Category Archives: EU

Brexit

Så röstade en majoritet i Storbritannien för att lämna EU. Men det var en rådgivande folkomröstning. Även om många parlamentsledamöter, i synnerhet bland Tories, där en majoritet av dem är för Bremain, kan känna en moralisk förpliktelse att ta beslutet om utträde, är det ingalunda klart än. Dock är många inom Tories rädda för att förlora röster till UKIP. Det är just nu turbulens inom både Tories och Labour. Det är inte självklart att Boris Johnson, en av frontfigurerna på Brexitsidan, efterträder David Cameron som partiledare för Tories, även om mycket talar för det. Den skotska regeringschefen Nicola Sturgeon hotar med att lägga in ett veto mot utträde.

Själv var jag ambivalent inför vad som var bäst inför folkomröstningen, även om mina sympatier ligger starkast för Brexit. Hur resultatet än blev skulle jag bli bekymrad. Bland liberaler/libertarianer går meningarna isär. Det finns många bra argument på båda sidor. Men oavsett förutsättningarna för bättre handelsavtal, frihandel och fri rörlighet one way or the other, och även den fullt legitima oron för att Putin och europeiska fulnationalister kan flytta fram sina positioner vid ett Brexit, har jag en mer grundläggande rättsfilosofisk begrundan. EU:s konstitutionella ordning, genom Lissabonfördraget, sanktionerar en utökad maktutövning, en vag och tänjbar beslutskompetens och ständigt växande politiska ingrepp, ett alltmer bredare och trubbigare EU. Storbritannien, liksom varje annat land, har förstås sina konstitutionella brister, men det blir mer drakoniskt på EU-nivå.

Lägg därtill den oförskämda fräckheten varmed man drev igenom fördraget, tidigare i nästan samma utförande kallat EU:s konstitution, trots nej i tre folkomröstningar i olika länder och kommissionärerna Margot Wallströms och Guy Verhofstadts öppet nonchalanta hållning inför utslagen. De amerikanska grundlagsfäderna var med sina brister genier, de europeiska ”grundlagsfäderna” är idioter.

Liberala Europaparlamentariker som Gunnar Hökmark (M), Christoffer Fjellner (M) och Fredrick Federley (C) (för att ta vårt land) har gjort viktiga insatser, men det blir därför också goddag yxskaft när borgerliga partiföreträdare pratar om ett smalare och vassare EU, när Lissabonfördraget innebär motsatsen. Beslutet där låg i riksdagen, de borgerliga skulle gjort vad de kunnat för att bekämpa det och kräva förändringar och främja en bredare konstitutionell debatt om EU, även om det inte fanns någon reell chans att stoppa det.

EU står inför en stor kris om Storbritannien lämnar, säger många nu. Ja, helt oavsett om man lämnar eller inte finns stora problem och utmaningar, inte minst för Storbritannien självt, fast ingen vet hur det kommer att se ut än. Men EU har sedan länge en permanent konstitutionell kris ur liberal synvinkel. Man kan trots detta ändå tycka att Storbritannien ska stanna kvar, att som det ser ut just nu, skulle det ge bättre förutsättningar för friare ekonomi och rörlighet inom EU (trots misslyckad euro och ekonomisk politik) och Putin hållas stången (fast där finns ju också NATO). Men ett mer grundläggande förhållningssätt borde vara i sin sammanfattning: ”Gå med i vilka allianser, unioner eller federationer ni vill, men inom ett sammanhang av en anständig konstitutionell ordning.”

Ambrose Evans-Pritchard skrev nyktert om Brexit i The Daily Telegraph förra veckan: ”With sadness and tortured by doubts, I will cast my vote as an ordinary citizen for withdrawal from the European Union.

Let there be no illusion about the trauma of Brexit. Anybody who claims that Britain can lightly disengage after 43 years enmeshed in EU affairs is a charlatan or a dreamer, or has little contact with the realities of global finance and geopolitics.

Stripped of distractions, it comes down to an elemental choice: whether to restore the full self-government of this nation, or to continue living under a higher supranational regime, ruled by a European Council that we do not elect in any meaningful sense, and that the British people can never remove, even when it persists in error.”

Andra bra texter för Brexit är Matt Ridley här och Norman Lamont här.

Den alltid vältalige Daniel Hannan, Europaparlamentariker för Tories.

Sam Bowman på The Adam Smith Institute framhåller att om Storbritannien lämnar EU bör man gå med i frihandelsorganisationen EFTA och samtidigt få EES-avtal med EU, så att man har tillgång till den gemensamma marknaden.

Den grekiska regeringens band med Ryssland

De två nya regeringspartierna i Grekland, Syriza och Oberoende greker, brukar betecknas som ”vänster” resp. ”höger”. Media har skrivit om att dessa på ytan olika partier lyckades bilda regering pga av sitt gemensamma motstånd mot åtstramningspolitiken inom ekonomin. Men det finns mer som förenar dessa partier, och det är något riktigt obehagligt.

Radio Free Europe/Radio Liberty och Wall Street Journal skriver båda om hur bägge partier har en Putinvänlig linje och nära band med ryska nationalister, bland dem den fascistiske tänkaren Alexandr Dugin. Se här och här.

Mer om Dugin här i en understreckare i Svenska Dagbladet av Magnus Ljunggren, och här en understreckare i samma tidning av Stig Fredrikson om Putins informationskrig, något jag själv bloggat om tidigare.

Som man kan se med Grekland är höger-vänsterskalan, som så ofta generellt även i andra länder, tämligen meningslös. Sedan har vi ju det nynazistiska partiet Gyllene gryning, som i media kallas högerextremt, men som själva ser sig som sanna socialister, precis som de gamla nationalsocialisterna gjorde.

10 år sedan nej till euron i Sverige

Idag är det tio år sedan svenskarna i folkomröstningen röstade nej till euron, med 56 mot 42%. Det är värt att fira. Jag var själv aktiv i borgerliga Medborgare mot EMU. Det var något av det roligaste jag gjort i politisk aktivism. Mattias Svensson, redaktör på Neo, var en av de ledande i organisationen som pressansvarig och skribent. Han har under veckan lagt upp flera texter om kampanjen på sin blogg, hur vi fick kämpa i uppförsbacke, hade begränsade resurser, men efterhand med en alltmer effektiv organisation och duktigt kampanjfolk lyckades bidra till att få 41% av de borgerliga väljarna (och andra med) att rösta nej. Ja-kampanjen var ett fiasko, med enormt resursslöseri och en flod av torftiga och fåniga argument (att det sedan fanns ja-anhängare med mer substantiella argument är en annan femma).

Man kan läsa Mattias utomordentligt roliga och upplysande texter här och sedan scrolla. Jag minns en hel del, men där finns även nyheter för mig.

Bra av Cameron

Reaktionerna på brittiske premiärministern David Camerons tal om EU:s framtid och utfästelsen om folkomröstning i Storbritannien om medlemskap har varit många. Flera, bl.a. EU-minister Birgitta Ohlsson och andra politiker inom EU tycker att Storbritannien ska ta ett helhetsansvar och inte se EU som en à la carte-meny där man kan plocka godbitarna. Men problemet är att EU inte tar ansvar. Man bryter kontinuerligt mot de krav de ställer på sig själva. Det demokratiska underskottet är ett stort problem. Kan inte en debatt om EU:s inriktning föras utan att de med åsikter om mindre centralstyrning klassas som en slags förrädare och hot mot freden?

Man har även drivit igenom Lissabonfördraget (tidigare det närmast identiska ”EU:s konstitution”) trots nej i tre länders folkomröstningar och trots försäkran från EU själv att om fördraget röstas ner i ett land så faller det. Fördraget är indränkt med mekanismer som ytterligare förstärker problem och motsättningar, genom bristande maktdelning, utökad godtycklig maktutövning, vaghet och motstridigheter i syften och ansvarsområden, socialistiska “rättigheter” etc. Och EU:s revisorer har inte godkänt EU:s räkenskaper 18 år i rad.

Då ingen partigrupp i Europaparlamentet har varit förmögen att driva en konsekvent liberal linje är det bra att Cameron (som visserligen själv inte är konsekvent liberal) sätter ner foten och driver diskussionen om EU till sin spets. Det är inte en dag för tidigt.

Den brittiske Konservative EU-parlamentarikern Daniel Hannan har tidigare skrivit artikeln The Case for EFTA, något han fortfarande ser som mest attraktivt, men skriver positivt om förslaget om ett ”associerat medlemskap” i EU för vissa länder. Ingen lätt sak, men om både Cameron och Jacques Delors gillar idén, är det en kompromiss med förutsättning att kunna tilltala flera sidor.

Fler länder borde sälla sig till Camerons utmaning. Om sedan EU inte vill veta av någon förändring, så återstår bara för Storbritannien att träda ur, och då kan man verkligen fråga sig vad EU är bra för.

3000 eurokrater tjänar mer än David Cameron

Förhandlingarna om EU:s långtidsbudget bröt samman. För det fick de länder, bl.a. Sverige, som ville skära i budgeten skäll från många inom EU. Men mest skälldes det på Storbritanniens premiärminister David Cameron, som varit den mest framträdande kritikern av EU:s budget. Europaparlamentarikern Daniel Hannan beskriver rena mobbningen mot Storbritannien, ledd av Guy Verhofstadt, som bisarrt nog är ordförande för den liberala partigruppen. (Mer om den dårfinken här) Detta trots att Storbritannien bidrar mest efter Tyskland, samtidigt som man inte är det näst rikaste landet.

Verhofstadt försöker göra en poäng av att många enskilda medlemsländer minsann har större budgetar än EU. Jaha, då är det alltså bara att köra på och öka budgeten, men för vilket syfte? Hur EU har hanterat bidrag och eurokris har man förtvivlat kunnat åse under lång tid. Och som ett brev på posten meddelade förra månaden EU:s revisorer att man åter inte godkänt EU:s räkenskaper, för 18:de året i rad!

I dagarna kunde man även läsa att över 3000 byråkrater i EU var för sig tjänar mer än David Camerons 142 000 pund, utöver extra förmåner. I dessa ingår inte EU-kommissionärerna, som tjänar upp till 219 000 pund var. Som grädde på moset avslöjades även att EU-eliten drack lunchvin för 219 pund flaskan. Inte undra på att de inte vill skära i budgeten.

Men som Hannan skriver, står mer på spel för Storbritannien än EU:s budget. Det gäller att ta upp förhandlingarna om landets villkor som medlemsland, och i förlängningen om medlemskap i EU överhuvudtaget är möjligt.

Claes Arvidsson skrevSvenska Dagbladets ledarsida att Storbritanniens kritiska röst behövs i EU, men att britterna har blivit mindre konstruktiva och funderar över om det har att göra med den brittiska traditionen att de inte kan delta fullt ut. Men det är ju som EU utvecklats och som Storbritannien behandlats av EU som gör det allt svårare för landet att verka inom EU.

Ja, det kan ha något med landets tradition att göra, i det här fallet traditionen av frihet. Den har tummats på av både Storbritannien självt och EU, men i kampen dem emellan har Storbritannien varit en mer konstruktiv frihetlig kritiker av EU. Som Margaret Thatcher sa:

”We have not successfully rolled back the frontiers of the state in Britain, only to see them re-imposed at a European level with a European super-state exercising a new dominance from Brussels.”

Den europeiska nyfascismens framgångar

I det grekiska valet fick det nynazistiska partiet Gyllene gryning 7 procent av rösterna och 21 mandat (av 300) i parlamentet. Samtidigt gick även kommunister fram. Grekland är det land som krisar mest inom EU nu, men fler har problem som dessutom håller på att förvärras.

Ännu har inga liknande framgångar för fascister och kommunister synts i de efter Grekland mest ekonomiskt drabbade länderna, som Spanien, Italien och Portugal. Men med tanke på att även dessa länder har auktoritära traditioner, kan en fördjupad kris leda till kraftiga svängningar i opinionen åt värre håll även där, precis som i Grekland. Italien hade under flera decennier efter andra världskriget nyfascistiska MSI (Movimento Sociale Italiano) i parlamentet, med en röststyrka på ca 5-6 procent. Kommunisterna var ännu starkare.

Nu är det inte säkert att blir värre politiskt, och de nämnda länderna har inte haft samma grad av korruption och vanskötsel av ekonomin som Grekland, även om problemen finns där. De två etablerade partierna i Grekland, Ny Demokrati och PASOK, har varit ansvariga för mycket mer flagrant misskötsel av ekonomin under lång tid, samtidigt som de växlat om makten. Men i länder som ännu inte är lika illa ute som de ovannämnda, t.ex. Frankrike och Ungern, har fascistiska eller fascistiskt anstrukna partier nått stora framgångar, som Front National resp. Jobbik.

FN har försökt snygga till sin profil på sistone under Marine Le Pen, men partiets rötter finns i den franska fascismen, och Marines far, tidigare långvarige partiledaren Jean-Marie Le Pen, tyckte att Förintelsen var en ”detalj i världshistorien”. FN har tillsammans med Jobbik och andra europeiska partier med liknande inriktning bildat en gemensam grupp.

I Ungern fick Jobbik i parlamentsvalet 2010 16,7 procent och 47 mandat (av 386). I likhet med grekiska Gyllene gryning har partiet en illa dold fascistisk framtoning. I anknytning till partiet finns det ”Ungerska gardet”, som går runt i uniform med samma symboler (exempelvis Arpadflaggan) som användes av de fascistiska Pilkorsarna under andra världskriget. Krisztina Morvai, som sitter i Europaparlamentet för Jobbik och är tilltänkt presidentkandidat för partiet, skrev under Gazakriget ett öppet brev till Israels ambassadör i Ungern, med orden:

”The only way to talk to people like you is by assuming the style of Hamas. I wish all of you lice-infested, dirty murderers will receive Hamas’ ‘kisses.'”

Inför valet till Europaparlamentet 2009 skrev hon i ett offentligt brev:

”I would be glad if the so-called proud Hungarian Jews would go back to playing with their tiny little circumcised tail rather than vilifying me.”

Hennes sätt att uttala sig om judar är vedervärdigt och för tankarna till 30-talet. Morvai är ingen gatuligist i stil med de som går runt och trakasserar judar och romer. Hon är docent i juridik och har arbetat för European Commission of Human Rights och UN Women’s Rights Committee. Hennes ställning ger därmed ett större förtroende bland väljare som lutar åt nationalism och fascism, och Jobbik riskerar därför få fler röster. Partiets idéer kan normaliseras alltmer bland folk, en process som påskyndas om fler välutbildade personer blir förgrundsgestalter för partiet.

Det finns obehagliga strömningar under ytan som lätt kommer upp vid kriser. I många europeiska länder omfattade för inte så länge sedan betydande delar av befolkningen fascistiska, reaktionära, ultranationalistiska eller kommunistiska värderingar. Många hade också en etablerad ställning i samhället.

Ungern styrs av Fidesz, som har visat alltmer auktoritära tendenser och bl.a. inskränkt pressfriheten. Partiet sitter i samma partigrupp (EPP-ED) i Europaparlamentet som de svenska (M) & (KD), f.ö. samma partigrupp som även Berlusconis Forza Italia är medlem i. Inte för att den partigruppen brukar vara något föredöme när det gäller frihetlig politik, men att man har partier som Fidesz och Forza Italia som medlemmar ökar inte direkt trovärdigheten.

Att Ungern har blivit särskilt drabbat av ultranationalistiska framgångar kan delvis förklaras av landets historia. Länge stod man under Habsburgväldet, och efter första världskriget förlorade man ungersktalande delar till andra länder. Som finsk-ugrisk språkgrupp har man också varit isolerad gentemot omgivningen, som består av stora tyska och slaviska språkområden. Men politiskt har de andra länderna i Central- och östeuropa haft liknande omfattning av fascistiska och kommunistiska rörelser under mellankrigstiden, vilket oroar inför en fördjupad ekonomisk kris i Europa. Mönstren går igen. Precis som börskraschen 1929 skylldes på kapitalismen, och fascister och kommunister marscherade fram på gatorna i allt fler länder på 30-talet, skylls dagens finanskris på kapitalism och bruna och röda rörelser växer sig starka igen.

EU skulle bli ett så fantastiskt projekt för fred och demokrati, och med en alldeles egen fredsvaluta. Den tragiska ironin är att nationalism, fascism och kommunism når framgångar i EU-länder. Det finns även i länder utanför EU, men med EU har mycket blivit så fel, med toppstyrning, demokratiskt underskott, detaljregleringar och massiva subventioner. EU:s revisorer har 17 år i rad vägrat godkänna EU:s räkenskaper.

Som Johan Norberg skrev nyligen undergräver den valuta som var tänkt att ena Europa just denna enighet. Grekland har misskött sin ekonomi i hundra år, men EMU spädde på krisen, genom att man bl.a. fick låna till artificiellt låga räntor, och genom EMU blir det ett större problem även för andra länder, med en ständig ström av gigantiska ”räddningspaket”. Och Tyskland och Frankrike struntade redan i ett tidigt skede i stabilitetspakten, vilket gav signaler om att det är OK att fuska sig fram.

Lissabonfördraget, som tidigare fast med nästan samma innehåll kallades EU:s konstitution, är indränkt med ytterligare mekanismer som leder till ökade problem och spänningar, vilket förvisso var fallet även med det tidigare Maastrichtfördraget. I denna jämförelse av William Niskanen på Cato Institute mellan EU:s och USA:s författningar belyses problemen med EU:s och fördelen med USA:s författning. USA har visserligen sluppit nazism och kommunism, men det är uppenbart att EU har skapat sig själv mer bekymmer.

EU är ett fuskbygge på flera plan, och i källaren väller det in vatten…

Gyllene gryning demonstrerar i Grekland.

Övervakningssamhället fortsätter byggas ut

Jaha, så röstades som väntat datalagringsdirektivet igenom i riksdagen. Förutom (V) & (MP) röstade tre Centerpartister nej. Ja, vi är tvungna att betala böter till EU om vi inte genomför direktivet, och ja, motståndet skulle som Centerns Johan Linander (som röstade ja) säger ha förts redan för en ca sex år sedan, när direktivet växte fram.

Men vad hände då? Om nu Allianspartierna inte förmådde ta den striden, utan istället lugnt övertagit båten från (S) för att ro det i land, vad tror Alliansen att liberala väljare ska förvänta av dem om deras intentioner att arbeta mot annan frihetsfientlig lagstiftning? Vi har redan fått bl.a. FRA-lagen. Man kunde ha tagit strid även nu. Vi måste även följa Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Att det kostar i böter får övervägas av att man sätter ner foten och drar in på annat istället, och för den delen är mer aktiv att bekämpa slöseriet inom EU, vilket vi knappast lär se något enormt engagemang mot framöver heller från Alliansens sida.

Linander säger vidare om att försöka rösta nej: ”Dessutom skulle det strida mot bättre vetande för den som tror på vikten av att följa demokratiskt fattade beslut och tron på en rättsstat.” Vilket är något annat än den bananrepublik som EU alltmer utvecklats till och som vi är lydstat till. Förutom det demokratiska underskottet och den ständigt ökande godtyckliga makten i superstaten utan begränsning och det byråkratiska myglet, forcerades Lissabonfördraget (och dess föregångare) fram trots folkomröstningars nej, och EU:s egen uppfattning om ett land sade nej, skulle fördraget falla.

Att lagring skett långt tidigare än detta direktivet från svenska polisens sida är inte heller ett argument för att lägga det på ytterligare nivåer och till stora kostnader tvinga teleoperatörer att lagra data i statens tjänst, samtidigt som brottslingar ändå kan komma undan genom bl.a. kryptering. Riskerna för missbruk och ändamålsglidning ökar med det nya direktivet, och som redan skett i Tyskland, där f.ö. författningsdomstolen underkänt direktivet, har det haft en negativ inverkan på folks vilja att kontakta exempelvis psykiatrer och journalister, samtidigt som man löser färre brott med datalagringen jämfört med tidigare.

Det kan tyckas att motståndet i form av att rösta nej i riksdagen är fjuttigt. Den stora kampen står mot EU, och där bör Sverige rimligen träda ur, och förhoppningsvis andra länder med, så att fanskapet kan monteras ner. Samtidigt måste utbildning och opinion för liberalismens grundläggande principer fortsätta. Att inte många medborgare bryr sig har också att göra med att den klassiska liberalismen inte är starkt förankrad bland allmänheten. Olika tolkningar och tillämpningar kan finnas också mellan liberaler i olika principfrågor, men i en sådan idédiskussion krävs mer avancerat intellektuellt arbete jämfört med vad dagens politiker har kommit undan med i exempelvis denna fråga.

Om datalagringsdirektivet har Johanna Nylander en bra artikel i Trelleborgs Allehanda.

”Vet ni om att USA idag har möjlighet – och det kommer alltså andra länder att ha i morgon – att med hjälp av datorer bevaka all telefoni, all telegraf- och datakommunikationstrafik över Atlanten … Och läggs kontroll till kontroll, registrering till registrering, blir vi själva så småningom slavar under kontrollsystem, fångar i ett genomreglerat samhälle, där den enskildes möjligheter att hävda sig gentemot den allt starkare överheten blir allt mindre.”

– Gösta Bohman, en betydligt mer liberal (M)-ledare än Reinfeldt vid Moderata Ungdomsförbundets stämma i Rättvik, 22 november 1975