Monthly Archives: december 2007

Besked som nya (m) inte kommer att ge

Ännu en påminnelse apropå de nya moderaterna att de gamla trots allt gjorde bättre ifrån sig. 1963 gav högerpartiet ut en broschyr som hette Besked. I den kunde man läsa följande:

”Vi gör allt vad vi kan för att motarbeta den ständiga utvidgningen av ‘den offentliga sektorn’, ett uttryck som bara är en översättning av statligt förmyndarskap och växande skatteanspråk — en ersättning för det förolyckade uttrycket ‘socialisering’.” 

Den ni! Betänk även att den offentliga sektorn var betydligt mindre då än idag.

God Jul!

Nu när det snart är jul, kan det vara kul att påminna om att julen ursprungligen inte alls hade något med Jesus och kristendomen att göra, utan firades av såväl romare som germanfolk för att välkomna ljusets återkomst efter vintersolståndet.

Libertarianske nationalekonomen Larry Sechrest har 30 frågor om Bibeln, en bok som även Johan Norberg har recenserat här.

Läs även Sechrests nyårsskål (för ett tidigare år visserligen)”A Toast To The Worthwile Life” .

Apropå ljus och upplysning, skrev den amerikanske religionskritikern Robert Ingersoll i slutet av 1800-talet:

”Let us all hope for the triumph of Light – of Right and Reason – for the victory of Fact over Falsehood, of Science over Superstition.”

”Each mind has the right to lift all curtains, withdraw all veils, scale all walls, explore all recesses, all heights, all depths for itself, in spite of church or priest, or creed or book.”

Liberaler i folkpartiets historia

Med anledning av mitt senaste inlägg om moderaterna, kan det vara värt att påminna om att även folkpartiet i sin historia haft företrädare för en mer individualistisk och som man sa tidigare, gammalliberal (motsvarande dagens nyliberal) syn. Det finns enskilda sådana inom folkpartiet idag också, precis som det finns bland (m) och numera centerpartiet också. Men alla borgerliga partier, och (fp) i synnerhet, är idag generellt starkt statsinterventionistiska och anhängare av en omfattande välfärdsstat.

På 20, 30- och 40-talen fanns det framförallt några tidningsmän som var medlemmar i (fp) och dess ena föregångare Sveriges liberala parti, och som företrädde den gammalliberala linjen. Den mest kände var Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, tillika berömd för sin starka kritik mot Nazityskland. Andra var Axel Johansson på Upsala  Nya Tidning och Johannes Anton Selander på Eskilstuna-Kuriren. Selander är mindre känd än Segerstedt, men hans insatser för att upplysa om nazismens sanna natur stod inte Segerstedt efter.

När Bertil Ohlin blev partiledare för (fp) 1944, stärktes den socialliberala tendensen inom partiet. Selander gick i sin tidning 1949 till angrepp mot hela begreppet ”socialliberalism” och den alltmer växande trenden mot kollektivism:

”Ju förr man rakar av svensk liberalism dess omotiverade påhäng, desto bättre.”

”…all världens materialism, socialpolitik, samhälleliga räknekonst och regleringar icke kunnat uppväga, än mindre ersätta den personlighetens frihet, som håller på att gå förlorad i ett alltmer totalitärt famntag.”

”Men för tusenden och åter tusenden famlande, tveksamma och besvikna skulle en ren liberalism med återupprättandet av individens frihet och kamp mot den förslavande staten som främsta uppgift bli den fana, som man nu söker och längtar att få samlas under.”

Vackra ord! Mer finns att läsa i Johan Norbergs bok Den svenska liberalismens historia (Timbro 1998). Det är tråkigt att det inte fanns utrymme för ett mer genuint liberalt parti som kunde ha samlat frihetliga från såväl (fp) som (h). Det var nämligen vad bl.a. just Torgny Segerstedt, Axel Johansson och den annars högern närstående nationalekonomen Gustav Cassel önskade under vissa perioder på 20- och 30-talen. Segerstedt, som själv var medlem i (fp), hoppades att den individualistiskt inriktade Gustaf Söderlund skulle få efterträda Arvid Lindman som högerledare 1935. Det blev istället Gösta Bagge, som visserligen var hyfsat liberal, men som stod på en mer konservativ grund.

Inom (fp) i Göteborg fanns länge en marknadsliberal falang, som idag är borta sedan länge. Knut Petersson, som efterträdde Segerstedt som huvudredaktör för GHT 1945, var kommunalpolitiker och riksdagsledamot för (fp) och en stark anhängare av politisk och ekonomisk frihet. Det var han som lät den sedermera kände nationalekonomen Sven Rydenfelt skriva sina första artiklar i tidningen. Rydenfelt kom själv att föra en tämligen ensam kamp för marknadsekonomi och individuell frihet under flera decennier.

Nya moderaterna inte något helt nytt

Moderata Samlingspartiet har under Fredrik Reinfeldts ledning genomgått en tråkig utveckling, från tämligen liberalt parti i flera frågor till ett urvattnat, vänsteranpassat ”socialliberalt” och ”allmänborgerligt” parti, där makt utan ideologiskt mandat att egentligen göra särskilt mycket annorlunda än socialdemokraterna har ställts över ideologisk vision och strävan efter att övertyga och successivt försöka förändra utifrån den visionen.

Gösta Bohman, partiledare 1970-81, vrider sig i sin grav. Det var han som började förstärka (m):s ideologiska utveckling i liberal riktning. Han lanserade 1974 ”den nya individualismen”, och samma år skrev han i Svenska Dagbladet att (m) var Sveriges liberala parti, till förtret för många folkpartister. När senare Ola Ullsten blev partiledare för (fp) utbröt en debatt mellan honom och Bohman om vilket parti som var mest liberalt, och Ullsten skrev indignerat ”Skäms inte herr Bohman?”. 1980 höll Bohman sitt berömda Uppsalatal där han talade om behovet av en liberal revolt för Sverige. Den moderate partisekreteraren och senare viceordföranden Lars Tobisson sa också att den väsentliga skiljelinjen i politiken gick inte mellan höger och vänster, utan mellan interventionister och icke-interventionister, och att den skiljelinjen gick rakt genom (m).

Varken Bohman eller (m) i stort var eller blev senare tillräckligt liberala i alla frågor, men Bohman var påfallande ideologisk för att vara politiker, samtidigt som han var folklig och kunde föra ut idéerna på ett bra sätt. Sina brister till trots framstår Bohman som en av de bästa och mest vältaliga politikerna Sverige har haft. Förutom att öppna dörren för yngre libertarianer att verka i hans närhet, kom han även att under slutet av sitt liv betrakta EU med misstänksamhet utifrån sina liberala värderingar. Han röstade motvilligt ja till svenskt medlemskap i EU, men var motståndare till EMU, en fråga han pga sin bortgång 1997 dock inte kunde ta ställning till i den senare folkomröstningen. Det skulle inte bara i frågan om EU:s utveckling utan i mycket annat också vara intressant att ta del av vad Bohman skulle ha sagt idag.

Men samtidigt får man inte överdriva hur bra (m) var förr. De ”gamla” moderaterna var inte alltid så principiella och frihetliga som en del besvikna liberaler vill få det till. Och även då fanns det de som övergav sin ungdoms liberala radikalism för att göra karriär inom ett parti som visserligen var mer liberalt än nu i flera viktiga frågor, men som  innehöll en blandning av liberalt, konservativt och allmänborgerligt. Men visst, sett till vad de nya moderaterna gör nu, så framstår de ”gamla” som ett under av liberalism i svensk politik.

Man kan dessutom påminna om att den mittenanpassning, eller vänstervridning som dagens (m) gör, inte är något nytt fenomen i moderaternas/högerns historia.  Bortsett från de ständiga spänningarna mellan ekonomisk liberalism och socialkonservatism under partiets historia, ville många inom högerpartiet på 60-talet att de skulle bli något av vad Reinfeldt & co har gjort (m) till idag, dvs varken socialkonservativt eller marknadsliberalt, utan något sorts allmänborgerligt socialliberalt samlingsparti. Olof Wahlgren på Sydsvenska Dagbladet var just en ivrig förespråkare för den tendensen inom (h) på 60-talet, och han motiverade det inte utifrån någon socialkonservatism, utan just socialliberalism. Den borgerliga samlingslistan ”Medborgerlig samling” 1964 i det som då kallades fyrstadskretsen (Malmö, Lund, Helsingborg, Landskrona) var just ett uttryck för denna idé. Wahlgren lät 1966 byta Sydsvenskans politiska beteckning från ”höger” till ”oberoende liberal”, och med detta menade han socialliberalism, inte den ”ultraliberalism” eller ”manchesterliberalism”, med dess ”antibidragstänkande”, som han tyckte att exempelvis den blivande partiledaren Gösta Bohman stod för.

Själva bytet av partinamn från Högerpartiet till Moderata Samlingspartiet 1969, då den mittenorienterade Yngve Holmberg var partiledare, motiverades inte minst utifrån den strävan som fanns att göra högern till ett mer allmänborgerligt samlingsparti. Vänstervindarna generellt i samhället spelade förstås in, då man ville betona att man var ”moderata”. Men egentligen var det många som tänkte att betoningen i partinamnet skulle ligga i ”Samlingspartiet” och inte i ”Moderaterna”, som det blev istället. ”Samlingspartiet” utan ”Moderata” i början fanns även med i förslagen.

Beteckningarna ”mörkblå” och ”ljusblå” som var vanliga under 60-talets interna strider inom (h) angående partiets profilering åsyftade vanligtvis spänningen mellan de förras strävan efter en skarp ideologisk profil med en mer restriktiv (dvs liberal) syn på statsingripanden, den av motståndarna kallade ”kärva linjen”, och de senares mer pragmatiska mittenanpassade politik. Men ”mörkblå” användes även om de som ville att partiet skulle vara mer konservativt, varför beteckningarna har varit tämligen förvirrande.

Högern var vid dess bildande 1904 (Allmänna Valmansförbundet) starkt socialkonservativt, och företrädde en interventionistisk politik på flera områden. Under 20-talet kom betydande delar av partiet att påverkas av de liberala nationalekonomerna Gustav Cassel och Eli Heckscher, och partiet rörde sig i alltmer ekonomiskt liberal riktning. Denna tendens började dock stöta på motstånd av en grupp socialkonservativa, bland dem Gunnar Heckscher (Elis son), som senare blev partiledare 1961-65.

När ett nytt partiprogram skulle lanseras 1946 fördes en livlig debatt. Förslaget innehöll bl.a. ett nytt socialt program, där de socialkonservativa med Gunnar Heckscher i spetsen ville föra en ”aktiv socialpolitik”, med vilket menades ökad statsinterventionism. Företrädare för den gamla linjen (dvs den marknadsliberala) bjöd på motstånd. Stig-Björn Ljunggren skriver i sin doktorsavhandling om (m):s historia, ”Folkhemskapitalismen” (1992):

”Den kärva linjen företräddes av Ebon Andersson, kvinnoförbundets ordförande, /…/”Begriper staten bättre än andra hur medborgarnas pengar böra användas? Jag är för stor individualist för att kunna acceptera allt detta statsingripande” och ”(d)e som nu arbeta och spara behöva också trygghet för att behålla åtminstone någon del av vad de spara”. Ebon Andersson önskade slå vakt om högerns gamla linje, ty det fanns alltid plats för ett parti som ”hävdar plikten och rätten för den enskilde att ta ansvar för sig själv och de sina”.” (s 92)

Vidare: ”Nils Herlitz ansåg sig kunna höra en ”ton, som förut varit främmande för oss”, ”en ton av statligt förmyndarskap, som bör arbetas bort.”” (s 93)

Och: ”En av dem som motionerat om en programrevision, Gunnar Ljungqvist, instämde i kritiken om att principer, tidigare främmande för högern, kommit in i förslaget. Ljungqvist ansåg, att ”de statliga synpunkterna ha överbetonats på bekostnad av de individualistiska”; ”Förslaget ger för litet utrymme åt individualismen även i avdelningen om de andliga värdena. Människan, ej det statliga, bör sättas i centrum av programmet.””  (s 93)

Partiprogrammet blev en kompromiss mellan de olika tendenserna. Även om högern mellan 20-talet och 1946 inte alltid var så individualistiskt som dessa personer gjorde gällande, var deras uttalanden intressanta och inspirerande. Sådana tankar, liksom Gösta Bohmans, finner man inte alltför ofta bland etablerade moderatpolitiker idag.

Det kan också vara en poäng att påminna om att ideologisk utslätning inte alltid lönar sig bland väljarna heller. Under 60-talet, när högerpartiet rörde sig mot mitten, gick man tillbaka, och låg på drygt 10% 1970, då Yngve Holmberg ersattes av Bohman som partiledare, och istället en successiv ökning av väljarandelen påbörjades. Och utomlands kan man peka på Reagans och Thatchers framgångar i sina respektive hemländer.

Al Gore tog regeringsplanet till Frankfurt

HAX:s scoop idag!

Al Gore, mannen som även tar 100 000 dollar för 75 minuters föreläsning och inte låter massmedia ställa frågor.

I Oslo gjordes det en stor sak av att Gore tog tåget från flygplatsen in till stan. Vad som inte nämndes var att hans bagage samtidigt åkte Mercedes.

Mer än 260 kom för att höra sågningen av Naomi Klein

Tyvärr kunde jag inte närvara, då jag själv bor i Malmö, men mer än 260 personer kom för att lyssna till Johan Norbergs och Boris Benulics sågning av Naomi Kleins bok Chockdoktrinen, en bok jag kommenterat här tidigare.

Per Gudmundson skriver också om evenemanget på dagens ledare i Svenska Dagbladet.

Tydligen uteblev vänstern nästan helt, bl.a. de som på DN:s kultursida hyllade Chockdoktrinen till skyarna. Ska bli intressant att se om de helt håller tyst om evenemanget eller om de försöker sig på samma fula tricks som Klein, nämligen förvanskar vad som sades. Gillar man Klein så mycket finns en risk för det.

Ron Paul

Tibor Machan skriver om den republikanske presidentkandidaten Ron Paul. I den efterföljande intressanta debatten framträder bilden av Paul som en kandidat som kombinerar frihetliga ståndpunkter med tokigheter.