Tag Archives: Moderaterna

Nya moderater utan idéer

”Dessa är mina principer. Om du inte gillar dem så har jag andra.”

Detta kunde ha varit Fredrik Reinfeldts ord. Men det var Groucho Marx som fällde dem. Men medan Marx var komiker är Reinfeldt politiker, och det skrämmer. Jag använde samma citat 2008 om Alliansregeringen. När man begrundar Reinfeldts utspel i samband med Moderaternas partistämma kan det snarare sägas att han inte ens skamlöst byter principer mot andra, han saknar dem helt. Han tycker att idéer är ”exkluderande” och att ”dela upp rätt från fel idéer” går emot hans idé (sic!) om pragmatism och lyssnande. Partiet ska vara ”samhällsbärande” och hävda ”allmänintresset före särintresset”.

Ja, förutom att inte lyssna på FRA-kritiker och ge särintressen polisiära befogenheter genom IPRED, och tiga när särintressen från alla håll och kanter härjar vilt inom EU, förstås. ”Vissa ropar på visioner. Jag vill varna för det.” säger Reinfeldt. Och han är inte ensam. Stämman ska klubba ett idéprogram utan idéer. Få röster höjs mot denna fortsatta ideologiska utslätning, eller snarare utplåning. Man skulle ha trott att det ändå fanns de inom Nya (M) som menade att när man nu genom sin mittenorientering lyckats vinna regeringsmakten två val i rad (även om man kan fråga sig vilket mandat till förändring det gett), kan en mer skarpare ideologisk profil i liberal riktning mejslas ut. Men icke. Man fortsätter på den inslagna vägen. Som Upsala Nya Tidning skrev i en ledare:

”Denna önskan av ett 30-procentsparti att tilltala 100 procent av väljarna faller på sin egen orimlighet. Ett parti kan inte företräda alla åsiktsinriktningar. Utan en egen ideologisk kompass går det inte i längden att åstadkomma samhällsförbättringar. I en verklig demokrati sker framsteg när olika åsikter bryts i en öppen debatt. Andra metoder för tankarna till låtsasdemokratier som Ryssland. Och det är väl inte ditåt som Moderaterna strävar?”

Reinfeldt leder ett parti utan idéer och visioner. Det är djupt oroväckande. Vissa bra reformer har gjorts under den borgerliga regeringen, men mycket har gått åt fel håll i väldigt fundamentala frågor, framförallt när det gäller integritet och EU (bl.a. Lissabonfördraget). Utan liberala idéer och visioner har man inget att sätta emot statens expansion, och man kan t.o.m. bli pådrivande åt det hållet som vi har sett.

De gamla Moderaterna och Högerpartiet hade ett blandat ideologiskt bagage, där dåliga konservativa idéer samlades med bättre liberala, och under Yngve Holmberg, partiledare 1965-70, försökte man sig på liknande avideologisering som dagens Nya (M), men med sämre resultat. Jag saknar Gösta Bohmans skarpa liberala profil som partiledare 1970-81, och det orädda frihetliga klarspråk som kunde skönjas exempelvis i partibroschyren Besked från 1963 (och som jag återgett här tidigare):

“Vi gör allt vad vi kan för att motarbeta den ständiga utvidgningen av ‘den offentliga sektorn’, ett uttryck som bara är en översättning av statligt förmyndarskap och växande skatteanspråk — en ersättning för det förolyckade uttrycket ’socialisering’.”

När (H) bytte namn till (M) 1969 hade man först en röd M-logotyp. Den byttes kort därefter ut till den blå. Det kanske är läge att byta tillbaka till den röda igen. Reinfeldt återupprättade ju också Holmberg för några år sedan.

Valet

…och kvalet. Vad jag tycker om Alliansen och i synnerhet (M) är inget nytt på bloggen, senast här: Alliansens etatism. Jag ska inte upprepa det igen. Frågan är hur man ska rösta och om man överhuvudtaget ska rösta. Med undantag för ett val (-85) har jag faktiskt röstat i alla riksdagsval sedan 1982 då jag blev myndig, två gånger på (FP), annars (M). Med tanke på den frihetsfientliga politik som Alliansen fört i fundamentala frågor och det eländiga alternativ som den rödgröna oppositionen står för, är det inget enkelt val, men där det egna samvetet får avgöra. Jag uppmanar ingen att göra precis som jag.

Många kloka Allianskritiska liberaler har argumenterat att Alliansen ska få fortsatt förtroende, då de ändå gjort en del bra saker och de rödgröna är så kassa (och att ha med Ohly som var ledsen över Berlinmurens fall är onekligen horribelt). Ett viktigt argument är också att om (S) kommer tillbaka efter bara en mandatperiod befästs dess roll som statsbärande parti. Men en röst för ett parti eller block måste också innefatta stöd för förtjänst, inte bara vad den andra sidan står för.

I det senaste numret av Fria Moderata Studentförbundets tidskrift Svensk Linje har Mattias Svensson en bra redogörelse för Alliansens fyra år vid makten. På tidskriften Neos hemsida pågår presentation av liberala riksdagskandidater från olika partier, där Mattias och Johan Ingerö kommenterar dem. Folkpartikandidaterna Mathias Sundin och Camilla Lindberg har startat en sajt där riksdagskandidater från olika partier kan skriva under en försäkran om att de kommer att rösta nej till datalagringsdirektivet (ingen Moderat har hittills skrivit under). Ett nej till detta skulle medföra böter för Sverige, men till lägre kostnad än vad det skulle kosta att införa det. Samtidigt är det viktigt att kunna bråka med EU och inte bara sluka allt som kommer därifrån.

Vid sidan av detta finns Valpejl, som trots begränsade frågor ger en viss fingervisning om kandidaterna. Det finns alltså möjligheter att orientera sig för frihetliga som trots allt vill rösta på Alliansen. För kraven måste vara högre på kandidaterna i detta val. Ett fortsatt förtroende för regeringen riskerar att definiera svensk borgerlighet till det sämre för lång tid framöver. En principlöshet som öppnat för allvarliga inskränkningar i medborgerliga rättigheter, och med fortsatt sådan hållningslöshet bäddar för mer otäcka saker.

Jag har länge funderat över hur jag själv skulle göra. På Valpejlen matchade i Malmö, den valkrets jag tillhör, Kajsa Lunderquist (M) mig mest. När jag tog med hela landet hamnade Centerpartisterna Hanna Wagenius och Magnus Andersson (CUF-ordf) i topp, följda av just Lunderquist och flera andra Moderater. Nu innehåller testet bara ett urval frågor, där vissa är mindre intressanta ur frihetlig synvinkel, och man måste sätta testet i relation till partiet i dess helhet och vilken politik som förts. 

Vi såg hur partipiskorna ven under FRA-striden. Det är en sak vad man säger i en kampanj. När man står inför partiledaren och riksdagsgruppen kan det vara andra bullar som gäller. Reinfeldt behandlade med bistånd av 30 mobbare (vilka jag fortfarande undrar vilka de är) i den Moderata riksdagsgruppen Karl Sigfrid på ett svinaktigt sätt. Han pressades att kvitta ut sig, och förvägrades sin lagliga rätt att rösta som riksdagsledamot. Utkvittering får endast ske vid sjukdom, frånvaro eller begravning. ”Vi har ordnat så att det blir möjligt att kvitta ut honom”, framförde gruppledaren Lars Lindblad. Ja, efter den mobbningen i en fråga som partiet från början hade en helt annan profil i, en fråga av fundamental betydelse för vår integritet. Denna behandling av Sigfrid, jämte den förda politiken, gör det fullständigt uteslutet att jag skulle kunna rösta på (M).

Piratpartiet har gjort insatser för integriteten i Europaparlamentet, men jag kan inte rösta på ett parti med så snäv inriktning och inkluderande vänsterelement, och som i några av dess profilfrågor står för bl.a. statligt bredband, statlig planekonomisk läkemedelsforskning och fängelsestraff för de som initierar upphovsrättsliga processer. Hur var det med integriteten?

(C) är det enda Allianspartiet som jag hade funderingar på att kanske rösta på. Men det skulle kräva en exceptionellt bra kandidat på valbar plats, där ett krav var stöd för upprivande av FRA-lagen. I Malmö, där (C) f.ö. knappast får något riksdagsmandat (och inte har sedan tidigare), fanns ingen sådan kandidat. (FP) toppas av Allan Widman, som röstat för både FRA-lagen och Lissabonfördraget. Partiet är också extremt EU-vänligt. Euron håller på att kollapsa, och (FP) driver på för dess införande. Om vi får euron, såvida den inte hunnit kollapsa innan dess, kan vi glömma alla ekonomiska vinster Sverige fått genom Alliansens modesta reformer.

Så när jag gick och röstade idag blev det Liberala partiet i riksdagsvalet. Jag hade ändå tänkt rösta i regional- och kommunalvalen, där jag i båda kryssade för Rickard Wendel (M), en liberal med båda fötterna på jorden. Maktskifte i Malmö är absolut nödvändigt. Klassiskt liberala partiet kommer inte in i riksdagen och jag ogillar egentligen idén med ett libertarianskt parti. Den tiden och energin och de pengarna skulle kunna användas på bättre sätt för att förändra opinionen i liberal riktning. Men jag tänkte att när jag ändå är vid valbåset så kunde jag lika gärna rösta på dem som att rösta blankt eller inte alls i riksdagsvalet.

Det är bra om frihetliga kandidater från Allianspartierna kommer in i riksdagen, och som är mot de integritetskränkande lagar som genomförts och är på gång att genomföras, liksom en hel del annat. Frågan återstår vad de kan göra. Till de andra kandidaterna och de som var med och röstade för: Shame on you!

Alliansens etatism

Nu startar Almedalsveckan och först ut är (M). Reinfeldt vill inte sänka skatten under 2011. Det förvånar inte att de nya (M) inte har mer ambitioner att minska staten. Dock är jag naturligtvis glad över att skatterna faktiskt har sänkts under den gångna mandatperioden, och att regeringen i finanskrisens spår undvikt stora ”stimulanspaket”.

Men dessa åtgärder i frihetlig riktning, liksom en del annat, ändrar inte det faktum att Alliansen har varit med om att rösta igenom bl.a. Lissabonfördraget, FRA-lagen och Ipred, och snart väntar datalagringsdirektivet. Några reformer i liberal riktning ställs mot drakoniska reformer i rakt motsatt riktning och som innebär en historisk expansion av statens makt. Jag har skrivit om detta flera gånger. Hax gav i mars en bra sammanfattning av de kränkningar av individens rättigheter som bl.a. Alliansen genomdrivit, och som har fått otäcka konsekvenser för den personliga integriteten och rättstryggheten. Lissabonfördraget togs inte med, men Hax har själv skrivit mycket om det på sin blogg, liksom andra hot från EU mot individens frihet. På DN Debatt idag har Reinfeldt fräckheten att hävda att hans parti ”tror på människan, frihet, ansvarstagande, marknadsekonomi och rättsstat”.

För vi kan jämföra skattesatser och offentliga utgifter mellan blocken hit och dit — och de rödgröna är verkligen ett sunkigt alternativ — men en borgerlig regering har under en mandatperiod framdrivit en etatism som saknar motstycke i modern svensk historia. Vid sidan av Lex Orwell och andra integritetskränkande lagar på det inrikespolitiska planet, har EU och Lissabonfördraget befäst utvecklingen mot en europeisk superstat utan rimliga begränsningar av statens makt. Om nu ca 70% av vår lagstiftning bestäms från EU, är det väldigt intressant, och obehagligt, att titta på hur EU:s etatism svämmar över alla bräddar. Då framgår det hur begränsat manöverutrymmet för svensk inrikespolitik är i förhållande till EU. Men detta är en ickefråga i valet, liksom Lex Orwell.

I det senaste numret av Neo (nr 3) skriver Hax (ej online) om  hur flera inom EU, bl.a. tyska FDP-politiker, som stött Lissabonfördraget yrvaket börjar bli oroliga över vilka obehagliga konsekvenser detta fördrag får för friheten. ”Det är så dags att komma på det nu”, skriver Hax.

Open Europe är en brittisk marknadsliberal tankesmedja som vid sidan om The Bruges Group har bedrivit omfattande kritik mot EU och inte minst Lissabonfördraget, som ju till 96% är detsamma som det tidigare författningsförslaget som röstades ner i tre folkomröstningar. Jag har länkat till båda tidigare. Här följer Open Europes genomgång av Lissabonfördraget, en redogörelse för den växande europeiska övervakningsstaten, en redovisning av EU:s 170 000 byråkrater, samt (från november 2009) en uppräkning av 50 nya exempel på slöseri, och just det, att EU:s revisorer 15 år i rad vägrat godkänna EU:s räkenskaper, vilket jag också berört tidigare.

William Niskanen på libertarianska Cato Institute jämförde USA:s författning med det tidigare förslaget till EU-författning. 

Om det nu fortfarande finns borgerliga som tror att vi kan få ”ett smalare men vassare EU” kan de nu glömma det när Lissabonfördraget är i hamn. Som redan tidigare varit fallet, kommer EU nu att obönhörligt fortsätta bli bredare och trubbigare, klåfingriga politiker kommer att hitta ständigt nya områden att kladda med sina fingrar på, fler byråkrater och lobbyister kommer att kämpa för sina särintressen i den eviga huggsexan om makt och skattepengar, och rättssäkerhet och personlig integritet hotas.

Hur har det blivit så? Hur kunde borgerliga partier som åtminstone på vissa punkter lyckades bedriva en viktig systemkritik mot sosse-Sverige hamna i denna soppa? Visst har det funnits kritik mot EU:s jordbrukspolitik och annat slöseri, men hur fanken kan man då rösta igenom något utifrån liberal synvinkel så vanvettigt som Lissabonfördraget, och därtill på ett grundlagsvidrigt sätt? Kritiken mot EU och inte minst övervakningstendenserna har varit extremt liten.

När Gösta Bohman var partiledare för (M) skärptes den liberala ideologiska profileringen. Men de närmaste efterträdarna på partiledarposten har lagt grunden till dagens Nya (M), vilka i och för sig inte är något nytt fenomen i partiets historia, vilket jag skrivit om här tidigare. Föreningen av konservatism och liberalism har varit olycklig. Konservatismen innebär alltsom oftast ett principlöst flummeri, och har därmed också bidragit till situationen. 

Ulf Adelsohn var en fjant som aldrig varit den nyliberal han anklagades för. Andra i partiet har bedrivit liberala frågor, och Adelsohn red på det som Bohman lyckades bygga upp, men även efter att Adelsohn avgick har det visat sig att han helt saknar ideologisk kompass. Idédebatten har lyst med sin frånvaro hos honom.

Carl Bildt har inte heller haft någon liberal kompass, men han har varit desto lurigare, en slug maktpolitiker, som visserligen har intagit liberala positioner på vissa punkter. Hans mål var att få in Sverige i EU, något som Bohman egentligen var mot, men motvilligt stödde (detta var strax före hans död). Stora ord om fred och samarbete, men en liberal EU-kritik har saknats, liksom även den liberala idédebatten generellt.

Ett desperat fastklamrande vid den fasta växelkursen som statsminister (innan man tvingades överge den) visar också på den ideologiska spretigheten hos Bildt. Att man inte kan lita på honom bekräftas ytterligare av hans ekonomiska intressen i ryska Gazprom, ”Kremls ekonomiska arm” varmed man bl.a. stryper den fria debatten i Ryssland. Historikern och Rysslandsexperten Kristian Gerner var också starkt kritisk mot Bildt. I Neo nr 3-2009 fanns en artikel av Olle Rossander som handlar om Gazprom och dess dotterbolag Nord Stream. Det är obehaglig läsning.

Bo Lundgren var en hyfsat liberal parentes bland (M)-ledare. Men han var ingen bra kommunikatör. Därmed var vägen öppen för Fredrik Reinfeldt och förvandlingen till de principlösa ”Nya Moderaterna”, en förvandling som alltså fått hjälp av tidigare partiledare och medarbetare.

De övriga borgerliga partierna har också missbrukat förutsättningarna för en stringent liberal kurs. (C) hade ett tag de bästa förutsättningarna att driva på i liberal riktning efter att Maud Olofsson tillträdde som partiledare och CUF redan hade påbörjat sin liberala färd. Men så sjabblade partiet bort sig i FRA-frågan. Visserligen har Centeruppropet, som bl.a. kritiserar FRA-lagen, varit större i sitt parti än vad motsvarande kritiker har varit i de andra Allianspartierna, men (C) saknar numera trovärdighet i integritetsfrågor, liksom i EU-politiken.

Om det nu finns liberala och liberalt inriktade medlemmar i Allianspartierna som är kritiska mot Lex Orwell och/eller Lissabonfördraget, var är deras storlek och inflytande? Vad kan de göra? Om vi nu ska invänta valet under förevändningen att de rödgröna inte får vinna, när kommer det stora upproret inom partierna? Nästa år? Om två år? Före valet 2014? Nej, jag tror inte det kommer alls. De är inte tillräckligt många. De kommer aldrig bli det inom de nuvarande Allianspartierna och den kultur dessa skapat inom sig. Så var det med den medlemsrevolten.

Marteus & König Jerlmyr blandar bort korten

Upprördheten över verkliga brott, som exempelvis våldtäkter, får inte innebära att man tummar på rättsstatens grundläggande principer, de som justitieminister Beatrice Ask ville tumma på under loppet av nästan en vecka, vid tre olika tillfällen, genom att förorda skampålestraff för misstänkta sexköpare. För det fick hon berättigad kritik av en mängd personer, bloggare som jag, ledarskribenter, politiker från såväl Alliansen som oppositionen och många fler. Asks känslomässiga reaktioner inför brott måste hon kunna hantera offentligt, annars är hon inte kompetent att sköta sitt jobb.

I gårdagens Svenska Dagbladet hade riksdagsledamoten Anna König Jerlmyr (M) en egendomlig debattartikel, där hon påstår att ”de färgglada kuverten har förblindat kritikerna” av Asks uttalanden. König Jerlmyr var arrangör av det seminarium som Ask deltog i. Hon tycker att ”det hade varit klädsamt om Beatrice Asks uttalanden hade satts i sitt sammanhang”. Hon går därefter över till att diskutera unga tjejers utsatthet på nätet och våldtäkter, något som togs upp på seminariet och som naturligtvis är en fullt legitim och angelägen diskussion. Men det är ju inte det som Askgate handlar om.  Det vore klädsamt om König Jerlmyr kunde hålla sig till sakfrågan.

För de som verkligen följt Askgate och tagit del av alla de häpnadsväckande uttalanden som Ask yttrade vid tre tillfällen är det självfallet inte kuverten som var det viktiga. Det var det ju inte heller för Ask. Däremot vidareutvecklade hon dagen efter seminariet resonemanget, som alltså enligt henne själv gällde misstänkta personer, att det inte är färgen på kuverten som är det viktiga, utan att ”omgivningen måste få veta” vad den misstänkte sexköparen håller på med, och att det ”straffet” kan vara mer kännbart ”än några år i fängelse”. Dessutom drog hon in barn i straffet, som på frågan om ett barn råkade öppna det färgglada kuvertet, svarade att det var ”lika bra att barnet får veta vilken typ hon har till far”. Senare, utan att ta avstånd från de rättsvidriga idéerna, fortsätter hon på måndagen att tala om att man ”måste föra en diskussion om hur generös man ska vara” vid delgivning av misstanke om brott. Det vore klädsamt om även König Jerlmyr ansåg att man ska stå upp för rättsstatens principer i alla sammanhang, och även krävde det av sin minister. Men hon är uppenbarligen förblindad.

Igår hade Ann-Charlotte Marteus en egendomlig ledare i Expressen där hon förfäras över blogghatet mot Ask: ”Det finns klokt resonerande, självständiga bloggröster. Antar jag. Fast jag hittade bara pöbelmakare. Blodvittrande, maktberusade pöbelmakare. Målet är en ”bloggbävning”.”

De kritiska bloggarna är enligt Marteus inte intresserade av det sammanhang som Ask uttalade sig i, att det i salen fanns kvinnor som utsatts för sexbrott: ”Ja, Beatrice Asks uttalande lät illa. Men justitieministern talade inte inför en samling juridikstudenter.”

Hon försöker, precis som König Jerlmyr, blanda bort korten genom att tala om ”sammanhanget”. Men rättsstatens grundläggande principer ska som sagt gälla i alla sammanhang. Det är också oerhört nedlåtande gentemot seminariepubliken att inte stå för detta och utgå ifrån att man måste sänka debattnivån och förorda rent rättsvidriga idéer.

Marteus har tydligen inte ansträngt sig att läsa bloggar, eller så väljer hon ut dåliga exempel för att hon ska slippa befatta sig med den uppenbarligen för henne svårhanterade frågan om hur man ska förhålla sig till skampålestraff för brottsmisstänkta. Det finns alltid osmakliga och hatiska inlägg på vissa bloggar, men mängder av bloggare har under Askgate inte ägnat sig åt det, ej heller jag. Om Marteus tycker det, får hon kommentera det här. I annat fall kan hon gott ägna sig åt att läsa mer innan hon fördomsfullt idiotförklarar en hel bloggvärld.

I mina blogginlägg i denna fråga har jag länkat till flera bloggar, liksom flera artiklar. Förutom dessa följer här några bloggar till som har förmått ta klar ställning för oskuldspresumtionen i rättsskipningen och som varit klokt resonerande i sin starka kritik mot Ask (man får scrolla under dagarna inläggen tog upp Askgate): Hanna Wagenius, Peter Santesson-Wilson, Sophia Blomqvist, Mikael Elmlund. Det finns många fler för de som är insatta i den liberala bloggosfären och som läser twinglylänkarna till vettiga bloggare i tidningsartiklarna i ärendet.

Klokt resonerande är dock inte Marteus själv. Hennes ledare igår ligger i linje med den slaskjournalistik som präglar mycket av hennes tidning i övrigt. Lyckligtvis har Marteus kollega Isobel Hadley-Kamptz idag en ledare som tydligt tar avstånd från Asks pöbelmentalitet och inte svamlar om i vilka ”sammanhang” som rättsstatens fundamentala principer inte ska gälla.

Det räcker inte, Ask

Så har Beatrice Ask gjort en pudel. Men det var en ynklig pudel, skabbig och halt, som tog lång tid på sig att komma fram. Indirekt försöker hon få det till att kritiker har missförstått henne, när det var fullständigt klart – ja, för de som tar rättvisa på allvar – vad hon stod för vid tre tillfällen: skampålestraff för brottsmisstänkta. Det var en omvändelse under galgen, och det spelar egentligen ingen roll hur hon formulerar sin ånger. Förtroendet är förbrukat.

Hon fortsätter också att blanda samman sexköpslagen med sexköp av minderåriga. Det är fullt befogat med lagstiftning mot sexuellt utnyttjande av minderåriga. Sådan finns redan. Lagstiftning mot sexköp mellan vuxna är däremot obefogat ur liberal synvinkel. Det är fult och oansvarigt av Ask att försöka blanda bort korten vid diskussion om lagstiftning.

Sanna Rayman hann med en tredje ledare i ämnet i dagens Svenska Dagladet, innan pudeln offentliggjordes under dagen (som hon kommenterat på ledarbloggen), men som är lika relevant efter pudeln. Reinfeldt hade tidigare kallat Asks utspel för ”en groda”, och viftat bort avgångskrav som ”lättvindiga”:

”Därmed förväntas vi ta fram våra mest välvilliga glasögon och tolka de avmätta ”förklaringarna” som hittills har levererats som att justitieministern självklart förstår skillnaden på dömd och misstänkt. Det verkar snarast vara fel på oss andra, som gjorde misstaget att ta statsrådet på orden.

Må så vara, men i så fall har hon inte varit särskilt ivrig att framhålla det. Tvärtom har varje chans som erbjudits henne att förklara sig använts till att slå på kritikerna istället, allt enligt den föga imponerande mallen ”Hitta på nåt själv då!”.”

Thomas Bodström får sig också en släng. Som det också visade sig, erkände Bodström att det är en fördel för (S) om Ask sitter kvar.

Å ena sidan, å andra sidan. Självklart måste Reinfeldt och Ask säga att misstänkta är oskyldiga tills motsatsen bevisats. Det är inte det som förvånar. Frågan är vad fan de håller på med när Ask under flera dar företräder en helt motstridig linje med rättsvidriga idéer, och Reinfeldt i Ekots lördagsintervju säger att ”Bea prövade en tanke. Alldeles märklig är den inte.” Samtidigt menar han ”självklart” att man inte ska döma oskyldiga.

Ask och Reinfeldt klappar Fru Justitia snällt med ena handen på axeln, och slår ett knytnävslag i magen med den andra. Inga pudlar hjälper, halva eller hela, Pandoras Ask har redan öppnats, och går inte att stänga igen.

Beatrice Ask och pöbelväldet

Ett tredje blogginlägg om ”Askgate”. Sanna Rayman har en bra ledare i Svenska Dagbladet idag, En laglös justitieminister, där hon följer upp sin kritik mot Beatrice Ask som hon började med i söndags. Asks avgång förespråkas inte explicit, men texten är finurligt formulerad på ett sådant sätt att slutsatsen kan inte bli annan än att Ask måste avgå.

Mårten Schultz, docent i civilrätt, går till angrepp mot Ask på Politikerbloggen:

”Självklart kan vi inte ha en justitieminister som inte tydligt står upp för oskuldspresumtionen. Självklart kan vi inte ha en justitieminister som inte i ryggmärgen har inpräntat att man aldrig får köpslå eller peta på rättsstatens fundamentala värderingar. Här behöver regeringen, efter utspelen, visa tydlighet.”

Hans Engnell har tips på vad man kan skriva till Ask i ett gredelint kuvert.

Staten, vålds- och tvångsmakten, förflyttar lätt fram sina positioner. Genuina liberaler har genom tiderna försökt begränsa dess makt. Det är en ständigt pågående process. Utan sunda rättsprinciper och maktdelning med checks and balances degenerar staten till tyranni. Inom ekonomi och sociala områden har redan staten ett långtgående inflytande som inskränker individens rätt till liv, frihet och egendom. Det nya, som inte är begränsat till Sverige, och som har delvis orsak i terrorismens framväxt, är hur staten även alltmer äventyrar rättssäkerheten genom övervakningslagstiftning. Jag berörde det i de två föregående inläggen om Askgate.

Rättsstaten ska skydda medborgarnas rättigheter mot kriminella, men även mot staten själv. Godtycke, pöbelvälde och lynchjustis ska avvärjas. Det vi nu ser med alla de uppluckringar av rättssäkerheten som genomdrivits av Sveriges regering är en underminering av rättsstaten. Ovanpå detta attackerar justitieministern öppet de grundläggande principerna för sund rättsskipning, principerna att ingen ska dömas på misstankar och att inga förnedrande straff ska utmätas.

Pöbelmentalitet finns bland många medborgare. När nu justitieminister Ask själv står för den, uppmuntrar hon den och bidrar till söndervittring av såväl rättsstaten som av sunda mänskliga relationer ute i samhället.

Beatrice Ask fortsätter sin rättsvidriga linje

I föregående blogginlägg tog jag upp justitieminister Beatrice Asks häpnadsväckande förslag om att skicka ut färgglada kuvert till de som delgivits misstanke om brott mot sexköpslagen, där alltså misstänkta ska ”straffas” på ett förödmjukande sätt innan deras sak har prövats i domstol. Som jag också skrev i uppdateringen svamlade statsminister Fredrik Reinfeldt i ärendet.

CUF lät ställa ett stort lila kuvert utanför Rosenbad som en protest mot Asks yttranden. På CUF-ordföranden Magnus Anderssons blogg kan man ta del av ett klipp från TV4 idag, där Ask fortsätter att svamla och vidhåller de rättsvidriga idéer hon givit uttryck för minst två gånger tidigare! Likt statsministern försöker hon föra över diskussionen till brottsoffren (där hon också blandar samman olika sorters handlingar och brott), men vad hon fortsätter med, utan ursäkt, är att vända upp och ner på den liberala rättstradition som legat till grund för de västerländska demokratiernas rättsskipning:

1. Ingen ska dömas oskyldig och alla har rätt till en rättvis rättegång.

2. Straff ska inte vara förnedrande. Inga medeltida skampålestraff, ingen tortyr.

Jag har förstås ingen hög uppfattning om politiker generellt, och jag känner redan tidigare djupt förakt för Fredrik Reinfeldt, men har den karln och hans regering någon heder kvar så avskedas Ask omedelbart.

Igår hade Hax en bra sammanfattning av alla de kränkningar av medborgarnas rättigheter som drivits igenom inte minst av Alliansen genom de lagar jag bl.a. nämnde i föregående inlägg. Han glömde Lissabonfördraget, som undergräver liberala principer om maktdelning och begränsning av statens makt. Men det har ju inte minst Hax själv skrivit mycket om på sin blogg. Alliansen har redan på ett antal punkter visat sitt förakt för rättssäkerhet. Nu kommer Asks yttranden. När ska det ta slut?

Hax kräver att Ask avgår, likaså Johan Ingerö. Sanna Rayman på Svenska Dagbladets ledarsida har tappat hakan över Asks yttranden och letar fortfarande under bordet efter den.