Kategoriarkiv: Latinamerika

Castro förbättrade inte Kuba

Med anledning av att den Demokratiske presidentkandidaten Bernie Sanders prisat Kubas utveckling skrev Hans Bader en artikel om Kuba på Foundation for Economic Educations hemsida: ”But Castro did not give Cubans literacy. Cuba already had one of the highest literacy rates in Latin America by 1950, nearly a decade before Castro took power, according to United Nations data (statistics from UNESCO). In 2016, the Washington Post fact-checker Glenn Kessler debunked a politician’s claim that Castro’s rule significantly improved Cuban healthcare and education.”

Mer statistik i artikeln och Bader citerar även en Kubakritisk vänsterinriktad ekonom: ”Cuba in 1957—was a developed country. Cuba in 1957 had lower infant mortality than France, Belgium, West Germany, Israel, Japan, Austria, Italy, Spain, and Portugal. Cuba in 1957 had doctors and nurses: as many doctors and nurses per capita as the Netherlands, and more than Britain or Finland. Cuba in 1957 had as many vehicles per capita as Uruguay, Italy, or Portugal. Cuba in 1957 had 45 TVs per 1000 people—fifth highest in the world.”

Utöver denna redogörelse kan man notera hur Puerto Rico och Kuba, som båda har en likartad historia som spanska kolonier fram till 1898 och liknande befolkningssammansättning och natur, utvecklats sedan 1959. Båda hade då ungefär samma inkomst per capita, 40 år senare hade Puerto Rico tio gånger högre än Kuba. Kuba lider fortfarande av socialism och att vara ensidigt beroende av sockerproduktion, medan Puerto Rico blivit ett högt industrialiserat samhälle med flera amerikanska högteknologiska företag (ja, Puerto Rico är associerat med USA, men det är inte andra länder med många amerikanska företag).

Det är f.ö. lustigt att höra diverse Castrovänner resonera om att den amerikanska handelsblockaden har varit huvudorsaken till Kubas problem. Hur ska de ha det? Om blockaden upphävs, vad får Kuba då? Jo, amerikanskt kapital och amerikanska varor kommer in i landet, dvs ”fienden” vinner inträde. Dessutom har Kuba aldrig haft problem att handla med en mängd andra länder i världen, samtidigt som man fått stort bistånd, framförallt från Sovjetunionen när det fanns, men även från många andra länder. Ändå har landet haft stora problem och levnadsstandarden har sjunkit under Castros styre. Skulle inte kommunismen stå på egna ben? Castro sa även i flera tal att han inte ville ha någon handel med det kapitalistiska USA.

Läs även denna artikel i Washington Post från den 26/11 2016 med anledning av Fidel Castros död. Den tar upp mänga exempel på förtrycket.

Kinas och Venezuelas övervakningssamhälle

Kina har utvecklat en långtgående övervakning av sina medborgare genom det s.k. ”Social Credit System”. Läs om det här. Djupt skrämmande.

Nu håller även det auktoritära Venezuela på att utveckla något liknande. Läs härRedan 2008 skickade dåvarande presidenten Hugo Chávez en delegation till Kina för att titta på möjligheterna att utveckla ett smart card för medborgarna. En person i delegationen, Anthony Daquin, uttryckte dock oro för att systemet skulle kunna missbrukas:

”By 2009, Daquin grew uneasy about the potential for abuses of citizens’ privacy. He expressed those concerns to officials including Vladimir Padrino, a general at the time and now Venezuela’s defense minister. The Defense Ministry didn’t respond to phone calls, emails or a letter presented by Reuters for comment. On the morning of Nov. 12, at his local Caracas bakery, six armed officials in uniforms of Venezuela’s national intelligence agency awaited Daquin, he told Reuters. They showed him photos of his daughter and forced him to drive east toward the town of Guatire. Off a back road, Daquin said, they beat him with pistols, forced a handgun into his mouth and dislodged several teeth, still missing. “Why are you betraying the revolution?” one asked. They demanded $100,000 for his release, Daquin said.”

Venezuela hyllades fortfarande av Vänsterpartiet på de senaste 1 maj-demonstrationerna, ett parti som Stefan Löfvens regering lutat sig mot, ett parti som dessutom vill avskaffa den privata äganderätten.

Barn svälter ihjäl i Venezuela

New York Times hade den 17/12 ett skakande reportage om svälten i Venezuela.

”For five months, The New York Times tracked 21 public hospitals in Venezuela. Doctors are seeing record numbers of children with severe malnutrition. Hundreds have died.”

Resultatet av auktoritär socialism. Venezuela är ett land i fritt fall.

Läs tidigare blogginlägg om Venezuela här.

En tyrann är död

Kubas diktator Fidel Castro är död. Han lämnade visserligen över makten till sin bror Raúl för flera år sedan, men förhoppningsvis kommer snart en tid då hans symboliska ställning som Kubas landsfader har bleknats så pass att liberaliserande reformer tar fart. Brodern är också gammal. Många inom vänstern sörjer Castro och även från andra håll hörs aningslösa minnesdeklarationer, från exempelvis Kanadas premiärminister Justin Trudeau och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker.

Castros regim stod för omfattande förtryck och förföljelser. Man avrättade, torterade och spärrade in folk i läger. För att stämplas som kontrarevolutionär och drabbas av detta räckte det även att vara homosexuell, hippie och jazzälskare. Che Guevara bistod Castro och grundade arbetslägren och beordrade bokbål. Han och Castro försökte även förmå Sovjets diktator Chrusjtjov att atombomba amerikanska storstäder, och FBI och den kanadensiska polisen avslöjade långt gångna planer från Guevaras sida att genomföra terrorattentat på offentliga platser i USA.

Före revolutionen 1959 var Kuba ett relativt välmående land med latinamerikanska mått mätt. Inkomst per capita låg i nivå med Italien. Det är ingen ursäkt för de regimer som fanns före Castros, men det bör sätta förhållanden i perspektiv. Kuba har sjunkit väldigt mycket ekonomiskt sedan Castro tog över. Se även tidigare blogginlägg om detta.

Cuba Archive dokumenterar mord, försvinnanden och tortyr under Castros regim.

Venezuelas kollaps

Det har kontinuerligt rapporterats om hur Venezuela efter en längre tids experiment i socialism håller på att kollapsa. Nu senast häromdan publicerade The Atlantic en artikel av Moisés Naím & Francicso Toro om hur landet faller samman. Bristen på alla möjliga varor är enorm och människor dör i brist på bl.a. medicin och sjukvård. Kriminaliteten är skyhög och huvudstaden Caracas är en av världens farligaste städer. Samtidigt har regimen styrt auktoritärt både under Hugo Chavez och nuvarande presidenten Nicolás Maduro.

Venezuela var ett ekonomiskt relativt utvecklat land i Latinamerika. Inte utan stora problem, men heller aldrig i botten som exempelvis Paraguay och Bolivia varit större delen av deras historia. Nu kollapsar landet på ett sätt som bara brukar drabba länder i svårt krigstillstånd. Till råga på allt har nu även president Maduro hotat att beslagta fabriker som inte producerar, efter att omöjliggjort deras verksamhet, och fängsla dess ägare.

Tidigare blogginlägg om Venezuela här (om bl.a. de stora protesterna mot regeringen) och här (om bl.a. regeringens odemokratiska metoder).

Vad säger de inom vänstern som hyllat Chavez och socialismen i Venezuela, företrädare för Vänsterpartiet som Jonas Sjöstedt, Hans Linde och Ali Esbati, och journalister som Åsa Linderborg och Kajsa Ekis Ekman? Flummar de fortfarande och skyller i likhet med Maduro på ”ekonomisk krigföring” från fiender eller är det nu så pinsamt uppenbart var ansvaret för problemen ligger att de väljer att hålla tyst? Vad säger de om förtrycket? Det är deras egen ideologi som i vanlig ordning krackelerar.

Uppdatering: Skakande reportage i New York Times om den kollapsande sjukvården i Venezuela.

Tokvänsterns bibel om Latinamerika

Nyligen avled den uruguayanske vänsterjournalisten och författaren Eduardo Galeano. Hans mest kända bok, Latinamerikas öppna ådror, som kom ut 1971, har varit en bibel för vänstern vad gäller Latinamerikas förhållanden. 2009 gav Venezuelas president Hugo Chavez Barack Obama ett ex och boken seglade upp på topplistorna igen. Den är full av tokvänsterns villfarelser.

En vad man kan kalla liberal motbok gavs ut på spanska 1996 och på engelska 2000, Guide to the Perfect Latin American Idiot, av Plinio Apuleyo Mendoza, Carlos Alberto Montaner & Alvaro Vargas Llosa (son till författaren Mario Vargas Llosa, som även skrev förordet). Jag rekommenderar den starkt. Den ger sig även på andra vänstermyter än de som Galeano gav uttryck för, även om Galeanos bok är ett huvudmål för kritiken. Tidskriften Reason recenserade boken när den kom ut på engelska.

2007 skrev Alvaro Vargas Llosa en artikel, The Return of the Idiot, om hur seglivad tokvänstern är. Många av de reformer som flera latinamerikanska länder började genomföra på 90-talet, innebar också ofta att privata särintressen gavs statliga förmåner, vilket bidrog till en backlash där många blandade ihop crony capitalism med en fri marknad. Alvaro Vargas Llosa beskriver också ingående detta problem för liberalism att slå igenom i Latinamerika i denna artikel.

Galeano distanserade sig dock något från sin bok på senare år. Han tyckte att bokens vänsterprosa var tungläst och att han inte hade tilllräckligt nationalekonomiskt kunnande. Han stod dock till vänster hela tiden, men kritiserade exempelvis Kuba för sin enpartistat.

Förändring i Venezuela?

Det har under de senaste veckorna varit mycket uppmärksamhet kring turbulensen i Ukraina. Många frågetecken kvarstår om vad som ska hända. Samtidigt har det varit oroligheter i Venezuela. Det har varit massiva demonstrationer i flera städer. Även i svenska media har man i flera fall rapporterat utan att förfalla till hyllningar till regimen, även om det har varit svårt för journalister i Venezuela. Den auktoritära regimen under president Nicolas Maduro har svarat med hårdhänta metoder och regeringstrogna miliser har skjutit dödande mot och misshandlat demonstranter, ofta under polisens tysta medgivande, när inte polisen själv misshandlat. Även soldater har skjutit mot demonstranter. Det finns personer i betydelsefull ställning som varit lojala mot Maduro som tycker att han gått för långt i övertrampen. Regeringen har förutom allmänt nedsättande termer om demonstranterna undvikit att rapportera om protesterna, och istället visat underhållningsprogram.

Demonstranterna är trötta på den extremt höga brottsligheten — under förra året mördades 23 000 i landet (som har 29 milj inv) och Caracas anses nu vara världens farligaste miljonstad — och en ekonomi i fritt fall med brist på allehanda basvaror från toalettpapper till smör och även de enklaste läkemedel. Följder av de socialistiska experimenten med planekonomi. Samtidigt har landets regim sedan Hugo Chavez tid (han avled i mars förra året) varit repressiv, med strypning av oberoende media, trakasserier av oliktänkande och arresteringar på politiska grunder. I min intervju med den venezuelanske liberale människorättsaktivisten Thor Halvorssen (i exil i USA) från i somras beskriver Halvorssen regimens obehagliga metoder för att sätta åt oppositionella.

Halvorssen var också medförfattare till denna artikel i The Atlantic i april förra året om hur regeringen inför det då stundande presidentvalet använde sig av fula tricks och hot för att manipulera valresultat, vilket jag då också bloggade om.

I samband med protesterna arresterades oppositionspolitikern Leopoldo López i veckan. The Human Rights Foundation, som Halvorssen är chef för, har förklarat López regeringens samvetsfånge.

Michael Moynihan hade häromdan en bra artikel i The Daily Beast om den venezuelanska regimens nyttiga idioter i västerländska demokratier, och som kör med dubbla måttstockar. Vi har sett dem i Sverige också, exempelvis på Dagens Nyheters och Aftonbladets kultursidor.

Tidigare i veckan hade Dalibor Rohac & Juan Carlos Hidalgo på Cato at Liberty en artikel som jämförde protesterna och situationen i Ukraina och Venezuela. Det finns vissa paralleller.

Min intervju med Thor Halvorssen publicerad

Igår publicerade Svensk Tidskrift min intervju med den liberale människorättsaktivisten Thor Halvorssen. En del fick jag skära ner eftersom tidskriften har begränsningar i hur lång en text kan vara. Men jag kompletterar här lite om Halvorssens influenser. I hans släkt fanns det personer som var aktiva och ministrar i de socialdemokratiska (AD) resp. kristdemokratiska (COPEI) partierna, som var de två partier som alternerade om presidentposten mellan 1958 och 1999. Halvorssen läste i stort sett själv klassiskt liberala tänkare och kom därmed att bli alltmer liberal.

Han gillar att gå tillbaka till äldre tänkare, i synnerhet från Upplysningen, som exempelvis Voltaire, Diderot och Thomas Paine. 1800-talsekonomen Frédéric Bastiat är en annan stor inspirationskälla, liksom John Stuart Mill. I modern tid gillar Halvorssen att studera hur författare gestaltar förtryck, i biografisk eller skönlitterär form, och genom det visa diktaturens fördärvlighet. Exempel han nämner är Arthur Koestler, George Orwell, Alexander Solzjenitsyn och Armando Valladares. Han tycker också att Ayn Rands kortroman Anthem, om ett framtida totalitärt samhälle, skulle lämpa sig som film.

För några år sedan bloggade jag om ett projekt att försöka filmatisera Anthem, och där man gjorde två filmklipp för att marknadsföra idén. Jag har skrivit till Halvorssen och The Moving Picture Institute om detta projekt.

Tidigare blogginlägg om Thor Halvorssen här.

Venezuelas pseudodemokrati

Idag är det presidentval i Venezuela. Hugo Chavez efterträdare Nicolas Maduro fortsätter den repressiva linjen. Venezuela är ett auktoritärt och starkt korrumperat land med svåra ekonomiska problem och hög mordstatistik. Trots detta fortsätter tokvänstern som brukligt att hylla de i Latinamerika så vanliga demagogiska clownerna likt Chavez som styr med järnhand och skapar ekonomisk kris och undergräver rättsstaten och demokratin. Det är inte Brasiliens Lula da Silva eller Chiles Michelle Bachelet som får hyllningskörer, trots att deras mer moderata socialdemokrati med marknadsekonomisk inriktning och respekt för demokratin har varit gynnsammare för deras länder.

Thor Halvorssen & Larry Diamond beskriver i en artikel i The Atlantic den venezuelanska regimens fula och obehagliga tricks för att manipulera valresultat. Jag har här tidigare skrivit om Halvorssen, som är en venezuelansk liberal människorättsaktivist i exil i USA.

Alvaro Vargas Llosa (son till författaren och Nobelpristagaren Mario) var medförfattare till boken Guide to the perfect Latin American idiot som kom ut på engelska 2000 (spanska –96) och som rekommenderas. Utifrån liberal synvinkel skärskådas många myter om Latinamerika med bl.a. särskilt angrepp på en av tokvänsterns frontfigurer i latinamerikadebatten: Eduardo Galeano. 2007 rekapitulerade Vargas Llosa i en artikel om tiden som gått sedan dess och tar bl.a. upp Chavez och Bolivias Evo Morales. Samlingssida med artiklar om framförallt Latinamerika av Vargas Llosa.

Den latinamerikanska fascismen har förstås också bidragit till elände med sitt eget motstånd mot liberalism, marknadsekonomi och rättsstat och utgör en gren av den populistiska tradition som de mer marxistiska grupperna också utvecklats ur. Så hade också Chavez den argentinske fascisten och antisemiten Norberto Ceresole som rådgivare i ett tidigare skede, vilket man bl.a. kan läsa i denna även i övrigt intressanta artikel i The Economist om Venezuela efter Chavez.

Äntligen!

Johan Norberg har redan tidigare idag utropat detta om årets nobelpristagare i litteratur, Mario Vargas Llosa, och jag kan inte annat än hålla med. Vargas Llosa är en författare som både kan skriva bra OCH är liberal. Han har också ett aktivt engagemang för liberalismen, vilket började till mångas förvåning 1990 då han kandiderade i presidenvalet i Peru men förlorade mot Alberto Fujimori. Vargas Llosa var i sin ungdom socialist.

Johan länkade även till en intervju han hade med honom för tidskriften Neo om liberalismens framtid i Latinamerika. Han återger även detta citat:

”…to defend capitalism as more efficient and fairer than socialism and as the only system capable of safeguarding people´s freedoms, to see in private enterprise the driving force of development and call for a ´culture of success´ instead of on resentment and the state handouts advocated by Marxists and conservatives alike” (From A Fish in the Water)

Libertarianska Cato Institute, vars chef Edward Crane gav denna hälsning till pristagaren, lät översätta en artikel av Vargas Llosa, Why Does Latin America Fail?.

En bra roman är Bockfesten (The Feast of the Goat), som utspelar sig i Dominikanska republiken tiden före och efter mordet på diktatorn Rafael Trujillo. En politisk thriller som bl.a. visar den brutale och bisarre diktatorns korrumperande inverkan på omgivningen. Trujillo styrde i 31 år.

Jag vill i sammanhanget också passa på att göra reklam för nobelpristagarens son, Alvaro Vargas Llosa, som är senior fellow på libertarianska Independent Institute i USA. Han har bl.a. skrivit boken Guide to the Perfect Latin American Idiot (tillsammans med Carlos Alberto Montaner och Plinio Apuleyo Mendoza), som gör upp med en mängd myter om Latinamerika som basunerats ut av tokvänstern. En av huvudmålen för deras kritik är Eduardo Galeano, författare till Latinamerikas öppna ådror, som utkom 1971.