Monthly Archives: november 2009

Climategate

För en dryg vecka sedan hackades en server på University of East Anglias Climate Research Unit. Flera filer med e-post, koder och mätserier kopierades som avslöjade mindre tilltalande, ovetenskapliga sidor hos de inblandade, personer vars arbete med CRU:s databas haft en betydelsefull roll i beräkningen av hur den globala temperaturen har utvecklats under 1900-talet, och som FN:s klimatpanel anlitat.

James Delingpole redovisade i The Daily Telegraph en del av innehållet. Mike Hulme, som är professor i klimatvetenskap vid University of East Anglia, och som tidigare varit kritisk mot IPCC:s arbete, säger:

”It is possible that climate science has become too partisan, too centralized. The tribalism that some of the leaked emails display is something more usually associated with social organization within primitive cultures.”(…)

”The I.P.C.C. itself, through its structural tendency to politicize climate change science, has perhaps helped to foster a more authoritarian and exclusive form of knowledge production — just at a time when a globalizing and wired cosmopolitan culture is demanding of science something much more open and inclusive.”

Ingemar Nordin från Stockholmsinitiativet, och professor i vetenskapsteori vid Linköpings universitet, har på Newsmill en artikel som ger en bra sammanfattning och diskussion om konsekvenserna av avslöjandet.

Inspirerande liberal folkpartist

Under helgen har (FP) haft landsmöte i Växjö. Under lång tid har partiet genom sin ”socialliberalism” velat lägga livet tillrätta för medborgarna. Det ”sociala” prefixet har blivit en förevändning för statsinterventionism. Friheten har alltför ofta fått stå tillbaka. Någon fundamental kursändring i detta avseende blev heller inte landsmötet. Viljan att reglera och styra i största allmänhet ligger kvar. Stödet för välfärdsstaten är intakt. Och stödet för FRA-lagen (med vissa enskilda kritiska röster) och Lissabonfördraget, dessa två exempel på historisk expansion av statens makt, har heller inte ifrågasatts under landsmötet.

Några ljuspunkter fanns dock. Man vill t.ex. sänka skatterna och uppluckra LAS. Men fortfarande är partiet klart otillfredsställande ur klassiskt liberal synvinkel. Att bereda vägen för Lex Orwell och en europeisk monsterstat är fundamentalt antiliberalt. Partiet kommer även framöver att vara ett slags ”sosse light”, där de numera även har sällskap av (M).

I ett tidigare blogginlägg om liberaler i (FP):s historia, tog jag upp och citerade Johannes Anton Selander, som 1920-63 var chefredaktör för Eskilstuna-Kuriren, och framträdande antinazist under kriget. Det kan vara bra att påminna om honom igen. 1949 gick Selander i sin tidning till angrepp mot hela begreppet ”socialliberalism”, som (FP)-ledaren Bertil Ohlin hade låtit lansera tidigare. Selander oroade sig för den växande kollektivismen och tyckte att (FP) hade följt (S) ”in i regleringspolitikens djungler”, och att man behövde förstoringsglas för att kunna se någon skillnad på partierna.

”I den mån socialliberalismen varit något annat än ett billigt påhäng i agitatoriskt syfte, har den icke kunnat fria sig från den berättigade farhågan, att den för att nå sina, för övrigt allt annat än klart angivna mål, vore beredd att via regleringar tillfredsställa trygghetsbegäret på frihetens bekostnad.”

”Ju förr man rakar av svensk liberalism dess omotiverade påhäng, desto bättre.”

”…all världens materialism, socialpolitik, samhälleliga räknekonst och regleringar icke kunnat uppväga, än mindre ersätta den personlighetens frihet, som håller på att gå förlorad i ett alltmer totalitärt famntag.”

”Men för tusenden och åter tusenden famlande, tveksamma och besvikna skulle en ren liberalism med återupprättandet av individens frihet och kamp mot den förslavande staten som främsta uppgift bli den fana, som man nu söker och längtar att få samlas under.”

Dessa inspirerande ord kan man liksom annat intressant läsa i Johan Norbergs bok Den svenska liberalismens historia (Timbro 1998). Vi lär inte höra något liknande inom (FP) idag. Betänk även att skattetrycket, de offentliga utgifterna och regleringsgraden i Sverige var oerhört mycket lägre 1949 än idag.

Obligatorisk EU-kunskap i skolan?

Nej, det är inte något förslag på Folkpartiets pågående landsmöte i Växjö. Men med tanke på partiets groteskt EU-entusiastiska linje hade det inte förvånat, ej heller om de skulle komma att stödja ett sådant förslag.

Det pågår en kampanj i Europaparlamentet för att få igenom obligatorisk undervisning i EU:s historia i skolorna. Christopher Booker skriver i The Daily Telegraph:

”According to Mário David, the Portuguese MEP leading the campaign and a former chief of staff to the Commission President Jose-Manuel Barroso, it is vital to counter all the ”lying, cheating and mistrust” that surrounds the EU in the minds of the peoples of Europe. Our children must therefore be indoctrinated accordingly.

A year or two back, when Richard North and I were writing a comprehensive history of ”the European project”, The Great Deception, we were astonished to find just how horrendously misleading is the account of that history peddled by the EU itself on its Europa website. From laying claim to Churchill as father of the EU to consistently obscuring the nature of the key role played by Jean Monnet, they have come up with an official version of the origins of their ”project” which bears virtually no relation to the facts.”

Sedan är det också bara att studera hur EU och dess medlemsstaters regeringar har använt sig av ”lying, cheating and mistrust” för att bl.a. få igenom Lissabonfördraget (eller när det gick under namnet EU:s konstitution), i detta vansinniga europeiska nationsbygge med en superstat utan vettiga begränsningar. Och revisorerna har för 15:de året i rad vägrat godkänna EU:s räkenskaper. Och senast har vi processen att välja ”EU-president” och ”utrikesminister” som knappast bidrar till bilden av ett öppet och transparent EU.

Den nyvalde presidenten, Herman Van Rompuy, skulle f.ö. troligen inte ha något emot EU-historia i skolan med tanke på hans entusiasm för den europeiska superstaten, som bl.a. tar sig uttryck i förslag på EU-skatt, att vara kritisk mot ”anglosaxisk” marknadsekonomi för att istället förorda mer regleringar, och en förkärlek för EU-symboler.

Via Hax finns en presentation av Rompuy på Open Europe.

Via Mattias Svensson kan man även läsa ett bra inlägg av Ian Dunt om valet av EU-president och utrikesminister, och om behovet av EU-skepsis.

I senaste numret av Neo (nr 6-2009) intervjuar Mattias den brittiske konservative Europaparlamentarikern Daniel Hannan, Eurokratins vassaste kritiker (numret rekommenderas även för det övriga innhållet). Jag har skrivit om Hannan tidigare här på bloggen. Det är glädjande att det finns briljanta liberala politiker som kan kritisera och klä av makten.

Men det är dystert att samtidigt som 20-årsminnet av Berlinmurens fall firas, vandrar EU åt det håll som vi hoppades vi aldrig mer skulle komma i närheten av, den totalitära staten. (En lång bit kvar, men vägen går dit.)

I de länder som upplevt kommunismen finns det liberaler som ser de olycksbådande tendenserna, som Tjeckiens president Vaclav Klaus, och hans partikollega i Demokratiska Medborgarpartiet, Jiri Pospisil, som sa angående Lissabonfördraget:

”EU bestämmer hela ditt liv, enligt fördraget, alltifrån turism till din vardag. Vi trodde att EU var ett projekt för frihet, men detta innebär bara restriktioner.”

Många människor har svårt att lära av historien. 

20 år sedan Berlinmurens fall

(Via Johan Norberg)

Tidigare bloggpost om kommunismens fall.

Upplysning om kommunismen

John Adams i SVT

Jag har nyss sett det första avsnittet av TV-serien John Adams, som visas på SVT1 sju söndagar. Det är onekligen upplyftande att ta del av den spännande episod i historien då USA bildades. Jag tycker det var bra skådespelare och bara att se en flagga med orden ”Don’t tread on me” var inspirerande. Nu hör Thomas Jefferson och James Madison till dem jag gillar bättre än John Adams bland de amerikanska ”founding fathers”, men oavsett interna spänningar och motsättningar så var alla ”founding fathers” några av de mest briljanta personligheterna i världshistorien. När man exempelvis jämför dem med de — på EU-nivå och bland EU:staternas regeringar och parlament — som skrivit och drivit igenom det etatistiska Lissabonfördraget, framgår det än tydligare, och än mer tragiskt och olycksbådande vad beträffar EU.

Jag hade den 4 juli ett blogginlägg om den amerikanska självständighetsförklaringen, där också ett filmklipp från TV-serien finns med angående denna händelse.

I vårnumret av The New Individualist fanns en artikel av David Mayer, Completing the American Revolution, där med anledning av 50-årsfirandet av publiceringen av Ayn Rands Atlas Shrugged 2007 denne tar upp revolutionsidéerna från 1700-talet och hur vi idag kan gå vidare på det spåret och nå dit grundlagsfäderna inte lyckades fullt ut.

Läs gärna även min artikelserie om USA och religionen på Heureka, där de sekulära grundvalarna för USA behandlas.

Så mycket fel i sån liten text

I dagens Svenska Dagbladet har Johan Wennström en ledare, där han angriper Ayn Rand. Jag har egentligen inte så mycket att tillägga Mattias Svenssons och Johan Norbergs var för sig lysande invändningar mot Wennströms artikel. Förutom att misslyckas med att korrekt beskriva vad Rand står för när han vill göra det, lyckas han också undvika att förklara vad hon står för, när han borde det. Exempelvis skriver han om hennes ”hårda ideal”. Vilka är då idealen? Ja, hennes primära dygder identifierade utifrån värdet av den enskilda människans liv och vad hennes natur kräver är rationalitet, självständighet, hederlighet, integritet, rättvisa, produktivitet och stolthet. Hur de tillämpas bäst kan vara öppet för diskussion, och visst kunde Rand ibland vara onödigt hård, kantig och kärv, men vad är problemet med dessa dygder? De kan kompletteras, och en del objektivister har velat lägga till det av Rand ofta använda begreppet ”benevolence” (välvilja , i ickeuppoffrande mening) som en lika viktig dygd. Men för att diskutera det bör man känna till vad Rand stod för och inte vara osaklig i framställandet av hennes idéer.

Vad beträffar de två böcker om Rand som Wennström nämner, har jag tidigare på bloggen länkat till bra recensioner av bägge. Här är de igen:

Ayn Rand And The World She Made av Anne C. Heller 

Ayn Rand: Goddess of the Market av Jennifer Burns

Ayn Rand: Goddess of the Market?

Nyligen hade jag ett blogginlägg om Ayn Rands växande inflytande under 2009. Där nämndes Jennifer Burns nya bok Goddess of the Market. På The Atlasphere har Kurt Keefner en intressant, kritisk recension av boken.