Category Archives: Tokvänster

Venezuelas kollaps

Det har kontinuerligt rapporterats om hur Venezuela efter en längre tids experiment i socialism håller på att kollapsa. Nu senast häromdan publicerade The Atlantic en artikel av Moisés Naím & Francicso Toro om hur landet faller samman. Bristen på alla möjliga varor är enorm och människor dör i brist på bl.a. medicin och sjukvård. Kriminaliteten är skyhög och huvudstaden Caracas är en av världens farligaste städer. Samtidigt har regimen styrt auktoritärt både under Hugo Chavez och nuvarande presidenten Nicolás Maduro.

Venezuela var ett ekonomiskt relativt utvecklat land i Latinamerika. Inte utan stora problem, men heller aldrig i botten som exempelvis Paraguay och Bolivia varit större delen av deras historia. Nu kollapsar landet på ett sätt som bara brukar drabba länder i svårt krigstillstånd. Till råga på allt har nu även president Maduro hotat att beslagta fabriker som inte producerar, efter att omöjliggjort deras verksamhet, och fängsla dess ägare.

Tidigare blogginlägg om Venezuela här (om bl.a. de stora protesterna mot regeringen) och här (om bl.a. regeringens odemokratiska metoder).

Vad säger de inom vänstern som hyllat Chavez och socialismen i Venezuela, företrädare för Vänsterpartiet som Jonas Sjöstedt, Hans Linde och Ali Esbati, och journalister som Åsa Linderborg och Kajsa Ekis Ekman? Flummar de fortfarande och skyller i likhet med Maduro på ”ekonomisk krigföring” från fiender eller är det nu så pinsamt uppenbart var ansvaret för problemen ligger att de väljer att hålla tyst? Vad säger de om förtrycket? Det är deras egen ideologi som i vanlig ordning krackelerar.

Uppdatering: Skakande reportage i New York Times om den kollapsande sjukvården i Venezuela.

Annonser

Tokvänsterns bibel om Latinamerika

Nyligen avled den uruguayanske vänsterjournalisten och författaren Eduardo Galeano. Hans mest kända bok, Latinamerikas öppna ådror, som kom ut 1971, har varit en bibel för vänstern vad gäller Latinamerikas förhållanden. 2009 gav Venezuelas president Hugo Chavez Barack Obama ett ex och boken seglade upp på topplistorna igen. Den är full av tokvänsterns villfarelser.

En vad man kan kalla liberal motbok gavs ut på spanska 1996 och på engelska 2000, Guide to the Perfect Latin American Idiot, av Plinio Apuleyo Mendoza, Carlos Alberto Montaner & Alvaro Vargas Llosa (son till författaren Mario Vargas Llosa, som även skrev förordet). Jag rekommenderar den starkt. Den ger sig även på andra vänstermyter än de som Galeano gav uttryck för, även om Galeanos bok är ett huvudmål för kritiken. Tidskriften Reason recenserade boken när den kom ut på engelska.

2007 skrev Alvaro Vargas Llosa en artikel, The Return of the Idiot, om hur seglivad tokvänstern är. Många av de reformer som flera latinamerikanska länder började genomföra på 90-talet, innebar också ofta att privata särintressen gavs statliga förmåner, vilket bidrog till en backlash där många blandade ihop crony capitalism med en fri marknad. Alvaro Vargas Llosa beskriver också ingående detta problem för liberalism att slå igenom i Latinamerika i denna artikel.

Galeano distanserade sig dock något från sin bok på senare år. Han tyckte att bokens vänsterprosa var tungläst och att han inte hade tilllräckligt nationalekonomiskt kunnande. Han stod dock till vänster hela tiden, men kritiserade exempelvis Kuba för sin enpartistat.

Förändring i Venezuela?

Det har under de senaste veckorna varit mycket uppmärksamhet kring turbulensen i Ukraina. Många frågetecken kvarstår om vad som ska hända. Samtidigt har det varit oroligheter i Venezuela. Det har varit massiva demonstrationer i flera städer. Även i svenska media har man i flera fall rapporterat utan att förfalla till hyllningar till regimen, även om det har varit svårt för journalister i Venezuela. Den auktoritära regimen under president Nicolas Maduro har svarat med hårdhänta metoder och regeringstrogna miliser har skjutit dödande mot och misshandlat demonstranter, ofta under polisens tysta medgivande, när inte polisen själv misshandlat. Även soldater har skjutit mot demonstranter. Det finns personer i betydelsefull ställning som varit lojala mot Maduro som tycker att han gått för långt i övertrampen. Regeringen har förutom allmänt nedsättande termer om demonstranterna undvikit att rapportera om protesterna, och istället visat underhållningsprogram.

Demonstranterna är trötta på den extremt höga brottsligheten — under förra året mördades 23 000 i landet (som har 29 milj inv) och Caracas anses nu vara världens farligaste miljonstad — och en ekonomi i fritt fall med brist på allehanda basvaror från toalettpapper till smör och även de enklaste läkemedel. Följder av de socialistiska experimenten med planekonomi. Samtidigt har landets regim sedan Hugo Chavez tid (han avled i mars förra året) varit repressiv, med strypning av oberoende media, trakasserier av oliktänkande och arresteringar på politiska grunder. I min intervju med den venezuelanske liberale människorättsaktivisten Thor Halvorssen (i exil i USA) från i somras beskriver Halvorssen regimens obehagliga metoder för att sätta åt oppositionella.

Halvorssen var också medförfattare till denna artikel i The Atlantic i april förra året om hur regeringen inför det då stundande presidentvalet använde sig av fula tricks och hot för att manipulera valresultat, vilket jag då också bloggade om.

I samband med protesterna arresterades oppositionspolitikern Leopoldo López i veckan. The Human Rights Foundation, som Halvorssen är chef för, har förklarat López regeringens samvetsfånge.

Michael Moynihan hade häromdan en bra artikel i The Daily Beast om den venezuelanska regimens nyttiga idioter i västerländska demokratier, och som kör med dubbla måttstockar. Vi har sett dem i Sverige också, exempelvis på Dagens Nyheters och Aftonbladets kultursidor.

Tidigare i veckan hade Dalibor Rohac & Juan Carlos Hidalgo på Cato at Liberty en artikel som jämförde protesterna och situationen i Ukraina och Venezuela. Det finns vissa paralleller.

Venezuelas pseudodemokrati

Idag är det presidentval i Venezuela. Hugo Chavez efterträdare Nicolas Maduro fortsätter den repressiva linjen. Venezuela är ett auktoritärt och starkt korrumperat land med svåra ekonomiska problem och hög mordstatistik. Trots detta fortsätter tokvänstern som brukligt att hylla de i Latinamerika så vanliga demagogiska clownerna likt Chavez som styr med järnhand och skapar ekonomisk kris och undergräver rättsstaten och demokratin. Det är inte Brasiliens Lula da Silva eller Chiles Michelle Bachelet som får hyllningskörer, trots att deras mer moderata socialdemokrati med marknadsekonomisk inriktning och respekt för demokratin har varit gynnsammare för deras länder.

Thor Halvorssen & Larry Diamond beskriver i en artikel i The Atlantic den venezuelanska regimens fula och obehagliga tricks för att manipulera valresultat. Jag har här tidigare skrivit om Halvorssen, som är en venezuelansk liberal människorättsaktivist i exil i USA.

Alvaro Vargas Llosa (son till författaren och Nobelpristagaren Mario) var medförfattare till boken Guide to the perfect Latin American idiot som kom ut på engelska 2000 (spanska –96) och som rekommenderas. Utifrån liberal synvinkel skärskådas många myter om Latinamerika med bl.a. särskilt angrepp på en av tokvänsterns frontfigurer i latinamerikadebatten: Eduardo Galeano. 2007 rekapitulerade Vargas Llosa i en artikel om tiden som gått sedan dess och tar bl.a. upp Chavez och Bolivias Evo Morales. Samlingssida med artiklar om framförallt Latinamerika av Vargas Llosa.

Den latinamerikanska fascismen har förstås också bidragit till elände med sitt eget motstånd mot liberalism, marknadsekonomi och rättsstat och utgör en gren av den populistiska tradition som de mer marxistiska grupperna också utvecklats ur. Så hade också Chavez den argentinske fascisten och antisemiten Norberto Ceresole som rådgivare i ett tidigare skede, vilket man bl.a. kan läsa i denna även i övrigt intressanta artikel i The Economist om Venezuela efter Chavez.

SVT: Socialistisk vänstertelevision

Sveriges Television brukar skryta med att man är fri från politisk påverkan. Så är naturligtvis inte fallet, och så har det aldrig varit, om man inte menar fri från påverkan av politiska partier. Men SVT:s reklam handlar om politisk obundenhet, inte partipolitisk. SVT har i decennier lutat åt vänster, i reportage, dokumentärer och kommentarer. Undantag har funnits och på senare tid har fler röster från olika sidor fått komma till tals. Men tendensen är fortfarande otvetydig.

Det märks exempelvis på den senaste raden av dokumentärer, som serien Why poverty? och Vetenskapens världs avsnitt om finanskrisen. Nu hade jag inte tid att se alla delarna av den förstnämnda. Det finns också gränser för hur mycket bedrövelse man ska behöva uppleva ifråga om vänsterpropaganda.

I Vetenskapens värld skyllde man föga förvånande finanskrisen på avregleringar och fri marknad. Visst, en ekonom från den österrikiska skolan hade gett ett bättre svar än neoklassikern Robert Lucas. Men inte ett ord om räntepolitiken, paketeringarna av de finansiella instrumenten, lagstiftningen som tvingade fram många lån mm. Johan Norberg har skrivit boken En perfekt storm om krisen, men fick förstås inte komma till tals.

Om de s.k. avregleringarna, eller snarare avsaknaden av dem, kan man läsa här och här. Och var det några frimarknadsekonomer som varnade för krisen, så var det ”österrikare”, som även starkt har kritiserat dåvarande centralbankschefen Alan Greenspans avsteg från marknadsliberala principer före och efter krisen. Mattias Svensson skrev redan 1999 i Smedjan om ”österrikarnas” farhågor, något som växte hos dem allteftersom räntepolitiken blev alltmer extrem efter 2001, och andra åtgärder spädde på bubblan.

I Why poverty? fanns ett avsnitt om de ökade klyftorna i USA. Dokumentären missade att belysa finanskrisen och presidenterna Bushs och Obamas statliga ”stimulanspaket” som bidragande till detta, och för all del, vad krisen egentligen berodde på. I programmet fick kommentatorer på vänsterkanten bre ut sig med sin version av tillståndet i USA, om girigheten och om hur Ayn Rand påverkat klimatet i negativ riktning. Republikanernas vicepresidentkandidat Paul Ryan och David Koch, finansiär av många Tea Partyaktiviteter, var föremål för mycket kritik. Man hade frågat dessa och några till om de velat delta i intervjuer, men de ska ha nekat, så istället var det klipp från diverse uttalanden. Men är det någon som tror att dessa skulle ha fått det sista ordet ifråga om mer utvecklande resonemang om sakernas tillstånd?

Nu är jag inte en fan av Ryan och Koch, men Ryan hade en del konkreta idéer om att lägga om den ekonomiska politiken som jag uppskattade, och Koch har hjälpt till att påverka opinionen i marknadsliberal riktning. Men Ryan har varit spretig i ekonomiska frågor och har dessutom starkt konservativa åsikter i en del sociala frågor. Koch har visserligen libertariansk inriktning, men har även stått för en utslätning och jag hör till dem som är mot Kochbrödernas försök att ta kontrollen över Cato Institute.

Men dokumentärens kritik var av vänsterpolitisk karaktär, och i en sekvens förföll man till rent skvaller där man försökte knipa billiga poäng på girighetens ansikte. En anonym portvakt vid Kochs residens i flerfamiljshuset i New York anmärkte på att Koch aldrig gav dricks trots mycket hjälp med hans stora bagage. Han skickade bara en check på 50 dollar till julen, sa personen. Man kan tycka vad man vill om detta, men hur mycket dricks en av många tusentals aktivister för marknadsekonomi ger är fullständigt irrelevant. Är inte 50 dollar generöst? Hur ska man kunna värdera alla gåvor som diverse opinionsbildare och politiker av olika politisk färg gör utifrån anonyma källor? Då kunde ju dokumentären kanske även upplysa om att Koch är en av de största filantroperna i världen, med bl.a. en stiftelse som gett 750 miljoner dollar i stöd till medicinsk forskning, utbildning och kultur.

Jag tycker annars inte att en duktig företagare som tjänar pengar hederligt måste betala av på någon sorts skuld för sin framgång genom att donera till välgörande ändamål. Det är bra att bistå och även ge extra till de som gjort insatser för dig, men funktionsdugliga företag är värdefulla oavsett om välgörenhet också idkas.

I programmet fanns flera missvisande bilder av marknadsekonomins funktionssätt, och man slängde sig med klyschor som att den enes rikedom är den andres fattigdom. Så kan det vara i en stagnerad, ofri ekonomi, men inte i en fri, dynamisk och växande ekonomi, vilket i och för sig USA tar sig ifrån mer och mer med Obamas politik. Felaktigheter om skattesystemet förekom också. Peter Schiff demolerar myten om de rikas skatter förr och nu i denna artikel i Wall Street Journal.

Programmet innehöll de sedvanliga ohederliga attackerna på Ayn Rand. Man kritiserade hennes egoism som om den handlade om manipulativ skurkaktighet. Ingen analys av vad hennes upplysta, rationella egoism består i. Jag har tidigare behandlat oförmågan hos många osakliga kritiker att intellektuellt hantera detta (och jag är inte själv enig med allt Rand stod för).

Likaså for man med osanning om vilka som är ”parasiterna” i hennes roman Atlas Shrugged. En bild på en lodis fick ackompanjera beskrivningen av hennes syn på parasiter, och att hon inte ville att man skulle hjälpa de fattiga. Rand var naturligtvis mot statlig hjälp, men hon var aldrig mot privat hjälp. Hon förespråkade aldrig likgiltighet inför oskyldiga offer. Se vidare om hur hennes moralfilosofiska idéer utvecklats i detta sammanhang här och här.

Parasiterna för Rand var etatistiska politiker, företagare med politiska försänkningar (crony capitalism) och andra som får särskilda privilegier från staten. Det är sorgligt att se denna lättja bland intellektuellt ohederliga att inte kunna sätta sig in i vad Rand stod för. Den brittiske journalisten George Monbiot är en av dem (han förekom inte i filmen), och vars myter om Rand spritts som vandringssägner bland Randhatarna. I The Guardian skrev han i mars 2012 om hennes filosofi:

”This holds that the only moral course is pure self-interest. We owe nothing, she insists, to anyone, even to members of our own families. She described the poor and weak as ”refuse” and ”parasites”, and excoriated anyone seeking to assist them.”

Vilket hon aldrig gjorde. Monbiot och flera med honom lever i en fantasivärld, där man inte behöver intellektuellt analysera fakta, utan man kan tycka allt möjligt som bekvämt passar in i ens vedertagna, men falska verklighetsuppfattning. Tågolyckan i Atlas Shrugged där diverse företrädare för idéer som Rand ogillade omkommer tas av Monbiot till intäkt för att hon tyckte att de förtjänade att dö, när det istället var en metafor för hur dåliga idéer leder till undergång. Om det är lyckat kan alltid diskuteras, men detta är en roman, och Monbiot vantolkar den symboliska innebörden för att ge den mest illvilliga tolkningen av episoden.

Filosofi för psykopater, kallar Monbiot Rands filosofi. Tja, för den som läser innantill och inte är korkad är de manipulativa, ”fixarna” som Rand kallar dem, de onda. Då är det i så fall Monbiot som står dem närmare i sitt motstånd mot henne. Snarare vittnar det om ett psykopatiskt drag hos en sådan som honom att manipulera läsaren att tro något annat om Rand, att vara så motiverad att skada henne och hennes anhängare på ett så ohederligt sätt.

Robert Bidinotto formulerade det bra när han kommenterade de många hatinläggen mot Rand på nätet:

”The highest tribute to Ayn Rand, abundantly in evidence here, is that her critics must distort everything she stood for in order to attack her. She advocated reason, not force; the individual’s rights to freedom of action, speech, and association; self-responsibility, NOT self-indulgence; and a live-and-let-live society in which each individual is treated as an END, not the MEANS of others’ ends. How many critics would dare honestly state these ideas and say, ”…and that’s what I reject”?”

Hugo Chávez nekrokrati

Venezuelas maktfullkomlige president Hugo Chávez blir allt galnare. I Washington Post har exilvenezuelanen Thor Halvorssen en artikel där han berättar om hur Chávez i en makaber manifestation låtit gräva upp kvarlevorna efter Simon Bolívar, befrielsehjälten från 1800-talets början i kampen mot Spanien, och en ständig referenspunkt för Chávez, som kallar både sin revolution och republik ”bolivariansk”. Halvorssen (som själv är ättling till Bolívar):

”Shortly after midnight on July 16, Venezuelan President Hugo Chávez reached back in time. He presided at the exhumation of the remains of Simón Bolívar — Latin America’s greatest independence hero, who helped liberate the region from Spain in the 19th century, and the object of Chávez’s personal and political obsession.

The skeleton was pulled apart. Pieces were removed, such as teeth and bone fragments, for ”testing.” The rest was put in a new coffin with the Chávez government’s seal. Chávez, who also tweeted the proceedings, gave a rambling speech in which he asked Christ to repeat his Lazarus miracle and raise the dead once more. He also apparently conversed with Bolívar’s bones.

”I had some doubts,” Chávez told his nation, paraphrasing the poet Pablo Neruda, ”but after seeing his remains, my heart said, ‘Yes, it is me.’ Father, is that you, or who are you? The answer: ‘It is me, but I awaken every hundred years when the people awaken.’ ”

By presidential decree, every television station in Venezuela showed images of Bolívar in historic paintings, then images of the skeleton, and then images of Chávez, with the national anthem blaring. The message of this macabre parody was unmistakable: Chávez is not a follower of Bolívar — Chávez is Bolívar, reincarnated. And anyone who opposes or criticizes him is a traitor not just to Chávez but to history.”

Christopher Hitchens skriver i Slate om Halvorssens artikel och om hur han själv tillsammans med bl.a. skådespelaren Sean Penn träffade Chávez, som i en konversation dem emellan ifrågasatte om al-Qaida existerar och att det som skrivs om Osama bin Laden i väst är från ”imperialistisk media”:

”Not since North Korean media declared Kim Jong-il to be the reincarnation of Kim Il Sung has there been such a blatant attempt to create a necrocracy, or perhaps mausolocracy, in which a living claimant assumes the fleshly mantle of the departed.”

Chávez tillsammans med kompisarna Robert Mugabe och Alexandr Lukasjenko.

Liberatis pseudoliberalism

I höstas grundades det liberala nätverket Liberati, med bl.a. Alexander Bard i spetsen. De lade fram en rörig och oinspirerande programförklaring, och som Mattias Svensson beskrev som ett försök att ”koka soppa av ett gäng vaga och urvattnade punkter”:

”En del tror att man för att bli intressant och relevant måste kompromissa med sina principer eller gömma sig bakom vaga gummitermer. Liberati är ett typexempel på att det inte fungerar så. Tvärtom är det då man gör sig ointressant.”

Att Liberati fortsätter i samma anda kan man läsa i den debattartikel  i dagens Sydsvenskan som Alexander Bard & Jan Söderqvist i egenskap av medgrundare av Liberati har skrivit tillsammans.

Den är den första i en serie artiklar i Sydsvenskan som ska belysa liberalismens framtid efter vad man menar är dess seger genom Berlinmurens fall. Att liberalismen skulle ha segrat är en grov överdrift. En seger (mycket viktig sådan) för liberalismen är kommunismens fall, men det återstår långt flera segrar, inte minst i dessa tider av antikapitalistisk reaktion mot finanskris och medföljande ytterligare statliga interventioner (vi har fortfarande blandekonomi), samt ökad statlig övervakning och kontroll på internet.

Bard & Söderqvist menar att liberalismen måste ”anpassa sig till informationssamhällets politiska förutsättningar”.

”Liberalismen kan inte längre vara nationell, den måste bli både virtuell och kosmopolitisk för att leva upp till informationssamhällets krav på relevans.”

Att liberalismen ska vara kosmopolitisk har hört till dess idé från början, så det var ingen ny insikt, ej heller att vi lever i ett informationssamhälle.

”De senaste årens rasande debatt om den personliga integriteten på internet belyser att det här har uppstått ett ideologiskt vakuum.”[…]

”Dagens liberala riksdagspartier har fullständigt missat det tåget och har massor av förlorad terräng att ta igen.”

Sanna liberaler har inte varit sena att ge sig in i ”de senaste årens rasande debatt om den personliga integriteten”, och har dessutom i flera fall tagit initiativet och ledningen för diskussionen. Det finns inga riktigt liberala riksdagspartier. De har liberala inslag, men vakuumet står de för, inte liberalismen.

Efter ett antal plattityder landar Bard & Söderqvist i slutsatsen att såväl den klassiska liberalismen som socialliberalismen måste ge vika åt deras ”nya” pragmatiska liberalism, anpassad till cybervärlden.

”Vi tror inte längre på Individens möjligheter. Vi tror inte att legendariska gestalter som Locke och Stuart Mill längre har något viktigt att säga dagens interaktiva nätverkare.”

Det säger det mesta om deras förment liberala ambitioner. Att det inte rör sig om någon ny ”liberalism” visas av att de framhäver John Dewey som en av inspiratörerna. Denne pragmatist och förgrundsgestalt inom den s.k. progressistiska rörelsen i USA i början av 1900-talet, ville ha en ny liberalism som till skillnad från den gamla liberalismen skulle stå för mer statsinterventionism, m.a.o. det som kom att bli ”socialliberalism”.

Timothy Sandefur sammanfattar bra de olika formerna av liberalism här. Mer läsning om den äkta, dvs klassiska liberalismens historia och tänkare finns här. Om pragmatismen kan man läsa här.

Bards & Söderqvists liberalism är en pseudoliberalism, som under förevändning att vara i samklang med tidens anda lyfter fram idéer som kommer att leda till mer statsinterventionism (känns det igen?). Och vad återstår f.ö. annars om pragmatismen är upphöjd till det överordnade? Att de vid sidan av Dewey dessutom lyfter fram de postmodernistiska socialisterna Michel Foucault och Richard Rorty, är ytterligare exempel på detta. När Rorty använder sig av begreppet ”liberal” är det i den amerikanska kontexten, där det betyder ”vänster”. Rorty var visserligen mer moderat i sin socialism än Foucault, som först var medlem i franska kommunistpartiet och därefter maoist under många år, för att sluta som sympatisör av den islamistiska revolutionen i Iran.

Bard & Söderqvist: ”Vi tror inte heller att staten kan stå för svaren och visionerna med en aldrig så välmenande socialpolitik i det allt komplexare och snabbföränderliga informationssamhället.”

Nähä, men vad är det då som ska uppnås? I Rortys anda vill de lyfta fram en ”ironisk liberalism” gentemot ett ”ideologiskt vakuum”. Ja, det är ironiskt vilket vakuum pragmatism och postmodernism kan landa i genom en så meningslös artikel som denna. Men som Foucault sa:

“It is meaningless to speak in the name of  – or against – Reason, Truth, or Knowledge.”

För en bra kritik av postmodernismen rekommenderas boken Explaining Postmodernism: Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault (Scholargy Publishing 2004) av Stephen Hicks.

En intervju i The New Individualist med Hicks om postmodernismen kan läsas här.

Liberatis pragmatiska postmodernism skulle aldrig nå något så inspirerande som exempelvis det som hände den 4 juli 1776 i de brittiska kolonierna i Nordamerika.