Monthly Archives: mars 2008

Kul att Rands idéer fick komma fram

Jag lyssnade på P1:s ”Filosofiska rummet”, med dess tema om Ayn Rand och individualismen, om vilket jag skrev om på föregående bloggpost. Mattias Svensson lyckades få med en hel del, även om han ofta fick inta en försvarslinje. Jeanette Emt var svepande i sin kritik, men som Mattias skrev på sin blogg, hade det varit intressant om de fick mer tid till att diskutera med varandra. Heidi Avellan, som inte läst Rand, visste förstås inte vad hon talade om. Förföll till socialliberala floskler. Frilansjournalisten och konstkritikern Tor Billgren gav ett roligt och upplyftande försvar för Rand, med bl.a. konstperspektiv och angrepp på postmodernistisk relativism.

Repris den 4 april kl. 21.03, annars kan man lyssna på programmet på SR:s hemsida.

Annonser

Ayn Rand i Filosofiska rummet

Idag har radio P1:s ”Filosofiska rummet” kl. 17.00 (repris 4/4 21.03) Ayn Rand och individualismen som tema, där bl.a. Mattias Svensson är inbjuden. Ett tecken i tiden. Dock kan man på SR:s hemsida inte dra sig för att sätta stämpeln ”nästan fascistoid”, vilket Mattias tar upp på sin blogg, och att en av de medverkande i programmet, Sydsvenskans politiska chefredaktör Heidi Avellan, inte har läst Rand. Vad fan gör hon där då?

Att Sveriges Radio kan få till stånd en debatt om Rand, där åtminstone en av deltagarna är anhängare till hennes idéer, får ändå ses som uppfriskande. Intresset för Rand har i Sverige vuxit med åren. När hennes Atlas Shrugged första gången översattes till svenska (Och världen skälvde) 1986, var flera recensenter inte bara starkt kritiska, utan även djupt osakliga och intellektuellt ohederliga. Till dem hörde sociologiprofessorn Johan Asplund, som hade tre långa artiklar på Sydsvenskans kultursida, samt Anders Persson, som på Helsingborgs Dagblads kultursida hade tre något kortare artiklar om boken och Rand.

Anders Persson lät publicera en bild av Ku Klux Klan tillsammans med sin recension, och försvarade tilltaget med att: ”Bilden av Ku Klux Klan valdes därför att kopplingen mellan Rands och ultrahögerns budskap var tydlig.(…), eftersom den inte enbart illustrerar den svans av ljusskygg högeraktivism som alltid tycks bli inspirerad av den typ av ideologi Rand företräder, utan också det fanatiska inslaget i denna ideologi.(…)[E]n bild av Ku Klux Klan i vissa fall kan illustrera en extremkapitalistisk hållning.”

En fullkomligt bisarr koppling. Men inte unikt bland socialister när det gäller att koppla samman fascism och kapitalism. Höger-vänster-skalan har inte underlättat korrekta klassificeringar. Nationalsocialism och kommunism borde rimligen ställas bredvid varandra, båda som representanter för en totalitär kollektivism.

Det finns ingen koppling överhuvudtaget mellan Rand (som var judinna och antirasist) och Ku Klux Klan (som hatar judar, och definitivt inte varit inspirerat av Rand). Rand var för frihet och individualism, vilket det våldsbenägna KKK inte är. KKK vill låta staten ingripa i den fria marknaden för att upprätthålla rasåtskillnad. Så mycket för ”extremkapitalism”.

Det roliga är att när Timbro på nytt gav ut Och världen skälvde 2004, skrev Mattias Svensson ner en mängd brev till olika personer i Sverige, med sidhänvisningar som passade särskilt för dessa personer, beroende på om personen var bra eller dålig, eller vilka kommentarer personen hade fällt om Rand. Johan Asplund (som hade kritiserat Rand för elitism) fick också ett brev. Och när boken kom ut på nytt, var det väldigt tyst på kultursidorna.

Ett undantag var dock socialliberala journalisten Pernilla Ståhl, som inte missar ett tillfälle att smälla till Rand. Den 7/2 2006 hade hon en understreckare på Svenska Dagbladets kultursida om Och världen skälvde. Den ger en delvis missvisande bild av Rand och hennes idéer. Även om Ståhl korrekt återger en del av Rands levnad och idéer och skapar något mer sammanhang än andra – uteslutande negativa recensenter av henne på kultursidorna under årens lopp – finns det några punkter som är allvarliga brister i Ståhls framställning, och som ger en förvriden bild. I ingressen, som i och för sig kan vara redaktionens text, står det om ”hennes totalitära liberalism”. ??!! Öh? Vidare de återkommande beskyllningarna om ”övermänniskoideal” utan att precisera vad idealen består i, och den rent missvisande beskrivningen ”Hennes [Rands] förakt för och beskrivningar av de icke-producerande individerna – de är alla feta, pluffsiga, och svajar med blicken – är inte bara löjeväckande, utan har också obehagliga, totalitära övertoner”.

Oj, men vilka är nu parasiterna i OVS? Ja, det är politiker och företagare med politiska försänkningar samt andra yrkeskategorier som drar nytta av det statliga privilegieväldet och tar åt sig äran av andras jobb. Jag tycker själv att Rand kunde vara onödigt utseendefixerad, men inte ens i OVS, än mindre i The Fountainhead, är ”alla” goda vackra och ”alla” onda fula. James Taggart är egentligen lång, smärt och aristokratisk, men hans cyniska och pessimistiska livssyn ger honom ansiktsuttryck och hållning som får honom att uppfattas som ful. Det är ett sätt för Rand att illustrera ett psykologiskt förfall. På den goda sidan liknas exempelvis Midas Mulligan vid en lastbilschaufför till utseendet.

Om vari Rands moraliska dygder består i, förtäljer icke Ståhl. Ja, den som vill kan ju läsa om det i Rands egna texter. Att enbart citera negativa kommentatorer är inte heller särskilt upplysande. Många anekdoter cirkulerar om Rand och hennes krets, men även om en del kan ha ett innehåll av sanning, bör man ta dem med en nypa salt. Visst gjorde Rand misstag, och en del av dem var allvarliga, och visst finns det dåliga representanter för hennes idéer, men som tänkare var Rand banbrytande och en källa till inspiration för enormt många människor. Få har betytt så mycket för frihetens idéer som Rand.

Att ironisera över Nathaniel Brandens psykoterapi, som Ståhl också gör, är bekvämt idag. Men man bör ha i minnet att på 50-talet dominerades psykologin av Freuds psykoanalys och Skinners behaviourism. Det fanns överdrifter i Brandens terapi, men han var banbrytande i att vara den förste som talade om begrepp som självkänsla och självförtroende, att människan inte är styrd av krafter utanför sin kontroll, utan att det finns möjligheter för henne, och att hon inte är till för att tjäna andra. På 50-talet var det många som levde i kvävande traditioners och den kristna arvsyndens fängelse. För många av dem kom Brandens (och Rands) idéer som en befrielse. Och när Branden efter brytningen med Rand 1968 vidareutvecklat sina idéer inom psykologin, hänvisar han fortfarande till Rand som urkällan för dessa.

EFTA istället för EU

Jag röstade nej till svenskt medlemskap i EU (inspirerad av föreningen Marknadsekonomiskt nej till EU), nej till EMU (var aktiv i borgerliga Medborgare mot EMU), och om Sverige mot förmodan skulle ha en ny folkomröstning om vi skulle träda ur EU, hade jag röstat ja (till att träda ur; kul att rösta ja någon gång :-)).

Visst finns det fördelar med EU. De ”fyra friheterna”, dvs fri rörlighet för varor, tjänster, arbetskraft och kapital, är en ambition värd att stödja. Men denna ambition förstörs av så mycket regleringar, subventioner, byråkrati, harmoniseringar och de mest vansinniga dumheter , där jordbrukspolitiken f.ö. hör till det värsta. Processen med ett nytt ”reformfördrag” (tidigare kallat konstitution) leder mot en superstat, en europeisk nation, där horder av klåfingriga politiker tvår sina händer för att hitta en aldrig sinande ström av situationer i människors liv som kan bli föremål för styrning och kontroll.

Min senaste bloggpost berörde just det nygamla Lissabonfördraget. Det verkar förutom den kollektivistiska och etatistiska inriktningen vara ett ändamål för EU-eliten att formulera sig så otydligt som möjligt, som denna artikelThe Economist 9/8-2007 tar upp. Just vagheten är, som diskuterats i de länkar jag hade i föregående bloggpost, så farlig och bidrar till att öka statens makt ännu mer. Som Christopher Booker skrev i The Daily Telegraph 5/8-2007:

”Turn back to Article 3 of the new treaty, which sets out the ”objectives of the Union”, and we see that it has been extended since the draft constitution. It is now drawn so widely that there is virtually nothing which cannot be regarded as an EU objective, and the council’s prime function is to promote those objectives. As this and other parts of the treaty make clear, the Union will have power to shape and decide policy in almost every field, from defence and foreign affairs to how national economies should be run.”

Många liberala EU-anhängare glömmer att det redan finns ett antal europeiska länder utanför EU som sinsemellan strävar efter de fyra friheterna, nämligen de i EFTA, The European Free Trade Association, samtidigt som man utgör ett rent frihandelssamarbete istället för den tullunion som EU är. Sverige var med i EFTA innan man gick med i EU, liksom Danmark, Storbritannien, Österrike, Finland och Portugal. De länder som är kvar nu är Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz. Man slipper EU:s jordbrukspolitik och en massa andra dumma regleringar och ingripanden i marknaden, och samtidigt behåller EFTA-länderna kontrollen över sina egna naturtillgångar. De slipper EU:s tullar och kan skapa sina egna handelsöverenskommelser med andra länder i världen. EFTA:s organisation har bara 50 anställda, medan EU har 18 000. EFTA-domstolen har 15 befattningshavare mot EU-domstolens 1 800.

Det hade varit bättre om en integrationsprocess i Europa hade skett genom EFTA istället för EU. Inom Norden hade vi redan före EU avskaffat passtvång och ökat rörligheten mellan länderna, utan att man skapade en ”Nordisk Union” med ett nordiskt parlament och en ”Nordisk kommission”, med allt vad det hade inneburit.

I Europa kunde man före första världskriget resa utan pass. Det är genom de enskilda ländernas vilja till mer frihandel och rörlighet över gränserna som globaliseringen och integrationen kan fortskrida utan toppstyrning från högre politiska beslutsnivåer, där man öppnar för ytterligare politiska ingripanden. EU är en riskfylld omväg till mer frihet, som innefattar rejäla hot mot, och redan uppnådda inskränkningar av friheten.

Att somliga nyliberaler tror att det är genom EU man ska nå mer frihet är förståeligt. Likaså att många av de forna kommunistländerna i Östeuropa, som nu har blivit eller är på väg att bli medlemmar i EU, ser möjligheter med EU. (Undantag finns, som den starkt EU-skeptiske Vaclav Klaus, president och tidigare premiärminister i Tjeckien.) De enskilda staternas (inte minst Sveriges) höga skatter och många regleringar tror man sig få bort snabbare genom EU. Och visst har en del skett i den vägen, men samtidigt har tendenserna också varit de motsatta, med skatteharmonisering uppåt och fler regleringar, som dessutom är mer drakoniska än de som funnits i de enskilda länderna.

Det tycks råda en stor okunnighet bland mer frihetliga anhängare till reformfördraget. När nyliberala fördragsmotståndare från flera länder diskuterar ute i Europa, verkar representanter från de annars mer liberala partierna inte ha mycket begrepp om vad det handlar om. Det blir lätt stora och svepande ord om vad man ”tillsammans” kan göra och för ”freden”. Det behövs mer upplysning om vilka konsekvenser fördraget skulle få för friheten. Det skulle även behövas mer information och diskussion om EFTA:s möjligheter.

The Bruges Groups hemsida finns denna artikel av den brittiske konservative europaparlamentarikern Daniel Hannan, som lägger ut argumenten för EFTA, och behandlar ett antal invändningar som brukar resas mot att EFTA skulle vara bättre. Hannan skriver även för tidningar som The Daily Telegraph och tyska Die Welt, och var den förste som krävde en folkomröstning om EU:s författning i Storbritannien.

EFTA-länderna har klart högre BNP per capita än EU-genomsnittet, lägre arbetslöshet, lägre inflation, och exporterar mer per individ än EU-staterna. Schweiz och Liechtenstein har sedan tidigare traditioner av ekonomisk liberalism. Island har genomfört ett stort antal liberaliseringar under de senaste åren, under det regerande  Självständighetspartiet, vilket lett till mycket goda ekonomiska framgångar. Av Norge finns desto mer att önska, men gynnas av frihandeln.

Den marknadsliberale Ludwig Erhard, som var västtysk ekonomiminister 1949-63 och mannen bakom ”det tyska undret”, ville att Västtyskland skulle gå med i EFTA istället för Kol- och stålunionen (som senare blev EG, senare EU). För det angav han frihetliga skäl, såväl ekonomiska som politiska. Det är synd att Erhard inte fick sin vilja igenom. Då hade Europa sett väsentligt annorlunda ut idag.

I väntan på bättre tider borde i alla fall mer frihetliga partier från olika grupper inom EU-parlamentet slå sig samman i en ny grupp, och då förhoppningsvis mer EU-kritisk. Idag sitter EU-skeptiska brittiska tories och tjeckiska Demokratiska Medborgarpartiet i samma grupp som de starkt EU-entusiastiska kristdemokratiska partierna från olika länder, och det är inte bara synen på EU som skiljer dem åt. I den liberala partigruppen, finns allt från sossiga brittiska liberaldemokrater till nyliberala reformpartister från Estland. En ny, mer marknadsliberal grupp, skulle i alla fall för tillfället kunna bromsa utvecklingen mot en europeisk alltigenom ingripande superstat.

Håll tummarna för Irland, Slovakien, Åland och brittiska överhuset

På måndag (17/3) är det Saint Patrick’s Day. Då brukar irländare och amerikaner med irländskt påbrå, liksom en hel del andra, fira genom att dricka Guinness, klä sig i grönt, hålla parader och färga Chicago River grön. Till försommaren får man veta om det finns anledning att fira något irländskt av andra skäl, eller om det blir gravöl.

Irlands regering låter meddela att den aviserade folkomröstningen om förslaget till EU-författning, eller Lissabonfördraget som det numera kallas, kommer att hållas i juni, troligen den 12. Irland är det enda landet som kommer att hålla en folkomröstning, då landets författning kräver det.

Naturligtvis kommer anhängarna vara oförmögna att prestera några ur frihetlig synvinkel rimliga och acceptabla argument till varför eländet ska drivas igenom, precis som  i Sverige. Och never mind två tidigare nej i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna. Ja, det ”nya” fördraget är ju till 96% detsamma som det tidigare förslaget (minus oberoende centralbank, bl.a.).

Den 29/2 hade förra moderata riksdagsledamoten Margit Gennser och MUF:s internationella sekreterare Rola Brentlin ett debattinläggEuropaportalen, där de undrar varför (m):s och (c):s europaparlamentariker inte tänker respektera resultatet av den irländska folkomröstningen.

I Storbritannien klubbade underhuset nyligen igenom förslaget. Nu går bollen till överhuset. Med tanke på att där finns fler konservativa ledamöter, finns en förhoppning om att man röstar nej där. Toryledaren David Cameron har tidigare deklarerat att om han får regeringsmakten så kommer han att riva upp beslutet att ratificera fördraget.

Och som man också kan läsa på EUobserver, så kan även lilla Åland (med stort självstyre inom Finland) trassla till det för fördraget och rösta nej genom dess vilja att sälja snus som EU förbjudit. Go for it, Åland, go for it!

Och i Slovakien hotar den borgerliga oppositionen att rösta emot fördraget om inte regeringen drar tillbaka ett förslag till medielagstiftning som oppositionen anser hotar tryckfriheten.

På marknadsliberala Bruges Groups hemsida kan man läsa mer kritiskt om författningen (eller fördraget som fegisarna numera kallar det).

George McGovern mot paternalism

George McGovern var 1972 demokraternas presidentkandidat och förlorade stort mot den sittande republikanske presidenten Richard Nixon. McGovern tillhörde sitt partis vänsterflygel och skilde sig inte nämnvärt från europeiska socialdemokrater.

På senare år har han dock intagit alltmer frihetliga ståndpunkter. Mattias Svensson har idag två blogginlägg om McGovern, här och här, där exempel ges utifrån två artiklar av den förre senatorn från South Dakota. McGovern kritiserar bl.a. regleringar på lån och sjukförsäkringar. Han hyllar valfriheten och gör det även på alkoholens område, där han själv har tragiska erfarenheter. Hans dotter dog i alkoholmissbruk. McGovern skriver:

”Medan de val vi träffar kanske är dumdristiga och självdestruktiva — bungyjump är mitt favoritexempel på ren galenskap — är den överordnade principen fortfarande att vi inte kan tillåta detaljstyre av varandras liv.”

Men på Mattias fråga om insikten om paternalismens skadlighet kan slå rot även hos den svenska vänstern vill jag svara att det är föga troligt. USA har till skillnad från Sverige en lång frihetlig tradition av individualism, med misstänksamhet mot allför mycket stat. Samtidigt kommer dagens aspiranter till presidentposten i det demokratiska partiet, Barack Obama och Hillary Clinton, inte i närheten av den antipaternalism som McGovern utvecklat. Ja, det gör ju inte republikanen John McCain heller för den delen.

Det är det hopplösa dilemmat. Politiker tenderar att ogilla att deras makt beskärs. Det är lättare att kritisera makten när man är en föredetting som McGovern.

DN Kultur och Mauricio Rojas

Idag skriver Johan Norberg på sin blogg om turerna fram till att Mauricio Rojas till slut fick sitt svar publicerat på DN Kultur.

Och igår skrev Johan på Dagens story om DN-affären.

Maria Schottenius och postmodernismen

I fredags höll DN:s kulturredaktör Maria Schottenius ett postmodernt försvarstal i radions P1, med anledning av konflikten med Johan Norberg:

”-Det är en ny sak som har kommit på senare år, det här att folk ska be om ursäkt, att det finns sant och falskt, och lögner och hit och dit. Det pratas liksom i de termerna och det är ganska nytt. För det mesta så diskuterar man, resonerar, har uppfattningar, åsikter. Det är ett väldigt ointellektuellt sätt att gå till väga på tycker jag, det här att här var det lögn och det ska ursäktas. Så skriver man ju inte normalt sett i kulturartiklar. Så det här är något nytt som jag inte förstår.

-Tror du att sanning finns?

-Sanning? Vad är sanning, som Pilatus sa. … Ja, du det är en stor filosofisk fråga. Vi får ta den någon annan gång, tror jag.”

”En ny sak som har kommit på senare år…” Jo, det är ett hälsotecken att fler personer är intresserade av sanning och rätt, och dumpar det postmodernistiska dravlet som Schottenius ger uttryck för, och som har varit så framträdande.

Som David Andersson skrev på tidskriften Axess blogg efter Schottenius tidigare postmodernistiska inlägg på DN:

”Med andra ord bör de som vill skriva på DN:s kultursidor strunta i faktakontrollen och istället ägna tiden åt något mer dynamiskt.(…)”

”Emellertid tror jag inte att ens Schottenius i längden orkar leva med ett så relativistiskt sanningsbegrepp. Föreställer er, rent hypotetiskt, att jag skulle anklaga Schottenius för att ha fuskat till sig sin akademiska examen eller att vara medlem av Sverigedemokraterna. I det läget tror jag att också Schottenius skulle förvandlas till en gammaldags dogmatiker som talar ”i termer av sanning och ‘lögn’ och att folk ‘ljuger'”.”

Postmodernismen är guldgruvan för mytomaner. Men den utgör även vägröjare åt kollektivismen. De postmoderna tänkarnas avståndstagande från förnuft och individualism, deras förnekande av individens kompetens och möjlighet att agera utifrån sitt eget tänkande och finna kunskap om verkligheten och sträva efter sanning och värden, leder dem till socialismen eller andra former av kollektivism. Samtidigt förefaller de redan ha valt ut sin politiska ideologi, och efter att tidigare försök i historien att upprätta ett rationellt försvar för idéerna misslyckats, tar man vad som krävs för att slå motståndaren.

Filosofen Stephen Hicks har en välbehövlig uppgörelse med postmodernismen i sin bok Explaining Postmodernism: Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault (Scholargy Publishing 2004).

I likhet med Ayn Rand identifierar han de filosofiska strömningar som funnits genom idéhistorien och som har påverkat kulturen och samhället. Efter antikens Grekland & Rom följde den premoderna epoken (ca 400-1400-talen), där kristendomen dominerade i Europa med sin tro på det övernaturliga, arvsynd och påbud från Gud. Därefter kom modernismen med renässansen som ledde vidare till upplysningen på 1700-talet, och genombrottet för liberalismen och de vetenskapliga och industriella landvinningarna på 1800-talet.

När teologen Thomas av Aquino på 1200-talet använde sig av Aristoteles för att även låta förnuftet vid sidan av tron vara en källa till kunskapssökande, öppnades dörren till renässansen. Francis Bacon, René Descartes och framförallt John Locke har betytt mest för modernismens genombrott under 15-1600-talen. Individen blev en viktig enhet, som hade förmågan att greppa verkligheten med sitt förnuft.

Men redan under den sena upplysningstiden under slutet av 1700-talet började en motströmning skönjas, en ”kontraupplysning”, som skulle leda vidare till dagens postmodernism. Upplysningstänkarnas idéer om förnuftet var filosofiskt ofullständiga. Svagheterna i upplysningsidéernas uppdelning i rationalism och empirism påskyndades av David Humes skepticism och dennes särskiljande mellan fakta och värden. Med filosofer som Immanuel Kant och Jean-Jacques Rousseau började förnuftet betraktas som oförmöget att förstå verkligheten och säga något om hur vi bör handla.

Under 1800-talet ledde en lång rad av framträdande tyska filosofer (som Fichte, Hegel, Schleiermacher, Nietzsche) kontraupplysningen vidare och överförde den till 1900-talets början till andra tyska tänkare som Oswald Spengler och Martin Heidegger. Via andra 1900-talsfilosofer som Bertrand Russell, Ludwig Wittgenstein och Herbert Marcuse nådde kontraupplysningen slutligen postmodernismen, med tänkare som Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-Francois Lyotard, Richard Rorty, Pierre Bourdieu och Jean Baudrillard.

Foucault deklarerade: ”It is meaningless to speak in the name of  – or against – Reason, Truth, or Knowledge.”

För postmodernisten finns det ingen verklighet oberoende av hur individen uppfattar den. Individen kan inte uppfatta verkligheten med sitt förnuft. Det finns inget som är rätt eller fel, sant eller falskt, allt det är ”sociala konstruktioner” som postmodernisten vill ”dekonstruera”. Den mänskliga naturen är kollektiv, människors identitet utgörs av grupptillhörigheten (som kan röra sig över olika dimensioner som kön, etnicitet och klass). De konflikter som uppstår mellan grupper pga de språkliga och sociala konstruktioner som ”förtryckarna” använder vill postmodernisten lösa till fördel för dem som de uppfattar som de förtryckta. Det råder ett nollsummespel mellan grupperna, där en inte kan få det bättre utan att en annan får det sämre.

I likhet med Leonard Peikoffs The Ominous Parallells där Peikoff spårar nazismen bland kontraupplysningens tyska filosofer,  gör Hicks liknande observationer inte bara gällande nazismen. Kontraupplysningens tänkare och senare postmodernisterna banade vägen för kollektivism i olika former. Den enskildes förnuft och kunskapssökande, med skapande av en unik identitet kapabel att handskas med verkligheten, räknades ju inte längre. 

De totalitära jakobinerna under franska revolutionen var inspirerade av Rousseau. 1960-talets framväxande ”nya vänster” och de otaliga terroristgrupper på vänsterkanten som bildades på 60-talet, var starkt påverkade av flera av kontraupplysningens filosofer, inte minst Marcuse, som var något av 68-vänsterns ideolog. ”Marx, Marcuse & Mao”, blev den nya heliga treenigheten. Som det stod på en av studenternas banderoller:

”Marx is the prophet, Marcuse is his interpreter, and Mao is the sword.”

Foucault själv började i det franska kommunistpartiet och slutade som anhängare till ayatollorna i 1979 års islamistiska revolution i Iran. Och nämn den postmodernist som inte är socialist.

Men fråga inte den postmoderne värderelativisten varför denne har rätt. Det är ju meningslöst.

Intervju med Stephen Hicks i The New Individualist om postmodernismen.

Tidskriften Axess temanummer om postmodernismen (nr 5-2007).