kunna sätta sig in i vad Rand stod för. Den brittiske journalisten George Monbiot är en av dem (han förekom inte i filmen), och vars myter om Rand spritts som vandringssägner bland Randhatarna. I The Guardian skrev han i mars 2012 om hennes filosofi:

”This holds that the only moral course is pure self-interest. We owe nothing, she insists, to anyone, even to members of our own families. She described the poor and weak as ”refuse” and ”parasites”, and excoriated anyone seeking to assist them.”

Vilket hon aldrig gjorde. Monbiot och flera med honom lever i en fantasivärld, där man inte behöver intellektuellt analysera fakta, utan man kan tycka allt möjligt som bekvämt passar in i ens vedertagna, men falska verklighetsuppfattning. Tågolyckan i Atlas Shrugged där diverse företrädare för idéer som Rand ogillade omkommer tas av Monbiot till intäkt för att hon tyckte att de förtjänade att dö, när det istället var en metafor för hur dåliga idéer leder till undergång. Om det är lyckat kan alltid diskuteras, men detta är en roman, och Monbiot vantolkar den symboliska innebörden för att ge den mest illvilliga tolkningen av episoden.

Filosofi för psykopater, kallar Monbiot Rands filosofi. Tja, för den som läser innantill och inte är korkad är de manipulativa, ”fixarna” som Rand kallar dem, de onda. Då är det i så fall Monbiot som står dem närmare i sitt motstånd mot henne. Snarare vittnar det om ett psykopatiskt drag hos en sådan som honom att manipulera läsaren att tro något annat om Rand, att vara så motiverad att skada henne och hennes anhängare på ett så ohederligt sätt.

Robert Bidinotto formulerade det bra när han kommenterade de många hatinläggen mot Rand på nätet:

”The highest tribute to Ayn Rand, abundantly in evidence here, is that her critics must distort everything she stood for in order to attack her. She advocated reason, not force; the individual’s rights to freedom of action, speech, and association; self-responsibility, NOT self-indulgence; and a live-and-let-live society in which each individual is treated as an END, not the MEANS of others’ ends. How many critics would dare honestly state these ideas and say, ”…and that’s what I reject”?”

Intervju med Tibor Machan

Stephen Hicks har en ny intervju med ännu en intressant tänkare, Tibor Machan, filosofiprofessor som under flera decennier betytt väldigt mycket för spridningen av libertarianska och objektivistiska idéer. Han har skrivit mängder av böcker, skrifter och artiklar, och jag har länge uppskattat honom. Han är starkt påverkad av Ayn Rand, men har alltid gått sin egen väg.

Intervjun är lång, men väl värd att se. Bl.a. berättar Machan om sin uppväxt i Ungern, och hur han som 14-åring flydde kommunismen 1953 efter att i skolan ha blivit anklagad för att ha en ”kontrarevolutionär mentalitet”.

Om varför han blev filosof och om livet i Ungern.

Hur han kom till USA via Tyskland, och om varför liberalismen behöver en filosofisk grund trots uppenbara brister i auktoritära samhällen.

Fortsättning från föregående, och var han fick sin utbildning och vad som påverkade honom där.

Fortsättning från föregående.

Om vilka huvudteman som finns i böckerna Classical Individualism: The Supreme Importance of Each Human Being & The Promise of Liberty: A Non-Utopian Vision.

Om vilka filosofer han lärt sig mest av och vilka han är mest oenig med.

Om vilket det svåraste filosofiska problemet är som han jobbar på nu.

Om tillståndet för (klassiskt) liberalt tänkande i dagens akademiska värld, och om vilka praktiska steg som behövs för att få ett mer liberalt samhälle.

På Hicks hemsida finns hela intervjun i ett svep, men ändå med uppdelning på de åtta delarna.

Samling av artiklar av Machan.

Machans blogg med mestadels artiklar.