Monthly Archives: september 2009

Norbergs föreläsning om lycka

Jag lyssnade igår på Johan Norbergs intressanta föredrag om sin nya bok Den eviga matchen om lyckan. Café Athen i Lund var fullsatt med säkert 100 personer. En videoinspelning finns här.

I anslutning till temat lycka länkar jag till ett tidigare blogginlägg av mig om Carpe diem och en romantisk livskänsla.

Stephen Hicks intervjuar Timothy Sandefur

Två av mina amerikanska favoritbloggare kan ses i en videoinspelning som The Center for Ethics and Entrepreneurship vid Rockford College gjort.

Stephen Hicks, som leder centret (och som jag själv träffat och hört föreläsa), intervjuar juristen Timothy Sandefur om hur ”progressisterna” från slutet av 1800-talet kom att undergräva de individuella rättigheter som USA:s ”founding fathers” värnade, och hur den filosofiska trenden banade vägen för New Deal på 30-talet och fortsatt statsinterventionism.

20 år sen kommunismens fall

I år är det 20 år sedan kommunismen föll i Östeuropa. Som en påminnelse och till minne av offren för det brutala förtrycket och massmördandet bjuds här på några klipp från filmatiseringen av Ayn Rands roman We The Living. Boken skildrar mot bakgrund av tiden strax efter kommunisternas maktövertagande i Ryssland 1917 triangeldramat mellan den självständiga Kira Argounova och de två män som älskar henne, aristokraten Leo Kovalensky och kommunisten Andrei Taganov, samt den totalitära statens inverkan på människornas liv. Rand hade själv flytt Sovjet 1925.

Boken filmades utan Rands kännedom i Italien 1942 i två delar, Noi Vivi & Addio, Kira. Goffredo Allessandrini regisserade, Kira spelades av Alida Valli, Leo av Rossano Brazzi och Andrei av Fosco Giachetti.

Eftersom budskapet var antikommunistiskt godkände den italienska fascistregimen att filmen gjordes, och man försökte även få in egen propaganda i strid mot berättelsen. Men då man efterhand kom underfund med att bokens budskap inte bara gällde opposition mot kommunism utan mot all form av diktatur, började man överväga att förbjuda filmen, som var väldigt populär bland biobesökare. Efter viss villrådighet pressades man dock av Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels, som hade kommit över filmen, att förbjuda den. Myndigheterna försökte förstöra alla kopior, men en räddades och gömdes i en låda som inte upptäcktes förrän många år senare. Ayn Rands advokat Henry Mark Holzer och hans fru Erika tog sig an att klippa ihop filmen på nytt med engelsk text. 1986 gick den upp på biografer i USA, Kanada och Australien och fick positiva recensioner. Rand, som före sin död 1982 hade sett filmen, tyckte att den efter bearbetningen var mycket bra, med bra skådespelarinsatser.

Jag kan inte annat än hålla med. Alida Valli (som fick sitt internationella genombrott i Den tredje mannen) är strålande och den bearbetade filmen följer boken tämligen bra, till skillnad från filmatiseringen (1949) av The Fountainhead, som är en mer styckad version av romanen, med en forcerad och ansträngd handling. Rand var också mer missnöjd med denna filmatisering, även om hon stod som manusförfattare. Dock har även denna film lysande inslag, och Patricia Neal och Raymond Massey är bra i rollerna som Dominique Francon resp. Gail Wynand. Gary Cooper som Howard Roark är tyvärr för träaktig, även om han har en viss elegant pondus och stil.

The Atlasphere kan man läsa denna intervju med producenten Duncan Scott om de spännande turerna kring filmatiseringen av We The Living och vad som hände sedan. Scott hjälpte till med nylanseringen av filmen 1986, och står bakom dessa filmklipp på Youtube i samband med att filmen nu i september har kommit ut som DVD efter att tidigare endast funnits som VHS.

 

 

 

När Rand skulle lämna Sovjet, sa en bekant till henne: ”Om de frågar dig i Amerika, berätta för dem att Ryssland är en stor kyrkogård och vi dör alla långsamt.”

Andra bra dramafilmer som tar upp kommunismens tyranni är Dödens fält (1984), som handlar om de röda khmerernas terror i Kambodja i slutet av 70-talet, och De andras liv (2006), som handlar om övervakningen i 80-talets Östtyskland.

Upplysning om kommunismen

Kampen mot Lex Orwell fortsätter

I onsdags hade DN en artikel om hur jurister som Anders Lagerwall, Mark Klamberg och Clarence Crafoord fortsätter att kritisera FRA-lagen och tycker att den strider mot Europakonventionen. Från intervjun med Lagerwall:

”FRA-lagen befinner sig farligt nära, eller rent av på fel sida av gränsen när det gäller konventionens artikel om rätt till skydd av medborgarnas privatliv och korrespondens. Särskilt kritisk är han till oklarheterna kring FRA:s hantering av trafikdata.”

De borgerliga riksdagsledamöterna — undantaget Camilla Lindberg (FP), som röstade nej — gjorde bort sig totalt i denna fundamentala frihetsfråga. De borde ha vett och ideologisk stringens att motsätta sig denna historiska expansion av statens makt. På annat håll i allianspartierna har kritiska röster hörts, men riksdagsledamöterna är tysta, med undantag för några få som Birgitta Ohlsson (FP), som ångrade att hon lade ner sin röst istället för att rösta nej. Domen från oss väljare kommer nästa val.

Och vi vill fortfarande veta vilka de 30 moderaterna i riksdagsgruppen är som i tur och ordning efter Fredrik Reinfeldt och Lars Lindblad ställde sig i kö för att skälla ut den kritiske Karl Sigfrid, som sedan tvingades utkvitteras.

Frp är inte samma som SD & DF

Idag är det val i Norge och det ser ut som att Fremskrittspartiet står sig i opinionsundersökningarna med runt 25% av rösterna. Detta parti betecknas ofta som ”främlingsfientligt” och jämställs inte sällan med Sverigedemokraterna och Dansk folkeparti. Men även om jag inte delar deras invandringspolitik, som är restriktiv och har en alltför pessimistisk syn på muslimsk invandring, är de ett betydligt mer liberalt parti än de båda andra. Stödet från invandrarväljare tycks även ha ökat

Frp har också avslagit SD:s förslag på samarbete med förklaringen att Frp är ett i grunden liberalt parti, och att de inte vill ha med SD att göra. Partiledaren Siv Jensen  jämför sitt parti med (M) och (FP) och danska Venstre. Det är i viss utsträckning en rimlig jämförelse, men tonen mot islam är hårdare och osaklig populism mer framträdande. Frp är dock generellt inte mer invandringsfientligt än dessa partier, och ser principiellt friast möjliga regler för rörlighet över gränserna som ett mål, ett mål som dock inte kan uppfyllas med dagens välfärdsstat. Fredrik Segerfeldt har också skrivit om detta i två blogginlägg här och här. Han har varit och föreläst för Frp flera gånger.

Så även om jag inte gillar Frp:s populistiska tendenser inom invandringspolitiken, ej heller när det gäller välfärdspolitik (som Claes Arvidsson skrev på Svenska Dagbladets ledarsida är motsägelsefull), eller dess värdekonservatism i familjepolitiken och framhävdandet av den kristna etiken, är partiet på flera punkter liberalare än inte bara SD och DF, utan även i jämförelse med de andra norska partierna.

SD och DF är mer utpräglat nationalistiska, socialkonservativa och socialdemokratiska, och invandringsfrågan dominerar deras politik. När de båda framstegspartierna i Norge resp. Danmark grundades på 70-talet, var det nästan uteslutande ekonomiska frågor på dagordningen. De förespråkade radikala skattesänkningar och minskningar av de offentliga utgifterna, något som de andra borgerliga partierna i de länderna (till skillnad från Gösta Bohmans moderater) inte stod för i samma utsträckning på den tiden. Det var först på 80-talet som invandringen kom upp på dagordningen, och kom för det danska Fremskridtspartiet till slut helt dominera politiken. Sedan kom splittringen mellan partigrundaren Mogens Glistrup och Pia Kjaersgaard, där den senare bildade Dansk folkeparti. I princip skilde partierna sig inte åt, det var snarare de olika personligheterna. Glistrup hade alltid varit frispråkig och drastisk, men också en pajas, medan Kjaersgaard varit mer taktisk och lugn.

”Selvfølgelig er jeg racist – det er alle gode danskere. Enten er man racist, eller også er man landsforræder.” –Glistrup

I Norge blev det inom Frp motsättningar under 80- och 90-talen mellan mer liberala och mer invandringsfientliga fraktioner. De mest liberala lämnade partiet under 90-talet, men även de mest invandringsfientliga har gjort det, och ibland t.o.m. uteslutits.

I anslutning till diskussionen om islam och invandring rekommenderas Cathy Youngs artikel The Jihad Against Muslims i libertarianska Reason.

”Is Islam inherently more intolerant and violent than other faiths? That’s a complex question that many scholars, and many Muslim reformers, have grappled with for years. Because of the historical circumstances in which Islam emerged, its scriptures include many passages mandating armed struggle against “unbelievers,” ostensibly in response to oppression or persecution of Muslims. Other parts of the Koran, however, explicitly discourage aggression and counsel moderation in the struggle.

The truth is that the canonical texts of every major religion are full of contradictory statements that can be cherry-picked for a variety of messages. The Bible contains expressions of intolerance, from divine commands for conquest and genocide to the mandate of death for anyone who tries to lead a Jew astray from the worship of the one true God. The Gospel of John literally demonizes Jews who do not accept Jesus as children of Satan, and while the gospels promote peaceful evangelizing, Christian doctrine for centuries mandated Christian rule by force.

I’m not an expert on Islamic teachings. Then again, neither are the people convinced that Islam is a violent death cult. What seems evident is that in much anti-Muslim rhetoric, criticism of the religion is enmeshed with cultural and ethnic hostility that extends to largely secularized immigrants from traditionally Muslim countries.”[…]

”This is not to say that there is no trouble with Islam today. By and large, it has not adjusted to modernity as well as the other major faiths. All religions have their fundamentalists and extremists, but as the Muslim reformer and feminist Irshad Manji has pointed out, it is only in Islam today that the fundamentalist, extremist strain is a large part of the mainstream. At its fanatical worst, this extremism can turn to deadly violence. Even in milder forms, its misogyny and rejection of pluralism make it incompatible with a liberal society.

But Islamic culture is not monolithic. There are regions, such as Bosnia, where the Muslim populations are modern and moderate, and there are progressive and reformist forces within Islam. In the United States, where the social and economic structures are far more flexible and more conducive to the integration of immigrants than in most of Europe, Muslim radicalism has not been a serious problem.”

Islam är ett problem, liksom all religion, och det finns definitivt saker att oroa sig för. Men det innebär inte att alla muslimer är ett problem, att de inte, liksom kristna, kan reformeras i frihetlig och sekulär riktning. Under medeltiden förvaltades arvet från antikens tänkare inom Kalifatet, med följd att detta blev ledande inom vetenskap, till skillnad från det mer efterblivna kristna Europa (där återupptäckten av antikens tänkare, framförallt Aristoteles, ledde till renässansen).  Farhågorna, de oroväckande tendenserna till trots, att Europa ska ”islamiseras” är djupt överdrivna, vilket Newsweek tog upp i en artikel den 11/7 av William Underhill, Dispelling the Myth of Eurabia.

”In other words, it’s all speculation based on speculation—and even if it’s accurate, it would still mean the number of Muslims will represent just 8 percent of the European population, estimated by the EU to be 470 million in 2025.”[…]

”For the number of Muslims to outnumber non-Muslims by midcentury, it would require either breeding on a scale rarely seen in history or for immigration to continue at a pace that’s now politically unacceptable. More likely, new controls will slow Muslim immigration. The birthrate for Muslim immigrants is also likely to continue to decline, as it has tended to do, with greater affluence and better health care. There is no Europewide data available, but one study says fertility rates among Turkish-born women in the Netherlands fell from 3.2 in 1990 to 1.9 in 2005, barely above the figure for native-born Dutch. Over the same period, the equivalent figure for Moroccan-born women in the Netherlands dropped from 4.9 to 2.9.”[…]

”Moreover, the myth of Eurabia implies the existence of a united Islam, a bloc capable of collective and potentially dangerous action. The truth is that there are no powerful Muslim political movements in Europe, either continentwide or at the national level, and the divisions that separate Muslims worldwide, most obviously between Sunnis and Shiites, are apparent in Europe as well.”

Fremskrittspartiets hemsida.

Dansk folkepartis hemsida.

Sverigedemokraternas hemsida.

Howard Deans vrål

Politiker skrämmer ofta, och det blir inte bättre när de utbrister i rosslande vrål som Howard Dean gjorde när han vann demokraternas primärval i Iowa 2004: