Category Archives: Utbildning

Vinster i välfärden

Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ och andra socialister vill förbjuda ”vinster i välfärden”. Skattefinansierad verksamhet ska inte drivas med vinst av privata företag menar de. Jag väntar fortfarande på att de även förespråkar vinstförbud för de företag som verkar i skattefinansierade projekt som produktionen av skol- och sjukhusbyggnader, sjukhusutrustning, läromedel, sjukhus- och skolmat osv, så att de åtminstone är konsekventa i sin socialism och sin vilja att straffa alternativ som drivs av kompetenta företagare och istället gynna inkompetens.

Som jag tagit upp tidigare, visar forskning att det är en myt att riskkapitalbolag bara satsar kortsiktigt. Och Janerik Larsson skriver i sin recension i Svensk Tidskrift av boken Finansfurstarna av Lotta Engzell Larsson vilken missvisande bild vänstern ger av riskkapitalister, eller private equity-företag, som Larsson hellre kallar dem.

IT-entreprenören Dan Olofsson skrev i Sydsvenskan i maj att ”[o]m verksamheten förbättras i och med att vinster förbjuds, då borde metoden användas i fler branscher.”[…]”Debatten borde istället för vinster i välfärden handla om varför vi accepterar högre kostnader i det offentliga än i det privata när kvaliteten är densamma.”

Dessutom tillhandahåller många privata alternativ bättre kvalitet. Visst är det en hybridmarknad där kommuner upphandlar och själva konkurrerar med privata företag, men det finns inga belägg för att privata alternativ generellt är sämre än kommunal verksamhet, tvärtom har de inneburit en vitaliserande förnyelse av välfärden. Catharina Tavakolinia driver ett privat vårdföretag. I denna artikel skriver hon om villkoren och hur det var när hon började jobba inom vården på 80-talet:

”När jag började arbeta i vården på 80-talet var det i ett monopol och en vårdapparat som var ökänd för sin ineffektivitet och administration.”[…]”Men än allvarligare var att de äldre var hänvisade till särskilda duschdagar då de även skulle ”sköta magen”. Boendemiljön var steril med rostfria inslag och fyra bäddsalar som inte gav utrymme för personlig integritet. De äldre fick inte ha parfym, blommor eller husdjur. Besökstiderna var strikta och skulle någon få en drink till maten så fick det smusslas.”[…]”Få säger att de vill tillbaka till gårdagens äldrevård men samtidigt osynliggör och motarbetar de oss som varit med och utvecklat dagens högkvalitativa äldreomsorg.”

Tre myter om friskolor.

Eftersom vinst är så dåligt kan ju Vänsterpartiet förespråka dess totala avskaffande i ekonomin, så når vi förlusternas socialistiska samhälle. 

Hysterin kring riskkapitalbolag

Hysterin kring riskkapitalbolagens fördärvlighet inom skola och sjukvård tilltar. Senast gick Fp-ledaren Jan Björklund ut och ville stoppa dem inom dessa områden. Men mycket fakta har inte motståndarna, det är myterna som vägleder. Inte för att misstag och felaktigheter inte uppstår, sånt händer överallt, men det är en myt att riskkapitalbolag bara satsar kortsiktigt, vilket forskning vid Institutet för näringslivsforskning visar. Dessutom fyller de funktionen som vitaliserande förnyare inom välfärdssektorn.

Och med anledning av att SVT i söndags hade ett nyhetsinslag om att riskkapitalägda friskolor är högt belånade och betalar höga räntor, skriver Timbro idag om att många kommuner också är högt belånade och betalar räntor. Men hörs några rop om att stänga kommunala skolor?

Hans Bergström, docent i statsvetenskap och tidigare politisk chefredaktör på DN, skrev i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 26/8 om JB Educations konkurs att ”Det kunde vara klädsamt om de politiker som nu pekar finger mot friskolor med inriktning mot yrkesprogram erkände att politiska beslut ligger bakom hälften av problemet.”

Humaniora stärker ekonomin

I somras gick Svenskt Näringsliv ut med en rapport där man föreslog sänkta studiemedel för humaniora och konst, eftersom de som läser dessa ämnen har sämre förutsättningar att få jobb menade de. Kritiken från olika håll lät inte vänta på sig och förslaget föll heller inte i god jord hos biträdande utbildningsminister Nyamko Sabuni:

”Det betyder att Svenskt Näringsliv skulle sätta sin tilltro till att vi politiker är bäst lämpade att avgöra hur arbetsmarknaden kommer att se ut i framtiden.”

Förslaget drogs tillbaka och väl var det. Tyvärr har det spätt på den redan förekommande uppfattningen bland många att det är ”nyliberalt” att inte bry sig om humaniora och konst, att det bara är pengar som räknas. Gummitermen ”ekonomism” dras fram igen.

Libertarianen Virginia Postrel, tidigare redaktör för Reason, har i en lysande artikel demolerat liknande förslag i USA som det Svenskt Näringsliv förde fram. Hon skriver bl.a.:

”The students who come out of school without jobs aren’t, for the most part, starry-eyed liberal arts majors but rather people who thought a degree in business, graphic design or nursing was a practical, job-oriented credential.”(…)

”Whether they’re pushing plumbing or programming, the would-be vocational planners rarely consider whether any additional warm body with the right credentials would really enhance national productivity. Nor do they think much about what would happen to wages in a given field if the supply of workers increased dramatically. If everyone suddenly flooded into “practical” fields, we’d be overwhelmed with mediocre accountants and incompetent engineers, making lower and lower salaries as they swamped the demand for these services. Something like that seems to have already happened with lawyers.”

”Not everyone is the same. One virtue of a developed economy is that it provides niches for people with many different personalities and talents, making it more likely that any given individual can find a job that offers satisfaction.”

”As any good economist will remind you, income is just a means to utility, not a goal in itself. Some jobs pay well not only because few people have the right qualifications but also because few people want to do them in the first place.”

Läs även hela artikeln!

Och jag vill påminna om det projekt för ett liberal arts college med frihetlig inriktning som är på gång i USA, och som jag har uppmärksammat tidigare. Det har tagit ganska lång tid, men jag hoppas att de kan ro i land med det.

Den medeltida relikskolan

Konservatism har blivit på modet igen. Inom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna förs en intensiv debatt om begreppet, och även bland mer oberoende debattörer har ideologin lyfts fram. Det är möjligt att det i Sverige även framledes kommer att röra sig om en liten minoritet, men det går inte att ta miste på konservativa idéers frammarsch i många länder. I USA liksom i Östeuropa är de högst levande och i Storbritannien talar ”Blue Labour”-rörelsens frontfigur Maurice Glasman om behovet av en ”konservativ socialdemokrati som sätter familj, religion och arbete i centrum”.

Nu kan ju konservatism betyda lite vad som helst, då konservatismen inte bara är ett släpankare utan även ett gigantiskt trålnät som drar upp allt möjligt, då mantrat ”tradition, sedvänjor och samlade erfarenheter” är avklippt från rationella och frihetliga skäl, sammanhang och principer.

Vi har sett det förr; i tider av oro finns en nostalgisk längtan tillbaka till en större social sammanhållning och värdegemenskap. Många, som idag drar nytta av de vetenskapliga och teknologiska landvinningarna och en social frihet, glömmer hur kvävande många av samhällets normer kunde vara, och där barnaga och våldtäkt inom äktenskapet var tillåtet, och det gällde att ha rätt kontakter för att genomföra en abort utan komplikationer. Normer är viktiga, men då är det också viktigt att ge dem en rationell och frihetlig förankring.

En medeltida relik av de sämsta sidorna i det oreflekterade predikandet om traditioners och sedvänjors betydelse, är den ”kamratuppfostran” som åter har uppdagats i och med polisanmälan mot Lundsbergs internatskola angående pennalism. Det är inte bara Jan Guillous bok Ondskan och den utmärkta filmatiseringen av den, även andra har skrivit om internatpennalismen, som Agnes Hellström, och i dagens Svd träder två personer som anmält Lundsberg fram och berättar.

Det finns mobbning och pennalism i många skolor, men skillnaden mot exempelvis Lundsberg är att den senare implicit ger den sitt stöd med det förskönande ordet ”kamratuppfostran”. Det handlar också om skolor där många adelsfamiljer, vid sidan av finansfamiljer där Peter Keatingtyper till strebrar kan förekomma, satt sina barn. Adel är ett uttryck för en över- och underordning av människor som borde vara oacceptabel i dagens moderna samhälle. Det är därför inte förvånande att pennalismen frodas i en miljö där elever måste bo och är mer utsatta, med mässandet av traditioner genomdränkta av hierarkiska adliga von obenperspektiv på människor, även när det är adliga själva som drabbas. Bisarra och förnedrande uppfostringsmetoder var vanliga förr i tiden. Tradition och fason!

Obligatorisk EU-kunskap i skolan?

Nej, det är inte något förslag på Folkpartiets pågående landsmöte i Växjö. Men med tanke på partiets groteskt EU-entusiastiska linje hade det inte förvånat, ej heller om de skulle komma att stödja ett sådant förslag.

Det pågår en kampanj i Europaparlamentet för att få igenom obligatorisk undervisning i EU:s historia i skolorna. Christopher Booker skriver i The Daily Telegraph:

”According to Mário David, the Portuguese MEP leading the campaign and a former chief of staff to the Commission President Jose-Manuel Barroso, it is vital to counter all the ”lying, cheating and mistrust” that surrounds the EU in the minds of the peoples of Europe. Our children must therefore be indoctrinated accordingly.

A year or two back, when Richard North and I were writing a comprehensive history of ”the European project”, The Great Deception, we were astonished to find just how horrendously misleading is the account of that history peddled by the EU itself on its Europa website. From laying claim to Churchill as father of the EU to consistently obscuring the nature of the key role played by Jean Monnet, they have come up with an official version of the origins of their ”project” which bears virtually no relation to the facts.”

Sedan är det också bara att studera hur EU och dess medlemsstaters regeringar har använt sig av ”lying, cheating and mistrust” för att bl.a. få igenom Lissabonfördraget (eller när det gick under namnet EU:s konstitution), i detta vansinniga europeiska nationsbygge med en superstat utan vettiga begränsningar. Och revisorerna har för 15:de året i rad vägrat godkänna EU:s räkenskaper. Och senast har vi processen att välja ”EU-president” och ”utrikesminister” som knappast bidrar till bilden av ett öppet och transparent EU.

Den nyvalde presidenten, Herman Van Rompuy, skulle f.ö. troligen inte ha något emot EU-historia i skolan med tanke på hans entusiasm för den europeiska superstaten, som bl.a. tar sig uttryck i förslag på EU-skatt, att vara kritisk mot ”anglosaxisk” marknadsekonomi för att istället förorda mer regleringar, och en förkärlek för EU-symboler.

Via Hax finns en presentation av Rompuy på Open Europe.

Via Mattias Svensson kan man även läsa ett bra inlägg av Ian Dunt om valet av EU-president och utrikesminister, och om behovet av EU-skepsis.

I senaste numret av Neo (nr 6-2009) intervjuar Mattias den brittiske konservative Europaparlamentarikern Daniel Hannan, Eurokratins vassaste kritiker (numret rekommenderas även för det övriga innhållet). Jag har skrivit om Hannan tidigare här på bloggen. Det är glädjande att det finns briljanta liberala politiker som kan kritisera och klä av makten.

Men det är dystert att samtidigt som 20-årsminnet av Berlinmurens fall firas, vandrar EU åt det håll som vi hoppades vi aldrig mer skulle komma i närheten av, den totalitära staten. (En lång bit kvar, men vägen går dit.)

I de länder som upplevt kommunismen finns det liberaler som ser de olycksbådande tendenserna, som Tjeckiens president Vaclav Klaus, och hans partikollega i Demokratiska Medborgarpartiet, Jiri Pospisil, som sa angående Lissabonfördraget:

”EU bestämmer hela ditt liv, enligt fördraget, alltifrån turism till din vardag. Vi trodde att EU var ett projekt för frihet, men detta innebär bara restriktioner.”

Många människor har svårt att lära av historien. 

Kränkta lärarstudenter

Maciej Zaremba hör tillsammans med Carl Rudbeck till de vettiga skribenterna på Dagens Nyheters kultursida. I en artikelserie i tre delar (1 , 2 , 3 ) har Zaremba en genomgång om hur absurda vändningar lagstiftning mot trakasserier och diskriminering har fått på Lärarhögskolan i Stockholm. Bland exemplen finns anmälan om etnisk diskriminering för att det har ställts krav på att man ska kunna svenska språket och anmälan om kränkning pga att man blivit underkänd i prov. Det absurda är inte bara att sådana anmälningar görs, utan att de också har lett till att Lärarhögskolan gått med på förlikning för att slippa rättsliga tvister, och därmed erkänner och underkastar sig Lärarhögskolan bisarra anklagelser.

Och sådana studenter ska sedan bli lärare!

Nytt frihetligt college i USA

I USA är det på gång att startas ett college som ska vara tillägnat förnuft, frihet och individualism, The College of the United States (genom The Reason, Individualism, Freedom Institute).

Ordföranden för projektet är Montessoriläraren Marsha Familaro Enright, som jag själv har träffat i USA, och som jag uppskattar. Bland de rådgivande finns bl.a. kända profiler i den libertarianska världen som Tibor Machan och Chris Matthew Sciabarra .

Marsha Enright har sedan tidigare en utbildningsorganisation i Chicago, The Fountainhead Institute , och driver även där en diskussionsklubb om objektivismen.

Att skapa ett alternativt, frihetligt college är ett efterlängtat initiativ.