Monthly Archives: oktober 2011

USA och kristendomen

I det senaste numret av tidskriften Neo (nr 5-2011), har den konservative debattören Roland Poirier Martinsson en artikel, Bara Gud kan rädda USA, där han hävdar att det är äktenskapet mellan kristendom och kapitalism som utgjort landets styrka och framgång. RPM förkastar idén om att individens frihet var ”upplysningens och liberalismens goda gåva till Västerlandets kultur”. Han spårar frihetens idéer längre tillbaka i tiden och vill framförallt koppla dem till kristendomen. Bara genom att förbli en kristen nation kommer det att gå bra för USA i framtiden, menar han.

RPM är helt fel ute. För flera år sedan skrev jag en trilogi om USA och religionen, God Bless America? Där gör jag en grundlig genomgång av de filosofiska grundvalarna för USA och hur religionen var beskaffad under tiden för landets grundande och hur religionen efterhand kom att inverka negativt på friheten.

Naturligtvis finns det frön till frihet sådda långt tillbaka i idéhistorien, men att USA uppstod på 1700-talet var ingen tillfällighet. Den amerikanska religiositeten var vid landets grundande påverkad av upplysningen och deismen, där ett stort mått av eget tänkande och frihet tillerkändes människan. Som jag förklarar hade inget motsvarande frihetligt samhälle kunnat uppstå under medeltiden, då kristendomen dominerade. Inte heller hade det kunnat uppstå i större delar av världen under 1700-talet, pga att bl.a. som religionen såg ut underminerade den individens strävanden att förstå världen med sitt förnuft. I flertalet europeiska länder och i Latinamerika var kyrkans makt stark och levde i symbios med staten, precis som under medeltiden. Staten hade också en stor roll på många områden. Det var religiöst delade länder med tradition av decentraliserat styre och handel, som Nederländerna och Schweiz, som eventuellt kunde mäta sig med USA. Storbritannien var också ett land med frihetliga rötter, som ju det blivande USA var en del av först.

RPM menar att grunderna för friheten och vetenskapen lades flera sekler före upplysningen, och att vi har kristendomen att tacka för det. Det stämmer inte, vilket jag också går in på i mina artiklar. Som bl.a. Charles Freeman beskriver i sin bok The Closing of The Western Mind: The Rise of Faith and The Fall of Reason, undergrävde den tidiga kristendomen de intellektuella och vetenskapliga landvinningar som uppnåtts i det antika Grekland och Rom, där framförallt Aristoteles var viktig för dessa landvinningar.

Thomas av Aquino återförde Aristoteles till det kristna Västerlandet på 1200-talet (det fanns andra, men Thomas var mest inflytelserik), efter att det nästan uteslutande varit i Kalifatet som det grekiska arvet omhuldats, och ville låta förnuftet vara en källa till kunskap vid sidan av tron. Men det var till priset av en ständig motsägelse. Det hjälpte till att påverka Europa i förnuftig riktning, och öppna dörren för renässansen. Men det var alltså antika grekiska idéer, företrädesvis aristoteliska, som utgjorde fröna till den vetenskapliga revolutionen under renässansen och upplysningen, inte kristendomen.

Den sista astronomiska observationen i antikens Europa skedde i Grekland 475. Det skulle sedan dröja ett millennium tills astronomin åter fick en central plats i Europa. Det somliga kallar ”den dynamiska medeltiden” inträffade flera sekler efter att kristendomen hade segrat i det romerska riket på 300-talet, dvs när bl.a. aristoteliska idéer återinfördes i betydande utsträckning. Men det tog alltså ca 800 år innan det skedde, och ytterligare ett halvt millennium tills upplysningen och de idéer om förnuft och frihet som kom att ligga till grund för USA och liberalismens framväxt i andra delar av världen.

Om kristendomen, liksom annan religion, åter får ett dominerande inflytande, kommer det att undergräva friheten ytterligare. Det handlar inte om att frihetliga kristna inte har gjort betydande insatser för friheten, eller att kristna i handling inte kan överträffa väl så principiella rationella och sekulära liberaler. Det handlar om hur den verklighetsuppfattning, kunskapsteori och etik som religionen använder sig av påverkar ett samhälle på lång sikt, inte om tio, tjugo eller ens hundra år, utan under mycket lång tid. Och där oroar jag mig för hur kristendomen, och inte sällan en fundamentalistisk sådan, flyttar fram sina positioner i USA, och skändar det som The Founding Fathers skapade, vilket vi redan har sett.

Det finns sekulära idéströmningar, exempelvis postmodernismen, som utgör ett lika stort hot mot förnuft och frihet, som en alltmer dominerande kristendom. Framtiden ligger i de idéer som neo-aristoteliska sekulära liberala tänkare som bl.a. Ayn Rand, Tibor Machan, Douglas Rasmussen & Douglas Den Uyl utvecklat.

Läs även mina tidigare bloggposter Kristendomens olycka och Debatt om konservatism.

Annonser

Nya moderater utan idéer

”Dessa är mina principer. Om du inte gillar dem så har jag andra.”

Detta kunde ha varit Fredrik Reinfeldts ord. Men det var Groucho Marx som fällde dem. Men medan Marx var komiker är Reinfeldt politiker, och det skrämmer. Jag använde samma citat 2008 om Alliansregeringen. När man begrundar Reinfeldts utspel i samband med Moderaternas partistämma kan det snarare sägas att han inte ens skamlöst byter principer mot andra, han saknar dem helt. Han tycker att idéer är ”exkluderande” och att ”dela upp rätt från fel idéer” går emot hans idé (sic!) om pragmatism och lyssnande. Partiet ska vara ”samhällsbärande” och hävda ”allmänintresset före särintresset”.

Ja, förutom att inte lyssna på FRA-kritiker och ge särintressen polisiära befogenheter genom IPRED, och tiga när särintressen från alla håll och kanter härjar vilt inom EU, förstås. ”Vissa ropar på visioner. Jag vill varna för det.” säger Reinfeldt. Och han är inte ensam. Stämman ska klubba ett idéprogram utan idéer. Få röster höjs mot denna fortsatta ideologiska utslätning, eller snarare utplåning. Man skulle ha trott att det ändå fanns de inom Nya (M) som menade att när man nu genom sin mittenorientering lyckats vinna regeringsmakten två val i rad (även om man kan fråga sig vilket mandat till förändring det gett), kan en mer skarpare ideologisk profil i liberal riktning mejslas ut. Men icke. Man fortsätter på den inslagna vägen. Som Upsala Nya Tidning skrev i en ledare:

”Denna önskan av ett 30-procentsparti att tilltala 100 procent av väljarna faller på sin egen orimlighet. Ett parti kan inte företräda alla åsiktsinriktningar. Utan en egen ideologisk kompass går det inte i längden att åstadkomma samhällsförbättringar. I en verklig demokrati sker framsteg när olika åsikter bryts i en öppen debatt. Andra metoder för tankarna till låtsasdemokratier som Ryssland. Och det är väl inte ditåt som Moderaterna strävar?”

Reinfeldt leder ett parti utan idéer och visioner. Det är djupt oroväckande. Vissa bra reformer har gjorts under den borgerliga regeringen, men mycket har gått åt fel håll i väldigt fundamentala frågor, framförallt när det gäller integritet och EU (bl.a. Lissabonfördraget). Utan liberala idéer och visioner har man inget att sätta emot statens expansion, och man kan t.o.m. bli pådrivande åt det hållet som vi har sett.

De gamla Moderaterna och Högerpartiet hade ett blandat ideologiskt bagage, där dåliga konservativa idéer samlades med bättre liberala, och under Yngve Holmberg, partiledare 1965-70, försökte man sig på liknande avideologisering som dagens Nya (M), men med sämre resultat. Jag saknar Gösta Bohmans skarpa liberala profil som partiledare 1970-81, och det orädda frihetliga klarspråk som kunde skönjas exempelvis i partibroschyren Besked från 1963 (och som jag återgett här tidigare):

“Vi gör allt vad vi kan för att motarbeta den ständiga utvidgningen av ‘den offentliga sektorn’, ett uttryck som bara är en översättning av statligt förmyndarskap och växande skatteanspråk — en ersättning för det förolyckade uttrycket ’socialisering’.”

När (H) bytte namn till (M) 1969 hade man först en röd M-logotyp. Den byttes kort därefter ut till den blå. Det kanske är läge att byta tillbaka till den röda igen. Reinfeldt återupprättade ju också Holmberg för några år sedan.

Framsteg i informationen om totalitära ideologier

De två eldsjälarna bakom kampanjen Upplysning om kommunismen, Anders Hjemdahl & Camilla Andersson-Hjemdahl, har hjälpt till att driva igenom en satsning bland europeiska länder att ytterligare informera och forska om totalitära ideologier, framförallt kommunismen och nationalsocialismen. Namnet blir Platform of European Memory and Conscience. Kudos!

Läs även mitt blogginlägg Estland självständigt i 20 år

Skandalen som Europaparlamentet ville dölja

Medan ”fredsvalutan” euron fortsätter sin väg mot kollaps med ytterligare politiska spänningar som följd, och EU-kommissionen vill stoppa kreditbetyg, och EU:s arroganta maktgalningar och tokstollar blir alltmer desperata, som jag exemplifierade i förra blogginlägget med Guy Verhofstadt, samtidigt som det oupphörliga slöseriet fortsätter på alla nivåer inom EU, kommer här nästa skandal från ”fredsprojektet” EU.

The Daily Telegraph avslöjar att Europaparlamentet försökt dölja vanligt förekommande ekonomiska regelbrott innefattande enorma summor bland de 7000 anställda i parlamentet:

”Staff are allowed to authorise their own expenses and pay allowances to family members, despite the auditor warning of the risk of “conflicts of interest”.

The reports, covering three years, identify instances of officials being given double payments or allowances to which they are not entitled.

Officials are failing to secure the best value for money for taxpayers when awarding contracts, while extensive funds are being given to the assembly’s political parties without any proper audit of how it is being spent, according to the reports.

Despite these findings, the audits have been kept secret from most MEPs, allowing the abuses to continue unchecked.

Only 14 senior MEPs, who make a committee known as the “bureau”, which administers the assembly, have seen the reports. They have been required to sign a confidentiality clause barring them from disclosing the problems.”

På måndag ska brittiska underhuset ta ställning till om det ska hållas en folkomröstning i landet i frågan om fortsatt medlemskap i EU. Hoppas att det blir folkomröstning, så att Storbritannien kan träda ur. Fler britter, knappt 50%, är för utträde, än de, drygt 30%, som vill stanna kvar.

Guy Verhofstadt, Mad man

Medan eurozonen och EU brottas med enorma problem som till betydande del orsakats just av de strukturella ramar bygget förutsätter, fortsätter den verklighetsfrånvända EU-eliten i sin bubbla att kräva ännu mer av det som håller på att sänka hela fartyget. Kommissionens ordförande José Manuel Barroso är en av dem, men hans kompanjon Guy Verhofstadt, ordförande för den ”liberala” partigruppen ALDE i Europaparlamentet och tidigare belgisk premiärminister, är inte bara en av EU-elitens ”mad men (& women)” i sina förslag, han framstår som en djupt obehaglig figur i sina framträdanden. Visst, en persons åsikter och personliga framtoning kan vara skilda saker, but this Guy is nuts and dangerous. Ska han bli nästa ordförande i kommissionen?

Daniel Hannan, brittisk Konservativ Europaparlamentariker, tar upp Verhofstadts förslag till granskning. I förslaget finner man även skrivningar som ”smart use of money” och ”establishing the euro as a global reserve currency in the medium and long term”. Oh, boy!

Det är följden av EU:s inneboende logik. Lissabonfördraget sanktionerar uppbyggnaden av denna superstat. Vi har växande övervakningsstat på EU-nivå, 173 000 byråkrater, räkenskaper som inte godkänts av EU:s revisorer 15 år i rad, och ständigt slöseri. Mer pressmeddelanden på Open Europes hemsida.

 

 

 

Det är tragiskt att ALDE inte kan ha en mer värdig ordförande än denne pajas. Gruppen har ändå rätt vettiga medlemmar som tyska FDP och estniska Reformpartiet. Verhofstadt började som klassiskt liberal, men anammade ”socialliberalismen”, och här kan vi se resultatet av det. Han är inte den förste politikern som gått den vägen, men i hans fall ges det ”socialliberala” tänjandet av statens gränser en grotesk utformning, hjälpt av maktens berusande korruption.

Daniel Hannan