Den ryska regimens postmodernistiska informationskrig

Tidskriften Axess nr 4-2015 hade som tema ”Postmodernism i Putins tjänst”. I en bra artikel av Peter Pomerantsev beskrivs den ryska regimens informationskrigföring mot väst:

”Det finns ett samband mellan postmodernismen och den taktik som ryssarna använder i sin krigföring mot väst. Kreml har fattat att det finns en sorts sklerotisk postmodernism som är på modet i min generation, för vi läste aldrig Hegel, vi läste bara Deleuze och Guattari. Men det vi på det stora hela kom fram till är att fakta alltid innebär tolkningar, någon egentlig sanning existerar inte. Så nu har Kreml förstått att detta är mycket enkelt att utnyttja! Postmodernismen har blivit rekryterad av KGB.”

Tidigare bloggpost om Stephen Hicks kritik av postmodernismen.

Ständigt denne Piketty

Man bör kanske ha läst en bok som man har åsikter om, men det är inte alltid tiden räcker till och man får då förlita sig på de kritiker man vet är seriösa och trovärdiga. En sådan bok är vänsterekonomen Thomas Pikettys Capital in the Twenty-First Century. Dessutom ger de idéer ur boken som Piketty själv, liksom hans anhängare återger i olika sammanhang, en klar bild av vad det är han vill ha fram.

Det finns anledning att uppmärksamma Piketty kritiskt p.g.a. det frälsaraktiga mottagandet han fått i media, inte minst i Sverige. Jag har tidigare haft anledning att kritisera den partiska vänstervinklingen i flera av Sveriges Televisions samhällsdokumentärer. Nu på sistone har vi kunnat se det igen. I en dokumentär om nya teorier inom nationalekonomin fick Piketty och andra på vänstersidan stå helt oemotsagda. Naturligtvis bör ett program av det här slaget redovisa Pikettys idéer, men kritiska motfrågor till Piketty måste ställas och alternativa förklaringar av andra ekonomer ges utrymme om man är seriös.

Timbro Medieinstitut har kritiskt granskat SVT:s dokumentär, liksom tidigare program, och tar upp svenska vänsterjournalisters roll i produktionen av dessa. Malin Sahlén, ekonom på Timbro, skrev en krönika i Svenska Dagbladet med anledning av dokumentären där hon sågar Piketty.

Krönika av Johan Norberg från maj förra året i SvD där han kritiserar Piketty.

Kritisk recension av Pikettys bok av Richard Epstein.

Tokvänsterns bibel om Latinamerika

Nyligen avled den uruguayanske vänsterjournalisten och författaren Eduardo Galeano. Hans mest kända bok, Latinamerikas öppna ådror, som kom ut 1971, har varit en bibel för vänstern vad gäller Latinamerikas förhållanden. 2009 gav Venezuelas president Hugo Chavez Barack Obama ett ex och boken seglade upp på topplistorna igen. Den är full av tokvänsterns villfarelser.

En vad man kan kalla liberal motbok gavs ut på spanska 1996 och på engelska 2000, Guide to the Perfect Latin American Idiot, av Plinio Apuleyo Mendoza, Carlos Alberto Montaner & Alvaro Vargas Llosa (son till författaren Mario Vargas Llosa, som även skrev förordet). Jag rekommenderar den starkt. Den ger sig även på andra vänstermyter än de som Galeano gav uttryck för, även om Galeanos bok är ett huvudmål för kritiken. Tidskriften Reason recenserade boken när den kom ut på engelska.

2007 skrev Alvaro Vargas Llosa en artikel, The Return of the Idiot, om hur seglivad tokvänstern är. Många av de reformer som flera latinamerikanska länder började genomföra på 90-talet, innebar också ofta att privata särintressen gavs statliga förmåner, vilket bidrog till en backlash där många blandade ihop crony capitalism med en fri marknad. Alvaro Vargas Llosa beskriver också ingående detta problem för liberalism att slå igenom i Latinamerika i denna artikel.

Galeano distanserade sig dock något från sin bok på senare år. Han tyckte att bokens vänsterprosa var tungläst och att han inte hade tilllräckligt nationalekonomiskt kunnande. Han stod dock till vänster hela tiden, men kritiserade exempelvis Kuba för sin enpartistat.

Putinismens ideologiska ledstjärnor

Vladimir Putin har ingen direkt uttalad ideologi, men förutom sin sorg över att Sovjetunionen föll samman har han åberopat den storryske fascistiske filosofen Ivan Iljin, som bl.a. var anställd i Goebbels propagandaministerium i Nazityskland. Se Magnus Ljunggrens artikel i DN här.

Jag har tidigare tagit upp den ryske fascistiske tänkaren Aleksandr Dugin, som finns i Putins krets. Dugin är liksom Putinrådgivaren Vladislav Surkov påverkad av den nazityske juristen Carl Schmitt. Se Lena Jonsons understreckare i SvD här.

Putinregimens allt hårdare förtryck i Ryssland och dess agerande i Ukraina får en ännu mer obehaglig inramning med dessa ideologiska influenser. Det är uppenbarligen inget hinder att det blandas friskt mellan fascism och kommunism (och dessa står ju närmare varandra än några andra ideologier). Putin ser lika mycket upp till det gamla Sovjetunionen och i höstas återupprättade han Felix Dzerzjinskij, den förste ledaren för hemliga polisen Tjekan (föregångaren till KGB) i Sovjet, genom att uppkalla en elitenhet inom polisen efter honom.

Jag läser just nu Kalle Kniiviläs utmärkta reportagebok Krim tillhör oss — Imperiets återkomst. Se recension av Thomas Engström i SvD här.

Thatchers kampanj mot apartheid

Som jag skrivit tidigare om Margaret Thatcher, så var hon i motsats till vad många på vänstersidan ljuger om, motståndare till apartheid i Sydafrika. För en tid sedan skrev också Robin Renwick, tidigare Storbritanniens ambassadör i Sydafrika, i The Daily Telegraph att Thatcher under många år bedrev en kampanj gentemot Sydafrika med tre krav: frigivning av Nelson Mandela, avskaffande av apartheid och förhandlingar om en demokratisk författning.

Det är intressant att ta del av Renwicks beskrivning av hur det gick till. Mandela var väldigt tacksam för Thatchers insatser, som han kände till redan när han satt fängslad, och de båda uppskattade varandra mycket.

Läs även mitt blogginlägg om Helen Suzman, som i egenskap av liberal ledamot i det vita parlamentet i apartheidtidens Sydafrika, var den enda där som var kompromisslöst mot rasåtskillnadspolitiken från 1953 till 1974, då hennes parti fick fler mandat i parlamentet. Jag återger även en översikt över apartheidlagstiftningens framväxt på område efter område och dess effekter.

Den grekiska regeringens band med Ryssland

De två nya regeringspartierna i Grekland, Syriza och Oberoende greker, brukar betecknas som ”vänster” resp. ”höger”. Media har skrivit om att dessa på ytan olika partier lyckades bilda regering pga av sitt gemensamma motstånd mot åtstramningspolitiken inom ekonomin. Men det finns mer som förenar dessa partier, och det är något riktigt obehagligt.

Radio Free Europe/Radio Liberty och Wall Street Journal skriver båda om hur bägge partier har en Putinvänlig linje och nära band med ryska nationalister, bland dem den fascistiske tänkaren Alexandr Dugin. Se här och här.

Mer om Dugin här i en understreckare i Svenska Dagbladet av Magnus Ljunggren, och här en understreckare i samma tidning av Stig Fredrikson om Putins informationskrig, något jag själv bloggat om tidigare.

Som man kan se med Grekland är höger-vänsterskalan, som så ofta generellt även i andra länder, tämligen meningslös. Sedan har vi ju det nynazistiska partiet Gyllene gryning, som i media kallas högerextremt, men som själva ser sig som sanna socialister, precis som de gamla nationalsocialisterna gjorde.

70 år sedan Auschwitz befriades

Idag är det 70 år sedan Auschwitz befriades och datumet är sedan tidigare Förintelsens minnesdag. Jag lade för ett år sedan upp detta fantastiska och rörande klipp på Facebook med Nicholas Winton, ”den brittiske Schindler”. Han räddade 669 judiska barn när han smugglade ut dem på tåg från Tjeckoslovakien till England. Winton berättade inte för någon om det senare, inte ens för sin fru, som dock 1988 på vinden hittade ett album som innehöll listor på barnens namn och namnen på de som tog emot dem i England.

Winton lever fortfarande. Han är född 1909. Sin hundraårsdag firade han genom att åka i ett flygplan som kördes av en dotter till en av dem han räddade.