Monthly Archives: juli 2011

Norge

Det har varit mycket att ta in efter de hemska terroristdåden i Norge. Jag har inget att tillägga mer än detta utdrag från Edvard Griegs vackra pianokonsert: cadenza och den andra satsen (som börjar 4:30). Musiken förmedlar känslor av sorg och hopp.

Annonser

Att misskreditera Rand

Som en fortsättning på föregående blogginlägg, tänkte jag ta upp andra exempel där Ayn Rand misskrediterats. I takt med att hennes inflytande växer, ökar också de osakliga och ohederliga angreppen på henne från hennes antagonister, vilka i och för sig alltid har funnits.

Rand var en lysande tänkare, men som många av dessa, liksom många stora författare och konstnärer, saknade hon ofta social kompetens och hade narcissistiska drag. Ett geni, som Rand var, har ofta svårt att hantera sin omgivning och kan vara olidlig även för de närmaste. Överkänslighet, överlägsenhet, fyrkantighet, och fast man själv i egenskap av stringent tänkare kan göra skarpsinniga iakttagelser och se samband, ibland visar en förbluffande ensidighet, särskilt i konfrontationen med vissa personer, där sådant utelämnas som skulle kunna vara relevant att ha med i sammanhanget, och hårddrar där det är obefogat.

Att Rand var så ivrig med att inte vilja sanktionera det onda, en i flera sammanhang viktig princip, bidrog till att förstärka den i vissa situationer obefogade oförsonligheten. Det betyder dock inte att alla brytningar mellan henne och andra enbart var hennes fel. Alla kan vi bryta med människor vi tycker ha betett sig illa, och som inte har bett om ursäkt. Rand var också traumatiserad av upplevelserna av den ryska revolutionen, som satte djupa spår i hennes liv.

Samtidigt hade hon goda sidor. Hon kunde vara vänlig, generös och förstående. Hon kunde uppvisa stort tålamod när hon förklarade idéer, och inför de personer hon gjorde det, spelade det ingen roll vilken bakgrund de hade, om personen var professor eller sjuksköterska. Hon hade en djup respekt för den vanliga, hederligt arbetande människan, och var kategoriskt antirasistisk.

Utan att behöva ursäkta Rands dåliga sidor, är de av underordnad betydelse i förhållande till den briljanta tänkare hon var, och det oerhörda inflytande hon haft för den klassiska liberalismens renässans. Tyvärr har flera av hennes anhängare tagit efter de sämsta sidorna hos henne. The Ayn Rand Institute har inte bidragit till att förändra detta beteende, utan istället befäst en mer sekteristisk hållning, vilken dock inte gäller  alla som är associerade med institutet. David Kelley grundade det som idag kallas The Atlas Society för att komma till rätta med de här problemen. Timothy Sandefur, som ser sig som objektivist, skriver att många objektivister behöver lära sig att slappna av:

”First, let me say that I know very few Objectivists, but the ones I know are perfectly well-adjusted and happy people. But I have met some Objectivists who do not seem happy, and who seem strongly self-condemning people. Since Objectivist people tend to be very idealistic, they get very disappointed not only in others, but in themselves, and this can lead to a sort of cynicism and self-reproach which is really unfortunate. Is this essential to Objectivism? I don’t think so—I think it is the case with any ideology which is very idealistic and places a lot of emphasis on moral judgment and consistent behavior. Objectivists, like everyone in the world, need to learn to relax. Others relax rather easily because they’re intellectually lazy. Objectivists, like Puritans, are afraid of relaxing because they’re afraid someone is going to trick them into something if they relax. That’s bad, but, again, I don’t think it’s really essential about Objectivism.

Second, one thing that I think is unfortunate about the way Objectivism has been presented ever since Rand, is the constant emphasis on how radically different Objectivism allegedly is from any other philosophy that has ever gone before. In fact, Objectivism isn’t as unique as all that, although in some ways Objectivists are more consistent, and have, I think, a deeper insight into some things. But because Objectivists sometimes act as though philosophy began with Aristotle, then skipped forward 2000 years to Ayn Rand, I think they tend to feel more alienated from their own culture than they ought to be.”

Rand visade också i många av sina essäer en stor bitterhet, som är förståelig mot bakgrund av det samhällsklimat som fanns på hennes tid, och som, trots dagens orosmoment, var betydligt mer fientligt inställt till individualism och kapitalism än idag. Men även denna bitterhet kan smitta av sig hos vissa och förstärka svartsynen. Hon berör många djupt och därmed kan reaktionen mot avvikande vara oproportionerligt stor. Samtidigt kan det att hon kommit med så många briljanta insikter som påverkat mångas liv på ett fundamentalt plan, lett flera till den felaktiga slutsatsen att hon i stort sett alltid har rätt.

Jag skrev i ett tidigare inlägg förra året:

”Att försöka leva upp till en filosofi och ställa etiska krav på sig själv och andra, är en ständig kamp och strävan. Rand sa själv att ”människan är varken allvetande eller ofelbar”. Att inte fullt ut lyckas leva upp till idéerna, innebär inte att de (eller alla idéerna) blir värdelösa och ointressanta, och att man därmed bekvämt kan strunta i dem och frågeställningar om vad som utgör det goda livet, och förfalla till likgiltighet, cynism och nihilism. Jag är själv ingen okritisk beundrare av Rand och är intresserad av revideringar av och tillägg till hennes filosofi. Men jag har aldrig stött på en tänkare som gett sådan inspiration och med en sådan poetisk kraft haft en sådan tilltro till människans potential, till hennes möjligheter att lyckas här på jorden och formulerat en sådan fascinerande integrerad filosofi.

Under hennes tid fanns det ingen filosof eller politiker som ens gav en läpparnas bekännelse till principen att ingen har rätt att initiera våld och tvång mot någon, ej heller hörde man någon med sådan bestämdhet hävda att varje människa är ett självändamål och inte ett medel för andras mål, att människan varken ska offra sig själv för andra eller andra för sig själv.”

Detta för oss till de kritiker som ägnar sig åt oseriösa och ohederliga påhopp. Jim Peron, som själv inte är någon okritisk Randbeundrare, har i ett antal artiklar behandlat några av dessa, som bl.a. Michael Shermer, Murray Rothbard, Ellen Plasil och Jeff Walker. Rothbards essä The Sociology of the Ayn Rand Cult har varit en av de mer betydelsefulla när det gäller försöken att osakligt göra ner Rand, inte minst för de libertarianer som ogillar henne, då Rothbard var en mycket inflytelserik libertariansk ekonom. Här visas att Rothbard var en väldigt opålitlig person som spottade ur sig flera lögner, och som dessutom ”was in constant war with virtually everyone in the Libertarian Party”.

Numera har en ny form av anklagelse börjat poppa upp här och var, bl.a. i en artikel av Martin Gelin i Aftonbladet för en tid sedan. Det skrivs om att Rand i sin ungdom beundrade en mördare, William Hickman, och det insinueras att Hickman stod modell för hennes senare hjältar, vilket faller på sin orimlighet, och är så korkat att det egentligen inte skulle behöva kommenteras. I denna artikel demoleras de argumenten fullständigt och sammanhanget ges. Det var ingen uppsats eller artikel Rand skrev, utan privata dagboksanteckningar, förvisso bisarra på pappret, i en brainstorming för en roman som hon aldrig skrev, men som skulle handla om mordet på en otäck präst. Vi vet inte vad det var Rand ville uppnå, men hon lade ner det och återkom aldrig mer till det.

Men för många inom vänstern, och även bland konservativa, eller för den del delen de liberaler som ogillar henne, men inte heller kan hantera henne intellektuellt, är man så livrädda över att Rands inflytande växer, att man desperat gör vad som helst för att smutskasta henne.

Man måste som sagt inte gilla allt hon skrev eller gjorde. Det fanns brister i såväl hennes liv som i hennes romaner och andra texter, men det är ändå, precis som när man värderar andra tänkare, idéerna som är viktigast, och där hade Rand något väldigt väsentligt och inspirerande att säga. Rand gjorde i sina romaner och essäer ett seriöst försök att på ett fundamentalt plan förklara villkoren för ett gott människoliv här på jorden, och vilka hot mot detta som förelåg. Hon lyckades inte nå hela vägen fram, men hon kom en bra bit på väg.

Och gentemot de som bara klagar och ser få eller inga meriter i henne, och speciellt de som aldrig har lagt två strån i kors för att göra något själva eller tänka ut villkoren för människans liv och frihet, kan jag tycka: ”Gör nåt själv!” Skriv romaner, filosofiska texter, och politiska kommentarer utifrån konsekventa principer. Kolla dina egna premisser, som Rand brukade säga.

Frihet och egoism

Ayn Rand gav friheten en moralfilosofisk grund i ett rationellt, upplyst egenintresse, som skulle förverkligas med hjälp av ett antal kardinaldygder; rationalitet, självständighet, hederlighet, integritet, rättvisa, produktivitet och stolthet. Varje människa är ett självändamål och inte ett medel för andras mål. Ett irrationellt egenintresse är självdestruktivt.

Det blir därför en aning tröttsamt när det ständigt återkommer osakliga angrepp från personer som antingen inte har bemödat sig om att ta reda på vad Rand menade när hon skrev om egoism och altruism, eller som inte kan hantera henne intellektuellt, och förfaller till ohederlighet då hennes idéer utmanar deras invanda föreställningar.

Visst kunde Rand stundtals vara onödigt kärv och fyrkantig vad beträffar tillämpningen av hennes dygder, som också kan kompletteras. Notera dock att hon i ovannämnda exempel avsåg kardinaldygder, dvs det finns utrymme för andra, men inte lika primära dygder. Andra objektivistiska filosofer har arbetat med det. David Kelley lanserade det av Rand ofta använda begreppet ”benevolence” (välvilja) som en lika viktig dygd i sin skrift Unrugged Individualism — A Selfish Basis of Benevolence (recension här), Tibor Machan har behandlat det i sina böcker, bl.a. i Generosity — Virtue in Civil Society.

Men oberoende av Rands och en del av hennes anhängares kärvhet finns det ingen grund i att anklaga objektivismen för att förespråka ett ”naket egenintresse” som inte tar hänsyn till andra, som exempelvis nyligen en libertarianskt orienterad skribent, Conor Friedersdorf, gjorde i The Atlantic. Han ville ”rädda” libertarianer överlag från anklagelser om att vara ”selfish jerks”:

”There are a lot of libertarians working on issues that could be construed as self-interested – lowering taxes is the obvious example. There are even some hard core Ayn Rand sycophants who embrace little more than themselves. Find that repugnant? Have at ‘em! But you’re just misinformed if you think that libertarians as a whole care for nothing more than their self-interest. Countless libertarians are working to advance the freedom and fair-treatment of people other than themselves. Often they do so more consistently than some of the liberals who sneer at them.”

Många libertarianer saknar en vettig moralfilosofisk grund, men här rör Friedersdorf ihop begreppen och jag betackar mig för hans ”försvar”. Även utifrån hans egen ensidiga bild av egoismen borde ju libertarianers och objektivisters ihärdiga och radikala försvar för individens frihet vara ett utslag av enorm generositet. Hans ytliga och osakliga inlägg föranledde Johnathan Pearce på brittiska Samizdata blog att ge bl.a. följande svar:

”He’s making a fairly basic mistake here. The pursuit of rational, long term self interest – the words ”rational” and ”long-term” are crucial – is totally congruent with spending time and money to support the genuine freedoms of others. After all, as any Rand ”sycophant” would argue, if we do not defend freedoms with a bit of effort, and go into bat to defend causes that are important, even if they are unpopular, or appear weird, then they will find themselves in a very lonely place if their own freedoms are attacked. A genuinely selfish person, who holds his own life and flourishing as his ultimate value and cultivates the virtues to achieve it fully (reason, independence, honesty, pride, productiveness, justice and integrity), will want to see freedom expand. The cost of spending a bit of time lobbying, arguing and campaigning is, for such a person, outweighed by the long term benefits. The individual benefits if the total sum of liberty is increased, in obvious and not-so-obvious ways. For the Rand ”sycophant”, the real stupidity would be to ignore the wider world and its problems.”

Som Rand var inne på och som Kelley utvecklade närmare i ovannämnda skrift kan man vara hjälpsam utifrån det potentiella värdet av en annan människa för en själv. Kelley skriver:

”Benevolence is a commitment to achieving the values derivable from life with other people in society, by treating them as potential trading partners, recognizing their humanity, independence, and individuality, and the harmony between their interests and ours.”

Förutom det materiella och intellektuella utbytet, betonar Kelley även det personliga och emotionella utbytet, och listar tre huvudkomponenter i begreppet ”benevolence”: Civility, Sensitivity & Generosity. Detta är naturligt för en filosofi som hyllar människans potential. I sin utmärkta essä om objektivismens etik, Survive or Flourish? A Reconciliation, skriver Robert Bidinotto:

”I have often thought of how I might react if confronted by the sight of a criminal attacking some stranger. I am virtually positive I would get involved, even at grave risk to my physical survival. But why? In examining my feelings as to why, here’s what I come up with.

I view such a matter as a core issue of my personal symbolism about how the world should, and shouldn’t, be. The criminal is not just attacking a stranger; he is attacking all that I value. He is attacking my world…me. He fills me with indignation, because he and his sort are undermining the world I wish to create, the world I want. I can’t walk past such a sight indifferently; and the fact that I don’t know the stranger personally is irrelevant. It is not the stranger I so intensely value here: it is my world as I want it.”

Se även nästa bloggpost, Att misskreditera Rand.

Självständighetsförklaringen är ett unikt dokument

Idag är det 4 juli, USA:s nationaldag, den dag 1776 som självständighetsförklaringen (vars huvudförfattare var Thomas Jefferson) skrevs under. Det är ett unikt dokument, en milstolpe som hade stor betydelse för den gryende liberalismen, där människans rättigheter och rätten till revolution lades fram på ett mycket välformulerat och genomtänkt sätt. Det är synd att många av dagens amerikaner, liksom andra folk, inte förmår ta till sig detta.

Starkt påverkade av John Locke, ”liberalismens fader”, skrev The Founding Fathers om ”certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.” För dem var det självklart att i begreppet ”frihet” ingick rätten till egendom, vilket man kan läsa i deras egna texter. I Virginias ”Declaration of Rights” från den 12 juni 1776 står det också:

”That all men are by nature equally free and independent, and have certain inherent rights, of which, when they enter into a state of society, they cannot, by any compact, deprive or divest their posterity; namely, the enjoyment of life and liberty, with the means of acquiring and possessing property, and pursuing and obtaining happiness and safety.”

Liknande formuleringar om äganderätten återkom också i flera delstatsförfattningar, som exempelvis i Massachusetts, New Hampshire och Pennsylvania.

Genom att skriva om rätten till ”strävan efter lycka” gav självständighetsförklaringen noggrant ett unikt uttryck för människans tillvaro och var denna står i relation till staten. Det är inte Guds eller statens befallningar, utan individens egen lycka här på jorden som är ändamålet för människan. Och det är ingen garanterad rätt till lycka, ingenting som ska tillhandahållas av Gud eller staten, utan en rätt till strävan efter lycka, med allt det ansvar, inkluderande motgångar, som detta innebär för individen. Människan har rätt att få vara lycklig utifrån sina egna strävanden, vilket inte är möjligt utan frihet. Livet, friheten och strävan efter lyckan är intimt sammankopplade och självständighetsförklaringen är revolutionerande inte bara genom att kolonierna gör revolution mot Storbritannien, utan även i den livsfilosofi som förmedlas här. Mer om de sekulära upplysningsidéernas grund för USA kan man läsa i mina artiklar här.

Vidare står det i självständighetsförklaringen:

”That to secure these rights, Governments are instituted among Men, deriving their just powers from the consent of the governed,–That whenever any Form of Government becomes destructive of these ends, it is the Right of the People to alter or to abolish it, and to institute new Government, laying its foundation on such principles and organizing its powers in such form, as to them shall seem most likely to effect their Safety and Happiness. Prudence, indeed, will dictate that Governments long established should not be changed for light and transient causes; and accordingly all experience hath shown, that mankind are more disposed to suffer, while evils are sufferable, than to right themselves by abolishing the forms to which they are accustomed. But when a long train of abuses and usurpations, pursuing invariably the same Object evinces a design to reduce them under absolute Despotism, it is their right, it is their duty, to throw off such Government, and to provide new Guards for their future security.”

Medvetna om riskerna för mobbvälde med oproportionerligt våld och godtyckliga angrepp, var man noggranna med att specificera den principiella innebörden av rätten till revolution. Det är inte för första möjliga ingrepp i individens rättigheter som revolution måste till, utan efter ”a long train of abuses and usurpations, pursuing invariably the same Object evinces a design to reduce them under absolute Despotism”.

En revolution får stora konsekvenser, däribland flera oförutsedda, varför det krävs stort omdöme och realistisk förväntan innan en sådan startas. Godtycklig maktutövning och despoti kan lätt uppstå även under en revolution, och av ett slag som är värre än det som många revolutionärer ursprungligen gjorde uppror mot. Franska revolutionen är här ett exempel. Nu är ju utvecklingen efter den med Robespierres skräckvälde inte ett argument mot att revolutionen initialt var berättigad i Frankrike, bara att man måste vara medveten om riskerna. I de brittiska kolonierna i Amerika var den ideologiska jordmånen mer gynnsam och enhetligt liberal än den i Frankrike. Genom sina precisa formuleringar om individens rättigheter och rätten till revolution förmedlade de amerikanska Founding Fathers insikten om problemen med godtycklig maktutövning såväl i en förtryckande stat som under en revolution. De var här väl förankrade i John Locke som skrev i sin Second Treatise of Government:

”[T]he end of law is not to abolish or restrain, but to preserve and enlarge freedom: for in all the states of created beings capable of laws, where there is no law, there is no freedom: for liberty is, to be free from restraint and violence from others; which cannot be, where there is no law: but freedom is not, as we are told, a liberty for every man to do what he lists: (for who could be free, when every other man’s humour might domineer over him?) but a liberty to dispose, and order as he lists, his person, actions, possessions, and his whole property, within the allowance of those laws under which he is, and therein not to be subject to the arbitrary will of another, but freely follow his own.”

Tidigare blogginlägg om den 4 juli.