Monthly Archives: november 2011

Diktaturer behöver inte tillhandahållas it-produkterna

Jag har tidigare uppmärksammat den klassiskt liberale exilvenezuelanen Thor Halvorssen. Det är därför roligt att han idag har en artikel i Svenska Dagbladet, som tar upp det angelägna ämnet om hur informations-, kommunikations- och teknikföretag tillhandahåller varor och tjänster till diktaturer och andra repressiva regimer. Dessa företag skulle kunna undanhålla den elektroniska infrastrukturen för diktaturernas förtryck av sina medborgare.

Den medeltida relikskolan

Konservatism har blivit på modet igen. Inom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna förs en intensiv debatt om begreppet, och även bland mer oberoende debattörer har ideologin lyfts fram. Det är möjligt att det i Sverige även framledes kommer att röra sig om en liten minoritet, men det går inte att ta miste på konservativa idéers frammarsch i många länder. I USA liksom i Östeuropa är de högst levande och i Storbritannien talar ”Blue Labour”-rörelsens frontfigur Maurice Glasman om behovet av en ”konservativ socialdemokrati som sätter familj, religion och arbete i centrum”.

Nu kan ju konservatism betyda lite vad som helst, då konservatismen inte bara är ett släpankare utan även ett gigantiskt trålnät som drar upp allt möjligt, då mantrat ”tradition, sedvänjor och samlade erfarenheter” är avklippt från rationella och frihetliga skäl, sammanhang och principer.

Vi har sett det förr; i tider av oro finns en nostalgisk längtan tillbaka till en större social sammanhållning och värdegemenskap. Många, som idag drar nytta av de vetenskapliga och teknologiska landvinningarna och en social frihet, glömmer hur kvävande många av samhällets normer kunde vara, och där barnaga och våldtäkt inom äktenskapet var tillåtet, och det gällde att ha rätt kontakter för att genomföra en abort utan komplikationer. Normer är viktiga, men då är det också viktigt att ge dem en rationell och frihetlig förankring.

En medeltida relik av de sämsta sidorna i det oreflekterade predikandet om traditioners och sedvänjors betydelse, är den ”kamratuppfostran” som åter har uppdagats i och med polisanmälan mot Lundsbergs internatskola angående pennalism. Det är inte bara Jan Guillous bok Ondskan och den utmärkta filmatiseringen av den, även andra har skrivit om internatpennalismen, som Agnes Hellström, och i dagens Svd träder två personer som anmält Lundsberg fram och berättar.

Det finns mobbning och pennalism i många skolor, men skillnaden mot exempelvis Lundsberg är att den senare implicit ger den sitt stöd med det förskönande ordet ”kamratuppfostran”. Det handlar också om skolor där många adelsfamiljer, vid sidan av finansfamiljer där Peter Keatingtyper till strebrar kan förekomma, satt sina barn. Adel är ett uttryck för en över- och underordning av människor som borde vara oacceptabel i dagens moderna samhälle. Det är därför inte förvånande att pennalismen frodas i en miljö där elever måste bo och är mer utsatta, med mässandet av traditioner genomdränkta av hierarkiska adliga von obenperspektiv på människor, även när det är adliga själva som drabbas. Bisarra och förnedrande uppfostringsmetoder var vanliga förr i tiden. Tradition och fason!

Myten om det kristna Europa

I anslutning till de tre föregående bloggposterna rekommenderar jag detta inlägg av den brittiske författaren Kenan Malik, The Myths of Christian Europe.

”Christianity has certainly been the crucible within which the intellectual and political cultures of Western Europe have developed over the past two millennia. But the claim that Christianity embodies the ‘bedrock values of Western civilization’ and that the weakening of Christianity inevitably means the weakening of liberal democratic values greatly simplifies both the history of Christianity and the roots of modern democratic values – not to mention underplays the tensions that often exist between ‘Christian’ and ‘liberal’ values.”(…)

”But if the Church kept alive elements of a learned culture, Church leaders were ambiguous about the merits of pagan knowledge. ‘What is there in common between Athens and Jerusalem?’, asked Tertullian, the first significant theologian to write in Latin. So preoccupied were devout Christians with the demands of the next world that to study nature or history or philosophy for its own sake seemed to them almost perverse. ‘Let Christians prefer the simplicity of our faith to the demonstrations of human reason’, insisted Basil of Caesarea, an influential fourth century theologian and monastic. ‘For to spend much time on research about the essence of things would not serve the edification of the church.’”(…)

”Not only are ‘Christian values’ and ‘Islamic values’ more complex, and with a more convoluted history than contemporary narratives suggest, so too is the relationship between Enlightenment ideas and religious belief. There were, in fact, as the historian Jonathan Israel has pointed out, two Enlightenments. The mainstream Enlightenment of Kant, Locke, Voltaire and Hume is the one of which we know and which provides the public face of the movement. But it was the Radical Enlightenment, shaped by lesser-known figures such as d’Holbach, Diderot, Condorcet and, in particular, Spinoza that provided the Enlightenment’s heart and soul.

The two Enlightenments divided on the question of whether reason reigned supreme in human affairs, as the radicals insisted, or whether reason had to be limited by faith and tradition – the view of the mainstream. The attempt of the mainstream to hold on to elements of traditional beliefs constrained its critique of old social forms and beliefs. The Radicals, on the other hand, were driven to pursue their ideas of equality and democracy to their logical conclusions because, having broken with traditional concepts of a God-ordained order, there was, as Israel puts it, no ‘meaningful alternative to grounding morality, political and social order on a systematic radical egalitarianism extending across all frontiers, class barriers and horizons.’”

”Egalitär” kan i liberal bemärkelse här betyda lika rätt till frihet.

Mattias Svenssons samtal med Malik i Neo, Nr 6-2009.

Spanska präster & nunnor stal bebisar

Tog i förra blogginlägget upp hur Roland Poirier Martinsson misslyckats med att leda i bevis att ett kristet USA skulle främja friheten. RPM tillhör den katolska kyrkan, som även i modern tid varit en fristad för sexförbrytare, slavdrivare och patientmisshandlare. Lyckligtvis börjar fler av dess egna, bl.a. Irlands premiärminister, att slå tillbaka mot kyrkan.

Tyvärr upphör inte de tragiska exemplen på kyrkans maktmissbruk att trilla in. Det har kommit rapporter om hur den katolska kyrkan i Spanien, som levde i symbios med Francodiktaturen och kunde agera obegränsad av politisk maktdelning och religiös pluralism, stal bebisar och sålde dem vidare. Via Classically Liberal:

”The practice began under the fascist rule of Francisco Franco but continued after his death. At first, the children stolen were taken for political reasons and
handed over the supporters of the regime. But soon the clergy and nuns were taking children because they considered the parents morally unfit.

Children would be taken for exams and then the mothers were told the infant died suddenly. Parents were sometimes told that they were not allowed to see the infant. One magazine report claims that one clinic kept a dead baby in a freezer and would bring it out to show grieving mothers as proof.”