Monthly Archives: september 2009

Norbergs föreläsning om lycka

Jag lyssnade igår på Johan Norbergs intressanta föredrag om sin nya bok Den eviga matchen om lyckan. Café Athen i Lund var fullsatt med säkert 100 personer. En videoinspelning finns här.

I anslutning till temat lycka länkar jag till ett tidigare blogginlägg av mig om Carpe diem och en romantisk livskänsla.

Stephen Hicks intervjuar Timothy Sandefur

Två av mina amerikanska favoritbloggare kan ses i en videoinspelning som The Center for Ethics and Entrepreneurship vid Rockford College gjort.

Stephen Hicks, som leder centret (och som jag själv träffat och hört föreläsa), intervjuar juristen Timothy Sandefur om hur ”progressisterna” från slutet av 1800-talet kom att undergräva de individuella rättigheter som USA:s ”founding fathers” värnade, och hur den filosofiska trenden banade vägen för New Deal på 30-talet och fortsatt statsinterventionism.

20 år sen kommunismens fall

I år är det 20 år sedan kommunismen föll i Östeuropa. Som en påminnelse och till minne av offren för det brutala förtrycket och massmördandet bjuds här på några klipp från filmatiseringen av Ayn Rands roman We The Living. Boken skildrar mot bakgrund av tiden strax efter kommunisternas maktövertagande i Ryssland 1917 triangeldramat mellan den självständiga Kira Argounova och de två män som älskar henne, aristokraten Leo Kovalensky och kommunisten Andrei Taganov, samt den totalitära statens inverkan på människornas liv. Rand hade själv flytt Sovjet 1925.

Boken filmades utan Rands kännedom i Italien 1942 i två delar, Noi Vivi & Addio, Kira. Goffredo Allessandrini regisserade, Kira spelades av Alida Valli, Leo av Rossano Brazzi och Andrei av Fosco Giachetti.

Eftersom budskapet var antikommunistiskt godkände den italienska fascistregimen att filmen gjordes, och man försökte även få in egen propaganda i strid mot berättelsen. Men då man efterhand kom underfund med att bokens budskap inte bara gällde opposition mot kommunism utan mot all form av diktatur, började man överväga att förbjuda filmen, som var väldigt populär bland biobesökare. Efter viss villrådighet pressades man dock av Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels, som hade kommit över filmen, att förbjuda den. Myndigheterna försökte förstöra alla kopior, men en räddades och gömdes i en låda som inte upptäcktes förrän många år senare. Ayn Rands advokat Henry Mark Holzer och hans fru Erika tog sig an att klippa ihop filmen på nytt med engelsk text. 1986 gick den upp på biografer i USA, Kanada och Australien och fick positiva recensioner. Rand, som före sin död 1982 hade sett filmen, tyckte att den efter bearbetningen var mycket bra, med bra skådespelarinsatser.

Jag kan inte annat än hålla med. Alida Valli (som fick sitt internationella genombrott i Den tredje mannen) är strålande och den bearbetade filmen följer boken tämligen bra, till skillnad från filmatiseringen (1949) av The Fountainhead, som är en mer styckad version av romanen, med en forcerad och ansträngd handling. Rand var också mer missnöjd med denna filmatisering, även om hon stod som manusförfattare. Dock har även denna film lysande inslag, och Patricia Neal och Raymond Massey är bra i rollerna som Dominique Francon resp. Gail Wynand. Gary Cooper som Howard Roark är tyvärr för träaktig, även om han har en viss elegant pondus och stil.

The Atlasphere kan man läsa denna intervju med producenten Duncan Scott om de spännande turerna kring filmatiseringen av We The Living och vad som hände sedan. Scott hjälpte till med nylanseringen av filmen 1986, och står bakom dessa filmklipp på Youtube i samband med att filmen nu i september har kommit ut som DVD efter att tidigare endast funnits som VHS.

 

 

 

När Rand skulle lämna Sovjet, sa en bekant till henne: ”Om de frågar dig i Amerika, berätta för dem att Ryssland är en stor kyrkogård och vi dör alla långsamt.”

Andra bra dramafilmer som tar upp kommunismens tyranni är Dödens fält (1984), som handlar om de röda khmerernas terror i Kambodja i slutet av 70-talet, och De andras liv (2006), som handlar om övervakningen i 80-talets Östtyskland.

Upplysning om kommunismen

Kampen mot Lex Orwell fortsätter

I onsdags hade DN en artikel om hur jurister som Anders Lagerwall, Mark Klamberg och Clarence Crafoord fortsätter att kritisera FRA-lagen och tycker att den strider mot Europakonventionen. Från intervjun med Lagerwall:

”FRA-lagen befinner sig farligt nära, eller rent av på fel sida av gränsen när det gäller konventionens artikel om rätt till skydd av medborgarnas privatliv och korrespondens. Särskilt kritisk är han till oklarheterna kring FRA:s hantering av trafikdata.”

De borgerliga riksdagsledamöterna — undantaget Camilla Lindberg (FP), som röstade nej — gjorde bort sig totalt i denna fundamentala frihetsfråga. De borde ha vett och ideologisk stringens att motsätta sig denna historiska expansion av statens makt. På annat håll i allianspartierna har kritiska röster hörts, men riksdagsledamöterna är tysta, med undantag för några få som Birgitta Ohlsson (FP), som ångrade att hon lade ner sin röst istället för att rösta nej. Domen från oss väljare kommer nästa val.

Och vi vill fortfarande veta vilka de 30 moderaterna i riksdagsgruppen är som i tur och ordning efter Fredrik Reinfeldt och Lars Lindblad ställde sig i kö för att skälla ut den kritiske Karl Sigfrid, som sedan tvingades utkvitteras.

Howard Deans vrål

Politiker skrämmer ofta, och det blir inte bättre när de utbrister i rosslande vrål som Howard Dean gjorde när han vann demokraternas primärval i Iowa 2004: