Monthly Archives: juli 2009

Ny bok om Ayn Rand

Timothy Sandefur recenserar en ny bok som ska komma ut i oktober: Ayn Rand And The World She Made av Anne C. Heller.

”Ayn Rand is a writer of enormous spiritual and intellectual power. Her perception, her willingness to call things as she sees them, and her absolutely sincere devotion to each individuals’ greatest potential are so overwhelmingly attractive, and, I believe, so well founded, that they draw hundreds of thousands of new readers every year.”[…]

”What Anne Heller recognizes, that few others have, is that Rand was a nineteenth century romantic novelist living in a twentieth century, post-war world; a world fixated on existentialism, abstract expressionism, anti-heroes, atonal music, psychoanalysis, relativism, pragmatism, protest and dogma. Rand provided compelling explanations for all of these phenomena, which stood opposite the world she spoke for and that originated the language in which she spoke.”[…]

”Anne Heller’s biography doesn’t pull punches. She is as honest and as objective and as forthright as Rand’s own principles would demand. She pays Rand the compliment of treating her like a serious person who deserves respect, praise, criticism and blame.”

Jag länkade nyligen till Stephen Hicks bloggpost om Rands ökande inflytande. Här är länken igen.

Liberatis pseudoliberalism

I höstas grundades det liberala nätverket Liberati, med bl.a. Alexander Bard i spetsen. De lade fram en rörig och oinspirerande programförklaring, och som Mattias Svensson beskrev som ett försök att ”koka soppa av ett gäng vaga och urvattnade punkter”:

”En del tror att man för att bli intressant och relevant måste kompromissa med sina principer eller gömma sig bakom vaga gummitermer. Liberati är ett typexempel på att det inte fungerar så. Tvärtom är det då man gör sig ointressant.”

Att Liberati fortsätter i samma anda kan man läsa i den debattartikel  i dagens Sydsvenskan som Alexander Bard & Jan Söderqvist i egenskap av medgrundare av Liberati har skrivit tillsammans.

Den är den första i en serie artiklar i Sydsvenskan som ska belysa liberalismens framtid efter vad man menar är dess seger genom Berlinmurens fall. Att liberalismen skulle ha segrat är en grov överdrift. En seger (mycket viktig sådan) för liberalismen är kommunismens fall, men det återstår långt flera segrar, inte minst i dessa tider av antikapitalistisk reaktion mot finanskris och medföljande ytterligare statliga interventioner (vi har fortfarande blandekonomi), samt ökad statlig övervakning och kontroll på internet.

Bard & Söderqvist menar att liberalismen måste ”anpassa sig till informationssamhällets politiska förutsättningar”.

”Liberalismen kan inte längre vara nationell, den måste bli både virtuell och kosmopolitisk för att leva upp till informationssamhällets krav på relevans.”

Att liberalismen ska vara kosmopolitisk har hört till dess idé från början, så det var ingen ny insikt, ej heller att vi lever i ett informationssamhälle.

”De senaste årens rasande debatt om den personliga integriteten på internet belyser att det här har uppstått ett ideologiskt vakuum.”[…]

”Dagens liberala riksdagspartier har fullständigt missat det tåget och har massor av förlorad terräng att ta igen.”

Sanna liberaler har inte varit sena att ge sig in i ”de senaste årens rasande debatt om den personliga integriteten”, och har dessutom i flera fall tagit initiativet och ledningen för diskussionen. Det finns inga riktigt liberala riksdagspartier. De har liberala inslag, men vakuumet står de för, inte liberalismen.

Efter ett antal plattityder landar Bard & Söderqvist i slutsatsen att såväl den klassiska liberalismen som socialliberalismen måste ge vika åt deras ”nya” pragmatiska liberalism, anpassad till cybervärlden.

”Vi tror inte längre på Individens möjligheter. Vi tror inte att legendariska gestalter som Locke och Stuart Mill längre har något viktigt att säga dagens interaktiva nätverkare.”

Det säger det mesta om deras förment liberala ambitioner. Att det inte rör sig om någon ny ”liberalism” visas av att de framhäver John Dewey som en av inspiratörerna. Denne pragmatist och förgrundsgestalt inom den s.k. progressistiska rörelsen i USA i början av 1900-talet, ville ha en ny liberalism som till skillnad från den gamla liberalismen skulle stå för mer statsinterventionism, m.a.o. det som kom att bli ”socialliberalism”.

Timothy Sandefur sammanfattar bra de olika formerna av liberalism här. Mer läsning om den äkta, dvs klassiska liberalismens historia och tänkare finns här. Om pragmatismen kan man läsa här.

Bards & Söderqvists liberalism är en pseudoliberalism, som under förevändning att vara i samklang med tidens anda lyfter fram idéer som kommer att leda till mer statsinterventionism (känns det igen?). Och vad återstår f.ö. annars om pragmatismen är upphöjd till det överordnade? Att de vid sidan av Dewey dessutom lyfter fram de postmodernistiska socialisterna Michel Foucault och Richard Rorty, är ytterligare exempel på detta. När Rorty använder sig av begreppet ”liberal” är det i den amerikanska kontexten, där det betyder ”vänster”. Rorty var visserligen mer moderat i sin socialism än Foucault, som först var medlem i franska kommunistpartiet och därefter maoist under många år, för att sluta som sympatisör av den islamistiska revolutionen i Iran.

Bard & Söderqvist: ”Vi tror inte heller att staten kan stå för svaren och visionerna med en aldrig så välmenande socialpolitik i det allt komplexare och snabbföränderliga informationssamhället.”

Nähä, men vad är det då som ska uppnås? I Rortys anda vill de lyfta fram en ”ironisk liberalism” gentemot ett ”ideologiskt vakuum”. Ja, det är ironiskt vilket vakuum pragmatism och postmodernism kan landa i genom en så meningslös artikel som denna. Men som Foucault sa:

“It is meaningless to speak in the name of  – or against – Reason, Truth, or Knowledge.”

För en bra kritik av postmodernismen rekommenderas boken Explaining Postmodernism: Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault (Scholargy Publishing 2004) av Stephen Hicks.

En intervju i The New Individualist med Hicks om postmodernismen kan läsas här.

Liberatis pragmatiska postmodernism skulle aldrig nå något så inspirerande som exempelvis det som hände den 4 juli 1776 i de brittiska kolonierna i Nordamerika.

Påvens irrläror

Som sagt, religion undergräver friheten. Johan Norberg skriver på sin blogg om den nya encyklika som översteprästen för den kyrka som är en fristad för bl.a. slavdrivare, sexförbrytare och fejkläkare, påven Benedictus XVI har skrivit.

”I just read an attack on free markets that was even less impressive than the average anti-globalisation pamphlet. It´s terribly pretentious, but its strong, sweeping statements about the destructive role of markets and globalisation are never backed up with any evidence or statistics. It´s Michael Moore, without the laughs.”[…]

”It´s fitting, don´t you think, that the Pope combines his bizarre, reactionary thoughts on social issues with this unsubstantiated, reactionary attacks on free markets?”

Påvens encyklika anknyter till påven Paul VI:s encyklika Populorum Progressio, vilken var föremål för en grundlig kritik i Ayn Rands essä Requiem for Man (1967), som finns i boken Capitalism: The Unknown Ideal. 

Religion undergräver friheten

Idag har Per Gudmundson en ledare i Svenska Dagbladet där han behandlar (KD) och tyvärr, visserligen inte okritiskt, tycks se möjligheter med Roland Poirier Martinssons idéer om konservatism som förutsättning för ett liberalt samhälle:

”Ledarsidans kolumnist Roland Poirier Martinsson har här och annorstädes under det senaste året initierat en debatt om hur konservatismen i själva verket kan ses som en förutsättning för, och inte ett hot mot, liberalt liv. Lite olyckligt pekade han samtidigt ut landets främste liberale idédebattör, Johan Norberg, som sin huvudmotståndare, när samtalet snarast borde vara grund för en allians mellan liberaler och konservativa.

Tesen går i enkelhet ut på att ett starkt och värderingsstyrt civilsamhälle skapar lägre behov av lagstiftning, som annars griper in i folks privatliv. Om de utlevande liberalerna alltså bara kan fördra de konservativas ständiga moraliserande torde, enligt detta synsätt, konservativa och liberala ha ett gemensamt intresse av att hålla statsmakten kort. Fasta normer blir utgångspunkten för ett liv under eget ansvar. Tolerant konservatism.”

Jovars, den debatt som Roland PM initierade ledde till att han fick stå med byxorna nere i sin uppvisning av okunnighet, historielöshet och billig populism, vilket jag har tagit upp tidigare här och här.

Och att utmåla Johan Norberg och nyliberalismen som huvudmotståndare var inte bara ”lite olyckligt”, utan jävligt korkat, vilket då inte förvånar i RPMs fall. Att Timbro har denne ytlige och förvirrade populist som chef för sitt medieinstitut, och att SvD har honom som kolumnist, sänker trovärdigheten för dem.

Mer om RPM och konservatism vs. liberalism här.

Om den knäppa kyrka som RPM tillhör, kan man även läsa mer om här.

Antirasismens liberala historia

I tidskriften Reason har Damon Root den 8/7 en artikel om det glömda arvet av amerikansk libertariansk antirasism, med anledning av en nyutkommen antologi av Jonathan Bean, Race & Liberty in America.

Root ger exempel på flera klassiska liberaler som naturligt såg rasism som ett brott mot individualismens principer. Han nämner dock inte Ayn Rand, som annars hade en numera berömd essä, Racism, från 1963 (och som ingår i The Virtue of Selfishness och finns på svenska i Timbroantologin Frihetens klassiker). Den är en lysande kritik mot rasismen.

Det roliga med Roots artikel är annars att man upptäcker nya personer i den liberala idéhistorien som man inte tidigare kände till. Bland dem finns den svarta författarinnan Zora Neale Hurston, som behandlas i bl.a. denna artikel av David T. Beito & Linda Royster Beito tillsammans med de för mig tidigare välbekanta Isabel Paterson & Rose Wilder Lane. Annars brukar Paterson & Wilder Lane föras samman med Rand för de liberala verk som kom ut samma år, 1943, och som kom att betyda mycket för den liberala renässansen: Patersons The God of the Machine, Wilder Lanes The Discovery of Freedom och Rands The Fountainhead. De tre kvinnorna kände också varandra.

Mer om Zora Neale Hurston kan även läsas här. Hon stödde den republikanske senatorn Robert Tafts presidentkandidatur i primärvalen 1952 (som han förlorade mot Eisenhower). I sin kritik mot Franklin Roosevelt och The New Deal och dess politiska efterverkningar betraktade hon USA:s stat som en inhägnad med stöldgods och en maffialiknande skumraskaffär. New Deal var för henne ”the biggest weapon ever placed in the hands of those who sought power and votes”.

400px-Zora

Zora Neale Hurston

För relaterat ämne, läs även min tidigare bloggpost om Sydafrika.

Uppdatering: 14 juni 2013 publicerade Svensk Tidskrift min recension av Beans bok.

Blogginlägg i samband med recensionen med kompletterande uppgifter.

 

 

Stockholmsprogrammet och den allsmäktiga staten

Nästa vecka ska EU:s justitieministrar träffas i Stockholm för att förbereda Stockholmsprogrammet, som innebär ytterligare steg mot en allsmäktig stat. I december ska EU:s stats- och regeringschefer fatta beslut.

Henrik Alexandersson skriver mer på sin blogg, liksom Mark Klamberg.

Var det någon som tyckte att EU inte håller på att utvecklas till en superstat med alltmer obehagliga tendenser?

De svenska allianspartierna kommer naturligtvis inte att spjärna emot. Deras trovärdighet när det gäller fundamentala frihets- och integritetsfrågor har vi ju redan tidigare kunnat konstatera är allvarligt skadad.

Mer om kuppen i Honduras

I anslutning till min bloggpost om kuppen i Honduras, skulle jag vilja tillägga att jag inte tycker det var bra att sätta Manuel Zelaya på ett plan och köra ut honom ur landet. Istället borde han ställas inför rätta i Honduras. Risken är dessutom att Zelaya nu framstår som en större hjälte för vänstern och kan mobilisera mer stöd än han annars hade kunnat få om han ställts inför rätta.

Alvaro Vargas Llosa (son till tillika liberale författaren Mario Vargas Llosa) skriver här om hur Venezuelas Hugo Chavez kan tjäna på avsättandet, även om jag har en annan syn än Vargas Llosa om vad som skulle göras med Zelaya. (Via Tom Palmer)

Det var också fel av militären att efter Zelayas avsättande införa (de tillfälliga) restriktionerna på media. Däremot var Zelaya själv ingen förebild när det gäller mediafrihet, vilket BBC skriver om här.

Uppdatering: Liberala Human Rights Foundation bringar klarhet i mycket som jag själv inte varit insatt i och får därmed revidera vad jag skrivit om Honduras. Zelaya agerade författningsstridigt, men det fanns mekanismer att ställa honom inför rätta och avsätta honom fredligt utan att behöva genomföra statskuppen. Läs HRF:s pressmeddelande här samt en executive summary av deras rapport här.