Category Archives: Ekonomi

Nya Zeelands ekonomiska mirakel

1984 påbörjade Nya Zeeland, lustigt nog av en socialdemokratisk regering, vad som kom att bli en långtgående liberalisering av ekonomin. Tidigare konservativa och socialdemokratiska regeringar hade låtit skatter, tullar och regleringar expandera in absurdum, med allvarliga ekonomiska problem som följd.

Premiärminister David Lange bröt den trenden, och senare har även konservativa regeringar fortsatt på den marknadsliberala vägen. Nya Zeeland ligger ofta i topp, efter Hong Kong och Singapore, i mätningar av ekonomisk frihet i olika länder. Ekonomin blomstrar som följd.

Daniel Mitchell på Cato Institute beskriver här hur Nya Zeeland gick tillväga och hur resultaten blev.

Och här kan man läsa att Nya Zeeland nyligen av Världsbanken utsetts till det land i världen som det är lättast att göra affärer i.

Hellre skatteparadis än skattehelvete

Utöver den långsiktiga principiella libertarianska diskussionen om skatters (o)förenlighet med äganderätten och minimalstatens finansiering, är det bra att det i kölvattnet av Panamadokumenten även diskuteras annat praktiskt om skatteproblematiken. Anders Ydstedt skrev i en artikel i Svensk Tidskrift om skatteparadis:

”Låt oss börja med den kritiska granskningen av de som tagit hem pengar till Sverige. Att bryta mot lagar är aldrig rätt men man måste också komma ihåg att Sverige i många år hade en totalt repressiv beskattning av ägande. Den svenska arvsskatten kunde ödelägga familjeföretag. Arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatt gjorde att många entreprenörer lämnade Sverige med sina pengar och sina företag, en enorm förlust för Sverige. Arvsskatten försvann 2004 och förmögenhetsskatten 2007 men vi ser fortfarande sviterna av dessa skatter i brist på svenska privatägare på börsen och som affärsänglar.

I Uppdrag granskning drevs tesen att det är något skumt med självrättelse. Så är ju inte fallet. Alla kan göra självrättelse och när det gäller de som tar hem pengar till Sverige så får de betala skatt på inkomster sex år tillbaka plus ränta och pengarna finns sedan tillgängliga för investeringar här i Sverige.”(…)

”När det gäller Panama och andra upplägg för att dölja egendomar är det delvis en annan historia. Här handlar det om att dölja tillgångar helt vilket för oss som bor i legalt stabila miljöer ofta, men inte alltid, är förbundet med olagligheter. I länder med tveksamma legala system är det dock förståeligt och försvarbart att entreprenörer tvingas skydda sina pengar utomlands. Tyska judar skyddade under 1930-talet sina pengar i Schweiz och idag skyddar välbärgade invånare i länder där kidnappningar är vanliga, till exempel i Sydamerika, sina familjer genom att gömma pengarna utomlands. Det är svårt att se något omoraliskt i detta.”

Informationsutbytesavtal mellan skatteparadis och Sverige och andra länder har också förbättrats genom åren. Det finns också flera skatteparadis som har strängare lagar mot ”smutsiga pengar” än många högskatteländer, vilket Dan Mitchell (Cato Institute) tar upp här, liksom en hel del annat om Panamadokumenten, skatteplanering och politisk korruption.

Johan Norberg skriver i sin krönika i Metro om hur en engelsk statsvetare gjorde ett experiment ”där han försökte starta anonyma bolag över hela världen, som kunde undgå alla redovisningskrav. Tre fjärdedelar av de gånger han lyckades skedde det i stora, industrialiserade OECD-länder. I skatteparadis som Liechtenstein och Jersey är sådant olagligt sedan länge.” Vidare i krönikan:

”Många som avslöjas har agerat omoraliskt eller olagligt, men det bryter inte mot lagen i sig att registrera verksamheten någon annanstans. Ofta är det samma sak som svenska vänsterprofiler som kräver högre skatter gör när de tar ut lön från sina bolag under gränsen för statsskatt – ett lagligt sätt att hindra att staten tar det mesta av frukten av ens arbete. I vissa fall är det också rimligt. Om aktörer från olika länder startar ett gemensamt bolag kan dessa länders staters försöka beskatta allt själva. Att lägga ett sådant bolag i Bermuda är ett sätt att undvika en dubbel- eller trippelbeskattning. Det gör också att de får ett förutsebart regelverk, lika för alla. Ofta är dessa domstolar mer rättssäkra – och snabbare. Att lösa en kontraktstvist tar fyra år i Indien. De flesta företagare hinner gå i konkurs innan de kan få rätt i ett sådant land.”

För politiker gäller andra måttstockar och så har det alltid varit, med vissa undantag som nu senast den isländske statsministerns affärer. Eric Erfors på Expressens ledarsida skriver om hur den svenska regeringen trixar med budgeten. Och när det gäller politiker som förespråkar höga skatter medan de själva undviker dem, har vi exempelvis Margot Wallström, nuvarande utrikesminister, som när hon var EU-kommissionär lät sig beskattas med en låg EU-skatt, medan de svenska europaparlamentarikerna efter kritik om frälse lät sig beskattas efter svenska regler. Wallström gjorde inget olagligt, men är en hycklare, precis som den isländske statsministern är det.

SVT:s “Uppdrag granskning” om Panamadokumenten bedrev som vanligt när det gäller SVT-dokumentärer en vänsteragenda när de ställde undangömda summor mot vad som kunde finansieras offentligt i det ena efter det andra området, som exempelvis dagisplatser, som om det vore självklart att alla de exempel de räknar upp ska finansieras via skatter och inte kan bedrivas privat, och att företag inte investerar från vinster och sparande, som om de pengarna i sin helhet bara ligger där i ett bankvalv för de rika att bada i. UG kunde när de nu blandade äpplen och päron lika gärna räkna upp hur många butiker i detaljhandeln, som annars består av privata butiker, som man med pengarna kunde lägga på att driva i statlig regi, utan tanke på vad olika verksamheter kräver och hur ekonomin i stort fungerar.

Flertalet länder har lägre skatter än Sverige. För de som utan vidare avfärdar skatteparadis som sådana är frågan om man ska få placera pengar i länder som har lägre skatter än det egna landet. Före 60-talet var Sverige relativt sett något av ett skatteparadis i Europa. Under 1800-talet och i början av 1900-talet undvek Kanada medvetet att ha högre skatter än USA för att locka till sig investeringar och arbetskraft, med goda resultat. Varför ha ett skattehelvete?

Det antika Greklands ekonomiska välstånd

Dagens Grekland är hopplöst dysfunktionellt. Orsaken till den svåra ekonomiska krisen är decennier av vanvettig politik på mängder av områden, påskyndat av euroinförandet som gav landet billiga krediter. Man kan läsa mer här.

Annat var det under antiken. Då blomstrade den grekiska världen, ekonomiskt och kulturellt. Under den s.k. klassiska tiden och även i betydande utsträckning under den senare s.k. hellenistiska tiden, rådde en för den förmoderna historien exceptionell ekonomisk tillväxt med åtföljande kulturell utveckling. Politiskt rådde institutionell konkurrens med i stort sett självständiga stadsstater, ofta med demokratiska inslag, vilket i ekonomin gynnade handel, konkurrens och innovationer.

Historikern Josiah Ober beskriver detta i denna artikel.

”Greek economic growth was driven by a set of political institutions and a civic culture that are historically rare. (Indeed, at the time of their emergence in Hellas, those institutions and that culture were probably unique.) The political institutions found in many citizen-centered Greek states — but especially in democratic states and most especially in democratic Athens — put specialization and innovation on overdrive, by encouraging individuals to take more rational risks and develop more distinctive skills. People willingly invested in their own education and took the risks of entrepreneurship because they knew that they had legal recourse if and when a powerful individual or corrupt official tried to steal their profits.”(…)

”Citizens collectively held the authority to make new institutional rules, and as a result, they were more likely to trust the rules under which they lived to be basically fair. Judgments, by citizens who were empowered (by vote or lottery) to settle disputes and to distribute public goods, were made on the basis of established and impartial rules, rather than on the basis of patronage or personal favoritism. With these guarantees in place and successful innovation well rewarded, individuals had strong incentives to invest in their own special talents, to defer short-term payoffs and to accept a certain level of risk in anticipation of long-term rewards. The end result was a historically unusual level of sustained economic growth and an equally unusual rate of sustained cultural productivity and innovation.”

Ständigt denne Piketty

Man bör kanske ha läst en bok som man har åsikter om, men det är inte alltid tiden räcker till och man får då förlita sig på de kritiker man vet är seriösa och trovärdiga. En sådan bok är vänsterekonomen Thomas Pikettys Capital in the Twenty-First Century. Dessutom ger de idéer ur boken som Piketty själv, liksom hans anhängare återger i olika sammanhang, en klar bild av vad det är han vill ha fram.

Det finns anledning att uppmärksamma Piketty kritiskt p.g.a. det frälsaraktiga mottagandet han fått i media, inte minst i Sverige. Jag har tidigare haft anledning att kritisera den partiska vänstervinklingen i flera av Sveriges Televisions samhällsdokumentärer. Nu på sistone har vi kunnat se det igen. I en dokumentär om nya teorier inom nationalekonomin fick Piketty och andra på vänstersidan stå helt oemotsagda. Naturligtvis bör ett program av det här slaget redovisa Pikettys idéer, men kritiska motfrågor till Piketty måste ställas och alternativa förklaringar av andra ekonomer ges utrymme om man är seriös.

Timbro Medieinstitut har kritiskt granskat SVT:s dokumentär, liksom tidigare program, och tar upp svenska vänsterjournalisters roll i produktionen av dessa. Malin Sahlén, ekonom på Timbro, skrev en krönika i Svenska Dagbladet med anledning av dokumentären där hon sågar Piketty.

Krönika av Johan Norberg från maj förra året i SvD där han kritiserar Piketty.

Kritisk recension av Pikettys bok av Richard Epstein.

Vinster i välfärden

Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ och andra socialister vill förbjuda ”vinster i välfärden”. Skattefinansierad verksamhet ska inte drivas med vinst av privata företag menar de. Jag väntar fortfarande på att de även förespråkar vinstförbud för de företag som verkar i skattefinansierade projekt som produktionen av skol- och sjukhusbyggnader, sjukhusutrustning, läromedel, sjukhus- och skolmat osv, så att de åtminstone är konsekventa i sin socialism och sin vilja att straffa alternativ som drivs av kompetenta företagare och istället gynna inkompetens.

Som jag tagit upp tidigare, visar forskning att det är en myt att riskkapitalbolag bara satsar kortsiktigt. Och Janerik Larsson skriver i sin recension i Svensk Tidskrift av boken Finansfurstarna av Lotta Engzell Larsson vilken missvisande bild vänstern ger av riskkapitalister, eller private equity-företag, som Larsson hellre kallar dem.

IT-entreprenören Dan Olofsson skrev i Sydsvenskan i maj att ”[o]m verksamheten förbättras i och med att vinster förbjuds, då borde metoden användas i fler branscher.”[…]”Debatten borde istället för vinster i välfärden handla om varför vi accepterar högre kostnader i det offentliga än i det privata när kvaliteten är densamma.”

Dessutom tillhandahåller många privata alternativ bättre kvalitet. Visst är det en hybridmarknad där kommuner upphandlar och själva konkurrerar med privata företag, men det finns inga belägg för att privata alternativ generellt är sämre än kommunal verksamhet, tvärtom har de inneburit en vitaliserande förnyelse av välfärden. Catharina Tavakolinia driver ett privat vårdföretag. I denna artikel skriver hon om villkoren och hur det var när hon började jobba inom vården på 80-talet:

”När jag började arbeta i vården på 80-talet var det i ett monopol och en vårdapparat som var ökänd för sin ineffektivitet och administration.”[…]”Men än allvarligare var att de äldre var hänvisade till särskilda duschdagar då de även skulle ”sköta magen”. Boendemiljön var steril med rostfria inslag och fyra bäddsalar som inte gav utrymme för personlig integritet. De äldre fick inte ha parfym, blommor eller husdjur. Besökstiderna var strikta och skulle någon få en drink till maten så fick det smusslas.”[…]”Få säger att de vill tillbaka till gårdagens äldrevård men samtidigt osynliggör och motarbetar de oss som varit med och utvecklat dagens högkvalitativa äldreomsorg.”

Tre myter om friskolor.

Eftersom vinst är så dåligt kan ju Vänsterpartiet förespråka dess totala avskaffande i ekonomin, så når vi förlusternas socialistiska samhälle. 

Den ekonomiska friheten i världen

Den årliga rankningen av den ekonomiska friheten i världen som görs av The Heritage Foundation i samarbete med Wall Street Journal finns nu uppe på deras hemsida. Även om det finns brister med sådana här rankningar, illustrerar de tendenser. Ekonomisk frihet är mycket viktigt för välstånd.

USA fortsätter sin nedgång, och är nu på 12:e plats. I toppen ligger som förra året Hong Kong, Singapore, Australien, Schweiz, Nya Zeeland och Kanada. Längst ner som vanligt Nordkorea, Kuba, Zimbabwe och Venezuela.

När Kanada var liberalast i världen

Att gradera länder i fråga om liberalism (politisk, ekonomisk och social frihet med en minimal stat) är ofta vanskligt. Varje år redovisar exempelvis Heritage Foundation i samarbete med Wall Street Journal respektive Cato Institute den ekonomiska friheten i världen. Se här och här. Många faktorer ska tas med i beräkningen, och ett land kan på vissa områden vara väldigt liberalt, medan det på andra inte alls är det eller väldigt lite. Olika frågor har också olika tyngd. Sådana undersökningar illustrerar dock tendenser. I fallet ekonomisk frihet visar dem dess betydelse för välstånd.

Men frihet är förstås mer än ekonomisk. Historiskt brukar USA anges som frihetens land nummer ett, särskilt åsyftande dess självständighetsförklaring och författning och 1800-talet, samtidigt som även Storbritannien och Schweiz blev väldigt fria länder under 1800-talet. Det fanns dock några allvarliga avvikelser från frihet i USA. I första hand slaveriet förstås. Även om det var begränsat till Södern, var dess förekomst en sådan skändning av människans rättigheter att det sänkte USA:s generella frihetlighet betydligt, så även den efterföljande rasåtskillnadspolitiken i sydstaterna. Vidare fanns det, åtminstone i flera delstater, religiöst-puritanskt motiverade inskränkningar av den sociala friheten. Inte heller när det gäller ekonomisk frihet var USA alltid så liberalt. Protektionism och andra statliga förmåner till vissa företag förekom, och i slutet av 1800-talet växte de populistiska och progressistiska rörelserna fram med krav på en större roll för staten för välfärdsfrämjande.

Om man undantar slaveriet (som avskaffades i det brittiska imperiet i sin helhet 1833) var alla dessa inskränkningar i friheten något som förekom i alla länder i varierande grad under 1800-talet. Tullar kontra frihandel var en stor stridsfråga i de flesta länder, även i Sverige. Kvinnors lika individuella rättigheter, liksom olika minoritetsgruppers, kom successivt att beaktas i allt fler länder. Generellt var friheten i USA ändå stor. Det fanns skäl till varför så oerhört många emigrerade till landet.

Ett ofta bortglömt land i detta sammanhang är Kanada. Även om det alltid har beundrats för sin politiska frihet, har det av klassiska liberaler historiskt setts som mindre frihetligt än USA, då det ju var den lojalistiska delen av Brittiska Nordamerika som det skapades ur, och i modern tid har landet haft en stor roll för staten ekonomiskt. Men redan tidigt på 1800-talet kom landet att få relativt stor frihet, politiskt, ekonomiskt och socialt. Precis som många andra västerländska demokratier påverkades man av de frihetliga landvinningarna i USA och liberalismens framväxt globalt.

I de ovan nämnda rapporterna om den ekonomiska friheten i världen, har Kanada sedan flera år gått förbi USA. Naturligtvis finns det punkter där det är mer frihetligt i USA än i Kanada, men att Kanada befäst sin tendens är intressant, då landet även därmed haft en sundare ekonomisk utveckling. Kanadensiska Fraser Institute har en rapport om den ekonomiska friheten i kanadensiska provinser och amerikanska delstater. Alberta och Saskatchewan har störst ekonomisk frihet. På tredje plats kommer den amerikanska delstaten Delaware. Det finns ett samband, dock ej det enda, mellan större ekonomisk frihet och högre BNP per capita, både i relationen mellan de kanadensiska provinserna respektive de amerikanska delstaterna.

Chris Edwards på libertarianska Cato Institute skriver i artikeln We Can Cut Government: Canada Did om hur statsinterventionismen i Kanada kom långsammare i början av 1900-talet än i USA. Premiärminister Wilfrid Laurier, Kanadas Gladstone, ledde en Liberal regering 1896-1911 som syftade till ”absolute liberty political and commercial”: Individuell frihet, frihandel, låga skatter, ökad invandring och en minimal stat inom ramen för ett långtgående decentraliserat Kanada med största möjliga autonomi från Storbritannien.

Laurier sa: ”Canada is free and freedom is its nationality.” & ”Nothing will prevent me from continuing my task of preserving at all cost our civil liberty.” & ”The good Saxon word, freedom; freedom in every sense of the term, freedom of speech, freedom of action, freedom in religious life and civil life and last but not least, freedom in commercial life.” Han bekämpade även värnplikten, som infördes av en Konservativ regering 1917. Läs mer om Lauriers liberalism här. Kanada fick under denna tid hög tillväxt och blomstrade.

Kanada hade ingen centralbank före 1935, och under 30-talsdepressionen gick inte en enda kanadensisk bank i konkurs. Se Per Hortlunds bok Fribankskolan: Monetär laissez-faire i teori och praktik (Timbro 2002), som kan läsas online. Och behöver jag påminna om att Kanada inte hade spritförbud under 1920- och 30-talen?

Tidigare Konservativa premiärministrar, vilka dominerade under 1800-talet, hade drivit en protektionistisk linje, medan det Liberala partiet stod för frihandel. I modern tid har förhållandena varit de omvända för partierna i den frågan. Efter Laurier var det Konservativa regeringar under Robert Borden (1911-20) och R B Bennett (1930-35) som gav staten en allt större roll i de flesta avseenden. Denna trend stod i växande utsträckning även den långvarige Liberale premiärministern William Lyon Mackenzie King (1921-30, 1935-48) för och dennes efterträdare Louis Saint-Laurent (1948-57). Men det var under de Liberala premiärministrarna Lester Pearson och Pierre Trudeau på 60- och 70-talen som statsinterventionismen var som störst, med åtföljande ekonomiska problem. Chris Edwards beskriver hur de offentliga utgifterna i relation till ekonomin var desamma i Kanada och USA fram till 60-talet. Därefter ökade de mer i Kanada, även om de också ökade i USA. Men medan USA än idag brottas med höga offentliga utgifter, har Kanada lyckats begränsa dem mer än USA, och även genomfört flera marknadsliberala reformer.

Det finns liberala partier i vissa provinser som är helt fristående från det federala Liberal Party of Canada, men precis som detta och det regerande Konservativa partiet under Stephen Harper, saknas en stringent frihetlig linje, även om de frihetliga dragen har ökat inom de olika partierna. De Konservativa tenderar vara mest socialt konservativa, men de dragen förekommer även stundtals i andra partier. I ekonomiska frågor har de Konservativa varit mest pådrivande för lägre skatter och mindre offentlig sektor sedan ett antal decennier, men även det Liberala partiet har rört sig från den närmast socialdemokratiska politiken under Pierre Trudeau till en mer marknadsliberal inriktning, även om det fortfarande är ”socialliberalt”.

Sedan april i år är Justin Trudeau, son till Pierre, ledare för det Liberala partiet. Ironiskt nog för hans framlidne far, har Justin Trudeau signalerat en ny linje för partiet som anknyter mer till dess klassiskt liberala rötter, vilket man kan läsa om i denna artikel. Han hyllar Laurier och pratar bl.a. om behovet av frihandel, lägre skatter och legalisering av marijuana. Frågan är dock hur partiet som helhet kan påverkas. Det finns anledning att med spänning följa den politiska utvecklingen i Kanada. F.ö. rekommenderas besök i det vackra British Columbia och storstaden Vancouver, med sitt natursköna läge. Även Nova Scotia och dess Cape Breton Island med The Cabot Trail rekommenderas. Montreal har en intressant blandning av gammalt och nytt.

Wilfrid Laurier