Monthly Archives: augusti 2009

Amerikansk sjukvård behöver inte mer socialism

Sydsvenskans Per T Ohlsson är en skribent som ibland skriver intressanta och bra texter. Men ibland blir han märklig, som när han i ena andetaget hyllar Obamas subventioner till amerikanska företag och Franklin Roosevelts New Deal, och i det andra andetaget med rätta hyllar den österrikiske nationalekonomen Joseph Schumpeters idéer om kreativ förstörelse, dvs att olönsamma företag ska få gå i konkurs för att ge utrymme åt lönsamma och växande företag.

Det är väl den socialliberala kluvenheten. Den tar sig uttryck även i dagens krönika i Sydsvenskan, där Ohlsson okritiskt stöder Obamas försök att ytterligare socialisera USA:s redan partiellt socialiserade och sönderreglerade sjukvård. Inte nog med att Ohlsson inte tycks förstå eller känna till marknadsliberal kritik mot såväl Obamas program som det nuvarande sjukvårdssystemet, han drar även in s.k. hatgrupper som ägnar sig åt diverse osakliga och osmakliga kampanjer mot Obama. Det ger som annan svensk nyhetsrapportering intrycket att det bara är stollar som är mot Obamas planer. Ohlsson borde veta bättre.

Jag har tidigare bloggat om USA:s sjukvård. Här är åter Johnny Munkhammars debattartikel från just Sydsvenskan (den 29/4 2008) om hur subventioner och regleringar snedvrider och försämrar såväl amerikansk som svensk sjukvård, fast på olika sätt.

Amerikanske libertarianen Jarret Wollstein beskriver problemen med den amerikanska sjukvården och vilka vägar ut som skulle vara möjliga. Han visar samtidigt hur misslyckad den socialiserade kanadensiska sjukvården är.

Och här är ett klipp från John Stossels ABC 20/20 om problemen med bl.a. den kanadensiska sjukvården (ransonering och köer precis som i Sverige):

Stossel gör här även upp med myten att sjukvård är för komplicerat för att lämnas åt konsumenterna. Vi behöver inte vara ingenjörer för att köpa bil.

Robert Bidinotto skriver om att Obamas förslag inte är så modesta som görs gällande.

Den kanadensiska komedin De barbariska invasionerna (2003) tar upp problemen i den kanadensiska sjukvården.

Hanna Wagenius i Sydsvenskan

Hanna Wagenius är en ung liberal som lyckats få alltmer uppärksamhet i media och som jag har länkat till. Sydsvenskan har en artikelserie om partiernas vägval, där två personer för varje parti får representera två olika linjer för resp. parti. Idag är turen kommen till Centerpartiet, där Wagenius presenteras som representant för den nyliberala linjen.

Wagenius utgör ett hopp för framtiden.  Till skillnad från partikollegerna Fredrick Federley och Annie Johansson, som annars varit väldigt liberala, har hon fortsatt sitt motstånd mot Lex Orwell.

Men Wagenius förslag om sammanslagning av (C) och (FP) ställer jag mig kritisk till. Nu är jag ju partilös, men jag tycker att det är bra för den ideologiska dynamiken om det råder konkurrens mellan de borgerliga partierna, och fler alternativ för mig som väljare. (FP) har alltid velat framstå som mer vänster än (M), som det socialliberala alternativet. Kanske mindre aktuellt för partiet nu med tanke på ”de nya moderaternas” vänstervridning, men (FP):s identitet har under hela efterkrigstiden gått ut på detta. (C) har visserligen ingen rolig historia, men har som visats under senare år haft en förbluffande förmåga att förändras i liberal riktning. En fortsatt liberalisering tror jag hade varit svårare om (C) & (FP) blev ett parti.

(C) lämnar mer att önska i liberal väg, och partiledningens och riksdagsgruppens uppslutning kring Lex Orwell och Lissabonfördraget är bedrövlig. Men ska någon liberal förändring komma till stånd i något parti, har (C) trots allt goda förutsättningar. Det är också där som motståndet mot Lex Orwell har varit som störst bland de borgerliga partierna.