Monthly Archives: december 2008

Marx summerar Alliansens år

Ett citat av Groucho Marx får sammanfatta den borgerliga regeringen under det gångna året (läs: FRA, Ipred, Lissabonfördraget, handelspolitik, statligt industristöd, etc):

”Dessa är mina principer. Om du inte gillar dem så har jag andra.”

Obama och demokraterna i Chicago

Efter att vi kunnat konstatera att finanskrisen har sina rötter i statliga interventioner i marknaden, bl.a. genom extremt låg ränta från centralbanken, The Community Reinvestment Act som tvingade banker och bolåneinstitut att låna ut till fattiga, inte kreditvärdiga hushåll, plus en mängd andra regleringar, och de statliga garantier som de av staten grundade bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac fick för att ägna sig åt hutlösa utlåningar, kunde vi också konstatera att de senatorer som protesterade mest mot begränsningar av Fannies och Freddies risktagningar var demokraterna Barack Obama, Hillary Clinton, John Kerry och Chris Dodd, som samtidigt var de största bidragsmottagarna från dessa två bolåneinstitut.

Nu är Obama nyvald president, och med det väntar, uppbackad av en demokratisk kongress som han är, en utvidgning av statens åtaganden på flera områden. Även bland många borgerliga har det funnits en väldigt okritisk beundran av Obama.

Det är därför glädjande att i gårdagens Sydsvenskan läsa en debattartikel av tidigare USA-korrespondenten Lennart Lundh som är mer kritisk och behandlar Obamas bakgrund i den korrumperade demokratiska partimaskinen i Chicago, där f.ö. Daleydynastin fortfarande har sitt grepp om borgmästarposten.

Lundh nämner Rahm Emanuel, som Obama utsett till sin stabschef, som även han har sin bakgrund i Chicagos politiska maskineri. Som jag också skrev om här tidigare, var Emanuel direktör på Freddie Mac när man där fifflade med vinstrapporteringen.

Som Lundh skriver så hade vi vetat mer om Obama om pressen ägnat lika mycket intresse åt Obamas nätverk i Chicago som åt Sarah Palins bakgrund i Wasilla.

En film apropå bilstöd

Som tur var röstade den amerikanska senaten nej till stödpaketet till bilindustrin. I gårdagens Sydsvenskan står det bl.a.:

”Republikanen John Ensign sade igår att det vore osannolikt att en statlig byråkrat skulle lyckas bättre än de tre cheferna för Ford, GM och Chrysler.”

I Sverige vill tyvärr den borgerliga regeringen ge stöd till bl.a. bilindustrin, i en återgång till 70-talets industripolitik, vilken Mattias Svensson har en uppgörelse med på sin blogg. 

Inom bilindustrin har det, liksom i andra sektorer, alltid funnits företag som velat få speciella förmåner av staten när inte kundernas efterfrågan räckt. Apropå detta fenomen, så kan en film rekommenderas: Tucker: A Man and His Dream, i regi av Francis Ford Coppola (1988). Den baseras på den verkliga historien om Preston Tucker (spelad av Jeff Bridges) som på 40-talet lanserade en egen bilmodell. Politiker och de etablerade bilfabrikanterna gillade inte uppkomlingen och försökte stoppa honom. I filmens slut håller Tucker i rättssalen ett brandtal för den fria företagsamheten. Filmen är som hämtad från en Ayn Randroman.

I denna libertarianska artikel av Gregory Rehmke kan man läsa mer om Tucker och även hans tal i filmen.

”Ask your parents or grandparents about the Tucker’48. After World War II everyone wanted one of these sleek new cars of the future–but only fifty people ever got one. George Lucas and Francis Ford Coppola bring this story to screen in Tucker: The Man and His Dream. The movie dramatically illustrates the dangers of a mixed economy, with its meddling bureaucrats and myriad behind-the-scenes ”arrangements” between politicians and businessmen. Central to the idea of free enterprise is the freedom of entrepreneurs to bring new competition into a any industry–freedom to succeed by offering consumers a better product, and the equal freedom to fail. But though most businessmen claim to support free-enterprise, far fewer favor new competition in their own industry.”

I en annan artikel, i libertarianska The Freeman, skrev Melvin Barger, med lång erfarenhet inom bilindustrin, att filmen inte är historiskt helt riktigt återgiven. De tre stora bilföretagen var enligt honom inte så beroende av politiker för att knäcka Tucker, utan var mer upptagna med sin inbördes konkurrens, även om det fanns politiker som försökte sätta käppar i hjulen. Tucker var visserligen en driftig entreprenör, men vid tiden fanns det även rent företagsekonomiska faktorer som bidrog till att han inte lyckades.

Inte desto mindre tycker jag, liksom Rehmke och Raymond Keating, den senare i denna artikel i The Freeman om filmen och Hollywoods syn på kapitalismen, att det är filmens budskap som är det intressanta. Det är inte ofta vi ser detta. 

Tuckers tal i filmen:

”When I was a boy I read about Edison, Ford, the Wright brothers. They were my heroes. Rags to riches wasn’t just the name of a book. It was what this country was all about.

We invented the free enterprise system where anybody, no matter who he was, where he came from, what class he belonged to, if he came up with a better idea about anything, there was no limit to how far he could go. But I grew up a generation too late, I guess. The way the system works now, the loner, the dreamer, the crackpot who comes up with some crazy idea that everybody laughs at that later turns out to revolutionize the world, he’s squashed from above before he even gets his head out of the water. The new bureaucrats would rather kill a new idea than let it rock the boat.

If Benjamin Franklin were alive today, he’d probably get arrested for flying a kite without a license. We’re all puffed up with ourselves now because we invented the A-bomb and we beat the daylights out of the Nazis and the Japanese…if big business closes the door on the little guy–you, me–with a new idea, we’re not only closing the door on progress and hard work, we’ve sabotaged everything we fought for, everything the country stands for. We might just as well let the Japanese and the Germans walk in here and tell us what to do. What’s the difference? If new ideas can’t be allowed to flourish, then we’ve just exchanged one set of rulers for another. Right?”

Edward Younkins skriver i The Freeman om andra företagshjältar i filmvärlden vid sidan om Tucker.

Slagkraftigt av Wagenius om IPRED

Unga centerpartisten Hanna Wagenius skriver slagfärdigt mot IPRED på sin blogg.

Och HAX är som vanligt kontinuerligt uppdaterad med intressanta inlägg på sin blogg.

Tysk 1800-talsliberal

Tyskland är inte direkt ett land vars historia man associerar med liberalism. Men där har naturligtvis, precis som i alla europeiska länder, funnits liberaler, och flera av dem har haft betydelse. Dagens formellt liberala parti, FDP (Freie Demokratische Partei), är det mest marknadsliberala av landets partier.

Mannen bakom det tyska undret efter kriget, Ludwig Erhard, som var marknadsekonomiskt inriktad ekonomiminister i Västtyskland 1949-63, och förbundskansler 1963-66, var visserligen CDU:are, men kände egentligen mest samhörighet med FDP. Förbundskansler Adenauer rekryterade honom till CDU för att han skulle få större inflytande.

Wilhelm von Humboldt (1767-1835) var en tidig liberal som kom att påverka många, bl.a. John Stuart Mill. Han skrev en bok som publicerats i engelsk översättning, The Limits of State Action.

Under andra hälften av 1800-talet fanns det ett ganska stort liberalt parti som företrädde den klassiska liberalismens program med frihandel, marknadsekonomi, demokrati, och skiljande mellan kyrka och stat. Mellan 1861 och 1884 hette det Framstegspartiet (Deutsche Fortschrittspartei), och från 1884 Frisinnade partiet (Deutsche Freisinnige Partei). (”Frisinnad” har här inte samma betydelse som den svenska termen som avser frikyrko- och nykterhetsfalangen i folkpartiet)

Efter en tid blev Eugen Richter (1838-1906) ledare för partiet, och han företrädde en laissez-faire-liberalism som efterhand fick honom i konflikt med egna i partiet, som 1893 splittrades i två partier, Tyska frisinnade föreningen och Frisinnade folkpartiet, där Richter ledde det senare fram till sin död 1906, varefter det snart upplöstes.

I Nordisk Familjebok kan man läsa mer om Richters radikala liberalism och individualism. eugen_richter7