Kategoriarkiv: EU

EU:s direktiv om upphovsrätt

Så röstade dessvärre Europaparlamentet igår ja till förhandlingsmandat om EU:s nya direktiv om upphovsrätt, dessutom bisarrt och löjeväckande nog med stående ovationer. Väldigt oroväckande. Ett steg närmare länkskatt och nätcensur. Henrik Alexandersson skrev om det här.

Journalisten Emanuel Karlsten skrev att Europaparlamentarikerna som röstade för knappt visste vad de röstat på. Den föredragande ledamoten Axel Voss (CDU Tyskland) var pinsamt nog ovetande om en del av innehållet.

Journalisten Sölve Dahlgren skrev om hur Författarförbundet och Förläggareföreningen i sitt stöd för förslaget inte förstått vilka faror som föreligger.

Grundlig kritik av förslaget av Cory Doctorow på The Electronic Frontier Foundation.

Samtliga Socialdemokratiska svenska Europaparlamentariker och FI:s Soraya Post röstade för förhandlingsmandat inklusive artikel 11 & 13, de övriga svenska Europaparlamentarikerna röstade mot, men stor splittring i Europaparlamentets partigrupper. Flest ja-röster i EPP.

Jag hade ett blogginlägg i juni när EU-kommissionens förslag om upphovsrätt röstades igenom av Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor.

Annonser

Putinvänliga tar över säkerhetstjänsten i Italien och Österrike

Mycket oroväckande. Putinvänliga fascister och högerpopulister (eller vad man nu ska kalla dem; höger-vänsterskalan har sina begränsningar) tar över säkerhetstjänsten i Italien och Österrike. Artikel i The Daily Beast.

Oroväckande EU-förslag om upphovsrätt

EU-kommissionens förslag om upphovsrätt har röstats igenom av Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor. Nu ska lagförslag tröskas igenom innan det blir omröstning i Europaparlamentet. Där finns bl.a. förslag om förbud av länkar till nyhetssidor i sociala media. Läs Blanche Jarns kritiska artikel i Smedjan och se Henrik Jönssons kritiska redogörelse för förslaget i detta Youtubeklipp.

Europaparlamentarikerna Christofer Fjellner (M), Fredrick Federley (C), Cecilia Wikström (L) och Lars Adaktusson (KD) har varit kritiska. Se här, här, här och här. Förhoppningsvis kan dessa – och många andra – påverka sina respektive partigrupper.

Macron är ingen frihandelsvän

Europaparlamentarikern Christofer Fjellner (M) skriver om att Emmanuel Macron inte är någon frihandelsvän och har en övertro på vad EU kan göra.

Johan Norberg skriver även han om problemen med Macron, även om det finns liberala drag i hans politik.

Brexit

Så röstade en majoritet i Storbritannien för att lämna EU. Men det var en rådgivande folkomröstning. Även om många parlamentsledamöter, i synnerhet bland Tories, där en majoritet av dem är för Bremain, kan känna en moralisk förpliktelse att ta beslutet om utträde, är det ingalunda klart än. Dock är många inom Tories rädda för att förlora röster till UKIP. Det är just nu turbulens inom både Tories och Labour. Det är inte självklart att Boris Johnson, en av frontfigurerna på Brexitsidan, efterträder David Cameron som partiledare för Tories, även om mycket talar för det. Den skotska regeringschefen Nicola Sturgeon hotar med att lägga in ett veto mot utträde.

Själv var jag ambivalent inför vad som var bäst inför folkomröstningen, även om mina sympatier ligger starkast för Brexit. Hur resultatet än blev skulle jag bli bekymrad. Bland liberaler/libertarianer går meningarna isär. Det finns många bra argument på båda sidor. Men oavsett förutsättningarna för bättre handelsavtal, frihandel och fri rörlighet one way or the other, och även den fullt legitima oron för att Putin och europeiska fulnationalister kan flytta fram sina positioner vid ett Brexit, har jag en mer grundläggande rättsfilosofisk begrundan. EU:s konstitutionella ordning, genom Lissabonfördraget, sanktionerar en utökad maktutövning, en vag och tänjbar beslutskompetens och ständigt växande politiska ingrepp, ett alltmer bredare och trubbigare EU. Storbritannien, liksom varje annat land, har förstås sina konstitutionella brister, men det blir mer drakoniskt på EU-nivå.

Lägg därtill den oförskämda fräckheten varmed man drev igenom fördraget, tidigare i nästan samma utförande kallat EU:s konstitution, trots nej i tre folkomröstningar i olika länder och kommissionärerna Margot Wallströms och Guy Verhofstadts öppet nonchalanta hållning inför utslagen. De amerikanska grundlagsfäderna var med sina brister genier, de europeiska ”grundlagsfäderna” är idioter.

Liberala Europaparlamentariker som Gunnar Hökmark (M), Christoffer Fjellner (M) och Fredrick Federley (C) (för att ta vårt land) har gjort viktiga insatser, men det blir därför också goddag yxskaft när borgerliga partiföreträdare pratar om ett smalare och vassare EU, när Lissabonfördraget innebär motsatsen. Beslutet där låg i riksdagen, de borgerliga skulle gjort vad de kunnat för att bekämpa det och kräva förändringar och främja en bredare konstitutionell debatt om EU, även om det inte fanns någon reell chans att stoppa det.

EU står inför en stor kris om Storbritannien lämnar, säger många nu. Ja, helt oavsett om man lämnar eller inte finns stora problem och utmaningar, inte minst för Storbritannien självt, fast ingen vet hur det kommer att se ut än. Men EU har sedan länge en permanent konstitutionell kris ur liberal synvinkel. Man kan trots detta ändå tycka att Storbritannien ska stanna kvar, att som det ser ut just nu, skulle det ge bättre förutsättningar för friare ekonomi och rörlighet inom EU (trots misslyckad euro och ekonomisk politik) och Putin hållas stången (fast där finns ju också NATO). Men ett mer grundläggande förhållningssätt borde vara i sin sammanfattning: ”Gå med i vilka allianser, unioner eller federationer ni vill, men inom ett sammanhang av en anständig konstitutionell ordning.”

Ambrose Evans-Pritchard skrev nyktert om Brexit i The Daily Telegraph förra veckan: ”With sadness and tortured by doubts, I will cast my vote as an ordinary citizen for withdrawal from the European Union.

Let there be no illusion about the trauma of Brexit. Anybody who claims that Britain can lightly disengage after 43 years enmeshed in EU affairs is a charlatan or a dreamer, or has little contact with the realities of global finance and geopolitics.

Stripped of distractions, it comes down to an elemental choice: whether to restore the full self-government of this nation, or to continue living under a higher supranational regime, ruled by a European Council that we do not elect in any meaningful sense, and that the British people can never remove, even when it persists in error.”

Andra bra texter för Brexit är Matt Ridley här och Norman Lamont här.

Den alltid vältalige Daniel Hannan, Europaparlamentariker för Tories.

Sam Bowman på The Adam Smith Institute framhåller att om Storbritannien lämnar EU bör man gå med i frihandelsorganisationen EFTA och samtidigt få EES-avtal med EU, så att man har tillgång till den gemensamma marknaden.

Den grekiska regeringens band med Ryssland

De två nya regeringspartierna i Grekland, Syriza och Oberoende greker, brukar betecknas som ”vänster” resp. ”höger”. Media har skrivit om att dessa på ytan olika partier lyckades bilda regering pga av sitt gemensamma motstånd mot åtstramningspolitiken inom ekonomin. Men det finns mer som förenar dessa partier, och det är något riktigt obehagligt.

Radio Free Europe/Radio Liberty och Wall Street Journal skriver båda om hur bägge partier har en Putinvänlig linje och nära band med ryska nationalister, bland dem den fascistiske tänkaren Alexandr Dugin. Se här och här.

Mer om Dugin här i en understreckare i Svenska Dagbladet av Magnus Ljunggren, och här en understreckare i samma tidning av Stig Fredrikson om Putins informationskrig, något jag själv bloggat om tidigare.

Som man kan se med Grekland är höger-vänsterskalan, som så ofta generellt även i andra länder, tämligen meningslös. Sedan har vi ju det nynazistiska partiet Gyllene gryning, som i media kallas högerextremt, men som själva ser sig som sanna socialister, precis som de gamla nationalsocialisterna gjorde.

3000 eurokrater tjänar mer än David Cameron

Förhandlingarna om EU:s långtidsbudget bröt samman. För det fick de länder, bl.a. Sverige, som ville skära i budgeten skäll från många inom EU. Men mest skälldes det på Storbritanniens premiärminister David Cameron, som varit den mest framträdande kritikern av EU:s budget. Europaparlamentarikern Daniel Hannan beskriver rena mobbningen mot Storbritannien, ledd av Guy Verhofstadt, som bisarrt nog är ordförande för den liberala partigruppen. (Mer om den dårfinken här) Detta trots att Storbritannien bidrar mest efter Tyskland, samtidigt som man inte är det näst rikaste landet.

Verhofstadt försöker göra en poäng av att många enskilda medlemsländer minsann har större budgetar än EU. Jaha, då är det alltså bara att köra på och öka budgeten, men för vilket syfte? Hur EU har hanterat bidrag och eurokris har man förtvivlat kunnat åse under lång tid. Och som ett brev på posten meddelade förra månaden EU:s revisorer att man åter inte godkänt EU:s räkenskaper, för 18:de året i rad!

I dagarna kunde man även läsa att över 3000 byråkrater i EU var för sig tjänar mer än David Camerons 142 000 pund, utöver extra förmåner. I dessa ingår inte EU-kommissionärerna, som tjänar upp till 219 000 pund var. Som grädde på moset avslöjades även att EU-eliten drack lunchvin för 219 pund flaskan. Inte undra på att de inte vill skära i budgeten.

Men som Hannan skriver, står mer på spel för Storbritannien än EU:s budget. Det gäller att ta upp förhandlingarna om landets villkor som medlemsland, och i förlängningen om medlemskap i EU överhuvudtaget är möjligt.

Claes Arvidsson skrevSvenska Dagbladets ledarsida att Storbritanniens kritiska röst behövs i EU, men att britterna har blivit mindre konstruktiva och funderar över om det har att göra med den brittiska traditionen att de inte kan delta fullt ut. Men det är ju som EU utvecklats och som Storbritannien behandlats av EU som gör det allt svårare för landet att verka inom EU.

Ja, det kan ha något med landets tradition att göra, i det här fallet traditionen av frihet. Den har tummats på av både Storbritannien självt och EU, men i kampen dem emellan har Storbritannien varit en mer konstruktiv frihetlig kritiker av EU. Som Margaret Thatcher sa:

”We have not successfully rolled back the frontiers of the state in Britain, only to see them re-imposed at a European level with a European super-state exercising a new dominance from Brussels.”