Monthly Archives: januari 2010

Ayn Rand i Sydsvenskan

I dagens Sydsvenskan har Jens Liljestrand en artikel om Ayn Rand på kultursidan. Det är med anledning av de två biografier om henne som kom ut under hösten i USA, Ayn Rand and the World She Made av Anne C. Heller och Goddess of the Market av Jennifer Burns. Jag har länkat till recensioner av båda böckerna tidigare på min blogg. De kan läsas igen här resp. här. Jag har precis införskaffat Hellers bok och inte hunnit läsa den än.

Liljestrand hade Rand som ungdomsförälskelse men anser sig ha mognat bort från henne. Han är dock betydligt mer positiv till Rand än vad andra recensenter av henne varit genom åren i svensk press. Osaklighet, förvrängningar och undanhållande av vad hon egentligen stod för har varit vanligt, som jag tagit upp här och här. Tyvärr lyckas inte heller Liljestrand redovisa Rands filosofi, utan riktar in sig på hennes person, och då företrädesvis hennes dåliga sidor. Han konstaterar ”att det starkaste argumentet mot Ayn Rands rationalitetsteorier är de paradoxer som präglade hennes eget liv”. Jag håller inte med. Vore det inte också på sin plats att i så fall förklara vad idéerna går ut på? Som jag skrivit tidigare begick Rand misstag, och en del av dem var allvarliga. Jag skrev också i mitt svar till Johan Wennströms ledare i SvD:

”Vilka är då idealen? Ja, hennes primära dygder identifierade utifrån värdet av den enskilda människans liv och vad hennes natur kräver är rationalitet, självständighet, hederlighet, integritet, rättvisa, produktivitet och stolthet. Hur de tillämpas bäst kan vara öppet för diskussion, och visst kunde Rand ibland vara onödigt hård, kantig och kärv, men vad är problemet med dessa dygder? De kan kompletteras, och en del objektivister har velat lägga till det av Rand ofta använda begreppet ”benevolence” (välvilja , i ickeuppoffrande mening) som en lika viktig dygd. Men för att diskutera det bör man känna till vad Rand stod för och inte vara osaklig i framställandet av hennes idéer.”

Att försöka leva upp till en filosofi och ställa etiska krav på sig själv och andra, är en ständig kamp och strävan. Rand sa själv att ”människan är varken allvetande eller ofelbar”. Att inte fullt ut lyckas leva upp till idéerna, innebär inte att de (eller alla idéerna) blir värdelösa och ointressanta, och att man därmed bekvämt kan strunta i dem och frågeställningar om vad som utgör det goda livet, och förfalla till likgiltighet, cynism och nihilism. Jag är själv ingen okritisk beundrare av Rand och är intresserad av revideringar av och tillägg till hennes filosofi. Men jag har aldrig stött på en tänkare som gett sådan inspiration och med en sådan poetisk kraft haft en sådan tilltro till människans potential, till hennes möjligheter att lyckas här på jorden och formulerat en sådan fascinerande integrerad filosofi.

Under hennes tid fanns det ingen filosof eller politiker som ens gav en läpparnas bekännelse till principen att ingen har rätt att initiera våld och tvång mot någon, ej heller hörde man någon med sådan bestämdhet hävda att varje människa är ett självändamål och inte ett medel för andras mål, att människan varken ska offra sig själv för andra eller andra för sig själv.

De allra flesta människor har inget emot att låta staten, vålds- och tvångsmakten, kränka individens rättigheter för att få igenom sina mål. Här kan man snacka om övermänniskoideal. Ofta har de sällan tänkt igenom saken, och många skulle svara ja på frågan om människan är ett självändamål och att initierandet av våld och tvång ska bannlysas i relationen mellan människor. Men få bryr sig om att sätta sig in i de principiella implikationerna av sådana ställningstaganden och lever med motsägelsefulla premisser.

Rand gjorde upp med Nietzsche som hon hade inspirerats av i sin ungdom (då hon säkert också var traumatiserad av upplevelserna av den blodiga ryska revolutionen). Hon menade att han stod för mystik och irrationalism, där ”viljan” sätts över förnuftet. I Urkällan visade hon genom exemplet Gail Wynand hur nietzscheanen misslyckas. Nietzsche hade påverkat ett otal författare, och här i Norden bl.a. August Strindberg, Vilhelm Ekelund och Edith Södergran. Från Nietzsche fick Rand den poetiska inspirationen ifråga om människans storhet och betydelse i emotionell bemärkelse, ej intellektuell. Men hon byggde upp en helt ny filosofi påverkad av Aristoteles och den klassiska liberalismen. I förordet till 1968 års utgåva av Urkällan skrev hon:

”Religion’s monopoly in the field of ethics has made it extremely difficult to communicate the emotional meaning and connotations of a rational view of life. Just as religion has pre-empted the field of ethics, turning morality against man, so it has usurped the highest moral concepts of our language, placing them outside this earth and beyond man’s reach. ”Exaltation” is usually taken to mean an emotional state evoked by contemplating the supernatural. ”Worship” means the emotional experience of loyalty and dedication to something higher than man. ”Reverence” means the emotion of a sacred respect, to be experienced on one’s knees. ”Sacred” means superior to and not-to-be-touched-by any concerns of man or of this earth. Etc.”

För en genomgång av Rands filosofiska utveckling och hennes litterära influenser rekommenderas The Ideas of Ayn Rand av Ronald Merrill.

Ayn Rand var ett geni, och dessa har inte sällan svårt att hantera sin omgivning. Att ha en kritisk distans till Rand är bra, men då bör man rimligen också ha en kritisk distans till de rykten och anekdoter som florerar om Rand. Liljestrand skriver om Rand som ”amfetaminmissbrukande”. Bakgrunden är det bantningspreparat som innehöll amfetamin som Rand började ta på 40-talet. Barbara Branden, som var nära vän med Rand från 1950 fram till brytningen 1968, skriver i sin samtidigt kritiska och beundrande biografi The Passion of Ayn Rand (1986) att det var ganska låga doser av preparaten, och att det inte finns några belägg för att de skulle ha påverkat Rands hälsa. Kanske utgjorde de skada, kanske inte. Efter ett läkarbesök i början av 70-talet upphörde Rand att ta pillren på läkarens inrådan.

Liljestrand skriver också om fundamentalistiska Randianer som ”lovar att pissa på min grav eller liknande, vilket de har för vana”. Nu vet jag inte vilka erfarenheter Liljestrand har, och om sådant förekommer är det naturligtvis helt förkastligt. Men jag har själv drabbats av och tagit del av väldigt många andras erfarenheter från de som inte tål minsta kritik av Rand. Det kan ha varit väldigt skruvade och bisarra reaktioner, men inte av den arten som Liljestrand beskriver. Nu finns det ju bland alla de miljoner som läst Rand och som berörts djupt av henne alltid knäppgökar, men frågan är vilka som är de ”vanliga” reaktionerna.

I början av 90-talet splittrades den objektivistiska rörelsen och gentemot The Ayn Rand Institute etablerades The Objectivist Center, idag The Atlas Society, som vill föra en mer öppen diskussion om objektivismen och dess utveckling. Idag finns det ytterligare grupper som inte tar ställning för varken det ena eller andra institutet. Det är knappast en svaghet, utan snarare en styrka och bekräftar det livaktiga intresset för Rands idéer och deras frammarsch. I början finns det en liten krets av devota anhängare, efterhand sprids idéerna till fler och olika organisationer och tänkare tar sig an idéerna, utvecklar dem och för dem vidare. Det är en nyttig process som främjar självständigt tänkande, helt i linje med Rands filosofi.

Liljestrand tycker att Rands eget liv ”strandade i ynklighet och självbedrägeri”. Kanske var det så i vissa avseenden, som i affären med Nathaniel Branden. Men i andra avseenden var det inte så. Barbara Branden skrev i sin biografi: ”De som dyrkar Ayn Rand och de som förbannar henne gör henne samma otjänst: de gör henne overklig och förnekar henne mänsklighet.”

Som jag har tagit upp här tidigare, har Rands inflytande vuxit ännu mer under det gångna året. Hennes böcker säljer mer än någonsin.  Stephen Hicks skriver här också om Rands växande inflytande.

Playboys intervju med Rand från mars 1964.

Mer om objektivismens filosofi här.

Annonser

The Fountainhead: Michael Caines favoritroman

I en BBC-intervju nyligen (går ej längre att avlyssna på nätet) uppgav en av mina favoritskådespelare, Michael Caine, att hans favoritroman är Urkällan av Ayn Rand. Här är några plock från en annan intervju, där han även uppger att hans första dotter fick namnet Dominique efter Dominique Francon i romanen. Kul!

Caine gillar inte heller höga skatter. Han lämnade Storbritannien på 70-talet pga det. Återvände när Thatcher kom till makten och röstade på henne. Röstade senare på Labour under Tony Blair, för att åter byta och aviserar att han kommer att rösta på Tories vid nästa val. Han kritiserade Labours senaste förslag på skattehöjningar här och här.

The Government has taken tax up to 50 per cent and if it goes to 51 I will be back in America. They have reached their limit with me and that’s what will happen to a lot of people. You know how much they made out of that high taxation all those years ago? Nothing. But they sent a mass of incredible brains to America. We’ve got 3.5 million layabouts laying about on benefits, and I’m 76, getting up at 6am to go to work to keep them. Let’s get everybody back to work so we can save a couple of billion and cut tax, not keep sticking it on.”

Kloka ord från Herta Müller

I det senaste numret av tidskriften Axess finns en bearbetad version av Niels Barfoeds intervju i Weekendavisen (41, 2006) med Herta Müller, nobelpristagare i litteratur. Islamism är ämnet, och Müller drar paralleller med de äldre totalitära rörelserna, nazismen och kommunismen, som hon upplevt och skrivit om.

”Vi [i Västerlandet] har uppfunnit individen. På denna uppfinning baserar sig våra lagar, institutioner och rättigheter. Den enskilda människan är viktig. Och hos oss får hon definiera sig som hon behagar. Detta faktum måste andra kulturer se i ögonen, erkänna och leva med. Och vi har uppfunnit toleransen. Den är ett av våra centrala värden. Att förlöjliga den är också en kränkning.
Jag tycker det är härligt att vi till exempel har något som heter balett. Och har något som heter mode. Människokroppen är vacker; därför visar vi upp den. Den är vacker i alla sina varianter och uppenbarelseformer, allt från den så kallade klassiska gestalten till invalidens kropp i all sin särprägel och individualitet. Vi har lov att visa fram kroppen, eftersom vi värdesätter den. Det är en rätt vi har kämpat oss till, och som är en del av vår självförståelse.”

– Att imamerna vände sig till de religiösa centren i Mellanöstern har tolkats som en desperat reaktion på den förödmjukelse som muslimska invandrare i Europa har utsatt för, från inkvarteringsförhållandena i asylförläggningarna till storstädernas integrationsproblem. Muhammedteckningarna var droppen som fick bägaren att rinna över, heter det.
”Det är att blanda samman två skilda saker. Varje omänsklig behandling är självfallet kränkande och smärtsam. Men det drabbar ju alla utsatta människor i den moderna världen. Förödmjukande behandling från det offentligas, från ”systemets” sida är inte förbehållen muslimer. Muslimerna har ingen särställning här. Vad hjälpte det den muslimska minoriteten i Holland att man slaktade en filmregissör? Vad hjälper det människorna i flyktingförläggningarna att imamerna springer iväg till översteprästerna i Mellanöstern? På vilket sätt förbättrar det förhållandena i invandrargetton att man hotar tecknare till livet? Det gör inte att ungdomarna får arbete. Självklart är det förfärligt att skickas tillbaka, särskilt för någon som har flytt för sitt liv. Men det är inte i moskén som lösningen på problemen ligger. Den ligger i en ändrad lagstiftning, i de västerländska institutionerna och opinionerna. Det är där som slaget ska stå.””[…]

”– Men vad är det då som krävs, enligt din mening?
”Det finns ett utopiskt svar och ett pragmatiskt. Det behövs en uppdelning inom islam. Politik är politik, och tro är tro. Och dessa två måste skiljas åt. Det gäller i det stora som det lilla. I storpolitiken och i invandrargrupperna. Men det vi ser är stalinism i religiös förklädnad. Det är det ena. Den pragmatiska vägen är att inte lämna dissidenterna i sticket utan stödja demokraterna bland de invandrade muslimerna så mycket vi kan. Så mycket att det blir allt mindre riskabelt att ansluta sig till dem.””[…]

”– Hur ska den realismen komma till uttryck?
”Jag skulle önska att vi lade ner minst lika mycket energi på att ta totalitarismen på allvar och till exempel bekymra oss för Israel i förhållande till den kommande iranska kärnvapenmakten, som på att odla den heliga, rutinmässiga antiamerikanismen, som sätter all kritisk analys och alla balanserande värderingar på standby. I medierna hör man till exempel inte mycket om ryssarnas deal med iranierna, om deras skumma motiv i spelet om Iran och deras leveranser av uranteknologi till mullorna. Och får vi ändå höra något om det, så framkallar det inte för den skull någon större uppståndelse! Och det trots att man i en gudsstat har Gud som förevändning för allt, även för att använda atomvapen. Men nej, det hetsar inte upp oss. Inte heller hetsar det upp oss att den fanatiska islamismen i form av iranska terrorister, som strömmar över gränsen till Irak i en ohelig allians med Saddams forna anhängare, dagligen går till mordiska angrepp på befolkningen. Det enda vi kan tänka på i det sammanhanget är den amerikanska närvaron och oljan-oljan-oljan.””

Kul med en litteraturpristagare som har kloka synpunkter på världsläget och individens rätt. Hon motsäger visserligen sig själv när hon säger att i respekten för olika värderingar är ingens bättre än andras värderingar. Men det är just bättre de frihetliga värderingarna är, de som Müller själv omfattar.

Kristendomens olycka

Jag har just läst klart vännen Johan Norbergs lysande bok Den eviga matchen om lyckan — Ett idéhistoriskt referat. Kapitel om nutida forskning om lyckan varvas med kapitel som beskriver synen på lyckan genom historien. Ett kul grepp som gör läsningen omväxlande och intressant. Johan och jag har gemensam politisk och filosofisk inriktning och även jag har läst om motsättningar mellan Platons och Aristoteles idéer under antiken, och hur Aristoteles kommer i skymundan under den tidiga kristendomen, för att senare hållas vid liv i den muslimska världen, och därefter återföras till Europa av Thomas av Aquino på 1200-talet, och därmed bereda vägen för renässansen och upplysningen. Men boken ger ändå intressanta infallsvinklar och genomgången av den moderna lyckoforskningen är imponerande och inspirerande.

Aristoteles rationella verklighetsuppfattning och kunskapssyn främjade en attityd att världen stod öppen för människans utforskande sinne och att lycka var möjlig för människan på jorden. Samtidigt var förnuftet individuellt och det fanns flera vägar till lycka. Därför främjade Aristoteles idéer vetenskap och individualism.

Johan refererar bl.a. till Charles Freemans bok The Closing of The Western Mind: The Rise of Faith and The Fall of Reason, som beskriver hur kristendomens framväxt underminerade den antika världens större respekt för förnuft och vetenskap. Johan skriver om hur den kristne tänkaren Augustinus, påverkad av Paulus, framställer idéer om lycka vilka blir centrala för kristendomen. Augustinus orealistiska och ensidiga syn på lycka, blir en lycka som endast kan upplevas passionerat i Paradiset. Den är omöjlig i jordelivet, där människans liv tvärtom är en process av rening genom lidande. Att sträva efter egen lycka är ont. Så stakas vägen ut för den lidandekult och de kyrkliga övergrepp som har satt sin prägel på kristendomens historia ända fram till idag.

En samtida med Augustinus var filosofen och matematikern Hypatia i Alexandria. Hon mördades av en kristen mobb 415, vilket Johan också tar upp i samband med att de kristna, när de väl fått makten i Romarriket, började sin klappjakt på tänkare och forskare, varav en del flydde till Persien. Det intressanta är att det har gjorts en film av den spanske regissören Alejandro Amenábar (som regisserade The Others), Agora, som handlar om Hypatia och förstörelsen av biblioteket i Alexandria. Filmen har premiär i Sverige den 26/2.

Det finns endast fragment av texter om Hypatia, och förstörelsen av biblioteket är omtvistat bland historiker i fråga om det var ett av flera bibliotek som förstördes, och där ett förstördes tidigare. Men oavsett detta och att jag inte sett filmen än, och inte kan bedöma om den är bra gjord, så har en intressant debatt redan börjat. Katolska kyrkan har reagerat negativt och tycker att filmen ”främjar hat mot kristna och klichéer om den katolska kyrkan”. Tja, katolska kyrkan har gjort sitt bästa för att bete sig svinaktigt under årens lopp, så klichéer har knappast skuld till dess skamfilade rykte.

Amenábar sa vid inspelningen att hade inte biblioteksförstöringen och förföljelsen av vetenskapsmän skett, hade människan redan varit på Mars vid det här laget. Den sista astronomiska observationen i antikens Europa skedde i Grekland 475. Det skulle sedan dröja ett millennium tills astronomin åter fick en central plats i Europa. Då Hypatia även var astronom har filmen en extra intessant och tragisk symbolik i vetenskapens fall och vidskepelsens uppgång som skedde just vid denna tid.

Det skulle alltså dröja 800 år innan Aristoteles åter fick betydelse i Europa (om man undantar muslimska Spanien) genom Thomas av Aquino. Thomas ville låta förnuftet vara en källa till kunskap vid sidan av tron. Det var till priset av en ständig motsägelse, men dörren hade öppnats för vetenskap och en sekulär världsbild. Det skulle leda till renässansen och upplysningen, där i likhet med de delar av Kalifatet där Aristoteles hade inflytande under medeltiden, fri forskning och vetenskapliga landvinningar blev resultatet.

Många konservativa brukar vårdslöst tala om sin respekt för traditioner med fraser som ”Aten, Rom och Jerusalem”. Att konservativa inte sällan hanterar historien på detta sätt, och inte förmår dra korrekta slutsatser utifrån skiftande idéer, är kanske inte förvånande med tanke på de bristfälliga intellektuella redskap och den villrådighet som vanligtvis utmärker konservatismen, men det är förbluffande att många konservativa (som i regel är kristna) inte kan se hur tydlig motsättningen är mellan den unga, framväxande kristendomen och de aristoteliska idéer som betydde så mycket för antikens blomstring (även om Platon också hade inflytande), och vad det innebar för Europa efter 400-talet.

Som jag tagit upp tidigare, levererade Christopher Hitchens en välformulerad kritik av det kristna kärleksbegreppet:

”Call me old-fashioned if you will, the idea of mandatory, compulsory love has always struck me as a rather sickly one, or even a sinister one, especially when it originates as an injunction from a godhead of whom we are also supposed to be afraid. To be ordered to love someone of whom you have to be in dread is a form of sadomasochism. It’s the essence of Orwell’s Big Brother god. It’s not enough to obey, you have to love the obeisance as well. It’s the seedbed of the totalitarian. Love cannot be exacted.”

”We are satisfied that there can be but little liberty on earth while men worship a tyrant in heaven.” — Robert Ingersoll

”The Christian God is a being of terrific character — cruel, vindictive, capricious and unjust.” — Thomas Jefferson

(Min trilogi om USA och religionen tar också upp konflikten mellan kristendom och frihet)

Hemsida för filmen Agora.

Intressant Hayekdebatt

Timothy Sandefur startadeCato Unbound en intressant debatt om Friedrich Hayek som varade under december månad. På länken kan man följa den, och efter den avslutats hade Sandefur en sista kommentar på sin blogg.

Sandefur kritiserar Hayeks syn på social evolution och hans idéer om ”spontan ordning”, då de saknar normativa principer för att skilja denna ordning från den av Hayek ogillade ”konstruktivistiska rationalismen”. Då Hayeks idéer tangerar konservatismen har det även intresse för en vidare diskussion.

Jag har tidigare länkat till kritik av Hayek utifrån objektivistisk utgångspunkt; från Edward Younkins här.

Uppdatering: Läs även Larry Sechrests lysande Hayekkritik i denna essä.