Monthly Archives: mars 2016

Tibor Machan, RIP

Igår avled Tibor Machan. Han var en av de bästa liberala tänkarna i modern tid. Jag har flera av hans böcker och har dessutom läst otaliga artiklar och inlägg. Han flydde från Ungern 1953. 1987 gav Timbro ut en bok av honom, Frihetens filosofi. Tillsammans med Robert Poole och Manuel Klausner köpte han 1970 tidskriften Reason, som grundades 1968 och som med tiden kom att bli den mest inflytelserika libertarianska tidskriften i USA. Den är fortfarande väldigt betydelsefull även om opinionsbildningen för klassiskt liberala/libertarianska idéer har förändrats mycket genom internet.

Här är ett äldre blogginlägg av mig där man kan se en intervju med Machan gjord av Stephen Hicks.

Här en minnesartikel av Nick Gillespie i Reason där man även kan se intervjuer med Machan.

Här Robert Pooles dödsruna i Reason.

Annonser

Även Clinton och Sanders är auktoritära

Som en fortsättning på föregående bloggpost om Donald Trump, vill jag kommentera att även om Trump visar de mest auktoritära dragen, har också alla de andra kandidaterna från bägge partier auktoritära drag, Clinton, Sanders, Cruz, Rubio och Kasich. Alla vill de, precis som de flesta politiker världen över, på olika sätt använda statens tvångsmakt på sådana vis som kränker individens rättigheter. De må vara frihetliga på olika punkter, men de har inga klassiskt liberala principer att konsekvent försvara individens frihet.

Det har på sistone skrivits en hel del om de auktoritära tendenserna hos Trump, och mycket av det stämmer, men som Scott Shackford på libertarianska Reason skrev för en tid sedan, missar många statsvetare och opinionsbildare att identifiera de auktoritära dragen hos vänstern.

”Suddenly we’re getting subjective about concepts like obedience and respect. If we were to ask who showed a greater interest in respect and obedience for laws that prohibited discrimination on the basis of sexual orientation, which party would present as more authoritarian?

The problem is that some social scientists don’t see authoritarianism in that dimension. We talk about this sort of blindness frequently when we discuss civil rights laws and the fact that proponents are often either unable or disinterested in differentiating between government and private discrimination. Using the law to ban discriminatory practices by private employers or to demand private business do things like make wedding cakes for gay couples is an expression of government authority. This is a separate matter from whether these laws are good or bad, depending on one’s values. It is nevertheless an expression of an authoritarian attitude.

So it raises the question of whether authoritarian attitudes have actually moved from the Democratic to the Republican parties over time, or whether the definition of ”authoritarian” has been co-opted into the culture wars between the left and the right.”(…)

”I have a hard time believing that a Democratic Party choosing between Hillary Clinton and Bernie Sanders doesn’t have heavy authoritarian tendencies. Both candidates are proposing significant amounts of new laws and regulations to control citizen behavior. Because they’re doing so out of a sense of social or economic fairness doesn’t make it less ”authoritarian.” Just ask citizens of Venezuela.

MacWilliams is not wrong about Trump’s supporters, clearly. But from the perspective of a libertarian with no ties to either party or any of the ideologies motivating the major candidates, I think he (and social science) is underestimating the amount of authoritarian attitudes emanating from the left because of how they perceive the term. Indeed, I would go so far to say Trump’s campaign is actually an extension of the inclination to use government force to solve citizens’ concerns under both parties. The difference is that they’re no longer even pretending it’s about something else.”

(F.ö. har Sanders och Trump sin frihandelsfientlighet gemensamt. Simpel nationalism och ekonomisk okunnighet är tyvärr spridd.)

Men det som gör Trump så otroligt vidrig är hur han uppmuntrar till mobbvåld, hur han talar om att ta lagen i egna händer och slå folk på käften i situationer som borde vara polisärenden, eller t.o.m. låta folk använda våld mot fredliga, hur han erbjuder ekonomisk hjälp till de av hans supportrar som åtalas för att ha slagit folk, hur han talar om när man ”på den gamla goda tiden” bar ut folk på bårar, åsyftande motdemonstranter, hur han förminskar allvaret med våldet hans anhängare står för och hittar ursäkter för det.

De sista dagarna har våldet eskalerat på ett chockerande sätt, och dokumenterats i ett otal inspelningar som sprids på nätet. Det finns många vänsteraktivister som också brukat våld och stört möten på ett obehörigt sätt, men många fredliga motdemonstranter, ja även journalister, har trakasserats och misshandlats av Trumpanhängare. I den uppjagade stämning som råder häller Trump bensin på elden.

Alla presidentkandidater genom tiderna har fått dras med bråkiga och urspårade anhängare. Det som är unikt och djupt obehagligt i modern tid är hur en ledande kandidat i primärval själv uppmuntrar till ligistfasoner. Trump är tillräckligt dålig politiskt på många punkter. Det tillsammans med hans mobbmentalitet gör honom speciellt farlig. Ingen av de andra kandidaterna för de båda partierna är några upplyftande alternativ, så jag vet ännu inte hur jag ska ställa mig till dem, men Trump måste stoppas. Nu de senaste dagarna har hans medtävlare Cruz, Rubio & Kasich gått ut och kritiserat hans syn på våldet. Det är så dags. Men det är bra att det sker, speciellt på det sätt som Rubio gör här:

Trumps oroväckande framfart

Den bisarre, ohyfsade och primitive Donald Trump segrar, med vissa undantag, i delstat efter delstat i kampen om att bli nominerad till Republikanernas presidentkandidat. George Will skrev häromveckan i Washington Post om Trumps obehagliga auktoritära idéer (och då nämnde han inte Trumps hot om internationellt handelskrig och negativa syn på invandrare) och hur andra Republikanska kandidater, som exempelvis Marco Rubio, för sent utnyttjade tillfällen att slå till mot Trump. Paniken inom det Republikanska etablissemanget sprider sig och man gör nu allt man kan för att stoppa Trump. Men det är så dags. Will:

”Donald Trump’s distinctive rhetorical style — think of a drunk with a bullhorn reading aloud James Joyce’s “Finnegans Wake” under water — poses an almost insuperable challenge to people whose painful duty is to try to extract clarity from his effusions. For example, on Friday, during a long stream of semi-consciousness in Fort Worth, this man who as president would nominate members of the federal judiciary vowed to “open up” libel laws to make it easier to sue — to intimidate and punish — people who write “negative” things. Well.”

Samtidigt finns det skäl till varför Trump lyckats få så mycket stöd. Det finns förstås många orsaker, och USA har alltid haft en tradition av populism, och många ”moderata” pragmatiker utan några principer har haft åsikter som spretat åt alla håll, men den konservatism som dominerat Republikanerna de senaste decennierna är också en betydande orsak. Nick Gillespie skrev om det i Reason för några dar sen:

”Put simply, Trump is the distillation of conservative Republican politics for all of the 21st century. He’s not the cause of a GOP implosion, but the final effect of an intellectual and political hollowing-out of any semblance of commitment to limited government, individual rights, and free markets.”[…]

”Because—and this is very important to the rise of Donald Trump—conservatism and Republicanism have no real fixed definition or even ultimately a coherent set of principles. Sometimes they are for limited government, sometimes they want a maximal state.”

Även Conor Friedersdorf skrev i The Atlantic om samma sak och sättet att föra debatter:

”His [Trumps] ascension poses an existential threat to movement conservatism. And he cannot be stopped in part because, over many years, conservative media trained its audience to respond to tribal signaling more than rigorous debate; to reflexively dismiss any complaints about speaking disrespectfully about others as bogus “political correctness;” to respond to mainstream-media criticism of public figures by redoubling their trust in them ; to value the schadenfreude of pissing off ideological opponents more than incremental policy gains; and to treat Sarah Palin as a credible candidate for the vice-presidency.”

Trumps konkurrenter Ted Cruz och Marco Rubio har sina egna problem beträffande deras politik. De är båda bättre än Demokraternas Hillary Clinton och Bernie Sanders när det gäller ekonomisk politik, men är på andra områden sämre, bl.a. är de starkt religiöst konservativa och försvarar, i likhet med Clinton, den omfattande övervakningen.

Några skyller alltför enkelt Tea Partyrörelsen för många av Republikanernas problem. Men som jag bloggat om tidigare är tepartyt en heterogen rörelse som innefattar både dåliga och bra inslag. Populism och religiös konservatism florerar men där finns även klassiskt liberala/libertarianska idéer. Det ser olika ut på olika platser och rörelsen har en bredd i likhet med de etablerade partierna.

Och i ett land som Sverige förstår många inte att såväl Clinton som Obama står till vänster om svenska Socialdemokraterna på flera punkter när det gäller ekonomisk politik, vilket jag bloggat om tidigare. I USA betyder ”liberal” ofta en som står till vänster. Clinton är dessutom en väldigt korrumperad politiker. Som New York Times skrev om förra året fick det ryska företaget Rosatom under Clintons tid som utrikesminister förmånligt avtal för uranutvinning efter att pengar från företaget strömmat in i makarna Clintons stiftelse Clinton Foundation. Många är de företag som donerat till stiftelsen och i utbyte fått flera fördelar. Detta är inget unikt för politiker, tvärtom, men Hillary Clinton hör till de värre när det gäller denna korporativism (band mellan politiker och särintressen inom näringslivet) eller ”crony capitalism” som det brukar kallas i USA, fast det egentligen inte är kapitalism eller marknadsekonomi.

Clintons har även tagit emot stora donationer från diverse diktarorer. Bl.a. detta jämte ogillandet av politiska dynastier föranledde den klassiskt liberale människorättsaktivisten Thor Halvorssen, som jag intervjuat, att ge sitt stöd till Bernie Sanders, inte för hans ekonomiska politik, som han ogillar, utan för att Clinton är så korrumperad. Sanders har också det gemensamt med libertarianer att han vill bryta upp ”crony capitalism”, fast från ett annat perspektiv. Han är också bra när det gäller kritik mot övervakningssamhället och dödsstraff. Obama röstade som senator ibland mer vänster än Sanders, så det spelar inte så stor roll i sig vad man kallar sig ideologiskt. Jag hade kunnat rösta på en mainstream europeisk socialdemokrat gentemot Le Pen, Berlusconi eller Orban om det var alternativet med störst chans. Dessutom har USA inte ett parlamentariskt system. Presidenten har sin roll men kongressen är den lagstiftande församlingen. Ett parti kan ha majoritet där och ett annat ha Vita huset. Och Demokraterna är ett brett parti. Men jag är inte säker på att Halvorssens strategi är den bästa. Om Trump blir Republikanernas kandidat har han lättare att vinna över Sanders.

Halvorssen har den klassiskt liberala synen på rättigheter men missar, delvis pga det begränsade utrymmet, att säga att socialism i demokratiska länder kränker äganderätten.

Barry Goldwater, som jag bloggat om tidigare, var Republikanernas presidentkandidat 1964 och även om han kallade sig konservativ betraktade han sig också som liberal (i den klassiska bemärkelsen). Han var en stark kritiker av den kristna högern som vill göra politik av religion.

Det är f.ö. George Will som pratar först i klippet.