Kategoriarkiv: Ekonomi

Ekonomin, rättssäkerheten och Corona

Under pågående Coronakris finns det förstås hur mycket som helst skrivet om exempelvis ekonomin och rättssäkerheten. Det blir därför just nu ett urval artiklar jag delar. När det gäller smittspridningen och vilka åtgärder som är de bästa för att motverka denna avstår jag från kommentar.

Andy Craig skriver bl.a. på Libertarianism.org:

”Libertarianism, properly understood, encompasses certain core functions as the proper role of government. It is not the libertarian view that government should be ineffective at protecting individual rights or dysfunctionally paralyzed in the face of a massive threat to people’s lives. Government has a role to play in responding to the pandemic in much the same way it is the government’s job to prosecute murderers or defend the country from invasion.

At the same time, libertarian principles and insights can provide some guideposts for how to respond in this unprecedented global emergency.

One thing to keep in mind is that some limits on government power are even more crucial now. Emergency powers should be limited in duration and limited to directly addressing the present situation based on the facts as best we know them. Such policy responses shouldn’t be larded up with a pre‐​existing wish list of unrelated concerns. It is essential to preserve constitutional liberal democracy and resist excessive long‐​term concentration of power in the executive.(…)

It is not feasible for the government to abruptly order massive shutdowns of so much economic activity without some kind of compensation.”

Läs mer här.

Timothy Sandefur på Goldwater Institute har en artikel om behovet av en marknadsliberal ekonomisk politik där han bl.a. tar upp missgrepp i USA:s historia, som t.ex. 30-talets New Deal. Han skriver även:

”We have many advantages that our grandparents in the ’30s didn’t have. We know more about economics, for one thing, and can learn from their mistakes. For another, we have vastly better technology, including a fabulous online e-commerce infrastructure that makes it possible to even consider forcing Americans to stay in their houses. We also have a far larger and smarter workforce that includes whole populations—women and members of minority groups—who a century ago were largely barred from helping do work that needed doing.”

Johan Norberg beskriver även han i en artikel historiska erfarenheter, i det här fallet USA under andra världskriget, där man istället tog hänsyn till ett fritt näringsliv för att kunna mobilisera militärt.

”Under första världskriget, när armén tog kommandot över industrier och järnvägar, var USA:s militära produktion ett fiasko. Det mesta krigsmateriel anlände till Frankrike först efter vapenstilleståndet.

Under andra världskriget valde USA en annan modell, inledningsvis under ledning av den danskfödde bilfabrikanten William Knudsen. Det enda sättet att mobilisera landets samtliga resurser var enligt Knudsen att utnyttja den kunskap och innovation som den fria företagsamheten kunde uppbåda.

Staten skulle beställa, men kunskapen om hur man kunde producera något bäst och till lägst kostnad, och vad man kunde sluta producera utan att skapa samhällsfarliga brister på andra håll, fanns bara ute i företag som i varje ögonblick tog emot signaler från från konsumenter och priser. I stället för att kommendera näringslivet borde staten släppa det fritt, genom att ta bort tillståndskrav och regleringar.”

Norberg i en artikel i Dagens Nyheter om svårigheterna att återskapa en öppen värld.

Norberg har nyligen varit i USA och spelat in en dokumentär (planerad före Coronakrisen) i samband med sin nya bok Öppen/Sluten som kommer ut i höst. Här en intervju med honom om dokumentären och boken som båda blivit ännu mer aktuella under pågående kris.

Jag rekommenderar Johans bok En perfekt storm från 2009 som behandlar den dåvarande finanskrisen.

Ledare av Johanna Möllerström i Svenska Dagbladet om att Coronakrisen inte är någon ”kreativ förstörelse”, ett begrepp inom nationalekonomin, och att det kräver exceptionella åtgärder av staten, fast begränsade i tid.

””I kapitalismens hjärta finns den kreativa förstörelsen”, skrev ekonomen Joseph Schumpeter för ungefär 80 år sedan, medan andra världskriget rasade. Han beskrev kapitalismens kreativa förstörelse som en ständigt återkommande storm som river ner det som inte är tillräckligt stabilt för att stå pall i den starka vinden. Därigenom skapas plats för det nya och det bättre. Helt nödvändiga processer för innovation och framsteg, med andra ord.

Schumpeter tillämpade huvudsakligen konceptet om kreativ förstörelse på uttjänade tillverkningsprocesser som, när de försvinner, gör plats för smartare och mer produktiva lösningar. Men inom nationalekonomin används begreppet bredare än så. Och den kreativa förstörelsen, och tron på att dess effekter huvudsakligen är positiva, är en av de främsta anledningarna till att vi som tror på marknadsekonomi och kapitalism tycker att staten inte ska ingripa i marknaders funktionssätt annat än i extrema fall.(…)

Så vad är det som gör den ekonomiska krisen som covid-19 har föranlett, så annorlunda?(…)

Anledningen är helt enkelt att det här inte är en vanlig ekonomisk avmattning, och den ekonomiska förstörelse som covid-19 för med sig inte är det minsta kreativ. Nu handlar det inte om att produkter, tillverkningsprocesser eller företag slås ut för att de inte håller måttet i jämförelse med de bättre alternativ som är på gång. I stället handlar det om att världen, plötsligt (men temporärt) har blivit galen.”

Ledare av Erik Helmerson i Dagens Nyheter där han med fokus på beredskapen och hur skattepengar slösas på en massa oväsentliga saker utanför sjukvården beskriver att Coronakrisen är politikens misslyckande, inte marknadens. Det är politiska prioriteringar som står bakom problem.

”Det svenska totalförsvaret och krisberedskapen avskaffades snabbt av såväl borgerliga som S-regeringar. Det var såvitt jag minns få nyliberaler som gastade ut särskilt skarpa krav om den saken. 

Det finns heller ingen som helst motsättning mellan krisberedskap och privata inslag i sjukvården – allt handlar om politisk vilja. Staten kan, till exempel, utan problem välja att upprätthålla ett beredskapslager för medicin även om Apotekets monopol upphävts.” (Och exemplifierar med Finland)

Human Freedom Index 2019

Nu har The Human Freedom Index 2019 publicerats. Det är en sammanställning gjord av Cato Institute, Fraser Institute och Liberales Institut.

Som vanligt ser man ett klart samband mellan politisk, ekonomisk och social frihet, även om det förstås finns undantag. Det är inte helt problemfritt med sådana här rankningar, det finns så mycket att ta hänsyn till och i varierande grad, men de ger en fingervisning.

”The jurisdictions that took the top 10 places, in order, were New Zealand, Switzerland, Hong Kong, Canada, Australia, Denmark and Luxembourg (tied in 6th place), Finland and Germany (tied in 8th place), and Ireland. Selected countries rank as follows: Sweden (11), United Kingdom (14), United States (15), Taiwan (19), Japan (25), South Korea (27), Chile (28), France (33), South Africa (64), Argentina (77), Mexico (92), India (94), Brazil (109), Russia (114), Turkey (122), China (126), Saudi Arabia (149), Iran (154), Egypt (157), Venezuela (161), and Syria (162).”

Human Freedom Index 2018

Tidigare i år kom The Human Freedom Index 2018, som publiceras av Cato Institute, Fraser Institute och Liberales Institut. Som vanligt ser man ett klart samband mellan politisk, ekonomisk och social frihet, även om det förstås finns undantag. Men ju mer frihet på vissa områden, desto lättare kan det bli även på andra, då det blir mer naturligt i människors liv med frihet. Dessvärre är det en ständig kamp.

”The jurisdictions that took the top 10 places, in order, were New Zealand, Switzerland, Hong Kong, Australia, Canada, the Netherlands and Denmark (tied in 6th place), Ireland and the United Kingdom (tied in 8th place), and Finland, Norway, and Taiwan (tied in 10th place). Selected countries rank as follows: Germany (13), the United States and Sweden (17), Republic of Korea (27), Japan (31), France and Chile (32), Italy (34), South Africa (63), Mexico (75), Kenya (82), Indonesia (85), Argentina and Turkey (tied in 107th place), India and Malaysia (tied in 110th place), United Arab Emirates (117), Russia (119), Nigeria (132), China (135), Pakistan (140), Zimbabwe (143), Saudi Arabia (146), Iran (153), Egypt (156), Iraq (159), Venezuela (161), and Syria (162).”

Dokumentär om Sveriges ekonomiska utveckling

Johan Norberg har gjort en ny dokumentär, Sweden: Lessons for America?, där han för en amerikansk publik förklarar hur Sverige blev rikt genom ekonomisk liberalism, och hur mer socialism på 1970- och 80-talen fick landet att gå tillbaka ekonomiskt, för att åter sedan 90-talets förändringar bli något starkare ekonomi igen.

Denna artikel av Norberg, How Laissez-Faire Made Sweden Rich, handlar mycket om det som filmen tar upp. På svenska kan man läsa hans bok Den svenska liberalismens historia.

Human Freedom Index 2017

Nyligen publicerades The Human Freedom Index 2017 av Cato Institute, Fraser Institute och Liberales Institut.

Som vanligt ser man ett klart samband mellan politisk, ekonomisk och social frihet. Det finns förstås undantag, och dessa kan förstås komma att ändras över tid även om det kan dröja länge, men ju mer frihet på ett område, desto lättare att även andra områden blir friare, då det blir en mer naturlig del av mänsklig samvaro. Men det är en ständig kamp. ”The top 10 jurisdictions in order were Switzerland, Hong Kong, New Zealand, Ireland, Australia, Finland, Norway, Denmark, and, tied at 9th place, the Netherlands, and the United Kingdom. Selected countries rank as follows: Canada (11), Sweden (13), Germany (16), the United States (17), Japan (27), South Korea (29), France (33), Italy (35), Chile (37), South Africa (68), Mexico (73), Indonesia (78), Turkey (84), Kenya (89), Malaysia (97), India (102), United Arab Emirates (116), Russia (126), China (130), Nigeria (133), Pakistan (141), Zimbabwe (146), Saudi Arabia (149), Iran (154), Egypt (155), Venezuela (158), and Syria (159).”

Fraser Institute har även publicerat Economic Freedom of the World 2017, där man kan se rankningen specifikt på detta område.

Dokumentär om Nya Zeeland

De två liberalerna Johan Norberg och Mattias Svensson har båda kommit ut med böcker nyligen, Johans mer optimistiska Framsteg (kom först ut på engelska med titeln Progress) och Mattias mer dystra Den stora statens återkomst. Båda är utomordentligt bra och kompletterar varandra om världens tillstånd.

Därtill har Johan gjort en dokumentär om Nya Zeeland, om vad som orsakade de stora ekonomiska problemen på 70- och 80-talen och hur man genom en marknadsliberal kursändring lyckades vända utvecklingen till det bättre. Jag har tidigare tagit upp Nya Zeeland i ett annat blogginlägg i oktober. Man kan se dokumentären gratis:

Johan har gjort flera andra dokumentärer, som naturligtvis inte visas på vänstervridna SVT. Se samling här plus den senare om Adam Smith här.

Min recension av Timothy Sandefurs bok publicerad

Igår publicerade Svensk Tidskrift min recension av Timothy Sandefurs bok The Permission Society: How the Ruling Class Turns Our Freedoms into Privileges and What We Can Do About It.

I anknytning till den är här även Sandefurs essä om klassiskt liberal originalism.

Här och här kan man se en intervju med Sandefur i två delar om boken.

Nya Zeelands ekonomiska mirakel

1984 påbörjade Nya Zeeland, lustigt nog av en socialdemokratisk regering, vad som kom att bli en långtgående liberalisering av ekonomin. Tidigare konservativa och socialdemokratiska regeringar hade låtit skatter, tullar och regleringar expandera in absurdum, med allvarliga ekonomiska problem som följd.

Premiärminister David Lange bröt den trenden, och senare har även konservativa regeringar fortsatt på den marknadsliberala vägen. Nya Zeeland ligger ofta i topp, efter Hong Kong och Singapore, i mätningar av ekonomisk frihet i olika länder. Ekonomin blomstrar som följd.

Daniel Mitchell på Cato Institute beskriver här hur Nya Zeeland gick tillväga och hur resultaten blev.

Och här kan man läsa att Nya Zeeland nyligen av Världsbanken utsetts till det land i världen som det är lättast att göra affärer i.

Hellre skatteparadis än skattehelvete

Utöver den långsiktiga principiella libertarianska diskussionen om skatters (o)förenlighet med äganderätten och minimalstatens finansiering, är det bra att det i kölvattnet av Panamadokumenten även diskuteras annat praktiskt om skatteproblematiken. Anders Ydstedt skrev i en artikel i Svensk Tidskrift om skatteparadis:

”Låt oss börja med den kritiska granskningen av de som tagit hem pengar till Sverige. Att bryta mot lagar är aldrig rätt men man måste också komma ihåg att Sverige i många år hade en totalt repressiv beskattning av ägande. Den svenska arvsskatten kunde ödelägga familjeföretag. Arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatt gjorde att många entreprenörer lämnade Sverige med sina pengar och sina företag, en enorm förlust för Sverige. Arvsskatten försvann 2004 och förmögenhetsskatten 2007 men vi ser fortfarande sviterna av dessa skatter i brist på svenska privatägare på börsen och som affärsänglar.

I Uppdrag granskning drevs tesen att det är något skumt med självrättelse. Så är ju inte fallet. Alla kan göra självrättelse och när det gäller de som tar hem pengar till Sverige så får de betala skatt på inkomster sex år tillbaka plus ränta och pengarna finns sedan tillgängliga för investeringar här i Sverige.”(…)

”När det gäller Panama och andra upplägg för att dölja egendomar är det delvis en annan historia. Här handlar det om att dölja tillgångar helt vilket för oss som bor i legalt stabila miljöer ofta, men inte alltid, är förbundet med olagligheter. I länder med tveksamma legala system är det dock förståeligt och försvarbart att entreprenörer tvingas skydda sina pengar utomlands. Tyska judar skyddade under 1930-talet sina pengar i Schweiz och idag skyddar välbärgade invånare i länder där kidnappningar är vanliga, till exempel i Sydamerika, sina familjer genom att gömma pengarna utomlands. Det är svårt att se något omoraliskt i detta.”

Informationsutbytesavtal mellan skatteparadis och Sverige och andra länder har också förbättrats genom åren. Det finns också flera skatteparadis som har strängare lagar mot ”smutsiga pengar” än många högskatteländer, vilket Dan Mitchell (Cato Institute) tar upp här, liksom en hel del annat om Panamadokumenten, skatteplanering och politisk korruption.

Johan Norberg skriver i sin krönika i Metro om hur en engelsk statsvetare gjorde ett experiment ”där han försökte starta anonyma bolag över hela världen, som kunde undgå alla redovisningskrav. Tre fjärdedelar av de gånger han lyckades skedde det i stora, industrialiserade OECD-länder. I skatteparadis som Liechtenstein och Jersey är sådant olagligt sedan länge.” Vidare i krönikan:

”Många som avslöjas har agerat omoraliskt eller olagligt, men det bryter inte mot lagen i sig att registrera verksamheten någon annanstans. Ofta är det samma sak som svenska vänsterprofiler som kräver högre skatter gör när de tar ut lön från sina bolag under gränsen för statsskatt – ett lagligt sätt att hindra att staten tar det mesta av frukten av ens arbete. I vissa fall är det också rimligt. Om aktörer från olika länder startar ett gemensamt bolag kan dessa länders staters försöka beskatta allt själva. Att lägga ett sådant bolag i Bermuda är ett sätt att undvika en dubbel- eller trippelbeskattning. Det gör också att de får ett förutsebart regelverk, lika för alla. Ofta är dessa domstolar mer rättssäkra – och snabbare. Att lösa en kontraktstvist tar fyra år i Indien. De flesta företagare hinner gå i konkurs innan de kan få rätt i ett sådant land.”

För politiker gäller andra måttstockar och så har det alltid varit, med vissa undantag som nu senast den isländske statsministerns affärer. Eric Erfors på Expressens ledarsida skriver om hur den svenska regeringen trixar med budgeten. Och när det gäller politiker som förespråkar höga skatter medan de själva undviker dem, har vi exempelvis Margot Wallström, nuvarande utrikesminister, som när hon var EU-kommissionär lät sig beskattas med en låg EU-skatt, medan de svenska europaparlamentarikerna efter kritik om frälse lät sig beskattas efter svenska regler. Wallström gjorde inget olagligt, men är en hycklare, precis som den isländske statsministern är det.

SVT:s “Uppdrag granskning” om Panamadokumenten bedrev som vanligt när det gäller SVT-dokumentärer en vänsteragenda när de ställde undangömda summor mot vad som kunde finansieras offentligt i det ena efter det andra området, som exempelvis dagisplatser, som om det vore självklart att alla de exempel de räknar upp ska finansieras via skatter och inte kan bedrivas privat, och att företag inte investerar från vinster och sparande, som om de pengarna i sin helhet bara ligger där i ett bankvalv för de rika att bada i. UG kunde när de nu blandade äpplen och päron lika gärna räkna upp hur många butiker i detaljhandeln, som annars består av privata butiker, som man med pengarna kunde lägga på att driva i statlig regi, utan tanke på vad olika verksamheter kräver och hur ekonomin i stort fungerar.

Flertalet länder har lägre skatter än Sverige. För de som utan vidare avfärdar skatteparadis som sådana är frågan om man ska få placera pengar i länder som har lägre skatter än det egna landet. Före 60-talet var Sverige relativt sett något av ett skatteparadis i Europa. Under 1800-talet och i början av 1900-talet undvek Kanada medvetet att ha högre skatter än USA för att locka till sig investeringar och arbetskraft, med goda resultat. Varför ha ett skattehelvete?

Det antika Greklands ekonomiska välstånd

Dagens Grekland är hopplöst dysfunktionellt. Orsaken till den svåra ekonomiska krisen är decennier av vanvettig politik på mängder av områden, påskyndat av euroinförandet som gav landet billiga krediter. Man kan läsa mer här.

Annat var det under antiken. Då blomstrade den grekiska världen, ekonomiskt och kulturellt. Under den s.k. klassiska tiden och även i betydande utsträckning under den senare s.k. hellenistiska tiden, rådde en för den förmoderna historien exceptionell ekonomisk tillväxt med åtföljande kulturell utveckling. Politiskt rådde institutionell konkurrens med i stort sett självständiga stadsstater, ofta med demokratiska inslag, vilket i ekonomin gynnade handel, konkurrens och innovationer.

Historikern Josiah Ober beskriver detta i denna artikel.

”Greek economic growth was driven by a set of political institutions and a civic culture that are historically rare. (Indeed, at the time of their emergence in Hellas, those institutions and that culture were probably unique.) The political institutions found in many citizen-centered Greek states — but especially in democratic states and most especially in democratic Athens — put specialization and innovation on overdrive, by encouraging individuals to take more rational risks and develop more distinctive skills. People willingly invested in their own education and took the risks of entrepreneurship because they knew that they had legal recourse if and when a powerful individual or corrupt official tried to steal their profits.”(…)

”Citizens collectively held the authority to make new institutional rules, and as a result, they were more likely to trust the rules under which they lived to be basically fair. Judgments, by citizens who were empowered (by vote or lottery) to settle disputes and to distribute public goods, were made on the basis of established and impartial rules, rather than on the basis of patronage or personal favoritism. With these guarantees in place and successful innovation well rewarded, individuals had strong incentives to invest in their own special talents, to defer short-term payoffs and to accept a certain level of risk in anticipation of long-term rewards. The end result was a historically unusual level of sustained economic growth and an equally unusual rate of sustained cultural productivity and innovation.”