Monthly Archives: januari 2008

Bra val av Sarkozy

Nej, jag menar inte franske presidenten Nicolas Sarkozys nya vackra flickvän, sångerskan och den f.d. fotomodellen Carla Bruni. Jag tänker på den unga ministern för mänskliga rättigheter, Rama Yade, som föddes i Senegal. I en artikel i dagens Sydsvenska Dagbladet står bl.a. följande att läsa om henne:

”Speciellt som hon såsom den yngsta inte är rädd för att vara frispråkig. Det märktes med all tydlighet när Libyens ledare Muammar Kaddafi besökte Frankrike i december:
– Vårt land är ingen dörrmatta som ledare, terrorister eller inte, kan komma och torka av sig blodet från sina illdåd på, sade Rama Yade. Hon stördes speciellt av att libyern anlände på den internationella människorättsdagen – ”hennes” dag.”

Det var på tiden. Frankrike har alltför länge varit en fristad för diverse afrikanska diktatorer och ETA-terrorister, vid sidan av nära band till Saddam Hussein med bl.a. hjälp till kärnkraft.

Sarkozy är inte någon utpräglad liberal. Alltför mycket populism, nationalism, protektionism och socialism finns kvar även hos honom. Men de små liberala förändringar som han aviserat på framförallt det ekonomiska området ska förhoppningsvis kunna rucka på den franska etatismen, och bana väg för ökad acceptans för marknadsekonomin, i detta land där ordet ”liberal” är ett skällsord, och verkligen betyder det som jag står för. Rama Yade känner jag inte alls till för övrigt, men hennes uttalande bådar gott.

Annonser

Narkotikapolitikens offer

Den 23/1 uppmärksammade Isobel Hadley-Kamptz i en ledareExpressen det upprörande fallet med den MS-sjuka Susanne Eriksson som fått ett års fängelse för att ha odlat och använt marijuana, något hon gjorde för att lindra smärtorna. Under de 37 dagar hon satt i häkte förvärrades hennes tillstånd även av att hon inte fick ut sina bromsmediciner. Polisen ansåg inte att det var deras jobb att hämta ut dem från apoteket. I fängelset kommer hon heller inte att få sina receptbelagda värktabletter, då dem är narkotikaklassade. Ej heller kommer hon kunna ha sin personliga assistent där. Ovanpå detta kommer hon troligen att förlora sin lägenhet då socialen inte kommer att betala hyran för den under fängelsetiden.

I samband med ärendet skriver även Johan Ingerö på sin blogg om hur Liberala Ungdomsförbundets ledning har fegat och vägrat kännas vid stämmobeslutet från 2003 om att avkriminalisera bruk och innehav av narkotika. Partiledningen hade förstås inte släppt in dem i partistyrelse och riksdag.

Susanne Eriksson är inte det enda offret för förbudspolitiken, det är ett globalt problem av stora mått. Det är dags att avkriminalisera försäljning, bruk och innehav av narkotika. Nederländerna och Schweiz är två länder som visat en positiv väg mot liberalisering. I vissa delstater i USA har man velat möjliggöra bruk av marijuana för svårt sjuka, såsom AIDS-, cancer- och MS-patienter, för den smärtlindrande effekten. I Storbritannien och Kanada ligger diskussionen långt fram. Man kan bara hoppas på ett genombrott.

Mana och den försvunna personen

Tidskriften Mana, som varit omdiskuterad i frågan om de ska få fortsatt bidrag från Kulturrådet, har en medgrundare och profilerad skribent som inte existerar, avslöjar Peter Wennblad på Neos blogg.

I en uppdatering skriver nu även Wennblad att den andra kvinnan som ovetande har stått som artikelförfattare tillsammans med den osynliga Sharare Irani har polisanmält Manas chefredaktör Babak Rahimi för urkundsförfalskning.

Tyvärr har nu Kulturrådet beslutat att bevilja Mana 275 000 kronor i statligt produktionsstöd.

Medborgare för folkomröstning

Efter folkomröstningen i Sverige om euron bildade ledande personer från det borgerliga ”Medborgare mot EMU” (som jag själv var aktiv i) ett nytt nätverk, ”Medborgare för folkomröstning” , med avsikt att driva kravet på folkomröstning om förslaget till EU-konstitution.

Nätverket har efter en tids dvala vaknat till liv igen, och förhoppningsvis kan det bli mer debatt i frågan. För är det något anhängarna till författningsförslaget (numera försåtligt kallat ”fördrag”) inte har gjort, överlag, så är det att debattera och förklara varför skräpdokumentet är så bra. Själv svarade jag på en folkpartists insändare i Sydsvenskan i samband med nejsidans seger i den franska folkomröstningen, och gav exempel på hur fel det dåtida förslaget var (det nuvarande är till 96% detsamma). Inget svar kom.

Anhängarna till förslaget har i regel lyst med sin frånvaro. Detta är speciellt anmärkningsvärt då dessa, som tenderar att vara mot en folkomröstning, inte har behandlat ämnet inför riksdagsvalet, som man annars tidigare gav intryck av att man skulle göra, då frågan ansågs ligga på den representativa demokratins bord och inte folkomröstningens. Men det har varit tyst som i graven, med några få undantag. Ändå har partier från höger till vänster mängder av partiaktivister och medlemmar, och pengar.

Det är därför glädjande att Moderata Ungdomsförbundets ledning förklarat att man inte gillar förslaget och vill ha en folkomröstning.

I Storbritannien har toryledaren David Cameron, vars parti är emot författningen, hotat att riva upp beslutet att ratificera författningen om han får makten, även om Labourregeringen lyckas driva igenom det i parlamentet i mars.

Irland är hittills det enda landet inom EU som tänker ha en folkomröstning, då landets författning kräver det. Om det blir ett nej där, tänker jag definitivt dricka Guinness, en ölsort som jag annars inte är så förtjust i.

Carpe Diem

Jag såg nyligen igen (för fjärde gången?) filmen Döda poeters sällskap från 1989 med Robin Williams som den passionerade engelskläraren John Keating. Det är nyttigt att påminnas om denna goda films tema, Carpe diem, ”fånga dagen”, om vikten av passion för livet och livets möjligheter, och behovet av självständighet och fritt tänkande.

”Carpe diem! Seize the day, lads! Make your lives extraordinary!” säger Keating till sina elever. Med den romantiska poesins hjälp åskådliggör han denna fras. ”Vi läser inte poesi för att det är gulligt, utan för att vi är medlemmar av den mänskliga rasen.”

Ayn Rand ville inte bara anknyta till Aristoteles och Upplysningen. Hon ville även integrera förnuftet med passionen, den romantiska livskänsla som består i att livet inrymmer möjligheter och att världen är till för att upptäckas. Då det inte handlar om en romantik som ställer sig avvisande till förnuftet, likt en del tyska ”romantiska” 1800-talsfilosofer, eller ser människans lott som en kamp mot ett hopplöst öde, likt Byronsk romantik, utgör istället Rands syntes mellan förnuft och känsla, mellan reflekterande eftertänksamhet och passionerad upptäckarglädje, mellan tänkande och sensualism, en inspirerande livskänsla som överensstämmer med budskapet i Döda poeters sällskap.

Hon skriver:

”Romanticism is the conceptual school of art. It deals, not with the random trivia of the day, but with timeless, fundamental, universal problems and values of human existence. It does not record or photograph; it creates and projects. It is concerned – in the words of Aristotle – not with things as they are, but with things as they might be and ought to be.”

”Romantic art is the fuel and the spark plug of man’s soul; its task is to set a soul on fire and never let it go out.”

Eller som hon kunde uttrycka det när hon recenserade den amerikanske författaren O.Henry (som var verksam vid det förra sekelskiftet): ”Känslan av att upptäcka något underbart oväntat bakom nästa gathörn.”

Jesse F. Knight skriver i sin essä ”O.Henry: Some Thoughts On The Urban Romanticist”: ”Central to O.Henry’s conception of life is the question, ”What’s around the corner?”(…) For O.Henry realized that romance is not inherent anywhere. Rather, it is within ourselves. It is our spirit that is Romantic or not. It is how we view life, which determines Romance: not the life itself. The one peeping around the next corner — he is the true Romanticist.”

Poeten Berton Braley var en annan romantiker som bejakade samma värden som O.Henry; nyfikenheten om vad som väntar bakom nästa gathörn, tron på den ursprungliga amerikanska idén om individens frihet och livets möjligheter.

Tyvärr är företrädare för denna livskänsla sällsynta bland 1900-talets författare. Inom modern konst och litteratur har en desillusionerad syn på världen och livet varit dominerande. Ett exempel som kan begrundas är Ernest Hemingway, i denna kritiska essä av Chris Tame, ”Ernest Hemingway and the Failure of Nihilism”.

Undantag under 1900-talet från denna nihilism finns, som den engelsk-australiske författaren Nevil Shute , som ofta skildrade tappra och självständiga människor som visar mod under svåra omständigheter. ”Ordinary people doing extraordinary things”, som han själv beskrev det. Vid sidan av Rand var han dessutom tämligen ensam om att se den fria företagsamheten som en källa till gott.

Den danske poeten och uppfinnaren Piet Hein skrev under några decennier fr o m 1940-talet de världsberömda ”Gruks”, aforismer om livet som ofta innehöll en härlig livskänsla á la Carpe Diem, där det första exemplet illustrerades med två figurer som svingar sig fram genom vacker grönska:

A MOMENT’S THOUGHT

As eternity
is reckoned
there’s a lifetime
in a second.

LIVING IS —

Living is
a thing you do
now or never —
which do you?

THE STATE

Nature, our father and mother,
gave us all we have got.
The state, our elder brother,
swipes the lot.

STATEN OG VI

For hver ting, man skal ha lov for, for hver mönt til skattens sum

knappes af det alburum, livet i os har behov for.

Staten gör sig stor og bred a’ at den gör os pladsen trang.

Under magtens sejrsgang voxer menneskene nedad.

En positiv, förnuftig och romantisk livskänsla, att tro på sig själv och vad man kan göra och därmed också på vad andra kan uträtta, och glädjas åt det, och att se vad som faktiskt har uträttats genom historien, är oundgänglig för upprätthållandet och bevarandet av ett fritt samhälle. Rand visade det genom sina romaner. Och det var inte förvånande att när Döda poeters sällskap kom till de svenska biograferna, upprördes flera socialistiska recensenter av det individualistiska budskapet.

Timbrofilmer om Naomi Kleins bluff

Timbro har lagt upp filmerna från Johan Norbergs och Boris Benulics sågning av charlatanen Naomi Kleins bok Chockdoktrinen på nätet.

Ännu mer om Ron Paul

Som om det inte vore nog om Ron Paul, har nu tidskriften The New Republic grävt i Pauls gamla nyhetsbrev, och funnit ett minst sagt sunkigt innehåll med bl.a. rasism och konspirationsteorier. 

Även om Paul säger att det var andra som skrev nyhetsbrevet och att han inte står för många av de kritiserade inläggen, är det väldigt ansvarslöst och visar med den mest välvilliga tolkningen prov på dåligt omdöme. Bara det diskvalificerar honom som trovärdig presidentkandidat.

Som Mattias Svensson skriver återstår frågan varför han så länge anförtrodde och omgav sig med sådana personer, och vad deras relation till honom är idag.