Arvet efter Gösta Bohman

Idag har PJ Anders Linder en bra ledare i Svenska Dagbladet om hur de borgerliga partierna har offrat friheten som ett grundläggande värde för statsnyttan. Han citerar även förre moderatledaren Gösta Bohman:

”Ju mer myndigheterna i effektivitetens intresse samkör dataregister, ju mer de telefonavlyssnar, ju mer de flygspanar, ju mer de detaljkontrollerar och luskar i människornas privata livsföring, desto nödvändigare blir det att garantera hundraprocentig rättssäkerhet i gammal god mening. Ingenting är viktigare än detta rättsstatens krav. Vi vill inte leva i ett genomreglerat samhälle. Vi vill inte leva i en polisstat. Människans krav på skydd mot statens anspråk är viktigare än statens ekonomiska intressen … Rättssäkerhet ingår i demokratins kvalitetskrav. I sin tur är detta beroende av synen på individen. Är han eller hon till för staten eller är staten till för de enskilda människornas skull?”

De nya moderaterna gör sitt bästa för att distansera sig från Bohmans frihetliga arv.

Jag vill även själv lyfta fram ett citat av Bohman, från hans Uppsalatal 1980 där han uttryckte behovet av en liberal revolt:

”Det fanns redan hos de grekiska klassikerna och hos renässansens människor klart utmejslade idéer om människans frigörelse och om den enskilde individens betydelse för det humana samhället. Dessa idéer bidrog till att lägga de nödvändiga grundstenarna för det liberala genombrott som följde i upplysningstidens spår. Det var alltså i en sedan länge utbildad västerländsk idétradition som inspiration hämtades för kampen mot överhetens tvång och förtryck och för frigörelse av den enskilda människans inneboende resurser. Därför blev det de länder där statsmakten av olika skäl inte hade styrka nog att motstå de liberala ekonomiska drivkrafterna och inte förmådde bekämpa förändringar i människors tänkesätt, som det västerländska frihetsidealet vann sina första segrar.
(…)
Den väg vi moderater nu och framdeles måste utstaka är en helt annan än kollektiviseringens, den tilltagande politiseringens och stillaståendets väg. Sverige skall arbeta sig ut ur problemen med människornas hjälp. Inte genom att kommendera dem och styra dem utan genom att stimulera dem att ta initiativ och bära ansvar. Det är deras vilja till insatser och förmåga att använda denna sin vilja som vi skall vädja till.

Det är dags att gå till offensiven för en liberalisering av det svenska samhället. En liberalisering i ordets egentliga mening. En liberalisering utan sådana förtecken som legitimerar förbuds- och kontrollåtgärder på områden där människorna själva måste kunna ta ansvar. Och måste ta ansvar. Det är dags att fullfölja det frigörelsearbete som präglat västerlandet i 200 år. Ett frigörelsearbete som under de senaste decennierna mattats av i land efter land.”

Mer finns att läsa på Bohmanfondens hemsida.

Men det är inte bara från Bohmans tid man kan hitta frihetliga deklarationer. Som jag skrivit tidigare, gav Högerpartiet 1963 ut en broschyr, Besked, där följande kunde läsas:

“Vi gör allt vad vi kan för att motarbeta den ständiga utvidgningen av ‘den offentliga sektorn’, ett uttryck som bara är en översättning av statligt förmyndarskap och växande skatteanspråk — en ersättning för det förolyckade uttrycket ’socialisering’.”

Dessa exempel utgör en avgrundsdjup skillnad mot dagens (M), även om de nya (M) inte är något helt nytt i Högerns historia, vilket jag har skrivit om här tidigare.

4 responses to “Arvet efter Gösta Bohman

  1. Det värsta för er som är mera liberala än de nya moderaterna är väl att det inte finns så många andra partier att vända sig till, och det inser nog Reinfeldt när han går mot mitten; eller man kanske kan säga att han gråter hela vägen till rosenbad över att fört partiet bort från det bohmanska arvet (denna föga valvinnande linje)…

  2. Jo, det är sant att det inte finns några bra alternativ att välja på, men på lång sikt kan det skada Reinfeldt om ett sådant alternativ väl kommer fram. Men det är inte säkert att han finns kvar i politiken då.

    När det gäller det bohmanska arvet, så kan man kan konstatera att (M) fördubblades från det att Bohman tillträdde som partiledare tills det han avgick.

  3. Ja, det var ju duktigt att av Bohman att parkera M:s röstetal på en nivå över 20%, men för att man skall vinna val med sådana tal måste man ju kompromissa med partier som inte delar den ”frihetliga” linjen (och M avgick ju också från Fälldins andra regering). Och har man inte sagt om regeringen från 1976 att den nästan var mer socialdemokratisk än sossarna själva… Och vad som kan hända med partier när de går mer åt högerliberalt håll, se på centerpartiet (fast det gick ju å andra sidan rätt dåligt med Dahleus också)…

  4. Jag har inte sagt något om att man inte ska kompromissa, det gör man ju redan genom att gå med i ett parti. Vad det handlar om är att ha en vision om vad man vill uppnå, lägga förslag på sådant som man skulle kunna få andra med sig på, och ständigt driva en aktiv idédebatt, såväl internt som externt. Däremot inte kompromissa i väldigt fundamentala frågor. Internationella trender påverkar också.

    Det är inte bara (M) under Bohman som är exempel på där man kunnat föra en skarp ideologisk diskussion, samtidigt som man lyckats få väljare med sig och ja, kompromissa med andra partier i regeringsställning. Liknande har skett i andra länder, där Reagan och Thatcher är de mest kända, och där Thatcher lyckades driva igenom de största reformerna. Thatchers parti ledde själv regeringen, men det rådde viss splittring internt, precis som det gjorde i det svenska Högerpartiet på 60-talet. Då ville ledningen i (H) att man skulle tona ner sin profil för att kompromissa mer med (C) & (FP) för en ev. borgerlig regering, men det gick ju inte så bra.

    På en amerikansk libertariansk mailinglista klagades det på att Reagan egentligen inte gjorde så mycket i praktiken, men som en svarade: ”He changed the terms of the debate!”. Det är viktigt, och som exemplet Bohman visar, kunde hans idépolitiska inriktning bidra till att påverka åt ett håll, även om som du skriver den borgerliga regeringen då inte uträttade särskilt mycket i liberal riktning. Men efterhand satte sig idéerna och kommande regeringar kunde göra mer.

    När det gäller (C) så tror jag att det hade utplånats vid det här laget om inte Maud Olofsson och CUF hade startat sin liberalisering av partiet. Det finns potential i det partiet. De sjabblade bort sig i FRA-frågan, men är fortfarande det borgerliga parti där motståndet mot Lex Orwell är som störst.

    En annan effekt av Alliansens integritetspolitik är ju också att Piratpartiet vinner mark.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s