Monthly Archives: februari 2008

Vad vill Dagens Nyheter?

Idag summerar Johan Norberg den senaste tidens konflikt mellan honom och DN Kultur. Stödet för Norberg har varit överväldigande från alla håll. Kulturredaktören Maria Schottenius och skribenten Andreas Malm står nu med byxorna nere och borde skämmas ögonen ur sig.

Att landets största morgontidning i sin kulturdel inte står upp för anständiga journalistiska ideal om sanning och hederlighet och försöker sig på karaktärsmord, borde leda till fortsatt diskussion om DN:s framtid – och Maria Schottenius.

Vad vill DN?

Annonser

Islamister på Köpenhamns gator

Som jag skrev nyligen angående Carl Rudbecks artikel i DN, är många muslimer i Europa inga radikala islamister, men att det är ett problem med de radikala islamister som ändå finns och som inte accepterar vårt öppna samhälle.

Förra fredagen demonsterade i Köpenhamn runt tusen personer från den islamistiska rörelsen Hizb ut-Tahrir. Denna rörelse vill störta den danska regeringen och upprätta ett världskalifat, och samhället ska styras efter muslimska värderingar. Att en demonstration för detta syfte kan samla så många människor i en stad som Köpenhamn är onekligen obehagligt.

I Danmark väckte demonstrationen starka reaktioner från oväntat håll. Partiledaren för Socialistisk Folkeparti, Villy Sövndal, tyckte att Hizb ut-Tharir och andra radikala islamister kan ”dra åt helvete” .

Det var uppfriskande att höra. Det vore bra om fler kunde göra detsamma och markera mot de som vill införa diktatur.

Kränkta lärarstudenter

Maciej Zaremba hör tillsammans med Carl Rudbeck till de vettiga skribenterna på Dagens Nyheters kultursida. I en artikelserie i tre delar (1 , 2 , 3 ) har Zaremba en genomgång om hur absurda vändningar lagstiftning mot trakasserier och diskriminering har fått på Lärarhögskolan i Stockholm. Bland exemplen finns anmälan om etnisk diskriminering för att det har ställts krav på att man ska kunna svenska språket och anmälan om kränkning pga att man blivit underkänd i prov. Det absurda är inte bara att sådana anmälningar görs, utan att de också har lett till att Lärarhögskolan gått med på förlikning för att slippa rättsliga tvister, och därmed erkänner och underkastar sig Lärarhögskolan bisarra anklagelser.

Och sådana studenter ska sedan bli lärare!

Cuba libre?

När det nu är officiellt att Kubas diktator Fidel Castro avgår, är frågan om landet kommer att bli friare. Det är tänkbart. Landet lider av svåra problem efter decennier av kommunistiskt vanstyre. Fidels bror Raúl blir nog den som får leda landet ett tag till. Men även han är gammal och får då ses som en övergångslösning. Några andra efterträdare nämns, bland vilka motpolerna vad gäller landets framtida liberalisering utgörs av vicepresidenten Carlos Lage, som verkar mer reformvillig, och den mer hårdfört kommunistiske utrikesministern Felipe Pérez Roque.

En maktkamp lär vänta, men det troliga är att Kuba väljer mer marknadsekonomi fast med bibehållen maktställning för kommunistpartiet. När Castro är borta ur scenen finns mindre av prestige att upprätthålla revolutionära traditioner till varje pris.

Det vore också bra om USA upphävde sin handelsblockad mot landet. Mer handel kan gynna en liberaliseringsprocess. I det sammanhanget är det lustigt att höra diverse Castrovänner resonera om att blockaden är huvudorsaken till Kubas problem. Hur ska de ha det? Om blockaden upphävs, vad får Kuba då? Jo, amerikanskt kapital och amerikanska varor kommer in i landet, dvs ”fienden” vinner inträde. Dessutom har Kuba aldrig haft problem att handla med en mängd andra länder i världen, samtidigt som man fått stort bistånd, framförallt från Sovjetunionen när det fanns, men även från många andra länder. Ändå har landet haft stora problem och levnadsstandarden har sjunkit under Castros styre. Skulle inte kommunismen stå på egna ben?

På 50-talet var landet ett av Latinamerikas mest utvecklade länder, och rankades lika högt som Argentina, Chile, Uruguay och Puerto Rico. Andelen bilar, TV- och radioapparater per invånare var hög. Även jämfört med europeiska länder låg landet bra till. Inkomst per capita låg i nivå med Italiens, och man hade proportionellt fler läkare och tandläkare än Nederländerna, Storbritannien, Frankrike och Finland. Jämfört med 1994 var inkomsten per capita i Kuba 1958 66% högre.

Utvecklingen har varit den motsatta i Puerto Rico. 1995 exporterade Kuba med 11 miljoner inv. för 1,6 miljarder dollar, medan Puerto Rico med 3,5 miljoner inv. exporterade för mer än 20 miljarder dollar. Medan Kuba lider av att fortfarande vara ensidigt beroende av sockerproduktionen, har Puerto Rico lämnat det bakom sig och blivit ett högt industrialiserat samhälle med många amerikanska högteknologiska företag. 1959, när Castro tog över på Kuba, hade båda länderna ungefär samma inkomst per capita. 1996 var den tio gånger högre i Puerto Rico än i Kuba.

Kuba och Puerto Rico har en likartad historia, och liknande befolkningssammansättning och natur. Båda var länge spanska kolonier ända fram till det spansk-amerikanska kriget 1898, då USA tog över öarna. Kuba blev formellt en självständig republik 1902 under amerikansk kontroll. I Puerto Rico rådde länge amerikanskt styre med successivt ökat självstyre, tills man 1952 fick en författning och blev självstyrande stat associerad med USA. Kuba plågades länge av olika diktaturer, och de anförda framgångsexemplen på det ekonomiska området fram till revolutionen 1959 är definitivt inget försvar för diktaturer som exempelvis den under Batista, som föregick Castro. Men kommunismen har verkligen inte bidragit till att göra det bättre, tvärtom.

Sjukvården, som brukar anföras som så bra under det kommunistiska Kuba, är en katastrof, ja de kliniker som inte Michael Moore och andra nyttiga idioter bland vänstern brukar få se. Läkarna tjänar så lite att många slutar och exempelvis kör taxi istället. Statistiken talar om många läkare per invånare, men den gäller även de som har slutat och de som har gått på export till bl.a. Venezuela. På sjukhusen finns ålderdomlig teknik och steriliteten är ett skämt. Det råder brist på mediciner. Alternativ medicin, som exempelvis akupunktur, används vid behandling av bl.a. benbrott och reumatism. Klinikerna är smutsiga och det röks överallt. När det gäller äldrevården hade faktiskt DN Kultur av alla ställen ett stort reportage för ett eller två år sedan om hur förfärligt det var.

Men idag finns det ett land där kubaner har det bättre ställt än på Kuba, och dessutom har de yttrande- och tryckfrihet. Det är USA.

Om Fidel Castros gamle vän och socialistiska revolutionsromantikers idol, mördaren och psykopaten Che Guevara , har jag bloggat om tidigare.

Carl Rudbeck om islamofobi

I takt med att det journalistiska haveriet på DN:s kulturredaktion fortsätter, och Johan Norberg fortfarande hånas och nekas upprättelse, har Carl Rudbeck i dag på DN Kultur en bra artikel , som inte handlar om behandlingen av Norberg, utan som är ett svar på Andreas Malms teser om islamofobi i västvärlden.

”Det måste vara tillåtet att också ganska hårdhänt få kritisera islam och diskutera dess ställning i Europa utan att för den sakens skull anklagas för islamofobi som antyder ett patologiskt tillstånd. Kristendomen har länge kritiserats, förlöjligats och släpats i smutsen utan att dess kritiker har pådyvlats något slags sjukdom som självutnämnda goda krafter måste hitta bot på.”

”Malm tar inte heller på allvar tanken att det faktiskt kan finnas stora problem med att sammanjämka modern demokrati med en ålderdomlig religion. Man är inte islamofob bara för att man ser svårigheter här.”

”Tvärtemot vad Malm lite dunkelt antyder så tenderar globaliseringen att lösa upp, inte skärpa, de konflikter som trots allt finns. Religiösa fördomar är något man inte har råd att hålla sig med i den globaliserade kapitalismens tidevarv.”

Som Rudbeck också skriver har merparten av muslimerna i västvärlden flytt sina hemländers förtryck för att få leva i större frihet. De islamofascistiska grupperna är inte representativa för majoriteten av muslimerna, även om de är ett stort problem inte bara för vår frihet och fred, utan även för islam.

Johan Norberg refererade för en tid sedan till en norsk rapport om muslimer i Norge som bekräftar att muslimerna där inte är så religiöst radikala som många tror. Liknande siffror kan man nog finna i flertalet europeiska länder.

I takt med att fler muslimer tar del av globaliseringen och liberaliseringar, om det så är i ett muslimskt land eller som boende i ett västerländskt land, kan de påverkas av sekulära upplysningsidéer. Islam genomgick inte den reformation och upplysning som kristendomen gjorde, så det finns hinder på vägen. Misslyckandet i flera europeiska länder att integrera muslimer i sina samhällen, och det omfattande politiska förtrycket i flera muslimska stater, där liberala idéer hindras att komma fram, gör inte saken lättare. En marknadsliberal politik är mer gynnsam för integrationen och sekulariseringen.

Maria Schottenius i träsket

Efter att Andreas Malm har publicerat lögner om Johan Norberg på DN:s kultursida, vägrar DN:s kulturchef, Maria Schottenius, att erkänna att det är ett problem och att bemöta vad Norberg faktiskt säger. Hon går istället till angrepp mot honom på ett lågt och billigt sätt , genom att förlöjliga honom som rättshaverist, och göra honom ansvarig för vad varenda tokstolle skriver till tidningen.

Idag har Norberg en artikel på Expressens kultursida, där han tar upp hur DN Kultur behandlat honom under åren.

Den inkompetenta och ansvarslösa Schottenius har verkligen drivit sin journalistiska gärning ner i träsket.

Clinton och Kosovo

Kosovo tänker utropa sin självständighet. Om det leder till en fredlig utveckling återstår att se. I en artikel i The New Individualist jan/feb-07, ”The Democrats’ Model war”, skriver Sherrie Gossett om serbernas blodiga framfart mot kosovoalbaner under andra halvan av 1998, med efterföljande bombkampanj från NATO mot Serbien, men också om hur den albanska UCK-gerillan (KLA, Kosovo Liberation Army) använde terror mot serber och andra minoriteter i Kosovo, som romer, kroater och muslimska slaver, och hur maffian (med bl.a. omfattande trafficking och heroinhandel) gick hand i hand med UCK.

Clintonadminstrationen var i början starkt kritisk mot UCK. Så sent som 1998 förklarade USA-ambassadören Robert Gelbard:

”We condemn very strongly terrorist actions in Kosovo. The UÇK [KLA] is, without any questions, a terrorist group.”

Den 4 mars 1998 sa försvarsdepartementets talesman James Rubin att USA hade: ”called on the leaders of the Kosovar-Albanians to condemn terrorist action by the so-called Kosovo Liberation Army.”

Men efter Milosevics offensiv mot UCK senare under 1998 vände Clintonadminstrationen tvärt. Nu talades det om folkmord från serbernas sida, och inte bara president Clinton utan även flera andra ledande politiker från båda partierna började istället romantisera UCK som frihetshjältar, där några av dess officerare t.o.m. inbjöds till USA att tränas till poliser. Senator Joseph Lieberman (dem) hävdade att:

”the United States of America and the Kosovo Liberation Army stand for the same human values and principles,” och att ”Fighting for the KLA is fighting for human rights and American values”.

Samma månad föreslog senator John McCain (rep) (ja, just han, ja) att UCK skulle beväpnas av USA.

Visst, Milosevic ledde en fruktansvärd kampanj mot albanerna, och det fanns inga skäl att på något sätt ställa sig på hans sida. Men det fanns det heller inte när det gällde UCK. Representanter från USA:s regering och NATO gjorde gällande att det handlade om hundratusentals dödade albaner. Men som utredningar strax efter bombkampanjen visade, handlade det ”bara” om ca 10 000 mördade och försvunna. Det i sig var förfärligt, men borde inte ha utgjort något skäl till att så okritiskt stödja UCK, som efter kriget absorberades i ”The Kosovo Protection Corps” (KPC), med betalning från FN, och satte igång en omfattande terror mot inte bara icke-albaner, utan även mot moderata albaner som ville umgås med serber.

Nu följde avrättningar, tortyr, godtyckliga arresteringar och nedbrända kyrkor och hus av UCK. I augusti 1999 rapporterade Human Rights Watch att över 164 000 hade flytt Kosovo undan terrorn. En siffra som senare steg till 220 000. Från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten kom islamistiska wahhabiter och satte upp Koranskolor och krävde att kvinnor skulle bära slöja. Maffian, med förankringar i KPC, fortsatte sin verksamhet.

Sherrie Gossett skriver:

”There was no direct or obvious benefit to the U.S. in bombing Milošević’s forces in Kosovo—simply because there was no good side to support in the conflict. By all informed accounts, the violence in the Balkans in the 1990s was a three-sided civil war, with brutality and atrocities committed mutually by the Croats, Bosniaks, and Serbs. Moreover, prescient analysts warned that while there was plenty of bloodshed in the unrest, there was no clear evidence of “genocide” in Kosovo, and that military intervention could have grave and unintended consequences for the region.”

Att vilja göra någonting åt blodiga massakrer på civila är en sak, men att till frihetskämpar välja ut ett av två rövargäng (serbiska armén & UCK) som gör sig skyldiga till precis samma saker, är oansvarigt.