Monthly Archives: oktober 2010

Tuffa katalaner

Katalanerna har varit kända för sin självständighet. Under medeltiden fick Katalonien ett av Europas första parlament, och i unionen med Aragonien behöll man ett decentraliserat självstyre. I huvudstaden Barcelona, som också var ett betydande handelscentrum, hade man en styrande ledning på sju personer samt en rådsförsamling på ca 100 medlemmar med alla sorters bakgrund, innefattande såväl rika bankirer och köpmän som enkla hantverkare. Gentemot kungen hade katalanerna följande trohetsed (bryr mig inte om att översätta det från engelska där jag fann det):

”We, who are as good as you, swear to you, who are no better than us, to accept you as our king and sovereign lord, provided you observe all our liberties and laws — but if not, not.”

Tufft!

File:Cortes Catalanas.jpg

Katalanska parlamentet

Teparty med många tesorter

Inför mellanårsvalen i USA den 2 november har onyanserade attacker haglat över Tea Partyrörelsen från kommentatorer i både USA och Sverige. Jag har tidigare bloggat här och här om hur Per T Ohlsson på Sydsvenskans ledarsida vid upprepade tillfällen kopplar kritik mot Obama uteslutande till paranoia och rasism och andra tokigheter, och att han aldrig tar upp saklig kritik mot Obama. Idag gör han samma sak:

”Det groteska ursinnet kanaliseras framför allt via den högerpopulistiska Tea Party-rörelsen, som har väckt liv i de sämsta och mörkaste sidorna av USA:s politiska kultur: paranoia, rasism, okunnighet, hyckleri.”

Obamakritiken är förstås inte begränsad till Tea Partyrörelsen, och den bästa kritiken finns utanför denna, samtidigt som kritik mot Obama spänner över ett vitt politiskt spektrum. Tea Partyrörelsen är heterogen och som den gräsrotsrörelse den är innehåller den flera tokstollar, men även sunda och sakliga frihetsvänner som med rätta oroar sig över en expanderande stat och en ekonomisk kris som kan förvärras. Det finns olika tesorter; en del smakar illa, andra gott. Religiös konservatism finns bland många tepartyaktivister, samtidigt som den på flera håll är frånvarande. 

Med den brist på intellektuella resonemang som präglar kulturen generellt är det tyvärr inte oväntat med de populistiska inslagen i Tea Partyrörelsen (precis som populism i andra politiska läger). Det är tråkigt att en revolt mot växande statsmakt inte kan rymma mer (klassiskt) liberalt principiella och intellektuella ståndpunkter. Förhoppningsvis kan sådana efterhand bli mer framträdande. Det betyder inte att mer intellektuella frihetsvänner måste engagera sig i Tea Partyrörelsen.

Det är löjligt när Ohlsson blir konspiratorisk genom att skriva om ”avslöjanden” om hur ”mäktiga republikanska intressen” finansierar Tea Partyrörelsen. Det är knappast ett avslöjande att opinionsbildning av så stora mått kräver pengar, lika lite som att det är ett avslöjande att Demokraterna tar emot pengar från många storföretag. Däremot kan det naturligtvis vara av intresse vilka finansiärerna är och huruvida dessa påverkar opinionsbildningens inriktning. Men är Ohlsson så okunnig om de libertarianska grunderna för USA:s bildande, och hur kan han glömma det stora folkliga stödet för Republikanska politiker som Barry Goldwater och Ronald Reagan, som slog an på de libertarianska stämningarna hos många amerikaner, vid sidan av andra idéer?

Lika okunnig är Ohlsson om det ickerasistiska, klassiskt liberala skälet till varför privata företag som hotell och restauranger ska ha rätt att vägra ta emot svarta gäster. Det var bl.a. det skälet som Goldwater angav när han röstade mot 1964 års Civil Rights Act, samtidigt som han stödde likhet inför lagen och ville förbjuda rasdiskriminering i offentlig verksamhet. Han var även medlem i NAACP (National Association for the Advancement of Colored People). Och det finns förstås svarta nyliberaler, bland dem Thomas Sowell och Walter Williams, som har samma inställning som Goldwater och den i Ohlssons artikel nämnda Rand Paul.

I ett fritt samhälle ska inte människor tvingas att ha med varandra att göra. Associationsfrihet ska råda, oavsett hur fel vi kan tycka att vissa företag eller organisationer väljer att utestänga andra. Rasdiskriminering är moraliskt fel och kan motverkas genom kampanjer och bojkotter. Däremot bryr jag mig inte om ifall kommunistiska kaféer vägrar att servera liberaler som jag.

I nr 3/2010 av tidskriften Neo hade Anders Edwardsson en nyanserad artikel om Tea Partyrörelsen (ej online). Blogginlägg från den brittiske Konservative Europaparlamentarikern Daniel Hannan om rörelsen. Tim Sandefur rapporterar från ett teparty i Sacramento. I libertarianska The Freeman hade nyligen Sheldon Richman en artikel om rörelsen och det politiska etablissemangets rädsla för den: The Anti-anti-authoritarians: What are they afraid of?

”I’m not a member of the Tea Party. For one thing, no coherent philosophy has emerged from its activities, which explains its grab-bag of positions, some good, some not so good. As a result, it’s not entirely clear what this collection of individuals fundamentally is for and against. Nevertheless, it is built around a concern that government and its “private sector” cronies wield an intolerable amount of power over our lives. They don’t like bank bailouts and health care bureaucracies, for example — so we can hope that it might evolve a consistent program in favor of voluntary association and against government intervention in our peaceful affairs.

It’s easy to point out flaws in the Tea Party. What is getting old quickly is the political elite’s criticism, which exhibits an intolerance and bad faith that it often attributes to the tea partiers. You don’t have to read too much of this criticism to see that the powers that be and their fawning admirers in the media and intelligentsia dislike one thing in particular: the movement’s apparent anti-authoritarianism. To be sure, at best it’s an imperfect anti-authoritarianism.”[…]

”Tea partiers are also frequently described as angry. As a common-sense description, there’s nothing objectionable about that. Who wouldn’t be angry after being pushed around by big institutions over which one has no real control? But notice that advocates of the all-State never describe their allies as angry when they vote out their rivals for power.”[…]

”[The Tea Party] resents the elites who presume to run their lives. How dare these know-nothings resist our good intentions and earnest efforts?

As I’ve said, the folks who identify with the Tea Party are far from consistent about this. Some of the contradictions are stunning. Still, it’s revealing that their critics are so concerned that through the Tea Party, anti-authoritarianism, anti-elitism, and anti-corporatism appear to be on the rise.

The elitist critics can’t imagine a good reason for people distrusting big institutions that have wronged them. But whose problem is that? Is it really so hard to fathom why people would be angry at government and other institutions, such as banks and corporations, that derive what power they have from government? Only someone who finds power attractive would have a hard time understanding that.

Those who wish to run their own lives in mutual association with others have no trouble understanding it at all.”

I senaste numret av Skattebetalarnas tidning Sunt förnuft (nr 6/2010) har Hans Bergström en krönika (ej online) om skattevalet i USA. Bergström är docent i statsvetenskap i Florida och var tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter. Jag har tidigare uppmärksammat hans beskrivning av Obama (och Hillary Clinton) som i flera frågor stående till vänster om de svenska Socialdemokraterna. Och Bergström är ändå ingen libertarian som jag. I denna senaste krönika skriver han:

”President Obama och hans demokrater i kongressen vill nu upphäva de skattesänkningar för arbete och investeringar som genomdrevs av George W Bush.”[…]

”Om Bushs skattereformer upphävs medför det bland annat att arvskatten i USA återgår till 55 procent! Högsta marginalskatt skulle stiga till ca 40 procent, vartill kommer inkomstskatten i delstater (uppåt 10 procent i till exempel New York). Skatten på utdelningar höjs från 15 procent idag till inkomstskattesatsen, alltså 40 procent federalt för höginkomsttagare. Reavinstskatten på långsiktiga innehav, liksom vid försäljning av familjeföretag, höjs från 15 till 28 procent (nära en fördubbling).”[…]

”Obamas skatteprogram är ett dråpslag för familjeföretag och entreprenörer. Till detta kommer också att administrationen jagar verksamheter ”utomlands” med absurda nya skatteregler.”[…]

”Demokraterna är fångade i en klassretorik som ligger mycket nära Lars Ohlys. De förstår inte företagande och entreprenörskap. Presidenten har samtidigt en väldig övertro på statliga utgiftsprogram. Budgetunderskott och statsskuld i USA är raskt på väg mot Greklands nivåer (hur länge väljer Kina att köpa amerikanska statsobligationer?).”[…]

”USA är långt från något skatteparadis för företagande. Sverige — med avskaffad arvskatt, gåvoskatt och förmögenhetsskatt samt 20 procents reavinstskatt inom lättnadsutrymmet för 3:12-reglerna — är på väg att få en bättre skattemiljö för tillväxt.”[…]

”En rejäl förlust för demokraterna i kongressvalet skulle ge ett lika tydligt besked från det amerikanska folket som en gång skatterevolten i Kalifornien. Den skulle tvinga president Obama till en omvändelse som skulle ge eko över världen och världsekonomin.”

Per T Ohlsson tycker kanske att Bergström tillhör den paranoida tokhögern?

Äntligen!

Johan Norberg har redan tidigare idag utropat detta om årets nobelpristagare i litteratur, Mario Vargas Llosa, och jag kan inte annat än hålla med. Vargas Llosa är en författare som både kan skriva bra OCH är liberal. Han har också ett aktivt engagemang för liberalismen, vilket började till mångas förvåning 1990 då han kandiderade i presidenvalet i Peru men förlorade mot Alberto Fujimori. Vargas Llosa var i sin ungdom socialist.

Johan länkade även till en intervju han hade med honom för tidskriften Neo om liberalismens framtid i Latinamerika. Han återger även detta citat:

”…to defend capitalism as more efficient and fairer than socialism and as the only system capable of safeguarding people´s freedoms, to see in private enterprise the driving force of development and call for a ´culture of success´ instead of on resentment and the state handouts advocated by Marxists and conservatives alike” (From A Fish in the Water)

Libertarianska Cato Institute, vars chef Edward Crane gav denna hälsning till pristagaren, lät översätta en artikel av Vargas Llosa, Why Does Latin America Fail?.

En bra roman är Bockfesten (The Feast of the Goat), som utspelar sig i Dominikanska republiken tiden före och efter mordet på diktatorn Rafael Trujillo. En politisk thriller som bl.a. visar den brutale och bisarre diktatorns korrumperande inverkan på omgivningen. Trujillo styrde i 31 år.

Jag vill i sammanhanget också passa på att göra reklam för nobelpristagarens son, Alvaro Vargas Llosa, som är senior fellow på libertarianska Independent Institute i USA. Han har bl.a. skrivit boken Guide to the Perfect Latin American Idiot (tillsammans med Carlos Alberto Montaner och Plinio Apuleyo Mendoza), som gör upp med en mängd myter om Latinamerika som basunerats ut av tokvänstern. En av huvudmålen för deras kritik är Eduardo Galeano, författare till Latinamerikas öppna ådror, som utkom 1971.

Förbud mot billig mjölk under depressionen

Timothy Sandefur arbetar för The Pacific Legal Foundation, som i likhet med Institute for Justice och svenska Centrum för rättvisa ger juridisk hjälp till försvar för personlig och ekonomisk frihet. Han har dessutom en välskriven och mångsidig blogg. Nyligen kom han ut med en bok som verkar spännande, The Right to Earn a Living: Economic Freedom and the Law, där han belyser den ekonomiska frihetens konstitutionella ställning i historien och idag. Han tar upp den s.k. progressivismens betydelse för expansionen av den amerikanska statsmakten på bekostnad av den indviduella friheten. Jag har själv skrivit om ”progressivismen” och dess rötter i kristen fundamentalism här.

ReasonTV berättar Sandefur mer.

Att det i USA finns byråkratiska licenslagar för startandet av diverse företag visste jag sedan tidigare, men Sandefur ger ett hisnande exempel med en flyttfirma han representerar. För att få starta firman måste först alla etablerade flyttfirmor i delstaten tillfrågas; om sedan någon eller några av dessa har invändningar mot att en ny firma startas (vilket bara är att vänta), måste sedan den glade (?) entreprenören gå till den statliga byråkratin och förklara varför just hans/hennes firma behövs.

Sandefur ger också ett annat exempel på bisarra lagar. Under 30-talsdepressionen införde delstaten New York ett förbud mot för låga priser på mjölk. Bättre att de fattiga blir utan mjölk än att elaka monopolkapitalister etablerar sig genom underpriser!

När ska man upphöra att förvånas?

Anthemfilm

Ayn Rands kortroman Anthem (Hymn) publicerades första gången i England 1938, och i nyutgåva i USA 1946 med förord av Rand. Den skildrar en framtida totalitär stat. Vetenskap och teknologi har utplånats, då kollektivismen har bekämpat individens eget tänkande och jaguppfattning och omintetgjort förutsättningarna för den enskildes tänkande att bära frukt. I förordet skrev Rand:

”The greatest guilt today is that of people who accept collectivism by moral default; the people who seek protection from the necessity of taking a stand, by refusing to admit to themselves the nature of that which they are accepting; the people who support plans specifically designed to achieve serfdom, but hide behind the empty assertion that they are lovers of freedom, with no concrete meaning attached to the word; the people who believe that the content of ideas need not be examined, that principles need not be defined, and that facts can be eliminated by keeping one’s eyes shut. They expect, when they find themselves in a world of bloody ruins and concentration camps, to escape moral responsibility by wailing: ”But I didn’t mean this!””

En grupp av personer med erfarenhet från film och teater har lanserat ett projekt att filmatisera denna poetiska roman. Som ett led i marknadsföringen av detta projekt för att hitta finansiärer har man gjort två filmklipp för att visa hur man tänkt sig att filmen skulle kunna bli, vilket verkar lovande:

 

”I shall choose friends among men, but neither slaves nor masters. And I shall choose only such as please me, and them I shall love and respect, but neither command nor obey. And we shall join our hands when we wish, or walk alone when we so desire. For in the temple of his spirit, each man is alone. Let each man keep his temple untouched and undefiled. Then let him join hands with others if he wishes, but only beyond his holy threshold.”[…]

”At first, man was enslaved by the gods. But he broke their chains. Then he was enslaved by the kings. But he broke their chains. He was enslaved by his birth, by his kin, by his race. But he broke their chains. He declared to all his brothers that a man has rights which neither god nor king nor other men can take away from him, no matter their number, for his is the right of man, and there is no right on earth above this right.”