Monthly Archives: mars 2010

Antietatism är inte paranoia

Sydsvenskans Per T Ohlsson har skrivit ett antal krönikor där han går till angrepp mot de amerikanska kritikerna av president Obamas sjukvårdsreform. Han raljerar över en ”paranoid tokhöger”. Jag kritiserade i augusti förra året i ett blogginlägg en krönika av Ohlsson, där han kopplar kritiken mot Obamas planer enbart till hatgrupper och rasistiska motiv. Det är väldigt osakligt och intellektuellt ohederligt. Som jag visade genom flera länkar i det inlägget, är amerikansk sjukvård redan partiellt socialiserad och väldigt reglerad. Lösningen är inte mer socialism, vilket exempelvis Kanada och inte minst vårt eget land visar. Det finns som jag tog upp marknadsliberala lösningar på problemet. Att republikanerna själva har brustit där är ju inte ett argument mot sådana lösningar. Nu hade dock republikanernas presidentkandidat John McCain några förslag på hur man skulle kunna reformera sjukvården i marknadsekonomisk riktning.

Idag fortsätter Ohlsson på samma sätt, liksom han gjorde tidigare i februari och januari. Tea Partyrörelsen är enligt honom ett exempel på ”paranoid tokhöger”, staten måste ”garantera” amerikanerna sjukvård. Men Ohlsson, med sina insikter om svensk ekonomisk historia, borde ju begripa att staten inte kan garantera något. I Sverige har vi sjukvårdsköer där patienter hinner bli ännu sämre och även dö i väntan. Frågan är vilken sorts sjukvård som ska ”garanteras”, vilken kvalitet den ska ha. Marknadsekonomin har störst förutsättningar att skapa fungerande företag och därmed välstånd.

Ohlsson må ogilla marknadsekonomi på vissa områden, men då bör han undvika att avfärda all kritik mot ökat statligt inflytande inom sjukvården som paranoia och tokhöger, och istället erkänna att det är han som är mindre liberal (i den klassiska bemärkelsen) på detta området.

Tea Partyrörelsen är en bred och spretig rörelse, och det går inte att dra alla över en kam. Överlag finner jag den alltför populistisk, och visst finns det osakliga och osmakliga utfall från Obamakritiker, men att amerikaner reagerar mot ökad etatism är positivt. Det är ju för sjutton vad sanna liberaler ska göra. Det fanns Hitlermustascher på anti-Bushplakat under Bushs tid som president, men Ohlsson skulle väl inte ange det som skäl till varför sakliga kritiker av Bush inte kunde delta i stora manifestationer mot honom?

Ohlsson avslöjar en okunnighet i ämnet. Det är extra pinsamt, då Ohlsson är en förment USA-expert och tidigare USA-korrespondent för Sydsvenskan.

Förutom de länkar jag hade i mitt första blogginlägg om detta är här några till: Artikel av Randy Barnett på libertarianska Cato Institute om Obamas sjukvårdsreform är förenlig med författningen. Artikel av ekonomen Thomas Sowell om sjukvårdskostnaderna. Tidskriften Reasons artikelarkiv om sjukvården.

Marteus & König Jerlmyr blandar bort korten

Upprördheten över verkliga brott, som exempelvis våldtäkter, får inte innebära att man tummar på rättsstatens grundläggande principer, de som justitieminister Beatrice Ask ville tumma på under loppet av nästan en vecka, vid tre olika tillfällen, genom att förorda skampålestraff för misstänkta sexköpare. För det fick hon berättigad kritik av en mängd personer, bloggare som jag, ledarskribenter, politiker från såväl Alliansen som oppositionen och många fler. Asks känslomässiga reaktioner inför brott måste hon kunna hantera offentligt, annars är hon inte kompetent att sköta sitt jobb.

I gårdagens Svenska Dagbladet hade riksdagsledamoten Anna König Jerlmyr (M) en egendomlig debattartikel, där hon påstår att ”de färgglada kuverten har förblindat kritikerna” av Asks uttalanden. König Jerlmyr var arrangör av det seminarium som Ask deltog i. Hon tycker att ”det hade varit klädsamt om Beatrice Asks uttalanden hade satts i sitt sammanhang”. Hon går därefter över till att diskutera unga tjejers utsatthet på nätet och våldtäkter, något som togs upp på seminariet och som naturligtvis är en fullt legitim och angelägen diskussion. Men det är ju inte det som Askgate handlar om.  Det vore klädsamt om König Jerlmyr kunde hålla sig till sakfrågan.

För de som verkligen följt Askgate och tagit del av alla de häpnadsväckande uttalanden som Ask yttrade vid tre tillfällen är det självfallet inte kuverten som var det viktiga. Det var det ju inte heller för Ask. Däremot vidareutvecklade hon dagen efter seminariet resonemanget, som alltså enligt henne själv gällde misstänkta personer, att det inte är färgen på kuverten som är det viktiga, utan att ”omgivningen måste få veta” vad den misstänkte sexköparen håller på med, och att det ”straffet” kan vara mer kännbart ”än några år i fängelse”. Dessutom drog hon in barn i straffet, som på frågan om ett barn råkade öppna det färgglada kuvertet, svarade att det var ”lika bra att barnet får veta vilken typ hon har till far”. Senare, utan att ta avstånd från de rättsvidriga idéerna, fortsätter hon på måndagen att tala om att man ”måste föra en diskussion om hur generös man ska vara” vid delgivning av misstanke om brott. Det vore klädsamt om även König Jerlmyr ansåg att man ska stå upp för rättsstatens principer i alla sammanhang, och även krävde det av sin minister. Men hon är uppenbarligen förblindad.

Igår hade Ann-Charlotte Marteus en egendomlig ledare i Expressen där hon förfäras över blogghatet mot Ask: ”Det finns klokt resonerande, självständiga bloggröster. Antar jag. Fast jag hittade bara pöbelmakare. Blodvittrande, maktberusade pöbelmakare. Målet är en ”bloggbävning”.”

De kritiska bloggarna är enligt Marteus inte intresserade av det sammanhang som Ask uttalade sig i, att det i salen fanns kvinnor som utsatts för sexbrott: ”Ja, Beatrice Asks uttalande lät illa. Men justitieministern talade inte inför en samling juridikstudenter.”

Hon försöker, precis som König Jerlmyr, blanda bort korten genom att tala om ”sammanhanget”. Men rättsstatens grundläggande principer ska som sagt gälla i alla sammanhang. Det är också oerhört nedlåtande gentemot seminariepubliken att inte stå för detta och utgå ifrån att man måste sänka debattnivån och förorda rent rättsvidriga idéer.

Marteus har tydligen inte ansträngt sig att läsa bloggar, eller så väljer hon ut dåliga exempel för att hon ska slippa befatta sig med den uppenbarligen för henne svårhanterade frågan om hur man ska förhålla sig till skampålestraff för brottsmisstänkta. Det finns alltid osmakliga och hatiska inlägg på vissa bloggar, men mängder av bloggare har under Askgate inte ägnat sig åt det, ej heller jag. Om Marteus tycker det, får hon kommentera det här. I annat fall kan hon gott ägna sig åt att läsa mer innan hon fördomsfullt idiotförklarar en hel bloggvärld.

I mina blogginlägg i denna fråga har jag länkat till flera bloggar, liksom flera artiklar. Förutom dessa följer här några bloggar till som har förmått ta klar ställning för oskuldspresumtionen i rättsskipningen och som varit klokt resonerande i sin starka kritik mot Ask (man får scrolla under dagarna inläggen tog upp Askgate): Hanna Wagenius, Peter Santesson-Wilson, Sophia Blomqvist, Mikael Elmlund. Det finns många fler för de som är insatta i den liberala bloggosfären och som läser twinglylänkarna till vettiga bloggare i tidningsartiklarna i ärendet.

Klokt resonerande är dock inte Marteus själv. Hennes ledare igår ligger i linje med den slaskjournalistik som präglar mycket av hennes tidning i övrigt. Lyckligtvis har Marteus kollega Isobel Hadley-Kamptz idag en ledare som tydligt tar avstånd från Asks pöbelmentalitet och inte svamlar om i vilka ”sammanhang” som rättsstatens fundamentala principer inte ska gälla.

Det räcker inte, Ask

Så har Beatrice Ask gjort en pudel. Men det var en ynklig pudel, skabbig och halt, som tog lång tid på sig att komma fram. Indirekt försöker hon få det till att kritiker har missförstått henne, när det var fullständigt klart – ja, för de som tar rättvisa på allvar – vad hon stod för vid tre tillfällen: skampålestraff för brottsmisstänkta. Det var en omvändelse under galgen, och det spelar egentligen ingen roll hur hon formulerar sin ånger. Förtroendet är förbrukat.

Hon fortsätter också att blanda samman sexköpslagen med sexköp av minderåriga. Det är fullt befogat med lagstiftning mot sexuellt utnyttjande av minderåriga. Sådan finns redan. Lagstiftning mot sexköp mellan vuxna är däremot obefogat ur liberal synvinkel. Det är fult och oansvarigt av Ask att försöka blanda bort korten vid diskussion om lagstiftning.

Sanna Rayman hann med en tredje ledare i ämnet i dagens Svenska Dagladet, innan pudeln offentliggjordes under dagen (som hon kommenterat på ledarbloggen), men som är lika relevant efter pudeln. Reinfeldt hade tidigare kallat Asks utspel för ”en groda”, och viftat bort avgångskrav som ”lättvindiga”:

”Därmed förväntas vi ta fram våra mest välvilliga glasögon och tolka de avmätta ”förklaringarna” som hittills har levererats som att justitieministern självklart förstår skillnaden på dömd och misstänkt. Det verkar snarast vara fel på oss andra, som gjorde misstaget att ta statsrådet på orden.

Må så vara, men i så fall har hon inte varit särskilt ivrig att framhålla det. Tvärtom har varje chans som erbjudits henne att förklara sig använts till att slå på kritikerna istället, allt enligt den föga imponerande mallen ”Hitta på nåt själv då!”.”

Thomas Bodström får sig också en släng. Som det också visade sig, erkände Bodström att det är en fördel för (S) om Ask sitter kvar.

Å ena sidan, å andra sidan. Självklart måste Reinfeldt och Ask säga att misstänkta är oskyldiga tills motsatsen bevisats. Det är inte det som förvånar. Frågan är vad fan de håller på med när Ask under flera dar företräder en helt motstridig linje med rättsvidriga idéer, och Reinfeldt i Ekots lördagsintervju säger att ”Bea prövade en tanke. Alldeles märklig är den inte.” Samtidigt menar han ”självklart” att man inte ska döma oskyldiga.

Ask och Reinfeldt klappar Fru Justitia snällt med ena handen på axeln, och slår ett knytnävslag i magen med den andra. Inga pudlar hjälper, halva eller hela, Pandoras Ask har redan öppnats, och går inte att stänga igen.

Beatrice Ask och pöbelväldet

Ett tredje blogginlägg om ”Askgate”. Sanna Rayman har en bra ledare i Svenska Dagbladet idag, En laglös justitieminister, där hon följer upp sin kritik mot Beatrice Ask som hon började med i söndags. Asks avgång förespråkas inte explicit, men texten är finurligt formulerad på ett sådant sätt att slutsatsen kan inte bli annan än att Ask måste avgå.

Mårten Schultz, docent i civilrätt, går till angrepp mot Ask på Politikerbloggen:

”Självklart kan vi inte ha en justitieminister som inte tydligt står upp för oskuldspresumtionen. Självklart kan vi inte ha en justitieminister som inte i ryggmärgen har inpräntat att man aldrig får köpslå eller peta på rättsstatens fundamentala värderingar. Här behöver regeringen, efter utspelen, visa tydlighet.”

Hans Engnell har tips på vad man kan skriva till Ask i ett gredelint kuvert.

Staten, vålds- och tvångsmakten, förflyttar lätt fram sina positioner. Genuina liberaler har genom tiderna försökt begränsa dess makt. Det är en ständigt pågående process. Utan sunda rättsprinciper och maktdelning med checks and balances degenerar staten till tyranni. Inom ekonomi och sociala områden har redan staten ett långtgående inflytande som inskränker individens rätt till liv, frihet och egendom. Det nya, som inte är begränsat till Sverige, och som har delvis orsak i terrorismens framväxt, är hur staten även alltmer äventyrar rättssäkerheten genom övervakningslagstiftning. Jag berörde det i de två föregående inläggen om Askgate.

Rättsstaten ska skydda medborgarnas rättigheter mot kriminella, men även mot staten själv. Godtycke, pöbelvälde och lynchjustis ska avvärjas. Det vi nu ser med alla de uppluckringar av rättssäkerheten som genomdrivits av Sveriges regering är en underminering av rättsstaten. Ovanpå detta attackerar justitieministern öppet de grundläggande principerna för sund rättsskipning, principerna att ingen ska dömas på misstankar och att inga förnedrande straff ska utmätas.

Pöbelmentalitet finns bland många medborgare. När nu justitieminister Ask själv står för den, uppmuntrar hon den och bidrar till söndervittring av såväl rättsstaten som av sunda mänskliga relationer ute i samhället.

Beatrice Ask fortsätter sin rättsvidriga linje

I föregående blogginlägg tog jag upp justitieminister Beatrice Asks häpnadsväckande förslag om att skicka ut färgglada kuvert till de som delgivits misstanke om brott mot sexköpslagen, där alltså misstänkta ska ”straffas” på ett förödmjukande sätt innan deras sak har prövats i domstol. Som jag också skrev i uppdateringen svamlade statsminister Fredrik Reinfeldt i ärendet.

CUF lät ställa ett stort lila kuvert utanför Rosenbad som en protest mot Asks yttranden. På CUF-ordföranden Magnus Anderssons blogg kan man ta del av ett klipp från TV4 idag, där Ask fortsätter att svamla och vidhåller de rättsvidriga idéer hon givit uttryck för minst två gånger tidigare! Likt statsministern försöker hon föra över diskussionen till brottsoffren (där hon också blandar samman olika sorters handlingar och brott), men vad hon fortsätter med, utan ursäkt, är att vända upp och ner på den liberala rättstradition som legat till grund för de västerländska demokratiernas rättsskipning:

1. Ingen ska dömas oskyldig och alla har rätt till en rättvis rättegång.

2. Straff ska inte vara förnedrande. Inga medeltida skampålestraff, ingen tortyr.

Jag har förstås ingen hög uppfattning om politiker generellt, och jag känner redan tidigare djupt förakt för Fredrik Reinfeldt, men har den karln och hans regering någon heder kvar så avskedas Ask omedelbart.

Igår hade Hax en bra sammanfattning av alla de kränkningar av medborgarnas rättigheter som drivits igenom inte minst av Alliansen genom de lagar jag bl.a. nämnde i föregående inlägg. Han glömde Lissabonfördraget, som undergräver liberala principer om maktdelning och begränsning av statens makt. Men det har ju inte minst Hax själv skrivit mycket om på sin blogg. Alliansen har redan på ett antal punkter visat sitt förakt för rättssäkerhet. Nu kommer Asks yttranden. När ska det ta slut?

Hax kräver att Ask avgår, likaså Johan Ingerö. Sanna Rayman på Svenska Dagbladets ledarsida har tappat hakan över Asks yttranden och letar fortfarande under bordet efter den.

 

M:s rättslösa samhälle

Den 27/12 2008 skrev jag på bloggen att ett citat av Groucho Marx kunde summera Alliansens år, med hänvisning till bl.a. FRA-lagen, Ipred, Lissabonfördraget, handelspolitik och statligt industristöd:

”Dessa är mina principer. Om du inte gillar dem så har jag andra.”

Till detta kan även läggas det absurda förslaget om teledatalagring, som regeringen fult nog väntar med att lägga omröstning för till efter valet, drogtest av barn utan föräldrarnas medgivande, och justitieminister Beatrice Asks tillika absurda förslag om att skicka ut färgglada kuvert till misstänkta, alltså ej dömda sexköpare.

Anne Ramberg, Advokatsamfundets generalsekreterare, är med rätta chockerad och finner Asks förslag hårresande. Hanna Wagenius (C) kritiserar förslaget i en debattartikel i Aftonbladet.

Sexköpslagen är i sig fel. Alla myndiga vuxna personer har rätt att utifrån ömsesidig frivillighet komma överens om vad de vill göra tillsammans. Om det kan alla ha synpunkter, precis som allt vad folk gör frivilligt. Dessutom är lagen extra skruvad, då endast sexköp är kriminellt, men ej sexsäljande. Men oavsett detta är det inte rimligt att införa medeltida skampålestraff, där brottslingar förödmjukas och stigmatiseras, än mindre de som endast är misstänkta för brott. Ett reellt brott, dvs en kränkning av en annan persons liv, frihet och egendom, ska beläggas med straff i form av böter eller fängelse, men utan förnedrande och oproportionerliga former. De amerikanska grundlagsfäderna var tidiga med att föra in detta genom det åttonde tillägget till författningen:

”Excessive bail shall not be required, nor excessive fines imposed, nor cruel and unusal punishments inflicted.”

Det är alltid en tolkningsfråga hur detta konkret ska se ut, men alltsedan denna tid har dessa humana principer varit vägledande för de västerländska demokratiernas rättsskipning. Och framförallt ska alla få en chans att få sin sak prövad i domstol och inte dömas på blotta misstanken. Men det bekymrar inte Ask, ej heller hennes arbetsgivare, statsminister Fredrik Reinfeldt, i denna återgång från upplysning och liberalism till medeltid. De har redan på flera punkter visat sitt förakt för rättssäkerhet, och mobbväldet manifesterade sig när den moderata riksdagsgruppen pressade Karl Sigfrid att rösta för FRA-lagen. Jag vill fortfarande veta vilka de 30 moderaterna är som deltog i mobbningen, förutom Reinfeldt och gruppledaren Lars Lindblad.

Jag är jävligt less på Alliansen. Det är en sak att inte kunna driva en radikalt liberal politik på alla områden. Man kan välja att lyfta fram vissa frågor som kan ges parlamentarisk förankring och driva dem antingen radikalt eller med stegvisa förändringar i liberal riktning. Andra frågor kan få ligga i träda så länge. Men den ständiga principlösheten och pragmatiska avideologiseringen med följden att man bryter mot liberala principer om rättssäkerhet och integritet är alarmerande och vedervärdigt.

Jag kan inte förmå mig att rösta på något av Allianspartierna i riksdagsvalet. Naturligtvis inte heller på oppositionen. Det finns en gräns för hur mycket skit man ska få ta för att alternativet skulle vara en rödgrön regering. Ett parti måste i slutändan förtjäna sin röst, ej ta den för given i avsaknad av alternativ. I kommun- och regionval är det en annan sak, där kan jag rösta på ett Alliansparti.

Jag mår illa av tanken att se Mona Sahlin som statsminister, men det gör jag även med Fredrik Reinfeldt. De borgerliga behöver nog ett valnederlag för att det ska till en liberal nytändning, och kanske, kanske åtminstone något av partierna omorienterar sig i mer liberal riktning, med byte av partiledning, alternativt att ett nytt parti träder fram. Fyra år med rödgrön regering är ett högt pris för detta, och det finns ingen anledning att rösta på de rödgröna, men någonting måste göras för att bryta Alliansens antiliberala färdriktning i fundamentala frågor. Att avstå att rösta på blocken är ett sätt att inte sanktionera dem.

Det är bedrövligt men ej förvånande när politiker frångår liberalismen. De tar sig rätten att sätta sig över medborgarna, kränka deras rättigheter och styra och ställa över deras liv. Det tragiska är att så många av medborgarna ger dem den rätten. Jag är som sagt emot skampålestraff, men ibland känner jag en instinktiv lust att tillämpa det på politiker, som att rulla Ask och hennes regeringskolleger samt deras underhuggare i riksdagen i tjära och fjädrar!

Uppdatering: I SR Ekots lördagsintervju (vid 13:25) svarade Fredrik Reinfeldt på frågan om Asks förslag: ”Bea prövade en tanke. Alldeles märklig är den inte.” Varpå han försökte föra över diskussionen till att t.ex. förskolor bör få veta om dömda pedofiler söker jobb där. Beatrice Ask sitter kvar som justitieminister. Det är fullständigt oacceptabelt, men förvånar inte att mobbaren Reinfeldt svamlar i ärendet och med sin och Alliansens dokumenterade brist på respekt för rättssäkerhet låter henne sitta kvar.

Som Hax skrev på sin blogg: ”Den mannen är farlig, i sin upphöjda principlöshet.”

Larry Sechrest

I min bloggpost angående debatten om konservatismen som förts den senaste tiden i framförallt Svenska Dagbladet, hade jag en länk till en bra essä av Larry Sechrest som kritiserade Hayek.

Larry Sechrest avled dessvärre 2008. Han var professor i nationalekonomi vid Sul Ross State University i Texas. Jag hade förmånen att lyssna på ett föredrag av honom på ett seminarium i USA 1997. Han var en lysande talare och hans intressanta ämne var hur Aristoteles hade påverkat nationalekonomen Carl Menger, den ”österrikiska skolans” grundare. Edward Younkins tar upp samma spår här och här.

Som en något sen hyllning till Sechrest, jag hade tänkt göra det när jag läste om hans frånfälle, är här ett smakprov på några artiklar av honom, som visar hans briljans och mångsidighet.

Samling av ett antal artiklar (jag har länkat till två tidigare), varav några särskilt bra är: A Libertarian Dream of America, The Greatest of Handicaps (om en begåvad elev), Thirty Questions About the Bible (sagoboken skärskådas), Trafficking with the Brain-Dead (om utbildningens tragiska nedgång), In Praise of Aristocratic Attributes.

Ett av Sechrests sista föredrag, som handlade om den store liberale nationalekonomen Ludwig von Mises: The Anti-Capitalists: Barbarians at the Gate

Läs även Larrys hustru Mollys intressanta självbiografiska artikel Atlas Shrugged in Haight-Ashbury: A Memoir, om hur hon som hippie i San Francisco upptäckte Ayn Rand och vad det innebar för hennes utveckling.