Category Archives: FRA

Mathias Sundins nej till FRA 3.0

Mathias Sundin har redan tidigare profilerat sig som en självständig folkpartist. Här visar han sin frihetliga ådra i en väldigt viktig fråga. Ett vältaligt försvar för integriteten.

Fredrik Reinfeldt sa vid den första omvälvande diskussionen om FRA-lagen 2008 att det ”är bäst för alla att debatten lägger sig”, samtidigt som han skällde ut motsträviga moderater och inte kunde prestera ett rimligt frihetligt argument till varför FRA-lagen behövdes.

Vi kommer inte att ha glömt till 2014!

11/9 och kulturkampen

Idagtioårsdagen av terroristattackerna i USA väcks minnen till liv, tankar, känslor och reflektioner över vad de innebar. Naturligtvis är inte amerikaners liv mer värda än andra offer för terrorism, och många av offren var ickeamerikaner, men attackerna hade stora och djupgående implikationer. När det skedde förstod man att världen kommer att förändras på ett betydande sätt.

Samtidigt var det en symbolisk attack mot det öppna samhället, och de känslomässiga reaktionerna för en New Yorkälskare som jag gav en extra dimension, vilket alltid är fallet när personer och platser angrips som man har en speciell relation till. Så är fallet om ens eget land angrips, och många svenskar känner djupare för offren i Oslo och Utöya pga den geografiska och kulturella närheten mellan Sverige och Norge. Det innebär inte att andra länders befolkningar har mindre medkänsla för norrmännen, eller att vi svenskar har mindre medkänsla för offer för meningslöst våld i för oss avlägsna delar av världen.

Ett bottennapp i alla kommentarer med anledning av 10-årsminnet var en artikel på kultursidan i dagens Sydsvenskan av Måns Mosesson. Efter att ha citerat George W Bush om att attackerna var ett angrepp på den amerikanska livsstilen med hårt arbete, kreativet och företagsamhet, försöker Mosesson göra gällande att Usama bin Ladin hämtade inspiration från just de sakerna med exempel på ekonomiska förehavanden i hans tidigare liv och från hans familj i USA, samt när han lyckades iscensätta attackerna och sälja sitt budskap.

Men Mosesson undviker helt den kontext som Bush avsåg att de värdena skulle blomstra i, nämligen friheten. Nu var inte Bush själv en bra president i detta avseende, men det är en annan sak. Utan att nämna något av detta och de idéer som verkligen vägledde bin Ladin i sitt hat mot Västerlandet och dess frihet, blir Mosessons tes en smutskastning av de värden som liberaler hyllar och en relativisering av ondskan. Det är verkligen uselt av Sydsvenskans kultursida att publicera en sådan artikel, speciellt en dag som denna.

Som en kontrast till denna skräpartikel rekommenderas den artikel som David Kelley från The Atlas Society (vars position med anledning av dåden också var klok) skrev strax efter 11/9-dåden. Han betonade att fienden inte var muslimer som sådana, utan den nihilism som finns både inom islam och bland de västerländska tänkare som bekämpat Upplysningen, alltfrån Rousseau på 1700-talet till dagens postmodernistiska filosofer:

”The assault is being described as an act of war against America, and it is. But unlike the Pentagon, the World Trade Center had no military significance. Unlike the White House—which the fourth, unsuccessful plane had apparently targeted—it had no political significance for U.S. policy in the Middle East, or anywhere else. The attack on the twin towers cannot be seen as an effort, even a twisted effort, to redress the grievances of people who feel dispossessed. It was an act of sheer destruction, for the sake of destruction.” […]

”The terrorist leaders claim to speak for Palestinians. But the grievances of that people, even if legitimate, cannot explain the motivation for this act, much less justify it. The terrorists claim to speak for the victims of Western imperialism. But any literal imperialism is a thing of the past, long since redressed by the wealth that Europe and America have showered on these countries. It is clearly not the military or political power but the cultural power of the West that they resent.

What makes them denounce America as the great Satan is nothing as superficial as Coca-Cola or blue jeans. It is our secular culture of freedom, reason, and the pursuit of happiness. They hate our individualism; what they want is an authoritarian society where thought and behavior are controlled by true believers. They hate capitalism as a system of trade, production, innovation, and progress; what they want is a return to a primitive mode of existence from which these ”materialist” aspirations have been banished. They hate the political system of individual rights, the rule of law, and secular government; what they want is a tribal society ruled by command.”

I en uppföljande artikel på samma tema, gick Kelley vidare och kritiserade Samuel Huntingtons tes om civilisationernas kamp, mer specifikt Huntingtons syn på vad som utgör civilisation:
”The clash-of-civilizations school doubtless represents part of the truth of the matter. But it is not the whole truth, and not the fundamental truth. Its chief shortcoming is that it exaggerates the extent of agreement in outlook, values, ideas, and loyalties among people who share the common history and culture that define a civilization. In fact, there are as many battles over these issues within civilizations as between them—especially in the case of the West.
Huntington views the West as a continuous, ongoing civilization over the past millennium. In his view, both the classical legacy of Greece and Rome and the Christian religion were and still are essential parts of our civilization, with modernization as simply the most recent phase. ”The West was the West long before it was modern,” says Huntington. ”The central characteristics of the West, those which distinguish it from other civilizations, antedate the modernization of the West.” At the level of fundamental philosophical principles, however, the Enlightenment period was much more important as a turning point in the West, and in a way created a new civilization.
Modernity was born in the West in a radical transformation of its past. The world of the Middle Ages, built around Christian Scholasticism world-view, was a society of religious philosophy, feudal law, and an agricultural economy. Out of this soil, the Renaissance and Enlightenment produced a substantially new society of science, individualism, and industrial capitalism. When we examine the wider context of Islamic terrorism, it is clear that a hatred of modernity is its driving force.”[…]
”It is therefore misleading to call our civilization Christian, even though that remains the largest religion in terms of adherents. The West may still be a culture of Christians, by and large, but it is not a Christian culture anymore. It is a secular culture. And that is what the Islamists hate most about us.
The al-Qaeda hijackers did not target the Vatican, the capital of Western Christianity whose leaders launched the Crusades. They did not attack the British Foreign Office, which directed colonial policy in the Middle East after World War I. They attacked the World Trade Center, the proud symbol of engineering audacity and global commerce, where businesses from scores of countries (including many Muslim countries) worked in freedom and peace, creating wealth and investing in material progress. Their target, in short, was a temple of modernity. Similarly, Hamas’s suicide bombers usually attack Israeli pizza parlors, hotels, and nightclubs, not synagogues.”[…]
”Anti-modernism is not unique to the Islamic world. On the contrary, it arose in the West in the middle of the eighteenth century, just as the Enlightenment was coming to full flower. Jean-Jacques Rousseau held that feeling, not reason, is the essential human capacity and civilization the chief cause of human woe. Since we cannot return to our former innocence, people should be forced to submerge their individuality in collective life. Rousseau’s ideas were a source of inspiration for the French Revolution, especially the Terror, and have shaped the thinking of subsequent collectivist theorists.
Anti-modernism flourished in myriad forms throughout the nineteenth and twentieth centuries. The Romantic movement elevated feeling over reason and ”unspoiled” nature over the new industrial economy. Socialists wanted to restore a communal society, as did many conservatives. Religious revivals swept through Europe and America periodically. And everyone—aristocrats, bohemians, and philosophers alike—denounced the bourgeoisie as selfish money-grubbers. Anti-modernists laid the intellectual and cultural ground for the rise of totalitarian societies in the twentieth century. Today, the predominant forms are postmodernism among the intellectuals, who attack reason, individualism, and capitalism as Western aberrations; and fundamentalist movements in religion, which have been on the rise for the past quarter century among Christians and Jews as well as Muslims.”
Cato Institute kritiserar det övervakningssamhälle i USA som följt i efterdyningarna av 11/9, och som jag också tagit upp här tidigare, och de förespråkar avskaffande av The Department of Homeland Security. Likaså har EU byggt upp en skrämmande övervakningsbyråkrati, och i Sverige har vi bl.a. FRA-lagen.
I en debattartikel i Dagens Nyheter idag, skriver Centerpolitikerna Lena Ek och Fredrick Federley att de vill värna den personliga integriteten som de med rätta anser kränkts och hotats i kölvattnet i ”kriget mot terrorismen”. Det är positivt att de skriver som de gör, men Federley borde ha tryckt på nejknappen under FRA-omröstningen. Nu är det upp till bevis om de menar allvar och förmår göra något åt frihetsinskränkningarna.
Läs även mitt tidigare blogginlägg för ett år sedan: 11/9 och den västerländska civilisationen.
File:Empire State Building from the Top of the Rock.jpg

Den stora läckan

Det som Wikileaks har läckt ut och som många tidningar publicerat delar av, visar på två saker: USA, liksom andra länder, kan inte hålla tätt när det gäller hemligstämplat material, och det faktum att det läcker borde stämma till eftertanke vad beträffar överlåtelse av makt för övervakning av medborgarna. Om Pentagon läcker, vad gör då inte FRA?

Under USA:s Espionage Act från 1917 kan Julian Assange inte åtalas, lika lite som någon av de tidningar som publicerat delar av det läckta materialet, endast den/de som tillskansat sig det hemligstämplade materialet från början. Med detta sagt kommer frågan om vad som är lämpligt att publicera, vilket är en annan fråga än vad som är eller bör vara lagligt att publicera.

I tidskriften Reason har Ken Kurson en bra artikel där han, i likhet med mig själv, är kluven inför Wikileaks. Han skriver bl.a.:

”The existence of WikiLeaks is a good thing. You can’t be in favor of democracy—and you certainly can’t be a journalist—if you don’t believe that the potential for exposure of wrongdoings helps keep those in positions of power accountable. However, just because something can be published doesn’t mean it should be. Privacy is not the same as ”secretive” or ”clandestine” or ”obfuscating.” As a society, we benefit from the Internet’s unrivaled ability to blast infinite information freely. But that ability does not mean everything ought to be shared.”

Och vad hade hänt om tidningar och organisationer under andra världskriget läckt planerna på invasionen av Normandie?

Det är dock uppenbart att myndigheterna har svårt att hantera hemligheter i dagens uppkopplade värld. Som Konservative Europaparlamentarikern Daniel Hannan skriver på sin blogg:

”There are one or two very specific areas where governments need to act in secret, but most of what has been leaked falls into the Pretty Bloody Obvious category. The only reason it is of interest is that it was classified. The days of official secrecy are over; they have been displaced by technological change. Get used to it.”

Allt måste inte ut.

De andras liv

Ikväll visar SVT2 kl. 22.05 den viktiga och gripande tyska filmen De andras liv, om övervakningen i 80-talets Östtyskland. Det känns nästan som en symbolisk fingervisning, så här dagen före valet. Vi har Vänsterledaren Ohly som var ledsen då Berlinmuren föll, och vars parti har försökt släta över kommunismens förtryck och massmord.

Vi har en till namnet borgerlig regering som har infört automatiserad massavlyssning genom FRA-lagen (och datalagringsdirektivet väntar om hörnet), som förutom dess vidlyftiga användningsområden och de läckor och det missbruk som kan uppstå även i en demokrati, serverar redskapen för framtida regeringar om vilka vi inget vet.

Likaså legitimerar Lissabonfördraget en politisk makt som varje sann liberal fruktar. I Tjeckien, ett land med erfarenhet av såväl nazism som kommunism, sa Jiri Pospisil från det liberalkonservativa Demokratiska Medborgarpartiet (och partikollega till president Vaclav Klaus) om fördraget:

”EU bestämmer hela ditt liv, enligt fördraget, alltifrån turism till din vardag. Vi trodde att EU var ett projekt för frihet, men detta innebär bara restriktioner.”

Tendensen bland maktfullkomliga politiker att ständigt utöka statens makt och styra och kontrollera medborgarna finns hela tiden. Liberal demokrati är en kort episod i mänsklighetens historia och idag finns fortfarande totalitära och auktoritära stater. Det är lätt att hamna på det sluttande planet.

Nationell osäkerhet

Nyligen publicerade Washington Post det arbete som dess journalister ägnat sig åt i två år för att kartlägga USA:s hemliga nätverk av säkerhets- och underrättelsetjänster. Sammanlagt jobbar nästan en miljon människor i den innersta verksamheten, en verksamhet som allvarligt brister i såväl rättssäkerheten som i effektiviteten i dess syften. Libertarianer har redan tidigare kritiserat utvecklingen mot ett övervakningssamhälle där rättssäkerheten sätts ur spel. Sheldon Richman på The Freeman kommenterade Washington Posts avslöjande här:

”Those who understand the exploitative nature of big government suspected that the U.S. response to the 9/11 attacks had little to do with the security of the American people and much to do with power and money. Still, the magnitude of the scam, as revealed by the Washington Post last week, is astonishing.

Naturally, the politicians justify the growth in intelligence operations on national security grounds. To make sure such attacks never happen again, they said, new powers, agencies, personnel, and facilities were imperative.

Now the truth is out: the post–9/11 activity has been an obscene feeding frenzy at the public trough. Any resemblance to efforts at keeping Americans safe is strictly coincidental.

“The top-secret world the government created in response to the terrorist attacks of Sept. 11, 2001, has become so large, so unwieldy and so secretive that no one knows how much money it costs, how many people it employs, how many programs exist within it or exactly how many agencies do the same work” the Post’s Dana Priest and William Arkin write. “After nine years of unprecedented spending and growth, the result is that the system put in place to keep the United States safe is so massive that its effectiveness is impossible to determine.””

Richman skriver i en annan kommentar om explosionen av rättsosäkra ”national security letters”:

”There’s a country that earlier generations might not recognize in which the national government’s criminal investigative agency can execute its own warrants without court approval; present them to private companies and demand information about people who are not necessarily suspected of criminal wrongdoing; and — if that were not enough — forbid those companies from telling anyone — not even the target of the investigation.

The country I have in mind is not a Latin American banana republic or a Middle Eastern dictatorship. It’s the United States of America.

The warrant-like orders requiring no judge’s signature are called national security letters. In the last nine years the FBI, Defense Department, and CIA have issued well over a hundred thousand national security letters. The FBI has exceeded even the broad powers granted by Congress, and that overreach continued for years after it came to the attention of bureau lawyers. Earlier this year the inspector general of the Justice Department documented the FBI’s frequent violations of the law. (See it here in pdf form.) If the government is now operating within the law, that is no reason for complacency: The law itself is an abuse.”

2005 rapporterade New York Times om hur The National Security Agency på order från president George W Bush ägnade sig åt avlyssning utan domstolsutslag. 14 jurister, bland dem libertarianske juridikprofessorn Richard Epstein, publicerade ett öppet brev till kongressen i New York Review of Books där de ifrågasatte verksamhetens konstitutionella legitimitet.

Det är tråkigt att konstatera att inte heller EU eller Sveriges regering bryr sig om farorna med övervakningssamhället.

Alliansens etatism

Nu startar Almedalsveckan och först ut är (M). Reinfeldt vill inte sänka skatten under 2011. Det förvånar inte att de nya (M) inte har mer ambitioner att minska staten. Dock är jag naturligtvis glad över att skatterna faktiskt har sänkts under den gångna mandatperioden, och att regeringen i finanskrisens spår undvikt stora ”stimulanspaket”.

Men dessa åtgärder i frihetlig riktning, liksom en del annat, ändrar inte det faktum att Alliansen har varit med om att rösta igenom bl.a. Lissabonfördraget, FRA-lagen och Ipred, och snart väntar datalagringsdirektivet. Några reformer i liberal riktning ställs mot drakoniska reformer i rakt motsatt riktning och som innebär en historisk expansion av statens makt. Jag har skrivit om detta flera gånger. Hax gav i mars en bra sammanfattning av de kränkningar av individens rättigheter som bl.a. Alliansen genomdrivit, och som har fått otäcka konsekvenser för den personliga integriteten och rättstryggheten. Lissabonfördraget togs inte med, men Hax har själv skrivit mycket om det på sin blogg, liksom andra hot från EU mot individens frihet. På DN Debatt idag har Reinfeldt fräckheten att hävda att hans parti ”tror på människan, frihet, ansvarstagande, marknadsekonomi och rättsstat”.

För vi kan jämföra skattesatser och offentliga utgifter mellan blocken hit och dit — och de rödgröna är verkligen ett sunkigt alternativ — men en borgerlig regering har under en mandatperiod framdrivit en etatism som saknar motstycke i modern svensk historia. Vid sidan av Lex Orwell och andra integritetskränkande lagar på det inrikespolitiska planet, har EU och Lissabonfördraget befäst utvecklingen mot en europeisk superstat utan rimliga begränsningar av statens makt. Om nu ca 70% av vår lagstiftning bestäms från EU, är det väldigt intressant, och obehagligt, att titta på hur EU:s etatism svämmar över alla bräddar. Då framgår det hur begränsat manöverutrymmet för svensk inrikespolitik är i förhållande till EU. Men detta är en ickefråga i valet, liksom Lex Orwell.

I det senaste numret av Neo (nr 3) skriver Hax (ej online) om  hur flera inom EU, bl.a. tyska FDP-politiker, som stött Lissabonfördraget yrvaket börjar bli oroliga över vilka obehagliga konsekvenser detta fördrag får för friheten. ”Det är så dags att komma på det nu”, skriver Hax.

Open Europe är en brittisk marknadsliberal tankesmedja som vid sidan om The Bruges Group har bedrivit omfattande kritik mot EU och inte minst Lissabonfördraget, som ju till 96% är detsamma som det tidigare författningsförslaget som röstades ner i tre folkomröstningar. Jag har länkat till båda tidigare. Här följer Open Europes genomgång av Lissabonfördraget, en redogörelse för den växande europeiska övervakningsstaten, en redovisning av EU:s 170 000 byråkrater, samt (från november 2009) en uppräkning av 50 nya exempel på slöseri, och just det, att EU:s revisorer 15 år i rad vägrat godkänna EU:s räkenskaper, vilket jag också berört tidigare.

William Niskanen på libertarianska Cato Institute jämförde USA:s författning med det tidigare förslaget till EU-författning. 

Om det nu fortfarande finns borgerliga som tror att vi kan få ”ett smalare men vassare EU” kan de nu glömma det när Lissabonfördraget är i hamn. Som redan tidigare varit fallet, kommer EU nu att obönhörligt fortsätta bli bredare och trubbigare, klåfingriga politiker kommer att hitta ständigt nya områden att kladda med sina fingrar på, fler byråkrater och lobbyister kommer att kämpa för sina särintressen i den eviga huggsexan om makt och skattepengar, och rättssäkerhet och personlig integritet hotas.

Hur har det blivit så? Hur kunde borgerliga partier som åtminstone på vissa punkter lyckades bedriva en viktig systemkritik mot sosse-Sverige hamna i denna soppa? Visst har det funnits kritik mot EU:s jordbrukspolitik och annat slöseri, men hur fanken kan man då rösta igenom något utifrån liberal synvinkel så vanvettigt som Lissabonfördraget, och därtill på ett grundlagsvidrigt sätt? Kritiken mot EU och inte minst övervakningstendenserna har varit extremt liten.

När Gösta Bohman var partiledare för (M) skärptes den liberala ideologiska profileringen. Men de närmaste efterträdarna på partiledarposten har lagt grunden till dagens Nya (M), vilka i och för sig inte är något nytt fenomen i partiets historia, vilket jag skrivit om här tidigare. Föreningen av konservatism och liberalism har varit olycklig. Konservatismen innebär alltsom oftast ett principlöst flummeri, och har därmed också bidragit till situationen. 

Ulf Adelsohn var en fjant som aldrig varit den nyliberal han anklagades för. Andra i partiet har bedrivit liberala frågor, och Adelsohn red på det som Bohman lyckades bygga upp, men även efter att Adelsohn avgick har det visat sig att han helt saknar ideologisk kompass. Idédebatten har lyst med sin frånvaro hos honom.

Carl Bildt har inte heller haft någon liberal kompass, men han har varit desto lurigare, en slug maktpolitiker, som visserligen har intagit liberala positioner på vissa punkter. Hans mål var att få in Sverige i EU, något som Bohman egentligen var mot, men motvilligt stödde (detta var strax före hans död). Stora ord om fred och samarbete, men en liberal EU-kritik har saknats, liksom även den liberala idédebatten generellt.

Ett desperat fastklamrande vid den fasta växelkursen som statsminister (innan man tvingades överge den) visar också på den ideologiska spretigheten hos Bildt. Att man inte kan lita på honom bekräftas ytterligare av hans ekonomiska intressen i ryska Gazprom, ”Kremls ekonomiska arm” varmed man bl.a. stryper den fria debatten i Ryssland. Historikern och Rysslandsexperten Kristian Gerner var också starkt kritisk mot Bildt. I Neo nr 3-2009 fanns en artikel av Olle Rossander som handlar om Gazprom och dess dotterbolag Nord Stream. Det är obehaglig läsning.

Bo Lundgren var en hyfsat liberal parentes bland (M)-ledare. Men han var ingen bra kommunikatör. Därmed var vägen öppen för Fredrik Reinfeldt och förvandlingen till de principlösa ”Nya Moderaterna”, en förvandling som alltså fått hjälp av tidigare partiledare och medarbetare.

De övriga borgerliga partierna har också missbrukat förutsättningarna för en stringent liberal kurs. (C) hade ett tag de bästa förutsättningarna att driva på i liberal riktning efter att Maud Olofsson tillträdde som partiledare och CUF redan hade påbörjat sin liberala färd. Men så sjabblade partiet bort sig i FRA-frågan. Visserligen har Centeruppropet, som bl.a. kritiserar FRA-lagen, varit större i sitt parti än vad motsvarande kritiker har varit i de andra Allianspartierna, men (C) saknar numera trovärdighet i integritetsfrågor, liksom i EU-politiken.

Om det nu finns liberala och liberalt inriktade medlemmar i Allianspartierna som är kritiska mot Lex Orwell och/eller Lissabonfördraget, var är deras storlek och inflytande? Vad kan de göra? Om vi nu ska invänta valet under förevändningen att de rödgröna inte får vinna, när kommer det stora upproret inom partierna? Nästa år? Om två år? Före valet 2014? Nej, jag tror inte det kommer alls. De är inte tillräckligt många. De kommer aldrig bli det inom de nuvarande Allianspartierna och den kultur dessa skapat inom sig. Så var det med den medlemsrevolten.

Det sluttande planet

klubbades som väntat FRA-lagen, Lex Orwell, igenom med röstsiffrorna 158 mot 153. Camilla Lindberg (FP) var den enda från de borgerliga som lade ner sin röst. Oppositionen röstade visserligen mot, men där finns betydligt mer att önska i hur de hanterade frågan och frågetecken kvarstår vid ett eventuellt maktskifte.

En historisk expansion av statens makt har nu röstats fram av borgerliga partier, som borde vara de första att opponera sig mot denna utveckling. Den 1 december kommer en kopia av vår kommunikation att ledas till en statlig avlyssningscentral. Allianspartierna kan pynta eländet hur fint de vill, och prata om filtrering och ”kontroller”, men den automatiserade massavlyssningen kvarstår och brevhemligheten och annan integritet upphör. Som Johan Norberg skrev i dagens Metro, kvarstår trynet på grisen även om man målar läppstift på den, och om nu rättssäkerheten av Alliansen anses som bättre säkrad nu, varför var det så viktigt att piska fram ett ja vid förra omröstningen, och behandla avvikare på ett förödmjukande och skoningslöst sätt?

Förutom att läckage och maktmissbruk är realiteter även i dagens demokrati, ger lagen redskap för framtida regeringar, om vilka vi inget vet, att hantera informationen på ett sätt som varken motståndare eller dagens anhängare i Alliansen önskar. Vem kommer att hantera det om 10 år, 20 år? Och de verkliga bovarna, de som var målet för avlyssningen, kommer att kommunicera på annat sätt och skydda sin trafik.

Alliansen kommer att ha problem med trovärdigheten inför väljarna i nästa val. Som Peter Wennblad skrevNeos blogg redan förra året efter den första omröstningen om FRA-lagen, kommer det finnas färre ”pratare” för de borgerliga partierna, dvs de partimedlemmar och sympatisörer som pratar för sitt parti och Alliansen med familj, vänner och arbetskamrater. Dessa har en stor betydelse för opinionsbildningen och valresultat. Partiledarna har missat tåget. Borde inte Piratpartiets intåg i Europaparlamentet, och de enorma protesterna mot FRA-lagen och engagemanget i integritetsfrågor från mängder av borgerliga inom partierna, i ungdoms- och studentförbunden, bland bloggare, ledarskribenter, debattörer, etc stämt till eftertanke?

Fredrik Reinfeldt är inte ovanligt för en politiker och regeringschef en arrogant skitstövel som nedlåtande kan säga under förra sommarens storm mot Lex Orwell att ”det är bra för alla om debatten lägger sig”, samtidigt som han piskar sina partimedlemmar i riksdagen och tillsammans med partiets gruppledare Lars Lindblad leder mobbpöbeln mot den kritiske Karl Sigfrid.

Göran Hägglund kan fortsätta att mässa om ”verklighetens folk”, som han vill vara en representant för. Ja, deras verklighet kommer han på ett obehagligt sätt att komma närmare med FRA-lagen, såvida inte hans parti åker ur riksdagen, vilket kan bli verklighet nästa val.

Jan Björklund kan fortsätta att tala om behovet av utbildning, men kunskap om hur staten kan förfalla till maktmissbruk, förtryck och tyranni är något han har svårt att lära av.

Maud Olofsson missade chansen att fortsätta sitt partis liberalisering och unika förutsättning att fylla ett frihetligt hål i svensk politik (Centeruppropet var den största oppositionen inom ett parti mot Lex Orwell). Partiet riskerar nu att nå den utplåning som troligen hade varit ett faktum redan nu om det inte hade varit för den liberala kursändringen för ett antal år sedan.

Kalla vindar drar genom Sverige…