Kategoriarkiv: Okategoriserade

Malmöliberalernas svek

I förra veckan beslöt Liberalerna i Malmö att sätta sig i styre tillsammans med Socialdemokraterna. Oerhört trist, inte minst då Malmö är min hemstad. Liberalerna hade inför valet deklarerat att de skulle samarbeta med de övriga Allianspartierna i Malmö. Det fanns dock opposition inom partiet mot beslutet, och samma dag som Liberalerna skulle fatta beslut, bönade och bad ett antal framträdande Liberaler, bland dem riksdagsmannen Allan Widman, om att man skulle rösta nej i en debattartikel i Kvällsposten:

”Utöver det sakpolitiska avståndet finns det andra anledningar till att vi finner det svårt att sätta oss i ett samstyre med Socialdemokraterna. Det mest trängande är det problematiska förhållande S i Malmö har till antidemokratiska krafter. Frågan är akut och situationen har de senaste åren förvärrats, inte minst för Malmös judiska befolkning som under lång tid varit utsatt för trakasserier och hot om våld. Det är en förfärlig utveckling som står i djup kontrast mot den öppna, toleranta stad vi vill att Malmö ska vara.”

Kvällsposten har också haft en artikelserie om hur islamister infiltrerat SSU i Malmö och uttryckt homofoba och antisemitiska åsikter och bekämpat försök att belysa hedersförtryck. Socialdemokraternas toppnamn och kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh har inte lyssnat på de SSU-medlemmar som larmat om problemen.

När det f.ö. gäller rikspolitiken förstår jag inte att Centerpartiet och Liberalerna inte röstade för Ulf Kristersson som statsminister, eller lade ner sina röster, att man på förhand utgick från ett worst-case scenario. De kunde ju, om de blev missnöjda, tillsammans med de rödgröna enkelt fälla regeringen. Och en M-KD-regering skulle ju kunna avgå själva om de tyckte att SD ställde orimliga och illegitima krav. Det blir också konstigt när bara M och KD anklagas för att gå SD till mötes, när S (och MP, fast de nu vill verka för motsatsen – igen) i regeringsställning genomfört en mer restriktiv flyktingpolitik och S dessutom vill begränsa arbetskraftsinvandringen, vilket inte M och KD vill.

Annonser

I valet och kvalet

Jag har varit i valet och kvalet som aldrig förr inför ett riksdagsval. Eftersom jag haft mycket att göra kommer en sen kommentar. Jag röstade på Centerpartiet förra valet, men är kritisk till bl.a. den s.k. gymnasieamnestin (läs Fredrik Malms (L) utmärkta kritik här), vilken (C) röstade för, och som dessutom Lagrådet utklassade som det nästan värsta de sett ifråga om rättsosäker lagstiftning: ”Gränsen har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”. (C) drar sig heller inte för stora utgifter för olika saker. De har annars en bra näringspolitik. Jag ska inte här nysta in mig i en diskussion om det, mest allmänna reflektioner.

Det finns generellt målkonflikter med en stor flyktingmottagning och en oförändrad design av den svenska välfärdsstaten, arbetsmarknad, bostadsmarknad etc. Stora utmaningar med gängkriminalitet och hederskultur. Samtidigt finns visionen i mig om en friare rörlighet i världen. (SD):s framgångar förskräcker och det tar aldrig slut med nazistiska kandidater som får slängas ut ur partiet. Lägg därtill deras syn på Ungern. 2015 skrev partisekreteraren Richard Jomshof på Facebook: ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.” 

Jag har oftast röstat på Moderaterna i mitt liv, och ett par gånger på Folkpartiet. Hur jag röstar skulle kunna sett annorlunda ut om jag bott i en annan valkrets än Malmö. Jag söker efter de mest liberala valbara kandidaterna och de kan finnas i olika partier. Jag funderade länge att rösta på (M) i riksdagsvalet nu, men jag har invändningar mot sådant som nationellt tiggeriförbud, niqabförbud (hur mycket jag än ogillar vad det symboliserar), en tvivelaktig övervakningsvurm, stora summor till kommuner som kan inkräkta på den kommunala självständigheten mm.

20 Moderata riksdagsledamöter motionerade om att sätta in militär i förorterna, vilket visserligen partiledningen starkt tog avstånd från, men om så många ville, hur kan det se ut i en annan fråga som kan hota rättssäkerheten? Vi såg också i frågan om FRA-lagen hur Fredrik Reinfeldt och 30 ledamöter i (M):s riksdagsgrupp en efter en skällde ut Karl Sigfrid (som ville rösta mot), i en fråga som man tidigare hade profilerat sig som mer integritetsvänliga. Sedan var det plötsligt inget hinder för M att rösta för den reviderade versionen av FRA-lagen.

De andra partierna hade också sina partipiskor och (Fp):s Johan Pehrson var ett skräckexempel, men det var inte samma mobbning. (M) har en osund bunkerkultur sedan länge. Det behöver förstås inte vara så under Ulf Kristersson, som jag uppskattar på många sätt och han har bra medarbetare, och det finns många bra liberaler och liberalkonservativa inom (M) som har en bra frihetlig kompass. Men partiet behöver strukturera upp sig. Vid skarpt läge, vad kan då hända om man vill tänja på rättssäkerheten? Var kommer riksdagsgruppen stå vid grupptryck? Partiet har också en ny partiledare, vilket innebär en starkare lojalitet mot partilinjen. Hade det varit en väldigt bra kandidat på valbar plats i min valkrets hade jag kunnat kryssa denne/denna.

Jag röstade på Liberalerna i riksdagsvalet. De är för ”socialliberala” för min smak och (dammit!) jag är EU-skeptiker som röstade mot euron och deltog aktivt i borgerliga Medborgare mot EMU i folkomröstningen 2003. Men de är ok i ekonomisk politik, de vill bl.a. ta bort värnskatten. De röstade mot gymnasieamnestilagen, Liberala kvinnors ordförande Gulan Avci ligger i framkanten i kampen mot hedersförtrycket. Framförallt är skälet rättssäkerheten. När det blåser hårt som det gör nu, har jag en förtvivlad förhoppning om att (L), enligt sin historiska tradition, håller hårt på den liberala rättsstaten. De har brustit där som alla andra, men jag tror de bäst kan stå emot de värsta excesserna.

Jan Björklund har också suttit länge på sin post. Jag skulle bli förvånad om han inte avgår under nästa mandatperiod. Det kan bidra till ett lite uppstudsigare klimat i partiet, som heller aldrig varit som (M) kulturellt, och mer frispråkiga röster kan komma fram. Jag har inga illusioner om att (L) kommer att förändras i markant (klassiskt) liberal riktning, det finns fortfarande för mycket omhändertagaranda och pekpinnar om alkohol mm. Men genuint frihetliga finns där och i ekonomiska frågor är de som sagt rätt ok. Hur jag än röstat hade jag varit starkt missnöjd med något, och så är det i regel alltid.

I valet till regionen kryssade jag Peter J Olsson (M), i valet till kommunfullmäktige kryssade jag Henrik Jönsson (M), två personer jag känner och har förtroende för. Nu får det bära eller brista! Ny Alliansregering och regimskifte i Malmö och Region Skåne.

Frankrike åt rätt håll

När nu Emmanuel Macron vunnit stort i det franska presidentvalet kan man dra en lättnadens suck. Det är skönt att Putin förlorade, eller ja, hans knähund Marine Le Pen. Macron har tydligt profilerat sig för en tuff linje mot Ryssland med bl.a. fortsatta sanktioner.

Dessutom är han för åtminstone franska förhållanden ganska marknadsliberal. Han är generellt alltför socialliberal för min smak, och har för stor tilltro till EU, även om han vill reformera det. Men givet alternativen och att han ändå har ambitioner att ekonomiskt liberalisera Frankrike i viss mån, finns det hopp om att Frankrike kan lyftas. Hög arbetslöshet, stor statsskuld, stora offentliga utgifter och omfattande statsinterventionism har länge plågat landet. Levnadsstandarden minskar.

Om en månad är det parlamentsval, och Macrons nya parti En Marche kan väntas få medvind, men Macron kommer att få kompromissa åt både höger och vänster. Även hans egen rörelse har en stor spännvidd. Risken finns att han inte lyckas genomdriva så mycket av sin politik, den del som åtminstone jag gillar, men också att han och hans parti blir för pragmatiskt och spretigt, och att det av de skälen blir för lite liberala reformer. Vill det sig illa så kan den nationalistiska socialisten Marine Le Pen, eller någon annan från hennes parti, få stort stöd i nästa presidentval om fem år.

Uppdatering: Europaparlamentarikern Christofer Fjellner (M) skriver att Macron inte är någon frihandelsvän och har för stor tilltro till vad EU kan göra.

Nya Zeelands ekonomiska mirakel

1984 påbörjade Nya Zeeland, lustigt nog av en socialdemokratisk regering, vad som kom att bli en långtgående liberalisering av ekonomin. Tidigare konservativa och socialdemokratiska regeringar hade låtit skatter, tullar och regleringar expandera in absurdum, med allvarliga ekonomiska problem som följd.

Premiärminister David Lange bröt den trenden, och senare har även konservativa regeringar fortsatt på den marknadsliberala vägen. Nya Zeeland ligger ofta i topp, efter Hong Kong och Singapore, i mätningar av ekonomisk frihet i olika länder. Ekonomin blomstrar som följd.

Daniel Mitchell på Cato Institute beskriver här hur Nya Zeeland gick tillväga och hur resultaten blev.

Och här kan man läsa att Nya Zeeland nyligen av Världsbanken utsetts till det land i världen som det är lättast att göra affärer i.

Tibor Machan, RIP

Igår avled Tibor Machan. Han var en av de bästa liberala tänkarna i modern tid. Jag har flera av hans böcker och har dessutom läst otaliga artiklar och inlägg. Han flydde från Ungern 1953. 1987 gav Timbro ut en bok av honom, Frihetens filosofi. Tillsammans med Robert Poole och Manuel Klausner köpte han 1970 tidskriften Reason, som grundades 1968 och som med tiden kom att bli den mest inflytelserika libertarianska tidskriften i USA. Den är fortfarande väldigt betydelsefull även om opinionsbildningen för klassiskt liberala/libertarianska idéer har förändrats mycket genom internet.

Här är ett äldre blogginlägg av mig där man kan se en intervju med Machan gjord av Stephen Hicks.

Här en minnesartikel av Nick Gillespie i Reason där man även kan se intervjuer med Machan.

Här Robert Pooles dödsruna i Reason.

Den ansvarslösa flyktingpolitiken

Så har då regeringen gjort en omsvängning i flyktingpolitiken. Att de själva ser sig som tagna på sängen av situationen visar på verklighetsfrånvändheten och det bristande ledarskapet.

Tove Lifvendahl hade en bra ledare i gårdagens Svenska Dagbladet. Utdrag:

”Stefan Löfven flankerades på presskonferensen av en märkbart tagen Åsa Romson, som fick frågan om hur MP-väljarna skulle reagera.” I regering krävs att man också måste formulera åtgärder i den verklighet vi ställs inför. Den verkligheten fanns inte när MP skrev sitt partiprogram, och inte valmanifest heller.”

Det sistnämnda är nu inte riktigt sant, och det är rätt illa att vice statsministern försöker sig på en falsk omskrivning av nära dåtid. Medan hårt ansträngda kommuner har larmat, har en stor skara politiker och opinionsbildare pekat finger åt dem som velat få till en vuxen diskussion om mottagningskapaciteten. Det har kallats ”att gå SD till mötes”, ”sprida främlingsfientlighet”, ”skapa vi och dom”.

Men de som har drivit på den sortens aggressiva och förlamande debattklimat bör känna skuld för att politikerna nu tvingas föra fram politik som får Sverigedemokraterna att dra på smilbanden. Regeringspartierna är inte SD, men de föreslår iögonfallande snarlika åtgärder som SD framfört tidigare.

För nu har det tidsbegränsade tillståndet för de tomma fraserna gått ut. Nu är det show down, och ett parti efter ett annat visar sig stå mycket långt från de fagra ord som tidigare förfäktades. Nu säger sig regeringen ta ansvar, men det sker för att försöka dämpa effekterna av den politik de själva har bidragit till har förts under en längerare tid.

Oppositionen bidrar med självberömmande medkänsla, men har de facto inget att vara stolt över; den är också djupt medansvarig till denna situation. Under lång tid var reformarbetet på migrations- och integrationsområdet obefintligt på grund av sju partiers rädsla för det åttonde.

De har försatt Sverige i ett läge där vi riskerar gå till val 2018 i vilket det enbart går att välja på ett flertal nyanser av SD-politik; en fortsatt budgivning i hur man mest effektivt håller folk borta från svensk gräns.

Det hade inte behövt vara så här, men de som har förnekat att det finns en inneboende motsättning i ökande flyktingtal och en oförändrad design på välfärdsstaten har effektivt dödat möjligheten att föra en diskussion om möjligheten för Sverige att fortsatt hålla dörrarna tämligen öppna genom att minska statens ekonomiska åtagande.”

Ett liberalt samhälle med en fri, dynamisk och växande ekonomi ger störst förutsättningar för människor att lyckas och nå framgång, de som flytt krig och förtryck får möjligheter att börja på nytt.

Fri rörlighet är en viktig liberal princip, men man får heller inte glömma att en enorm flyktinginvandring till ett land med en omfattande välfärdsstat och dåligt fungerande arbetsmarknad innebär problem för andra liberala principer om att inte låta staten växa och dilemman om var människor ska bo utan att det kränker äganderätten. Det kan skapa ännu mer problem som leder till social oro som i sin tur, som av historiska erfarenheter ofta är fallet med sociala och ekonomiska kriser, leder till ännu mera stat och även mer slutenhet.

70 år sedan Auschwitz befriades

Idag är det 70 år sedan Auschwitz befriades och datumet är sedan tidigare Förintelsens minnesdag. Jag lade för ett år sedan upp detta fantastiska och rörande klipp på Facebook med Nicholas Winton, ”den brittiske Schindler”. Han räddade 669 judiska barn när han smugglade ut dem på tåg från Tjeckoslovakien till England. Winton berättade inte för någon om det senare, inte ens för sin fru, som dock 1988 på vinden hittade ett album som innehöll listor på barnens namn och namnen på de som tog emot dem i England.

Winton lever fortfarande. Han är född 1909. Sin hundraårsdag firade han genom att åka i ett flygplan som kördes av en dotter till en av dem han räddade.