Månadsarkiv: juli 2010

Mer om Atlasfilmen

Skrev igår om att projektet med filmatiseringen av Rands Atlas Shrugged börjat på nytt. Här är mer information från Atlas Societys hemsida med bl.a. intervju med producenten John Aglialoro.

Atlasfilmatisering den här gången?

För vilken gång i ordningen vet jag inte, men nu har projektet att filmatisera Ayn Rands Och världen skälvde tagit fart igen, nu med Paul Johansson som regissör (och som John Galt) och Taylor Schilling som Dagny Taggart. Det ska bli en trilogi. Bara det nu blir bra gjort. Producenten John Aglialoros filmrättigheter gick ut den 14 juni 2010 ifall ingen filmatisering påbörjats. Det verkar lite desperat. Återstår att se vad det blir av det hela.

The Atlaspheres artikelsamling om de olika filmprojekten.

Alliansens etatism

Nu startar Almedalsveckan och först ut är (M). Reinfeldt vill inte sänka skatten under 2011. Det förvånar inte att de nya (M) inte har mer ambitioner att minska staten. Dock är jag naturligtvis glad över att skatterna faktiskt har sänkts under den gångna mandatperioden, och att regeringen i finanskrisens spår undvikt stora ”stimulanspaket”.

Men dessa åtgärder i frihetlig riktning, liksom en del annat, ändrar inte det faktum att Alliansen har varit med om att rösta igenom bl.a. Lissabonfördraget, FRA-lagen och Ipred, och snart väntar datalagringsdirektivet. Några reformer i liberal riktning ställs mot drakoniska reformer i rakt motsatt riktning och som innebär en historisk expansion av statens makt. Jag har skrivit om detta flera gånger. Hax gav i mars en bra sammanfattning av de kränkningar av individens rättigheter som bl.a. Alliansen genomdrivit, och som har fått otäcka konsekvenser för den personliga integriteten och rättstryggheten. Lissabonfördraget togs inte med, men Hax har själv skrivit mycket om det på sin blogg, liksom andra hot från EU mot individens frihet. På DN Debatt idag har Reinfeldt fräckheten att hävda att hans parti ”tror på människan, frihet, ansvarstagande, marknadsekonomi och rättsstat”.

För vi kan jämföra skattesatser och offentliga utgifter mellan blocken hit och dit – och de rödgröna är verkligen ett sunkigt alternativ – men en borgerlig regering har under en mandatperiod framdrivit en etatism som saknar motstycke i modern svensk historia. Vid sidan av Lex Orwell och andra integritetskränkande lagar på det inrikespolitiska planet, har EU och Lissabonfördraget befäst utvecklingen mot en europeisk superstat utan rimliga begränsningar av statens makt. Om nu ca 70% av vår lagstiftning bestäms från EU, är det väldigt intressant, och obehagligt, att titta på hur EU:s etatism svämmar över alla bräddar. Då framgår det hur begränsat manöverutrymmet för svensk inrikespolitik är i förhållande till EU. Men detta är en ickefråga i valet, liksom Lex Orwell.

I det senaste numret av Neo (nr 3) skriver Hax (ej online) om  hur flera inom EU, bl.a. tyska FDP-politiker, som stött Lissabonfördraget yrvaket börjar bli oroliga över vilka obehagliga konsekvenser detta fördrag får för friheten. ”Det är så dags att komma på det nu”, skriver Hax.

Open Europe är en brittisk marknadsliberal tankesmedja som vid sidan om The Bruges Group har bedrivit omfattande kritik mot EU och inte minst Lissabonfördraget, som ju till 96% är detsamma som det tidigare författningsförslaget som röstades ner i tre folkomröstningar. Jag har länkat till båda tidigare. Här följer Open Europes genomgång av Lissabonfördraget, en redogörelse för den växande europeiska övervakningsstaten, en redovisning av EU:s 170 000 byråkrater, samt (från november 2009) en uppräkning av 50 nya exempel på slöseri, och just det, att EU:s revisorer 15 år i rad vägrat godkänna EU:s räkenskaper, vilket jag också berört tidigare.

William Niskanen på libertarianska Cato Institute jämförde USA:s författning med det tidigare förslaget till EU-författning. 

Om det nu fortfarande finns borgerliga som tror att vi kan få ”ett smalare men vassare EU” kan de nu glömma det när Lissabonfördraget är i hamn. Som redan tidigare varit fallet, kommer EU nu att obönhörligt fortsätta bli bredare och trubbigare, klåfingriga politiker kommer att hitta ständigt nya områden att kladda med sina fingrar på, fler byråkrater och lobbyister kommer att kämpa för sina särintressen i den eviga huggsexan om makt och skattepengar, och rättssäkerhet och personlig integritet hotas.

Hur har det blivit så? Hur kunde borgerliga partier som åtminstone på vissa punkter lyckades bedriva en viktig systemkritik mot sosse-Sverige hamna i denna soppa? Visst har det funnits kritik mot EU:s jordbrukspolitik och annat slöseri, men hur fanken kan man då rösta igenom något utifrån liberal synvinkel så vanvettigt som Lissabonfördraget, och därtill på ett grundlagsvidrigt sätt? Kritiken mot EU och inte minst övervakningstendenserna har varit extremt liten.

När Gösta Bohman var partiledare för (M) skärptes den liberala ideologiska profileringen. Men de närmaste efterträdarna på partiledarposten har lagt grunden till dagens Nya (M), vilka i och för sig inte är något nytt fenomen i partiets historia, vilket jag skrivit om här tidigare. Föreningen av konservatism och liberalism har varit olycklig. Konservatismen innebär alltsom oftast ett principlöst flummeri, och har därmed också bidragit till situationen. 

Ulf Adelsohn var en fjant som aldrig varit den nyliberal han anklagades för. Andra i partiet har bedrivit liberala frågor, och Adelsohn red på det som Bohman lyckades bygga upp, men även efter att Adelsohn avgick har det visat sig att han helt saknar ideologisk kompass. Idédebatten har lyst med sin frånvaro hos honom.

Carl Bildt har inte heller haft någon liberal kompass, men han har varit desto lurigare, en slug maktpolitiker, som visserligen har intagit liberala positioner på vissa punkter. Hans mål var att få in Sverige i EU, något som Bohman egentligen var mot, men motvilligt stödde (detta var strax före hans död). Stora ord om fred och samarbete, men en liberal EU-kritik har saknats, liksom även den liberala idédebatten generellt.

Ett desperat fastklamrande vid den fasta växelkursen som statsminister (innan man tvingades överge den) visar också på den ideologiska spretigheten hos Bildt. Att man inte kan lita på honom bekräftas ytterligare av hans ekonomiska intressen i ryska Gazprom, ”Kremls ekonomiska arm” varmed man bl.a. stryper den fria debatten i Ryssland. Historikern och Rysslandsexperten Kristian Gerner var också starkt kritisk mot Bildt. I Neo nr 3-2009 fanns en artikel av Olle Rossander som handlar om Gazprom och dess dotterbolag Nord Stream. Det är obehaglig läsning.

Bo Lundgren var en hyfsat liberal parentes bland (M)-ledare. Men han var ingen bra kommunikatör. Därmed var vägen öppen för Fredrik Reinfeldt och förvandlingen till de principlösa ”Nya Moderaterna”, en förvandling som alltså fått hjälp av tidigare partiledare och medarbetare.

De övriga borgerliga partierna har också missbrukat förutsättningarna för en stringent liberal kurs. (C) hade ett tag de bästa förutsättningarna att driva på i liberal riktning efter att Maud Olofsson tillträdde som partiledare och CUF redan hade påbörjat sin liberala färd. Men så sjabblade partiet bort sig i FRA-frågan. Visserligen har Centeruppropet, som bl.a. kritiserar FRA-lagen, varit större i sitt parti än vad motsvarande kritiker har varit i de andra Allianspartierna, men (C) saknar numera trovärdighet i integritetsfrågor, liksom i EU-politiken.

Om det nu finns liberala och liberalt inriktade medlemmar i Allianspartierna som är kritiska mot Lex Orwell och/eller Lissabonfördraget, var är deras storlek och inflytande? Vad kan de göra? Om vi nu ska invänta valet under förevändningen att de rödgröna inte får vinna, när kommer det stora upproret inom partierna? Nästa år? Om två år? Före valet 2014? Nej, jag tror inte det kommer alls. De är inte tillräckligt många. De kommer aldrig bli det inom de nuvarande Allianspartierna och den kultur dessa skapat inom sig. Så var det med den medlemsrevolten.