Tag Archives: Moderaterna

Nya moderater utan idéer

”Dessa är mina principer. Om du inte gillar dem så har jag andra.”

Detta kunde ha varit Fredrik Reinfeldts ord. Men det var Groucho Marx som fällde dem. Men medan Marx var komiker är Reinfeldt politiker, och det skrämmer. Jag använde samma citat 2008 om Alliansregeringen. När man begrundar Reinfeldts utspel i samband med Moderaternas partistämma kan det snarare sägas att han inte ens skamlöst byter principer mot andra, han saknar dem helt. Han tycker att idéer är ”exkluderande” och att ”dela upp rätt från fel idéer” går emot hans idé (sic!) om pragmatism och lyssnande. Partiet ska vara ”samhällsbärande” och hävda ”allmänintresset före särintresset”.

Ja, förutom att inte lyssna på FRA-kritiker och ge särintressen polisiära befogenheter genom IPRED, och tiga när särintressen från alla håll och kanter härjar vilt inom EU, förstås. ”Vissa ropar på visioner. Jag vill varna för det.” säger Reinfeldt. Och han är inte ensam. Stämman ska klubba ett idéprogram utan idéer. Få röster höjs mot denna fortsatta ideologiska utslätning, eller snarare utplåning. Man skulle ha trott att det ändå fanns de inom Nya (M) som menade att när man nu genom sin mittenorientering lyckats vinna regeringsmakten två val i rad (även om man kan fråga sig vilket mandat till förändring det gett), kan en mer skarpare ideologisk profil i liberal riktning mejslas ut. Men icke. Man fortsätter på den inslagna vägen. Som Upsala Nya Tidning skrev i en ledare:

”Denna önskan av ett 30-procentsparti att tilltala 100 procent av väljarna faller på sin egen orimlighet. Ett parti kan inte företräda alla åsiktsinriktningar. Utan en egen ideologisk kompass går det inte i längden att åstadkomma samhällsförbättringar. I en verklig demokrati sker framsteg när olika åsikter bryts i en öppen debatt. Andra metoder för tankarna till låtsasdemokratier som Ryssland. Och det är väl inte ditåt som Moderaterna strävar?”

Reinfeldt leder ett parti utan idéer och visioner. Det är djupt oroväckande. Vissa bra reformer har gjorts under den borgerliga regeringen, men mycket har gått åt fel håll i väldigt fundamentala frågor, framförallt när det gäller integritet och EU (bl.a. Lissabonfördraget). Utan liberala idéer och visioner har man inget att sätta emot statens expansion, och man kan t.o.m. bli pådrivande åt det hållet som vi har sett.

De gamla Moderaterna och Högerpartiet hade ett blandat ideologiskt bagage, där dåliga konservativa idéer samlades med bättre liberala, och under Yngve Holmberg, partiledare 1965-70, försökte man sig på liknande avideologisering som dagens Nya (M), men med sämre resultat. Jag saknar Gösta Bohmans skarpa liberala profil som partiledare 1970-81, och det orädda frihetliga klarspråk som kunde skönjas exempelvis i partibroschyren Besked från 1963 (och som jag återgett här tidigare):

“Vi gör allt vad vi kan för att motarbeta den ständiga utvidgningen av ‘den offentliga sektorn’, ett uttryck som bara är en översättning av statligt förmyndarskap och växande skatteanspråk — en ersättning för det förolyckade uttrycket ’socialisering’.”

När (H) bytte namn till (M) 1969 hade man först en röd M-logotyp. Den byttes kort därefter ut till den blå. Det kanske är läge att byta tillbaka till den röda igen. Reinfeldt återupprättade ju också Holmberg för några år sedan.

Annonser

Marteus & König Jerlmyr blandar bort korten

Upprördheten över verkliga brott, som exempelvis våldtäkter, får inte innebära att man tummar på rättsstatens grundläggande principer, de som justitieminister Beatrice Ask ville tumma på under loppet av nästan en vecka, vid tre olika tillfällen, genom att förorda skampålestraff för misstänkta sexköpare. För det fick hon berättigad kritik av en mängd personer, bloggare som jag, ledarskribenter, politiker från såväl Alliansen som oppositionen och många fler. Asks känslomässiga reaktioner inför brott måste hon kunna hantera offentligt, annars är hon inte kompetent att sköta sitt jobb.

I gårdagens Svenska Dagbladet hade riksdagsledamoten Anna König Jerlmyr (M) en egendomlig debattartikel, där hon påstår att ”de färgglada kuverten har förblindat kritikerna” av Asks uttalanden. König Jerlmyr var arrangör av det seminarium som Ask deltog i. Hon tycker att ”det hade varit klädsamt om Beatrice Asks uttalanden hade satts i sitt sammanhang”. Hon går därefter över till att diskutera unga tjejers utsatthet på nätet och våldtäkter, något som togs upp på seminariet och som naturligtvis är en fullt legitim och angelägen diskussion. Men det är ju inte det som Askgate handlar om.  Det vore klädsamt om König Jerlmyr kunde hålla sig till sakfrågan.

För de som verkligen följt Askgate och tagit del av alla de häpnadsväckande uttalanden som Ask yttrade vid tre tillfällen är det självfallet inte kuverten som var det viktiga. Det var det ju inte heller för Ask. Däremot vidareutvecklade hon dagen efter seminariet resonemanget, som alltså enligt henne själv gällde misstänkta personer, att det inte är färgen på kuverten som är det viktiga, utan att ”omgivningen måste få veta” vad den misstänkte sexköparen håller på med, och att det ”straffet” kan vara mer kännbart ”än några år i fängelse”. Dessutom drog hon in barn i straffet, som på frågan om ett barn råkade öppna det färgglada kuvertet, svarade att det var ”lika bra att barnet får veta vilken typ hon har till far”. Senare, utan att ta avstånd från de rättsvidriga idéerna, fortsätter hon på måndagen att tala om att man ”måste föra en diskussion om hur generös man ska vara” vid delgivning av misstanke om brott. Det vore klädsamt om även König Jerlmyr ansåg att man ska stå upp för rättsstatens principer i alla sammanhang, och även krävde det av sin minister. Men hon är uppenbarligen förblindad.

Igår hade Ann-Charlotte Marteus en egendomlig ledare i Expressen där hon förfäras över blogghatet mot Ask: ”Det finns klokt resonerande, självständiga bloggröster. Antar jag. Fast jag hittade bara pöbelmakare. Blodvittrande, maktberusade pöbelmakare. Målet är en ”bloggbävning”.”

De kritiska bloggarna är enligt Marteus inte intresserade av det sammanhang som Ask uttalade sig i, att det i salen fanns kvinnor som utsatts för sexbrott: ”Ja, Beatrice Asks uttalande lät illa. Men justitieministern talade inte inför en samling juridikstudenter.”

Hon försöker, precis som König Jerlmyr, blanda bort korten genom att tala om ”sammanhanget”. Men rättsstatens grundläggande principer ska som sagt gälla i alla sammanhang. Det är också oerhört nedlåtande gentemot seminariepubliken att inte stå för detta och utgå ifrån att man måste sänka debattnivån och förorda rent rättsvidriga idéer.

Marteus har tydligen inte ansträngt sig att läsa bloggar, eller så väljer hon ut dåliga exempel för att hon ska slippa befatta sig med den uppenbarligen för henne svårhanterade frågan om hur man ska förhålla sig till skampålestraff för brottsmisstänkta. Det finns alltid osmakliga och hatiska inlägg på vissa bloggar, men mängder av bloggare har under Askgate inte ägnat sig åt det, ej heller jag. Om Marteus tycker det, får hon kommentera det här. I annat fall kan hon gott ägna sig åt att läsa mer innan hon fördomsfullt idiotförklarar en hel bloggvärld.

I mina blogginlägg i denna fråga har jag länkat till flera bloggar, liksom flera artiklar. Förutom dessa följer här några bloggar till som har förmått ta klar ställning för oskuldspresumtionen i rättsskipningen och som varit klokt resonerande i sin starka kritik mot Ask (man får scrolla under dagarna inläggen tog upp Askgate): Hanna Wagenius, Peter Santesson-Wilson, Sophia Blomqvist, Mikael Elmlund. Det finns många fler för de som är insatta i den liberala bloggosfären och som läser twinglylänkarna till vettiga bloggare i tidningsartiklarna i ärendet.

Klokt resonerande är dock inte Marteus själv. Hennes ledare igår ligger i linje med den slaskjournalistik som präglar mycket av hennes tidning i övrigt. Lyckligtvis har Marteus kollega Isobel Hadley-Kamptz idag en ledare som tydligt tar avstånd från Asks pöbelmentalitet och inte svamlar om i vilka ”sammanhang” som rättsstatens fundamentala principer inte ska gälla.

Det räcker inte, Ask

Så har Beatrice Ask gjort en pudel. Men det var en ynklig pudel, skabbig och halt, som tog lång tid på sig att komma fram. Indirekt försöker hon få det till att kritiker har missförstått henne, när det var fullständigt klart – ja, för de som tar rättvisa på allvar – vad hon stod för vid tre tillfällen: skampålestraff för brottsmisstänkta. Det var en omvändelse under galgen, och det spelar egentligen ingen roll hur hon formulerar sin ånger. Förtroendet är förbrukat.

Hon fortsätter också att blanda samman sexköpslagen med sexköp av minderåriga. Det är fullt befogat med lagstiftning mot sexuellt utnyttjande av minderåriga. Sådan finns redan. Lagstiftning mot sexköp mellan vuxna är däremot obefogat ur liberal synvinkel. Det är fult och oansvarigt av Ask att försöka blanda bort korten vid diskussion om lagstiftning.

Sanna Rayman hann med en tredje ledare i ämnet i dagens Svenska Dagladet, innan pudeln offentliggjordes under dagen (som hon kommenterat på ledarbloggen), men som är lika relevant efter pudeln. Reinfeldt hade tidigare kallat Asks utspel för ”en groda”, och viftat bort avgångskrav som ”lättvindiga”:

”Därmed förväntas vi ta fram våra mest välvilliga glasögon och tolka de avmätta ”förklaringarna” som hittills har levererats som att justitieministern självklart förstår skillnaden på dömd och misstänkt. Det verkar snarast vara fel på oss andra, som gjorde misstaget att ta statsrådet på orden.

Må så vara, men i så fall har hon inte varit särskilt ivrig att framhålla det. Tvärtom har varje chans som erbjudits henne att förklara sig använts till att slå på kritikerna istället, allt enligt den föga imponerande mallen ”Hitta på nåt själv då!”.”

Thomas Bodström får sig också en släng. Som det också visade sig, erkände Bodström att det är en fördel för (S) om Ask sitter kvar.

Å ena sidan, å andra sidan. Självklart måste Reinfeldt och Ask säga att misstänkta är oskyldiga tills motsatsen bevisats. Det är inte det som förvånar. Frågan är vad fan de håller på med när Ask under flera dar företräder en helt motstridig linje med rättsvidriga idéer, och Reinfeldt i Ekots lördagsintervju säger att ”Bea prövade en tanke. Alldeles märklig är den inte.” Samtidigt menar han ”självklart” att man inte ska döma oskyldiga.

Ask och Reinfeldt klappar Fru Justitia snällt med ena handen på axeln, och slår ett knytnävslag i magen med den andra. Inga pudlar hjälper, halva eller hela, Pandoras Ask har redan öppnats, och går inte att stänga igen.

Beatrice Ask och pöbelväldet

Ett tredje blogginlägg om ”Askgate”. Sanna Rayman har en bra ledare i Svenska Dagbladet idag, En laglös justitieminister, där hon följer upp sin kritik mot Beatrice Ask som hon började med i söndags. Asks avgång förespråkas inte explicit, men texten är finurligt formulerad på ett sådant sätt att slutsatsen kan inte bli annan än att Ask måste avgå.

Mårten Schultz, docent i civilrätt, går till angrepp mot Ask på Politikerbloggen:

”Självklart kan vi inte ha en justitieminister som inte tydligt står upp för oskuldspresumtionen. Självklart kan vi inte ha en justitieminister som inte i ryggmärgen har inpräntat att man aldrig får köpslå eller peta på rättsstatens fundamentala värderingar. Här behöver regeringen, efter utspelen, visa tydlighet.”

Hans Engnell har tips på vad man kan skriva till Ask i ett gredelint kuvert.

Staten, vålds- och tvångsmakten, förflyttar lätt fram sina positioner. Genuina liberaler har genom tiderna försökt begränsa dess makt. Det är en ständigt pågående process. Utan sunda rättsprinciper och maktdelning med checks and balances degenerar staten till tyranni. Inom ekonomi och sociala områden har redan staten ett långtgående inflytande som inskränker individens rätt till liv, frihet och egendom. Det nya, som inte är begränsat till Sverige, och som har delvis orsak i terrorismens framväxt, är hur staten även alltmer äventyrar rättssäkerheten genom övervakningslagstiftning. Jag berörde det i de två föregående inläggen om Askgate.

Rättsstaten ska skydda medborgarnas rättigheter mot kriminella, men även mot staten själv. Godtycke, pöbelvälde och lynchjustis ska avvärjas. Det vi nu ser med alla de uppluckringar av rättssäkerheten som genomdrivits av Sveriges regering är en underminering av rättsstaten. Ovanpå detta attackerar justitieministern öppet de grundläggande principerna för sund rättsskipning, principerna att ingen ska dömas på misstankar och att inga förnedrande straff ska utmätas.

Pöbelmentalitet finns bland många medborgare. När nu justitieminister Ask själv står för den, uppmuntrar hon den och bidrar till söndervittring av såväl rättsstaten som av sunda mänskliga relationer ute i samhället.

Beatrice Ask fortsätter sin rättsvidriga linje

I föregående blogginlägg tog jag upp justitieminister Beatrice Asks häpnadsväckande förslag om att skicka ut färgglada kuvert till de som delgivits misstanke om brott mot sexköpslagen, där alltså misstänkta ska ”straffas” på ett förödmjukande sätt innan deras sak har prövats i domstol. Som jag också skrev i uppdateringen svamlade statsminister Fredrik Reinfeldt i ärendet.

CUF lät ställa ett stort lila kuvert utanför Rosenbad som en protest mot Asks yttranden. På CUF-ordföranden Magnus Anderssons blogg kan man ta del av ett klipp från TV4 idag, där Ask fortsätter att svamla och vidhåller de rättsvidriga idéer hon givit uttryck för minst två gånger tidigare! Likt statsministern försöker hon föra över diskussionen till brottsoffren (där hon också blandar samman olika sorters handlingar och brott), men vad hon fortsätter med, utan ursäkt, är att vända upp och ner på den liberala rättstradition som legat till grund för de västerländska demokratiernas rättsskipning:

1. Ingen ska dömas oskyldig och alla har rätt till en rättvis rättegång.

2. Straff ska inte vara förnedrande. Inga medeltida skampålestraff, ingen tortyr.

Jag har förstås ingen hög uppfattning om politiker generellt, och jag känner redan tidigare djupt förakt för Fredrik Reinfeldt, men har den karln och hans regering någon heder kvar så avskedas Ask omedelbart.

Igår hade Hax en bra sammanfattning av alla de kränkningar av medborgarnas rättigheter som drivits igenom inte minst av Alliansen genom de lagar jag bl.a. nämnde i föregående inlägg. Han glömde Lissabonfördraget, som undergräver liberala principer om maktdelning och begränsning av statens makt. Men det har ju inte minst Hax själv skrivit mycket om på sin blogg. Alliansen har redan på ett antal punkter visat sitt förakt för rättssäkerhet. Nu kommer Asks yttranden. När ska det ta slut?

Hax kräver att Ask avgår, likaså Johan Ingerö. Sanna Rayman på Svenska Dagbladets ledarsida har tappat hakan över Asks yttranden och letar fortfarande under bordet efter den.

 

Arvet efter Gösta Bohman

Idag har PJ Anders Linder en bra ledare i Svenska Dagbladet om hur de borgerliga partierna har offrat friheten som ett grundläggande värde för statsnyttan. Han citerar även förre moderatledaren Gösta Bohman:

”Ju mer myndigheterna i effektivitetens intresse samkör dataregister, ju mer de telefonavlyssnar, ju mer de flygspanar, ju mer de detaljkontrollerar och luskar i människornas privata livsföring, desto nödvändigare blir det att garantera hundraprocentig rättssäkerhet i gammal god mening. Ingenting är viktigare än detta rättsstatens krav. Vi vill inte leva i ett genomreglerat samhälle. Vi vill inte leva i en polisstat. Människans krav på skydd mot statens anspråk är viktigare än statens ekonomiska intressen … Rättssäkerhet ingår i demokratins kvalitetskrav. I sin tur är detta beroende av synen på individen. Är han eller hon till för staten eller är staten till för de enskilda människornas skull?”

De nya moderaterna gör sitt bästa för att distansera sig från Bohmans frihetliga arv.

Jag vill även själv lyfta fram ett citat av Bohman, från hans Uppsalatal 1980 där han uttryckte behovet av en liberal revolt:

”Det fanns redan hos de grekiska klassikerna och hos renässansens människor klart utmejslade idéer om människans frigörelse och om den enskilde individens betydelse för det humana samhället. Dessa idéer bidrog till att lägga de nödvändiga grundstenarna för det liberala genombrott som följde i upplysningstidens spår. Det var alltså i en sedan länge utbildad västerländsk idétradition som inspiration hämtades för kampen mot överhetens tvång och förtryck och för frigörelse av den enskilda människans inneboende resurser. Därför blev det de länder där statsmakten av olika skäl inte hade styrka nog att motstå de liberala ekonomiska drivkrafterna och inte förmådde bekämpa förändringar i människors tänkesätt, som det västerländska frihetsidealet vann sina första segrar.
(…)
Den väg vi moderater nu och framdeles måste utstaka är en helt annan än kollektiviseringens, den tilltagande politiseringens och stillaståendets väg. Sverige skall arbeta sig ut ur problemen med människornas hjälp. Inte genom att kommendera dem och styra dem utan genom att stimulera dem att ta initiativ och bära ansvar. Det är deras vilja till insatser och förmåga att använda denna sin vilja som vi skall vädja till.

Det är dags att gå till offensiven för en liberalisering av det svenska samhället. En liberalisering i ordets egentliga mening. En liberalisering utan sådana förtecken som legitimerar förbuds- och kontrollåtgärder på områden där människorna själva måste kunna ta ansvar. Och måste ta ansvar. Det är dags att fullfölja det frigörelsearbete som präglat västerlandet i 200 år. Ett frigörelsearbete som under de senaste decennierna mattats av i land efter land.”

Mer finns att läsa på Bohmanfondens hemsida.

Men det är inte bara från Bohmans tid man kan hitta frihetliga deklarationer. Som jag skrivit tidigare, gav Högerpartiet 1963 ut en broschyr, Besked, där följande kunde läsas:

“Vi gör allt vad vi kan för att motarbeta den ständiga utvidgningen av ‘den offentliga sektorn’, ett uttryck som bara är en översättning av statligt förmyndarskap och växande skatteanspråk — en ersättning för det förolyckade uttrycket ’socialisering’.”

Dessa exempel utgör en avgrundsdjup skillnad mot dagens (M), även om de nya (M) inte är något helt nytt i Högerns historia, vilket jag har skrivit om här tidigare.

Margit Gennser lämnar (m)

Henrik Alexandersson låter meddela att den f.d. moderata riksdagsledamoten Margit Gennser lämnar sitt parti (jag trodde hon redan hade gjort det). Hennes skäl är fullt förståeliga. De nya moderaternas tendenser är obehagliga.