Monthly Archives: oktober 2008

Katolska kyrkans övergrepp

Det är ett sundhetstecken att fler röster höjts mot religionen den senaste tiden, såsom Ayaan Hirsi Ali mot islam, och Richard Dawkins och Christopher Hitchens mot kristendomen. Sedan är det naturligtvis viktigt att ha något bra alternativ att komma med istället. I en annars positiv recension av Hugo Schmidt av Dawkins bok The God Delusion finns från objektivistisk utgångspunkt invändningar mot ett bristfälligt moralfilosofiskt alternativ till kristendomen.

Bibeln (här recenserad av Johan Norberg) må vara en sagobok eller en samling av berättelser i skönlitterär form, där en del mycket väl kan ha baserats på verkliga händelser. Att på detta sätt lägga fram etiska frågeställningar och visioner har en stor kraft. Det har vi sett även med annan skönlitteratur med sådana anspråk, inte minst Ayn Rands romaner, för att ta bättre alternativ. Så även om Bibeln innehåller många bisarra och obehagliga saker, och man med nöje kan lista orimligheter, som här objektivistiske ekonomen Larry Sechrests Thirty Questions About The Bible, vilket även det är viktigt, så är det inte alltid fallet att de händelserna tolkas bokstavligt av kristna, utan ses som allegorier. Frågan är då bara vad de är allegorier för. Det finns behov av en alternativ rationell sekulär moralfilosofi.

Jag känner kristna som jag uppskattar på många olika sätt, däremot ogillar jag religion i stort och inte minst kristendomen. Många av de etablerade företrädarna för den har genom alla tider betett sig på ett vedervärdigt sätt, och hållit människor i fruktan så länge som upplysningsidéer och vetenskap inte har lyckats bjuda motstånd. Så sent som för bara ett halvsekel sedan fanns det många även i Sverige som var rädda för att hamna i helvetet. Idén om arvsynden har lagt en tung börda på människor. I takt med den ökade sekulariseringen i framförallt Västerlandet har tack och lov religionen pressats tillbaka och flera företrädare för den ”sekulariserats” själva, om man ska uttrycka det så.

Men på flera håll har kyrkan fortfarande ett destruktivt grepp. Den utan tvekan mäktigaste är den katolska kyrkan, med en grym historia. Korståg, förföljelser, inkvisition och en lista över förbjudna böcker som upprätthölls under över 400 år fram till 1966. Det har visserligen inom denna kyrka funnits thomister som i 1200-talsteologen Thomas av Aquino efterföljd velat använda förnuftet som en källa till kunskap vid sidan av tron, men det har varit genom en ständig motsägelse.

Katolska kyrkans förtryckande makt har inte varit unik inom kristendomen. Inom protestantismen har man sett samma tendenser, där t.ex. Calvins styre i Genève var en grym teokratisk diktatur. Men i nutiden är katolska kyrkans makt fortsatt unik. Det är en makt som många politiker säkert avundas, samtidigt som den katolska kyrkan har politiska förgreningar i flera länder.

Nu senast har påven Benedictus XVI deklarerat att användandet av preventivmedel är att förneka ”sanningen om den äktenskapliga kärleken”. Detta av en person som själv aldrig har sex eller avser ha det, heller inte är gift eller avser att gifta sig. Däremot kan kvinnor världen över till ett högt pris få vara avelsmaskiner och dessutom vara förbjudna att göra abort. Men påven, som aldrig behöver bekymra sig om mat för dagen, och trots att han pratar om materialismens och kommersialismens förbannelse, kan leva som en kung och äta med silverbestick på guldfat, behöver inte tänka på utsatta kvinnor. Ja, det finns ju alltid präster och missionärer som kan svinga ut en välsignelse här och var. Stor tröst.

Timbro har just publicerat en samling essäer av Ayn Rand, Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla, där en av texterna, Om levande död från 1968, tar upp dåvarande påven Paul VI:s encyklika som upprepar Pius XII:s förbud av preventivmedel. Rand förklarar den livs- och människofientliga grunden till detta bisarra förbud.

För ett antal år sedan sände SVT en dokumentär, I Guds namn, som tog upp hur representanter från katolska kyrkan och de belgiska kristdemokraterna under ledning av Wilfried Martens stödde folkmordsförövarna i Rwanda både före och under själva folkmordet. Regimens parti var medlem i den kristdemokratiska internationalen CDI. I de katolska länderna är kristdemokratiska partier Vatikanens förlängda arm. Dessutom bekämpade kristdemokraterna och katolska kyrkan födelsekontroll i Rwanda. Efteråt ville Martens och CDI fortfarande inte se att de gjorde något fel. Två avhoppare från belgiska kristdemokraterna intervjuades i programmet.

I Irland, där staten och den katolska kyrkan länge levt i symbios, upprätthölls ända till 1996 ett slaveri där flickor och kvinnor som förklarats ”ogudaktiga” av föräldrar eller präster, spärrades in på nunnehem, där de på tvätterierna fick arbeta hårt utan lön 364 dagar om året, samtidigt som de förnedrades av nunnor och präster. De kunde bara släppas ut genom en prästs beslut. Den gripande dramafilmen Magdalenasystrarna från 2002 skildrar detta.

I sin bok The Missionary Position: Mother Teresa in Theory and Practice (recension här), som sedan blev en BBC-dokumentär, skriver Christopher Hitchens om Moder Teresas sjukhem i Calcutta, där dödssjuka ”vårdades” och sedan avled efter användning av smutsiga kanyler och utgångna mediciner och där inga smärtstillande medel utom aspirin förekom. Det var enligt Teresa mot Guds vilja att använda sig av smärtstillande. Oftast användes ingen vård alls. Volontärer och journalister rapporterade att hemmen liknade koncentrationsläger, där patienterna plågades något oerhört. En 15-årig pojke nekades flytt till sjukhus.

Teresas stiftelse saknade inte pengar. Där fanns miljarder. Teresa hade lätt kunnat låta bygga ett förstklassigt sjukhus med kompetenta läkare och vårdare, men pengarna, i den mån de inte bara låg kvar på kontot, gick till att bygga kloster och kyrkor, och mycket hamnade på Vatikanens konto. Det var medvetet från Teresa. Hon ville inte undanröja fattigdom och lidande. Det hela var ett utslag av den bisarra katolska kulten av död och lidande. ”Rening genom lidande.” Till en man i svåra plågor sa hon: ”Du lider som Jesus på korset, så det måste vara Jesus som kysser dig.”  Mannen svarade: ”Då vill jag att han slutar”. Teresa använde dock själv fina kliniker när hennes egen hälsa vacklade.

Lägg därtill alla pedofilskandaler inom kyrkan, som den sopat under mattan och inte tagit itu med förrän den blivit rejält pressad av omvärlden.

Det känns angeläget att använda Voltaires lösenord för upplysningens kamp mot kyrkan: ”Écrasez l’infâme!” (”Krossa den skändliga!”)

 Uppdatering: Läs även min bloggpost Lidandekulten.

Det konservativa släpankaret

Så var det dags igen. Roland Poirier Martinssons argumentation havererade tidigare i en debatt med Johan Norberg. Om det var ett försök till att bygga någon form av intellektuell kritik från Poirier Martinssons sida, så var det bygget lika hållbart som ett korthus. Vis av erfarenheten blev dock inte PM, trots att konservativa ofta hänvisar till ”erfarenheten” i sin hållning. I dagens Svenska Dagbladet har PM en kolumn, där han tar till fortsatt fula knep. Då Johan Norberg med rätta känner sig träffad (jag fattade direkt innan jag läste Johans blogg vem PM avsåg, fast han inte nämnde någon vid namn), föreslår han att han får vara PM:s spökskrivare, då Johan nu kommit underfund med mönstret för hur PM går till väga när han skriver artiklar.

Johans kritik av PM:s tillvägagångssätt är skarp, och han har även ett ord för att beteckna PM:s konservativa hållning som är mitt i prick: ”ett släpankare, inte en kompass”.

Ska tendensen med konservativa kolumnister (häromveckan även Elise Claeson) som osakligt kastar ur sig dumheter fortsätta på SvD:s ledarsida? Det vore trist. Lite mer briljans och intellekt, tack!

Mer konservativa dumheter

Efter att nyligen ha berört de antiintellektuella tendenserna inom konservatismen, kan man bara de senaste dagarna se ytterligare exempel på dem, bl.a. Elise Claesons kolumn i Svenska Dagbladet den 13/10.

Claeson ser hoppfullt en nykonservativ trend, där bl.a. äktenskap, familj och civilsamhälle får mer framträdande roller. Bortsett från att politiker inte bör ha att göra med hur vuxna människors samlevnad ska se ut, så kan man hålla med Karin Olsson, i sin mot Claeson kritiska ledare i Expressen, när hon skriver:

”För detta är inte konservatism. Detta är pur mänsklighet. Kärlek, familj, barn, en trevlig bostad och känsla av sammanhang och tillhörighet är kärnan för majoriteten, vilken politisk ideologi man än gillar. Det är dags att de konservativa förstår att deras patent på de här frågorna har gått ut för länge sedan.”

Claeson skriver:

”De borgerliga tankesmedjorna har gett borgerligheten idel manliga ansikten. Få kvinnor släpps in i dessa herrklubbar, där grabbarna ofta citerar Ayn Rand och Hayek men få pratar om vintage och Mama.”

Öh, Timbros chef Maria Rankka är kvinna, flera andra medarbetare i Timbro är/har varit kvinnor och kvinnor har skrivit för dem. Ayn Rand var kvinna, och jag har då aldrig sett eller hört att kvinnor skulle vara eller känna sig ovälkomna i åtminstone Timbros verksamheter och evenemang. Och varför man i dessa sammanhang föredrar att diskutera just tänkare är väl inte så jävla konstigt?

När vi f.ö. pratar om herrklubbar, så är väl det snarare konservatism man associerar dem med. Claeson kan ju vara glad över att inte ha levt för ett antal decennier sedan, då kvinnan, helt i enlighet med den av konservativa så omhuldade traditionen, var underordnad mannen.

Via Johan Norbergs blogg blir jag även uppmärksam på en absurd artikel av moderate riksdagsledamoten Rolf K Nilsson, där han förklarar sig vara en konservativ antikapitalist. Absurd, med tanke på att Nilsson med sin erfarenhet borde veta bättre om kapitalismen, och att artikeln, i likhet med andra bloggtexter på samma sajt, Tradition och fason, upprepar ständiga myter och karikatyrer av liberalismen. Vi har hört dem till leda. Liberalismen är ”atomistisk individualism” som glömmer att människan är en social varelse, tillvaron för liberalismen förstås ”endast i ekonomiska termer”, där ”värden” och kultur inte betyder något.

Nilsson skriver gärna om värdighet. Han kan ju börja med att fråga sig vad initierandet av statligt tvång har med värdighet att göra, och åtminstone försöka sätta sig in i motiven till varför liberaler ogillar statlig styrning så mycket. Det är sant att utilitarism inte är den bästa grunden eller syftet för ett fritt samhälle, och visst har många liberaler talat om ekonomi (speciellt nationalekonomer, vilket ju i sig inte är så konstigt), men det betyder ju inte av nödvändighet att andra moralfrågor skulle vara av ointresse för merparten av dessa. Synen på statens våld och tvång är ju i allra högsta grad en fråga om moral, och att liberaler tenderat att annars ligga lågt i frågor om privatmoral har mycket att göra med att de vill undvika en politisk styrning på området.

Samtidigt rådde en viss villrådighet bland liberaler om hur frihet och rättigheter skulle motiveras. Man var med rätta orolig över kyrkans och traditionens kvävande inflytande på personlighetens fria utveckling, och var inte sällan kritisk mot kristendomen, men man saknade en sammanhängande sekulär moralfilosofisk grund för friheten. Enter Ayn Rand. Jag vill då bara åter påminna om det som jag länkade till i mitt förra inlägg om konservatismen, Mattias Svenssons bitska bloggkommentar till Roland Poirier Martinssons osakliga angrepp på liberalismen, där Svensson tillhandahåller flera artikellänkar för konservativa att begrunda.

Kan konservativa kanske sluta nu med att låtsas som att liberaler inte är intresserade av moralfrågor?  Kan konservativa inse att kristendomen inte har monopol på moralfilosofisk diskussion, utan att det inte bara finns andra idéer utan att många liberaler reagerat negativt på kristendomen och annan religion, inte för att det inte finns etik, utan att man som svar har attraherats av objektivismen eller andra sekulära individualistiska idéer med aristotelisk dygdetik? Det vore uppbyggligt om konservativa kunde ta diskussionen där istället för att karikera och framställa många av liberalismens anhängare som något annat än de är.

Jag kan f.ö. notera att även vänstern ägnar sig åt liknande trams som många konservativa när den ska beskriva, eller snarare karikera liberalismen, som nu senast Nina Björk i sin avhandling Fria själar, kritiskt recenseradSydsvenskans kultursida idag av Karin Rebas.

”An attempt to achieve the good by physical force is a monstrous contradiction which negates morality at its root by destroying man’s capacity to recognize the good, i.e. his capacity to value. Force invalidates and paralyzes a man’s judgment, demanding that he act against it, thus rendering him morally impotent. A value which one is forced to accept at the price of surrendering one’s mind, is not a value to anyone; the forcibly mindless can neither judge nor choose nor value. An attempt to achieve the good by force is like an attempt to provide a man with a picture gallery at the price of cutting out his eyes. Values cannot exist (cannot be valued) outside the full context of a man’s life, needs, goals, and knowledge.”

–Ayn Rand i What is Capitalism? i Capitalism: The Unknown Ideal (s 23)

Gudsbevis?

Här är en rolig lista på hundratals försök att (på skoj) försöka leda i bevis att Gud finns.

Till er som tror på Gud och paradiset vill jag f.ö. ställa följande fråga: Hur löses kärleksproblem i paradiset?

Liberalism i Latinamerika

…eller bristen därav. Nu har Timbro släppt en rapport av Jakob Lagerkranser, Det andra América, som tar upp hur svårt det har varit att införa liberalism i Latinamerika och varför det har varit så. Chile är ett undantag där omfattande marknadsliberala reformer har genomförts under lång tid nu, från att Pinochetregimen började på 70-talet vidare genom kristdemokratiska och socialdemokratiska regeringar efter demokratins införande 1990. Pinochets efterträdare på presidentposten, inklusive dagens till namnet socialistiske president Michelle Bachelet, har alla fortsatt och gått längre på den marknadsliberala vägen. Resultaten för Chile har varit väldigt goda, och landet är utan tvekan det mest ekonomiskt utvecklade i Latinamerika idag.

Intressant är också ett diagram som Fredrik Segerfeldt visar på sin blogg, som visar den ekonomiska friheten i de latinamerikanska länderna och Sverige. Chile är det mest ekonomiskt fria landet i Latinamerika, och lägger man till Sverige i jämförelse med Latinamerika, hamnar vi på andra plats. Länderna i botten förvånar inte.

ekonomisk_frihet_i_sverige_och_latinamerika

Fler artiklar om finanskrisen

Här är ytterligare artiklar som behandlar finanskrisens bakgrund i de statliga interventionerna.

I veckan skrev Stefan Fölster, chefekonom på Svenskt Näringsliv och Jonas Frycklund, ekonom på samma ställe, denna debattartikel i Aftonbladet.

Russell Roberts, professor i nationalekonomi vid George Mason University, har skrivit denna artikel i Wall Street Journal.

Kritik av Hayek

Apropå konservatism, den liberale nationalekonomen och filosofen Friedrich A. Hayek hade en uppgörelse med konservatismen i sin essä Varför jag inte är konservativ i boken Frihetens grundvalar. Han såg sig som en klassisk liberal, men det finns ändå idéer hos Hayek som tangerar konservatismen och som kan förklara varför han är populär hos många konservativa. Själv har jag heller aldrig varit någon stor fan av honom, även om han som en av företrädarna för den österrikiska skolan inom nationalekonomin har haft betydelse. Jag har alltid i det avseendet föredragit hans lärofader Ludwig von Mises, som dessutom var laissez-faire-liberal, vilket Hayek aldrig var. Han godtog betydligt mer statliga åtaganden.

Edward Younkins har skrivit en bra kritik av Hayek utifrån objektivistisk synpunkt. Han har i andra artiklar försökt integrera österrikisk nationalekonomi med objektivismen, i likhet med en annan ekonom, George Reisman (författare till Capitalism). Exempel finns här, här och här (den sista om aristotelikern Carl Menger, den österrikiska skolans grundare).

Uppdatering: Läs även bloggposten Intressant Hayekdebatt