Månadsarkiv: december 2018

Miljöproblem och liberalism

I somras skrev Mattias Svensson en utmärkt artikeltrilogi i Smedjan om miljön sett ur ett liberalt och marknadsekonomiskt perspektiv. Jag läste artiklarna då, men glömde bort att dela dem, men blev påmind om dem igen nu.

Del 1: Korruption, diktatur och fattigdom är dåliga för miljön

Del 2: Mammutar, marknader och miljö

Del 3: Klimatet är ingen kris

Jag rekommenderar även Mattias bok Miljöpolitik för moderater, som kom ut 2015.

Malmöliberalernas svek

I förra veckan beslöt Liberalerna i Malmö att sätta sig i styre tillsammans med Socialdemokraterna. Oerhört trist, inte minst då Malmö är min hemstad. Liberalerna hade inför valet deklarerat att de skulle samarbeta med de övriga Allianspartierna i Malmö. Det fanns dock opposition inom partiet mot beslutet, och samma dag som Liberalerna skulle fatta beslut, bönade och bad ett antal framträdande Liberaler, bland dem riksdagsmannen Allan Widman, om att man skulle rösta nej i en debattartikel i Kvällsposten:

”Utöver det sakpolitiska avståndet finns det andra anledningar till att vi finner det svårt att sätta oss i ett samstyre med Socialdemokraterna. Det mest trängande är det problematiska förhållande S i Malmö har till antidemokratiska krafter. Frågan är akut och situationen har de senaste åren förvärrats, inte minst för Malmös judiska befolkning som under lång tid varit utsatt för trakasserier och hot om våld. Det är en förfärlig utveckling som står i djup kontrast mot den öppna, toleranta stad vi vill att Malmö ska vara.”

Kvällsposten har också haft en artikelserie om hur islamister infiltrerat SSU i Malmö och uttryckt homofoba och antisemitiska åsikter och bekämpat försök att belysa hedersförtryck. Socialdemokraternas toppnamn och kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh har inte lyssnat på de SSU-medlemmar som larmat om problemen.

När det f.ö. gäller rikspolitiken förstår jag inte att Centerpartiet och Liberalerna inte röstade för Ulf Kristersson som statsminister, eller lade ner sina röster, att man på förhand utgick från ett worst-case scenario. De kunde ju, om de blev missnöjda, tillsammans med de rödgröna enkelt fälla regeringen. Och en M-KD-regering skulle ju kunna avgå själva om de tyckte att SD ställde orimliga och illegitima krav. Det blir också konstigt när bara M och KD anklagas för att gå SD till mötes, när S (och MP, fast de nu vill verka för motsatsen – igen) i regeringsställning genomfört en mer restriktiv flyktingpolitik och S dessutom vill begränsa arbetskraftsinvandringen, vilket inte M och KD vill.