Category Archives: Religion

Påvens angrepp på libertarianismen

Påven har angripit libertarianismen (den klassiska liberalismen). Stephen Hicks och Maria Marty svarar här påven, som både är okunnig och står för en antiliberal tradition.

”If individuals don’t make those decisions for themselves, then someone else must make those decisions for them. We know of course that the Pope comes from a decision-making tradition that says we should all be obedient—slaves to masters, women to their husbands, subjects rendering unto Caesar, and everyone to God’s infallible spokesman on Earth. And that emphasis upon deep obedience has always resisted the expansion of individual freedoms. Yes, the Pope’s tradition has in the modern world softened its stance on those points—but always reluctantly, and always under pressure precisely from the more individualistic and liberal humanisms the Pope is attacking in his Message.”

Annonser

Varför islam är mer våldsam än kristendomen

Robert Tracinski hade tidigare i år en bra och intressant artikel om varför islam är mer våldsam än kristendomen.

Och uppfattningen att Daesh (Islamiska Staten) inte har något med islam att göra kritiseras av Shadi Hamid, som själv är muslim, i Washington Post:

”To protect Islam – and, by extension, Muslims – from any association with extremists and extremism is a worthy cause.

But saying something for the right reasons doesn’t necessarily make it right. An overwhelming majority of Muslims oppose ISIS and its ideology. But that’s not quite the same as saying that ISIS has nothing to do with Islam, when it very clearly has something to do with it.”

I våras hade Graeme Wood i The Atlantic en lång artikel, ”What ISIS Really Wants”, där forskare och IS-ideologer förklarar. Daeshs apokalyptiska vision inbegriper Jesu återkomst i den sista striden.

”The reality is that the Islamic State is Islamic. Very Islamic. Yes, it has attracted psychopaths and adventure seekers, drawn largely from the disaffected populations of the Middle East and Europe. But the religion preached by its most ardent followers derives from coherent and even learned interpretations of Islam.”(…)

”Many mainstream Muslim organizations have gone so far as to say the Islamic State is, in fact, un-Islamic. It is, of course, reassuring to know that the vast majority of Muslims have zero interest in replacing Hollywood movies with public executions as evening entertainment. But Muslims who call the Islamic State un-Islamic are typically, as the Princeton scholar Bernard Haykel, the leading expert on the group’s theology, told me, “embarrassed and politically correct, with a cotton-candy view of their own religion” that neglects “what their religion has historically and legally required.””

Så var det det här med Jesus. För islam är han en högt vördad profet. Tracinski nämner inte det i sin artikel, som bl.a. kontrasterar Muhammed och Jesus, men muslimer och kristna har olika syn på Jesus (Isa på arabiska). En kristen kritik av den muslimska föreställningen går bl.a. ut på att Muhammed skapade en annan sorts Jesus utifrån fabler och fantasier ett halvt millennium senare i försöken att framställa judendomen och kristendomen som avsteg från den i Muhammeds ögon ursprungliga islam. Jesus ska enligt islam vid den yttersta domen återkomma då islam återupprättas som den enda sanna religionen.

Som ateist kan jag tycka att muslimer och kristna kan gräla bäst de vill om detta, men det är viktigt att förstå de olika tänkesätten med tanke på deras inflytande.

Slutligen ett bra blogginlägg av Timothy Sandefur om varför USA bör ta emot flyktingar från muslimska länder, även om islam har stora problem, men att det förutsätter att de kan integreras i samhället.

Jag vill själv tillägga att flyktinginvandring till USA är lättare pga den mer dynamiska och lättrörliga ekonomin. I Sverige, liksom i övriga Europa, finns mycket större utmaningar. Arbetskraftsinvandring är en sak, och den är jag helt för, flyktinginvandring är något annat som under rådande system kräver mycket offentliga resurser och skattepengar. Inte för att inte flyktingar kan få jobb, men svårigheterna är större för många, så länge det inte blir stora liberala reformer vad gäller bl.a. företagande, arbetsmarknad och bostäder. Det måste till en avvägning mellan ett generöst flyktingmottagande och vad olika institutioner mäktar med. Det är sorgligt att regeringen inte vill liberalisera ekonomin, av flera skäl, men just så att fler kan komma och lätt få jobb och bostad.

Vad beträffar islam, så finns det inneboende faktorer som hindrat dess reformering på det sätt som kristendomen genomlevde under renässansen och upplysningen, men dagens globaliserade värld påverkar och kommer att påverka många muslimer i förnuftig och frihetlig riktning. Men det är en idéernas kamp som kräver mycket.

IS och Saudiarabiens gemensamma rötter

Att Saudiarabien är en synnerligen brutal diktatur med bestraffningar i klass med de som terrorgruppen Islamiska Staten använder är ingen nyhet. Vad som är viktigt att belysa är den röda tråden i deras tolkning av islam. I två artiklar i Huffington Post beskrev förra året tidigare MI6-agenten Alastair Crooke IS och Saudiarabiens gemensamma filosofiska rötter i wahhabismen, med en historisk genomgång och utblick mot det dagspolitiska läget och framtiden.

Om inte Saudiarabien reformeras i liberal riktning utan istället imploderar av andra orsaker, har IS en snabbiljett in i landet. Många av de mer radikala wahhabiterna, som finns såväl inom prästerskapet som bland många i befolkningen generellt, väntar bara på att det ska hända. I Saudiarabiens historia har det förekommit flera radikalt wahhabitiska revolter mot det vad man anser korrupta och inte tillräckligt renläriga kungahuset, senast 1979.

Lydia Maria Child: liberal religionskritiker och abolitionist

Under 1800-talet fanns det flera personer i USA som använde sig av liberalt naturrättsliga argument mot slaveri och för att såväl svarta som kvinnor skulle ha samma individuella rättigheter som vita män. Till de mest kända hör systrarna Sarah och Angelina Grimké, som var några av pionjärerna i det avseendet, före detta slaven Frederick Douglass och senatorn Charles Sumner. Mindre känd är Lucy Colman, som i likhet med Douglass dessutom var starkt religionskritisk.

Utan att de behövde vara liberala i alla avseenden, var deras insatser i frågor av fundamental vikt betydelsfulla genom att visa att det liberala rättighetsbegreppet omfattar alla människor. Dessutom var de huvudsakligen liberala även på andra områden.

Jag har upptäckt en för mig ny stjärna på denna himmel: Lydia Maria Child.

”Child attacked the very idea that one man could own another and in so doing enunciated the heart of libertarianism. “The personal liberty of one man can never be the property of another,” she wrote. “In slavery there is no mutual agreement; for in that case, it would not be slavery. The negro has no voice in the matter—no alternative presented to him—no bargain is made. The beginning of his bondage is the triumph of power over weakness…One man may as well claim an exclusive right to the air another man breathes, as to the possession of his limbs and faculties. Personal freedom is the birthright of every human being.””

Hon ansåg även att indianerna hade samma rättigheter och var en skarp religionskritiker:

”Child’s magnum opus was a three volume work called The Progress of Religious Ideas: Through Successive Ages. “Even if nothing worse than wasted mental effort could be laid to the charge of theology, that alone ought to be sufficient to banish it from the earth, as one of the worst enemies of mankind,” her study concluded. “What a vast amount of labour and learning has been expended, as uselessly as emptying shallow puddles into sieves! …What a blooming paradise would the whole earth be, if the same amount of intellect, labour, and zeal, had been expended on science, agriculture, and the arts!””(…)

”Child’s criticisms of religion weren’t limited to Christianity. Betraying a profoundly capitalist spirit, she also wrote, “he made a mistake, that good ‘Lord Buddha.’ It would have been more wise to have taught his fellow-creatures how to raise more grain, weave more cloth, and take better care of their health, than it was to descend into beggary with them.” Of course on the other hand, she wrote that “Buddhism can show a cleaner record than Christianity. It has had no such institution as the Inquisition, and has never put men to death for heretical opinions.””

Lydia-Maria

Uppdatering 20141020: Daniel Bier har en ny, kompletterande text om Child.

Tre böcker om religion

I anslutning till min föregående bloggpost om ateism, vill jag rekommendera tre böcker med anknytning till religionskritik.

Jag nämnde Richard Dawkins och Christopher Hitchens, men den bästa boken i ämnet är Atheism: The Case Against God av George H Smith (boken finns numera även online, men där utan index). Jag har nämnt den tidigare. Det är en systematisk genomgång och Smith är en libertarian som är starkt påverkad av Ayn Rand och objektivismen. Politik är inte en del av innehållet, men den har filosofiska aspekter som är bättre än Dawkins och Hitchens, och en del av gudskritiken är uttryckligen baserad på Nathaniel Brandens idéer. Boken kom först ut 1974, men har tryckts om flera gånger. Den blev snabbt en bestseller.

I min föregående bloggpost hade jag i en av länkarna om katolska kyrkan i sin tur en länk till en recension av Hugo Schmidt, som ur objektivistisk synvinkel kritiserar Dawkins bristfälliga filosofiska alternativ till religionen, även om Schmidt också är positiv till Dawkins.

Jag gillar Hitchens bättre än Dawkins, för sin kvickhet, briljans och vasshet. Dawkins, Hitchens och Smith har också olika bakgrund; Dawkins naturvetare, Hitchens undersökande journalist, och Smith idéhistoriker. Det betyder inte att de två förstnämnda inte ägnat sig åt idéhistoria, det är ju ett faktum i deras religionskritik. Smith är djupare förankrad i ämnet, vilket också framkommer i hans senare böcker och artiklar.

I en annan av länkarna jag hade, den om lycka, finns med anledning av diskussionen om Johan Norbergs bok Den eviga matchen om lyckan — Ett idéhistoriskt referat, en annan bokrekommendation: Charles Freemans The Closing of The Western Mind: The Rise of Faith and The Fall of Reason, publicerad 2003, som beskriver hur kristendomens framväxt underminerade den antika världens större respekt för förnuft och vetenskap. Efter en lång tid kom Aristoteles att intellektuellt återinföras till Europa av bl.a. Thomas av Aquino, vilket beredde vägen för renässansen. Men att som Thomas låta förnuftet vara en källa till kunskap vid sidan av tron innebar en ständig motsägelse.

Förra året kom Stephen Greenblatts bok The Swerve: How the World Became Modern ut. Den fick 2012 Pulitzerpriset för bästa fackbok. Recension här.

Den beskriver hur bokjägaren Poggio Bracciolini i början av 1400-talet hittar den romerske poeten Lucretius epikureiska verk De Rerum Natura (Om tingens natur). Den hade, liksom så många andra antika verk, hamnat i glömska. En del antika verk fanns kvar på kloster, och man får tankarna till Umberto Ecos Rosens namn när Bracciolini letar sig fram efter det bortglömda och av kyrkan ogillade. Återupptäckten av Epikuros idéer kom vid sidan av Aristoteles att få stor betydelse för renässansen och den följande utvecklingen.

Det Ayn Rand skrev om religion var inte omfattande. Hennes filosofi är dock en bra ingång till analys av många aspekter av livet, kulturen och samhället.

Ateism och tonläge

I dagarna har biologen och religionskritikern Richard Dawkins gästat Sverige. Det föranledde en del som ogillar honom att, som ofta gjorts av många religiösa i kritiken mot ateister, likna arrangemanget han föreläste på vid ett väckelsemöte, som exempelvis Benjamin Katzeff Silberstein på Svenska Dagbladets ledarsida och Ulf Jonsson  den katolska tidskriften Signum. Jonsson liknar dessutom Dawkins vid en predikant.

Nu vet jag inte om Silberstein är religiös, men eftersom han vill försvara religiösa mot Dawkins, finner jag hans, Jonssons och andras liknelser intressanta. Jag antog att det för religiösa var positivt med väckelse, mission och predikande. Det är vad de själva sysslar med. Men här används det uppenbarligen som nedsättande beskrivning, och nedsättande är det för ateister som inte befattar sig med dylikt. Så när ateister av religiösa anses använda sig av metoder som de religiösa själva ser som en naturlig del av sin verksamhet, är det plötsligt en illegitim yttring värd att förlöjliga. Ja, dessa ateister går ju inte Guds ärenden! Och ack vad svårt det kan vara att förstå sig på entusiasm och hänfördhet hos ateister.

Silberstein tycker att Dawkins och hans anhängare saknar ödmjukhet, och exemplifierar med att Dawkins inte förstår hur intelligenta människor kan vara religiösa. Men detta är inget konstigt. Det är ju ungefär som att man kan säga att man inte förstår hur intelligenta människor kan vara kommunister eller nazister. Det betyder inte att man därmed anser att en religiös eller kommunist per automatik då blir ointelligent. Det innebär att man inte förstår hur en i ens egna ögon fullständigt befängd ideologi eller åskådning kan omfattas av intelligenta personer, i synnerhet som man lägger fram logiska argument mot och möts av indignation för att man ifrågasätter. (Jag jämför här inte religion med livet i en kommunistdiktatur, även om religion medfört stora olyckor för mänskligheten, utan hur man förhåller sig till fullständigt absurda företeelser.)

Jag tycker dock i likhet med Christopher Hichens att ateister inte ska samlas under betckningar som ”brights”, som Dawkins och Daniel Dennett föreslår. Jag har inte automatiskt mer gemensamt med ateister inom andra områden än vad jag kan ha med kristna. Politiskt finns det religiösa som jag har mer gemensamt med än vissa sekulära. Att vara ateist är verkligen inte en garanti för att man har sunda värderingar och förhållningssätt inom en mängd områden.

Sedan förstår jag heller inte att man måste vara så ödmjuk i alla sammanhang. Jag har kristna vänner och man förolämpar inte en person bara för att denne är religiös. Vill heller inte en viss person diskutera sin religion eller politiska ståndpunkt respekterar jag det och man kan ägna sig åt annat. Livet består av många saker. Men samtidigt kan man heller inte, om ämnet tas upp, tassa på tå för att det är känsligt för vissa. Har man en livsåskådning eller ideologi får man tåla kritisk och saklig granskning, och vid behov hård sådan, precis som jag får göra, och precis som det brukar ske i politiska diskussioner.

Och om man tycker att religionskritikerna är nedlåtande kan det kanske, med tanke på vad Silberstein själv önskar som spelregel, vara av intresse att sätta sig in i dessas kritik och bemöta den. Men när man inte har några argument börjar man istället gnälla över andras tonläge och förlöjliga dem.

Vad som också är groteskt i sammanhanget är att ”Gud” själv är en synnerligen osympatisk figur som saknar ödmjukhet. När han talar kan vi snacka om tonläge. Det blir därför extra patetiskt när religiösa gnällmånsar som inte kan prestera ett rimligt argument till varför ”Gud” finns, bölar om ödmjukhet samtidigt som de lutar sig mot denne ”Gud”. Dessutom har det varit vanligt att präster använt sig av ett högt och mästrande tonläge. I det moderna sekulära samhället har en viss, ja, ödmjukhet blivit mer påtaglig, men hade kristendomen härskat utan upplysningens reformerande inverkan hade det arroganta tonläget fortsatt varit omfattande.

De religiösa ställer pretentiösa krav på människan utifrån en obehaglig fantasifigur, genom gudsfruktan, med en godtycklig regeletik som inte tagits fram ur en intellektuell förklaring till varför vissa handlingar är goda och i överensstämmelse med människans natur. Man försöker stundtals tolka detta i intellektuella termer, och en del tar även in utomstående tänkare till hjälp, som thomisterna med Aristoteles. Men bygget och dess grund är så undermåligt att man i slutändan måste välja förnuftet före tron. Båda kan inte samsas med mindre än att tron blir en parasit på förnuftet. Du kan inte ena stunden ansluta dig till naturlagar för att i nästa stund tro att dessa kan upphävas. En godtycklig kunskapssyn ökar inte förståelsen av världen.

En del religiösa irriteras över religionskritiker som enbart tar fram de sämsta representanterna och uttrycken för religion, för Bibeln, om vi nu ska hålla oss till kristendomen, innehåller tillräckligt många motstridigheter för att ge utrymme åt väldigt olika tolkningar. Men för det första förstår jag inte varför yttringar och representanter som även många kristna finner motbjudande inte ska skärskådas eller för den skull hånas, när de hämtar eller har hämtat sin näring ur Bibeln. För det andra är kritik mot centrala föreställningar och teman i kristendomen framträdande i exempelvis Dawkins och Hitchens arbeten.

Själv har jag på min blogg befattat mig just med representativa företrädare för och idéer i kristendomen. Jag har raljerat över det tramsigaste också, men det tycker jag är berättigat. Jag har behandlat synen på kärlek, lycka och lidande, hur den katolska kyrkan kontinuerligt beter sig på ett vedervärdigt sätt (och det gäller ledningen, inte bara enskilda präster och nunnor), hur C S Lewis (som har varit inflytelserik och också fått en välförkänt avhyvling i Hitchens bok God is not great) förminskar människan, hur friheten undergrävs av religion, etc.

I dagens Sydsvenskan finns en intervju med Dawkins. Han avslutar bra:

”– En del religiösa personer ser inte nykter argumentation som nykter argumentation när det handlar om deras tro, utan som något hotfullt. Men om man är besjälad av upplysningens idé har man, och jag vill säga detta utan att låta alltför anspråksfull, en plikt att inte bara förstå utan också förmedla den kunskap man har skaffat sig till andra.

En man som på detta sätt sticker kniven i andliga bubblor får ibland frågor om tröst. Om han borde erbjuda ett alternativ.

– Religion sägs ju erbjuda tröst, men det är en utsaga jag är skeptisk till. I många fall är de döende troende ju livrädda för helvetet. Rädslan hos många handlar i stället om processen att dö. Sedan i nästa steg tror jag att vi känner rädsla för evigheten, för tiden i sig själv. Men vem vill leva för evigt? Jag skulle inte ha något emot ett par hundra år, men sedan? Jag skulle hellre be om en rejäl narkos. Och det är ju precis vad som väntar.”

Vi behöver ingen gud för att uppleva världens skönhet och göra bra saker. Livet kan vara ett äventyr och det finns mycket att upptäcka.

”Do not say that you’re afraid to trust your mind because you know so little. Are you safer in surrendering to mystics and discarding the little that you know?  Live and act within the limit of your knowledge and keep expanding it to the limit of your life.  Redeem your mind from the hockshops of authority. Accept the fact that you are not omniscient, but playing a zombie will not give you omniscience—that your mind is fallible, but becoming mindless will not make you infallible—that an error made on your own is safer than ten truths accepted on faith, because the first leaves you the means to correct it, but the second destroys your capacity to distinguish truth from error.” — John Galt i Rands Atlas Shrugged

Läs även den inspirerande amerikanske religionskritikern Robert Ingersoll, som verkade i slutet av 1800-talet.

Uppdatering: Läs även bloggposten Tre böcker om religion.

Förbjud omskärelse på barn

Det pågår en intensiv debatt om omskärelse av barn, ja pojkar närmare bestämt, på bl.a. Newsmill (exempelvis ett bra inlägg här av Per Dannefjord & Eduardo Grutzky). Omskärelse av flickor fördöms tämligen enhälligt i de flesta länder.

Då vissa religioner genomför omskärelse på pojkar, anser många, även ateister, att man i religionsfrihetens namn måste tillåta detta. Det anses att föräldrar har rätt att uppfostra sina barn utifrån sina egna värderingar. Likaså att föräldrar har rätt att låta barnen delta i aktiviteter, som exempelvis sport, där risker för skador kan uppstå.

Det är riktigt att föräldrar har rätt att uppfostra sina barn utifrån sina värderingar. Skillnaden mot omskärelse är att de värderingarna kan du som vuxen vända dig mot. En omskärelse är oåterkallelig och definitiv. Man är ”märkt” i sin kroppsliga och sexuella identitet vare sig man vill det eller ej. Att många omskurna vuxna inte ser några problem med det är ingen tröst för de som gör det. Man kan som vuxen, myndig person ta beslutet om man vill omskära sig.

Precis som föräldrar inte får utsätta sina barn för stora risker i samband med exempelvis fritidsaktiviteter, eller utsätta dem för systematisk kränkning och mobbning, eller tatuera dem eller skära av vilka kroppsdelar det vara månde, ska varken de eller någon annan få genomföra omskärelse som inte är medicinskt motiverad.

Sydsvenskans ledarsida skriver i sitt försvar av omskärelse i religionsfrihetens namn att ”Ur ett liberalt perspektiv är saken enkel.” Nej, ur ett liberalt perspektiv är det barnens rätt till sin kroppsliga integritet som går före föräldrarnas påstådda rätt att omforma den definitivt.

Tramset om xenofobi som ventilerats på fler ställen kan vi lämna därhän. Inga sedvänjor, hur etablerade de än är, får tillåtas innebära definitiva förändringar av ett barns kropp, lika lite som att man har rätt att prygla sina barn. Om förbud mot omskärelse försvårar religionsutövning: good riddance! Det är i alla fall ingen inskränkning i religionsfriheten, lika lite som förbud mot människooffer är det.

Den Moderata kommunpolitikern i Malmö, Elisabeth Elgh, har på Sydsvenskans debattsida argumenterat för ett förbud mot omskärelse här (bl.a. med anledning av en tysk domstols förbud) och med replik här. De tre, förutom Sydsvenskans ledare, som hon svarar, kommer alla in  frågor som antingen är irrelevanta eller underordnade den grundläggande principen att ingen har rätt att göra permanenta fysiska ingrepp på barn som inte är medicinskt motiverade.

John-Gunnar Forsberg skriver att omskärelse ”har utförts under årtusenden utan protester från de omskurna”. Tja, omskärelse på flickor, eller misshandel av hustrur har utförts under årtusenden utan protester från de omskurna och slagna.

Brith Aspenlind skriver: ”Och om omskärelse av judiska pojkar som sker på åttonde dagen är misshandel –  när en liten del av töjbar hud snabbt skärs bort – vad är då en abort?” Jaha, då kan man ju också säga att om prygel i uppfostringssyfte är misshandel, vad är då en abort? Om nu Aspenlind ogillar aborter är det inget argument för att lindrigare misshandel ska tillåtas. F.ö., abort på åtminstone ett tidigt stadium är en rätt som kvinnan har. När abort ska få genomföras är en avvägningsfråga, men principiellt finns rätten till abort.

Sara Johnsdotter svarar också anhängarna till omskärelse om de sexualfientliga motiven som funnits framförallt i Nordamerika, och som varit en kvarleva sedan 1800-talet, och inte enbart var något som förekom bland judar och muslimer. Motivet var att kuva sexualiteten, precis som det varit fallet där omskärelse på flickor förekommer. Lyckligtvis har omskärelse av pojkar minskat betydligt i Nordamerika, och upphörde rutinmässigt i Australien på 70-talet, även om det fortfarande förekommer hos en mindre del av befolkningen. Stolleriet trängs tillbaka.