Monthly Archives: januari 2011

Sven Rydenfelt 100 år

Idag är det 100 år sedan den liberale nationalekonomen Sven Rydenfelt föddes. Han var inte långt från att bli så gammal. ”Farbror Sven”, som flera unga liberaler kallade honom, avled 2005, och var vital långt upp i åren. Länge var Sven tämligen ensam i Sverige om att konsekvent föra fram marknadsekonomiska idéer.

I slutet av 40-talet var han ordförande för Liberala studentklubben i Lund, och hade tänkt sig en karriär i Folkpartiet. Men hans motstånd i pressen mot partiets förslag på omsättningsskatt föranledde partiledaren Bertil Ohlin att föra ett samtal med honom, varefter Sven tyckte att det inte fanns någon framtid för honom och liberalismen i Folkpartiet. På 50-talet lät Högerpartiet honom skriva en kritisk rapport om bostadsregleringarna, men man vågade inte göra hans kritik till officiell partilinje. Sven själv stämplades i den offentliga debatten som ”den sociala bostadspolitikens fiende nr 1”, vilket han tyckte var smickrande.

Om Sven var en ensam ökenblomma i den svenska debatten, fann han dock vatten och näring utomlands. Genom det klassiskt liberala sällskapet Mont Pelerin Society träffade Sven ekonomer som Ludwig von Mises, Friedrich Hayek och Milton Friedman, vilka hade stor betydelse för den kommande liberala renässansen. Han fick dock stöd från en del även inom Sverige. I Göteborgs Handels- och sjöfartstidning publicerade Knut Petersson, som 1945 efterträdde Torgny Segerstedt som huvudredaktör, allt som Sven skrev. Petersson, som även en period var riksdagsledamot och kommunpolitiker för Fp, var liksom sin företrädare en s.k. gammalliberal (som det hette då) och varm anhängare av politisk och ekonomisk frihet. Bokförlaget Natur & Kulturs liberale grundare Johan Hansson lät publicera en del böcker och texter i antologier av Sven. 1966 gav Sven tillsammans med Janerik Larsson ut en bok med förord av Vilhelm Moberg som avslöjade SÄPO:s hemliga åsiktsregistrering.

Sven fick uppleva kommunismens fall, vilken han hade förutspått på 50-talet. Inför folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap ställde sig Sven med rätta på motståndarnas sida. Han var medlem i den liberala föreningen Marknadsekonomiskt nej till EU, och skrev förordet i dess kampanjskrift. Han skrev bl.a.:

”Anhängarna ser gärna i EU en mirakelmedicin med förmåga att bota till och med vår massarbetslöshet. Ett önsketänkande i det blå. EU har präglats av massarbetslöshet betydligt längre än Sverige men har hittills visat sig helt oförmögen att finna botemedel. Arbetslöshet är ett symtom på dålig företagarmiljö. Att EU inte förmått förbättra denna miljö är avslöjande.[…]

Till sist ett ord om EU som en rikemansklubb med höga murar till skydd mot låglönekonkurrensen från fattiga länder utanför. Ett upprörande asocialt system. Fattiga länder har låga löner på grund av låg produktivitet i näringslivet. Och rika länder har höga löner på grund av sin höga produktivitet. I själva verket är de låga lönerna de fattiga ländernas enda konkurrensmedel, och den som vägrar dem att använda detta medel, vägrar dem rätten att av egen kraft växa och utvecklas.”

Inför folkomröstningen om euron blev Sven hedersordförande för det borgerliga Medborgare mot EMU. Mot slutet av sitt liv fick Sven framförallt inom ekonomin alltmer stöd i Sverige för sina liberala idéer. Timbro Syd lät under en period en serie föreläsningar av olika personer gå under hans namn.

Jag hade förmånen att träffa Sven över en öl på Grand Hotel i Lund tillsammans med Johan Norberg. Han var mycket vänlig och berättade om händelser i sitt liv. Han växte upp som fattig bondson i en storfamilj på Hallandsåsen. Hans fru, som var sjuksköterska, stod för det mesta av livsuppehället för de båda när Sven doktorerade. Han berättade om Knut Petersson och de internationellt kända ekonomer han lärde känna genom åren. Jag sa lite på skämt att man kan hoppas att det i framtiden upprättas en staty över honom i Lund. Det minsta man kan begära är dock att en gata uppkallas efter honom. Sven var en sann fritänkare och modig liberal.

Läs intervjun med honom i Marknadskraften. Nils-Eric Sandbergs artikel i Dagens Nyheter i förrgår, Svensk ärkeliberal. Sandberg har även skrivit boken Fritänkaren — ett vänporträtt av Sven Rydenfelt för Timbro. Johan Norbergs dödsruna över Sven i Fria Moderata Studentförbundets tidskrift Svensk Linje nr 1-2005. Foto: © Hagblom Foto AB, Lund  

Invandring är bra

För en liberal har individen moralisk rätt att förflytta sig över länders gränser och ägna sig åt frivilligt utbyte med andra. Det ger också ekonomiska vinster. Jag fick upp ögonen på en gammal artikel av Robert Tracinski i The Intellectual Activist, april 2006, som är mycket bra. Han behandlar både den moraliska och ekonomiska aspekten av invandring, och bemöter även invandringskritiska argument som går ut på att många invandrares kulturella bakgrund underminerar friheten i USA:

”There is only one interesting practical objection against immigration: the fear that an influx of immigrants will ”change our culture.” The crudest version of this objection, offered by disreputable ”paleo-conservatives” like Pat Buchanan, is the objection that immigrants will change the racial makeup of America. The only legitimate answer to this argument is: so what? The glory of America is that it is based on universal ideas—the ideas of individualism and liberty—not on a racial identity.

A less crude, more respectable version of this argument, popular among mainstream conservatives, is the fear that immigrants will not assimilate into American culture, that they will not accept the ideas that form the essence of America. But this fear is ultimately based on the same mistake as the crude, racial variant: the idea that culture is determined by racial or ethnic background. Conservatives have never fully absorbed the fact that America is based on universal ideas. For them, our country is based on tradition, traditional customs, traditional institutions, traditional religious affiliations. This last is crucial. Conservatives refuse to acknowledge that this nation was founded on the philosophy of the secular British Enlightenment; they insist, instead, that it was founded on Christianity. But people tend to accept whatever religious affiliation they grew up with. It is ingrained in them by tradition. In this view, an influx of people who come from other traditions—especially Muslim immigrants from the Middle East—dooms us to the watering down of our culture, which cannot really be transferred to anyone who didn’t grow up here.

Immigration is the issue on which the right confesses a failure of what columnist Mark Steyn calls ”civilizational confidence.” While conservatives like Steyn call for a display of this confidence in reaction to controversies like the ”cartoon jihad,” it is they who lack confidence in our civilization’s ability to absorb and assimilate immigrants. This was honestly confessed in a March 30 column by Peggy Noonan in the Wall Street Journal, in which she wrote that opposition to immigration springs less from ”fear about ‘them'” than from ”anxiety about us.”

There is a grain of truth to this fear about the failure to assimilate immigrants. The phenomenon of ”political correctness” and the corruption of the teaching of American history in our schools—most notably, the attempt to portray slavery and racism, not the fight for liberty, as the essence of our history—are real threats to the process of assimilation.

But the issue of political correctness only incidentally connects to immigration. If the ability of our culture to induct people into the values of our civilization is in doubt, then 11 million illegal immigrants are a relatively small problem. What we really ought to be worried about is a group of 75 million people who desperately need to be assimilated into America’s culture of individualism, taught the essential facts about America’s history, and encouraged to appreciate the virtues of our political system.

These are 75 million people who are, you might say, on an automatic track to citizenship, and all of them will become newly eligible to vote in the next two decades.

I am referring to the 75 million Americans under the age of 18.

One of the key evasions of the anti-immigration crusade is that all of the scrutiny it imposes on immigrants is dropped when looking at native-born Americans (or ”native Americans,” to re-appropriate a previously misappropriated phrase). Thus, for example, Mexican immigrants are blamed for allegedly coming here to take advantage of America’s welfare state—but equal outrage is rarely summoned for the much larger number of native-born Americans who live off the welfare system.”

Radley Balko hade en intressant artikel i Reason i juli 2009 om ”Miraklet i El Paso”, staden mittemot Ciudad Juarez i Mexiko, på andra sidan floden Rio Grande. El Paso har många fattiga immigranter från Mexiko, men är en av USA:s säkraste och ”lyckligaste” storstäder. Ciudad Juarez är å sin sida en av världens mest våldsamma städer.

Cato Institutes samlingssida om invandring. Exempelvis rekommenderas denna rapport av Daniel Griswold, As Immigrants Move In, Americans Move Up. 

Den ekonomiska friheten i världen

Den årliga rankningen av den ekonomiska friheten i världens länder som görs av The Heritage Foundation i samarbete med Wall Street Journal, finns nu att beskåda på deras hemsida.

Sverige har gått tillbaka från 21:a till 22:a plats. Förra årets placering var en uppgång som kunde krediteras den borgerliga regeringen, vilket jag skrev då. Men nu får Alliansen ligga i. De har fått förnyat mandat och även om ambitionerna är låga, borde det inte vara så svårt att klättra åtminstone några steg till. Tyvärr saknas en stringent ideologisk färdriktning.

Danmark har gått fram till åttonde plats och ligger nu strax före USA, som fortsätter gå bakåt, och strax efter Irland, som har sjunkit rätt mycket. Av europeiska länder är det bara Schweiz som ligger bättre till.

Visst finns det problem med sådana här rankningar. Vad ska tas med och hur ska det värderas? Men som en illustration över tendenser kan de tjäna ett syfte. Som vanligt ligger Zimbabwe och Nordkorea i botten.

Romanchuk under hot

Jag skrev tidigare om den vitryske liberale presidentkandidaten Jaroslav Romanchuk, som jag träffat tidigare, och hur hotfull situationen varit för honom, senast i samband med presidentvalet. Av vad som framkommit på sistone har Romanchuk utsatts för hot av KGB för att tvinga honom att ta avstånd från andra oppositionskandidater, och därmed skapa splittring.

Folkpartiet närstående InfoBelarus skriver på sin blogg: ”Ramantjuk är normalt känd för att vara en mycket duktig talare. Vid denna sändning sitter han dock och läser från ett papper, stakar sig, snyftar och ser likblek ut. Det är uppenbart att det inte är hans egna ord som läses innantill från anteckningarna. Ramantjuk har troligtvis blivit hotad av KGB till den grad att han inte vågar göra något annat än att hålla detta tal som splittrar oppositionen. Källor som vi har starkt förtroende för, har när vi träffat dem på plats i Minsk förklarat att Ramantjuk blivit hotad om att hans närmsta familjemedlemmar skulle råka illa ut, och det sägs att hans systerson blivit kidnappad.”

Journalisten Kalle Kniivilä skriver på sin blogg:

”Nu har Jaroslav Romantjuk bekräftat det många misstänkte från början: det var president Lukasjenkos säkerhetstjänst som pressade honom att gå ut med fördömandet av andra oppositionskandidater.

Uttalandet var ett försök att rädda det som räddas kunde, förklarar han något förvirrat i en intervju i Moskvatidningen Novaja Gazeta. Tidningens korrespondent Irina Chalip – som är gift med en av oppositionens presidentkandidater – är en av de personer som Romantjuk tidigare anklagade för uppvigling till våld.

Romantjuk var en av två oppositionskandidater som undgick att bli gripna när söndagens stora demonstration i Minsk våldsamt slogs ner av kravallpolis. I intervjun till Novaja Gazeta berättar han, att folk från presidentens säkerhetstjänst visste var han höll hus och kallade honom till “ett tungt samtal” som ägde rum mellan klockan tre och fem natten mot måndagen. Under detta samtal, som han inte vill säga mer om, fick han texten som han klockan åtta samma morgon skulle läsa upp på en presskonferens.(…)

Även om Jaroslav Romantjuk givetvis talar i egen sak är det ganska uppenbart att han måste ha utsatts för starka påtryckningar innan han läste upp sitt uttalande som han nu skäms för. Det syns klart att orden inte är hans egna – han läser stapplande, säger “zjizni tysiatji ljudej” (“tusen människors liv”) i stället för “zjizni tyjsiatj ljudej” (“tusentals människoliv”), och blandar bort ändelserna totalt när han talar om Irina Chalip, så att det är omöjligt att avgöra om han anklagar henne för att ha uppviglat sin man till våldsamt upplopp eller tvärtom.

Det är inte alls omöjligt att även Romantjuk hade hotats med ett långt fängelsestraff om han vägrade att offentligt smutskasta de andra presidentkandidaterna. Förmodligen ville han också göra vad han kunde för att partiledaren Anatolij Lebedko skulle släppas på fri fot. Varför han nu väljer att gå ut med sin egen version kan vi bara gissa – kanske skäms han, eller kanske har han insett att regimen inte tänker infria sina löften.

I alla fall kan man förmoda att han inte kommer att fängslas – det torde vara långt nyttigare för regimen att ha en föraktad förrädare på fri fot än att ha ytterligare en martyr bakom galler. Speciellt om man kan släppa mer komprometterande material om honom och andra oppositionella i de statsstyrda massmedierna. En smutskastningskampanj mot oppositionen och västmakterna var ju vad Aleksandr Lukasjenko uttryckligen utlovade under sin presskonferens på måndagseftermiddagen.”

Den vitryska regimen har sjunkit allt lägre.