Månadsarkiv: november 2008

Reason 40 år!

Den amerikanska libertarianska tidskriften Reason fyller 40 år. Grattis! Den är en av de mest inflytelserika libertarianska tidskrifterna, och en av de mest långlivade. I det senaste numret finns bl.a. denna artikel med intervjuer med flera av de som arbetat med tidskriften, t.ex. grundarna Manuel Klausner, Tibor Machan & Robert Poole och den dynamiska redaktören Virginia Postrel (1989-2000).

Endast en borgerlig röstade nej

Efter att ha konstaterat det bistra i att riksdagen inte tog grundlagen på allvar utan röstade ja till Lissabonfördraget, kan jag nu även notera det bistra i att endast en borgerlig riksdagsledamotSven Bergström (c), röstade nej. I DN kan man läsa att trycket från partiledningarna var stort. Men varför vågade bara Bergström och ingen av de andra som skrev kritiskt i GP för några dar sedan, rösta nej? En av artikelförfattarna, Ann-Marie Pålsson (m), säger till DN att det inte är högt i tak när det gäller att gå sin egen väg inom riksdagsgruppen. Men vad hade du att förlora?

Till skillnad från FRA-lagen har den borgerliga opinionen mot Lissabonfördraget varit svag. Det avsomnade Medborgare för folkomröstning hade kunnat vara en kraft att räkna med, som jag gärna hade ställt upp för, precis som jag gjorde för Medborgare mot EMU inför folkomröstningen om EMU. Men det saknades kapital och engagemang från andra. Och det är inte bara inom den organisationen och bland många enskilda nyliberaler som kritiken mot Lissabonfördraget och EU:s väg mot en superstat finns. Den har funnits även inom ungdoms- och studentförbund. Var var ni?

Efter Irlands nej till Lissabonfördraget, och fler länder står på tur att ta ställning, finns dock en chans att det kan sättas käppar i hjulen på processen.

Obamas stabschef var direktör på Freddie Mac

Barack Obama fick, jämte andra demokratiska senatorer som Hillary Clinton och John Kerry, stora belopp i kampanjbidrag från de statligt grundade och understödda bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac, samtidigt som han och de andra senatorerna inte ville veta av några restriktioner i dessa bolåneinstituts vidlyftiga utlåningar, vilket jag skrivit om här tidigare. Nu rapporterar ABC News att kongressledamoten Rahm Emanuel, som Obama utsett till sin blivande stabschef, var direktör på Freddie Mac när institutet fifflade med vinstrapporteringen.

(Via Dick Erixon)

Hur långt till vänster kan Obama gå?

David Boaz på libertarianska Cato Institute skriver om den förmodade vänstersvängen med Obama i Vita huset och en demokratisk kongressmajoritet, och gör jämförelser med den nyvalde Bill Clinton 1992, som även han fick en demokratisk majoritet i kongressen på köpet. Clinton försökte föra en viss vänsterkurs i början, men stötte på motstånd och republikanerna fick majoriteten i kongressen vid valen 1994. Nu följde istället en mer mitteninriktad kurs från Clintons sida. Boaz tror att något liknande kan hända med Obama, om denne tar ut vänstersvängen för långt.

Jag är inte säker på att det blir lika lyckosamt. Amerikanerna kan idag 16 år senare vara mer benägna än någonsin att sätta sin tilltro till en aktiv stat på många områden oberoende av parti. George W Bushs tid i Vita huset har inte precis bidragit till att gynna en frihetlig inriktning bland republikanerna, såvida inte fler nu är trötta på den stora staten. Nu bidrog ju inte heller Bush den äldre i Vita huset till någon frihetlig inriktning bland republikanerna, men han satt bara fyra år, och det var inte lika dramatiska händelser i världen då som det blev med den 11/9 2001.

Som jag skrivit tidigare återstår det att se vilken kurs republikanerna tar hädanefter. Samtidigt ska man inte glömma att många väljare, som annars inte skulle röstat demokratiskt och som inte anser sig vara vänster, röstade på Obama och demokraterna i kongressen av flera olika skäl, som exempelvis trötthet och besvikelse över Bush och misstro mot såväl McCain som Palin (av olika anledningar). Dessa väljare i mitten kommer lättare att byta sida igen ifall de tycker att Obama drar iväg för långt till vänster.

Christopher Hitchens om Obama

Christopher Hitchens är en intressant oberoende intellektuell som ofta skriver läsvärt utan att man alltid behöver hålla med honom. Han har under åren rört sig från vänster åt det libertarianska hållet, men det är fortfarande svårt att sätta en politisk etikett på honom. På hans hemsida kan man bl.a. läsa vilka böcker han rekommenderar.

I en artikel i Slate kommenterar Hitchens den nyvalde presidenten Barack Obama, som han själv röstade på. Enligt Hitchens kommer inte USA:s problem och fiender att elimineras bara för att Obama blivit vald. I media har vi sett Obama lanseras som en närmast Messiasliknande gestalt. Det är bra om även Obamaanhängare kan se nyktert på situationen och hålla huvudet kallt.

Bloggare mot diktatur

I dagens Sydsvenskan finns en artikel om den egyptiske bloggaren Wael Abbas, som är på Sverigebesök. Han är en av alla modiga bloggare i diktaturer runt om i världen som riskerar mycket genom att avslöja oförrätter. Abbas har publicerat filmer där kvinnor trakasserats och polismän som torterar fångar. I det sistnämnda fallet ledde det till att poliserna dömdes till fängelse. Men Egyptens president Hosni Mubarak har lagt fram en ny etermedialag, där man ska kunna komma åt bloggare och youtubeklipp ännu lättare. Redan nu sitter en annan egyptisk bloggare, Abdul Kareem, i fängelse sedan två år tillbaka för att han anses ha skymfat islam och landets president. Mattias Svensson skriver om den demonstration utanför Egyptens ambassad i Stockholm som liberaler anordnade i torsdags (liksom förra året) med krav på att Kareem släpps fri.

Bloggandet har exploderat i Mellanöstern. Liksom i andra delar av världen kommer det förhoppningsvis leda till liberaliseringar. Att vi i demokratierna kan hjälpa till och stötta denna unika opposition är också viktigt.

Ett nytt slaveri

Det har i samband med valet av Barack Obama som USA:s president talats om att landet genom detta gjort upp med sitt förflutna med slaveri. Visst är det så, men eftersom vi i Martin Luther Kings anda bör bedöma människor efter deras karaktär och inte efter deras hudfärg, så är det av fortsatt vikt att vara vaksam mot och aktivt motarbeta tendenser mot statligt förmyndarskap från vilken president eller regering det än är.

Med Obama som ny president kan vi räkna med fortsatt expansion av statens åtaganden på flera områden. Till det har han även kongressens hjälp, som dessutom med all sannolikhet kommer att agera påtryckare härvidlag. Därför är det oroväckande att förslag till obligatorisk samhällstjänst aviserats, vilket Robert Bidinotto skriver om här. Efter en ändring i formuleringarna kvarstår ändå oron för vad den nya regeringen ska ta sig till när det gäller detta förslag om nytt slaveri. Det är förstås skillnad mot det kompletta slaveri som fanns tidigare i USA, men med ”de små stegens tyranni” läggs det ena efter det andra. Slänger man en groda i kokande vatten hoppar den ur. Lägger man den i kallt vatten och sedan kokar upp det, dör den.

En bättre kandidat

Senatorn Barry Goldwater (1909-1998 ) från Arizona var republikanernas presidentkandidat 1964. Han anklagades för att vara en ”mad bomber” som skulle starta kärnvapenkrig, vilket han själv bestämt förnekade. Däremot ville han rusta upp USA:s försvar för att hålla Sovjet stången. Att han dessutom var för värnpliktens avskaffande och mot bombningar av civila under Vietnamkriget, var något som uppenbarligen gick media förbi. Han anklagades för att vara rasist för att han hade röstat mot medborgarrättslagen 1964. Det gjorde han dock av liberala skäl. Han ville lika lite ha tvångsmässig integration i privata företag som tvångsmässig segregation. Han kämpade som lokalpolitiker i sin hemstat för likhet inför lagen för alla, och hade nära kontakt med indianerna, som han tyckte borde behandlas som fullvärdiga amerikanska medborgare.

Goldwater kallade sig konservativ för att han ville värna den amerikanska traditionen av individuell frihet, marknadsekonomi och en begränsad stat. I praktiken var han en libertarianskt inriktad politiker med en sekulär individualism, som senare fick honom att med kraft ta avstånd från den framväxande fundamentalistiska ”kristna högern”, som ville göra politik av religion. Goldwater ansåg sig egentligen vara en klassisk liberal och menade att när historien tittar tillbaka på honom, så skulle han betecknas som liberal. Han var respekterad för sin integritet och hederlighet. Här är några klipp med honom, så att man kan påminnas om att hans brister till trots var han oändligt mycket bättre presidentkandidat än de flesta andra.

Från partikonventet. ”Extremism till frihetens försvar är ingen synd. Moderation i utövandet av rättvisa är ingen dygd.”

”Never forget, there was only one freedom on which this nation was founded. That was freedom from government.”

Goldwater attackerar den kristna högern.

Goldwater, som ännu inte hade vunnit nomineringen, föreslog president John F. Kennedy att om det blev de två mot varandra, så kunde de ta ett plan och tillsammans åka landet runt på en debatturné. Men Kennedy sköts strax därefter. Den tillträdande presidenten Lyndon Johnson, som blev demokraternas kandidat -64, ville överhuvudtaget inte ha någon debatt med Goldwater. Istället anställdes personer i kampanjstaben med enda syftet att svärta ned Goldwater så mycket som möjligt.

En gridlock vore det bästa

Jag har skrivit en hel del om det amerikanska presidentvalet här, och har lutat åt att det vore bäst om John McCain vann, trots flera invändningar mot såväl honom som vicepresidentkandidaten Sarah Palin. Eftersom det med all säkerhet blir demokratisk majoritet i kongressen, och troligen en mycket stark majoritet, vore därför inte minst en s.k. ”gridlock” det bästa, dvs presidenten tillhör ett parti och kongressmajoriteten ett annat. Det i sig utgör en förutsättning för att statens makt inte växer så mycket som annars.

Vinner Barack Obama, så kommer han få stöd att driva igenom en ökning av statens åtaganden på allt fler områden. Vinner McCain, som visserligen även han har en relativt stor tilltro till statens roll, fast mer begränsad än Obamas ändå, så blir det svårare för kongressen, som är den lagstiftande makten. Och skulle Palin tillträda som president under mandatperioden, så skulle hon vara svagare på de områden där hon är sämre, såsom abortfrågan (fast hon har deklarerat att hennes syn här är hennes personliga, inte nödvändigtvis något hon ska driva), medan hon på de områden hon är bättre, såsom den ekonomiska politiken och energipolitiken, skulle hon kunna bromsa demokraternas förslag genom veton och i bästa fall få igenom en del bra förslag.

Förlorar McCain, kanske det finns förutsättningar för republikanerna att orientera sig i frihetlig riktning under de kommande fyra åren och åter låta den forne presidentkandidaten Barry Goldwaters marknadsliberala sekulära individualism bli en ledstjärna. Men det är ytterst tveksamt. Det krävs längre tid än så. I värsta fall blir republikanerna så desperata av Obamas presidentskap att de försöker efterlikna demokraterna alltmer istället och bli blåkopior av dem som var fallet med flera efterkrigsrepublikaner som Eisenhower, Nixon och Nelson Rockefeller.

Henrik Ibsen

Norstedts förlag har nyligen släppt en nyöversättning (av Klas Östergren) i två delar av den världsberömde norske dramatikern Henrik Ibsens (1828-1906) verk.

Ibsen tog i ett antal dramer, såsom Ett dockhem och En folkfiende (vilka jag har sett på teater i New York resp. Malmö) upp individens rätt och gisslade såväl småborgerlig konformism som maktlysten strebermentalitet. Han slog mot såväl konservativa som liberala politiker.

Ayn Rand var intresserad av Ibsen, och ett drama som en En folkfiende har paralleller till Rands berättelser, exempelvis Urkällan, om hur rättrådiga individualister stöter på ett kompakt motstånd från en korrumperad omgivning med flockmentalitet och får ta socialt stryk för det. I likhet med Rand betonade Ibsen det personliga ansvaret, nyttan med kreativt arbete och vikten av att vara sann mot sig själv och sitt samvete. Efterhand blev Ibsen alltmer desillusionerad. Han ville tro på individualismen och det liberala samhället, men den korrumperade omgivningen och människors ”livslögner” utgjorde hinder.