En tyrann är död

Kubas diktator Fidel Castro är död. Han lämnade visserligen över makten till sin bror Raúl för flera år sedan, men förhoppningsvis kommer snart en tid då hans symboliska ställning som Kubas landsfader har bleknats så pass att liberaliserande reformer tar fart. Brodern är också gammal. Många inom vänstern sörjer Castro och även från andra håll hörs aningslösa minnesdeklarationer, från exempelvis Kanadas premiärminister Justin Trudeau och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker.

Castros regim stod för omfattande förtryck och förföljelser. Man avrättade, torterade och spärrade in folk i läger. För att stämplas som kontrarevolutionär och drabbas av detta räckte det även att vara homosexuell, hippie och jazzälskare. Che Guevara bistod Castro och grundade arbetslägren och beordrade bokbål. Han och Castro försökte även förmå Sovjets diktator Chrusjtjov att atombomba amerikanska storstäder, och FBI och den kanadensiska polisen avslöjade långt gångna planer från Guevaras sida att genomföra terrorattentat på offentliga platser i USA.

Före revolutionen 1959 var Kuba ett relativt välmående land med latinamerikanska mått mätt. Inkomst per capita låg i nivå med Italien. Det är ingen ursäkt för de regimer som fanns före Castros, men det bör sätta förhållanden i perspektiv. Kuba har sjunkit väldigt mycket ekonomiskt sedan Castro tog över. Se även tidigare blogginlägg om detta.

Cuba Archive dokumenterar mord, försvinnanden och tortyr under Castros regim.

Trump är den postmoderne presidenten

Det är djupt sorgligt och bedrövligt att en sådan som Trump kommit så långt. Han är vidrig på så många plan (jag har bloggat en hel del om honom), och mer frihetsfientliga idéer är att vänta i opinionen framöver, då sådana tråkiga idéer och attityder normaliseras. Nej, jag hade inte firat om Clinton vunnit. Ett presidentskap med henne hade också varit oroväckande, men då hade hon balanserats av en Republikansk kongress. Flockmentalitet är ett reellt och stort problem.

Nu är det bara att hoppas att Trump kommer att modereras av en kongress där det även finns Republikaner som ogillar honom, och det tröga politiska vardagsarbetet med kompromisser. Bland de punkter där han är bättre än Clinton hör den ekonomiska politiken på inrikesplanet, alltså inte utrikeshandelspolitiken. Demokraterna är fast i ett socialdemokratiskt paradigm, utan riktig förståelse för hur nya privata företag växer fram och lever vidare. Istället vill de att staten genom skatter och subventioner ska leda utvecklingen. Obama har ju t.ex. öst på med s.k. stimulanspaket, vilket dessutom spätt på budgetunderskottet. Redan etablerade företag som lever i symbios med staten, speciellt då det egna partiet har makten (och Republikanerna är inte mycket bättre) har man inga problem med, ”crony capitalism”. Sedan är ju Trump själv en crony capitalist, men hans parti kommer driva på förbättringar för företagande. Men det är mycket annat som är djupt oroväckande.

När det gäller Högsta Domstolen tog jag tidigare upp problemen med nya utnämningar under Trump, och hur oroade libertarianska juridikprofessorer som Richard Epstein, Ilya Somin och Randy Barnett var över vad ett presidentskap med Trump skulle innebära konstitutionellt. Jag har även tidigare länkat till Timothy Sandefurs bloggpost om hur Trump i sin kampanj attackerat USA:s konstitutionella normer, de grundläggande principerna för den liberala rättsstaten.

En av de mest inflytelserika konservativa domarna var Robert Bork, som var rättsfilosofisk rådgivare åt Mitt Romney inför presidentvalet 2012. Sandefur hade ett blogginlägg om Bork 2012 med anledning av hans bortgång. Han var på flera sätt gräslig ur klassiskt liberal synvinkel. Förutom vad man läsa där framförde Bork även detta häpnadsväckande uttalande: ”Constitutional protection should be accorded only to speech that is explicitly political. There is no basis for judicial intervention to protect any other form of expression, be it scientific, literary or that variety of expression we call obscene or pornographic.”

Läs även Sandefurs utmärkta essä från 2004 i Harvard Journal of Law & Public Policy om ”liberal originalism” (klassiskt liberal) som han kontrasterar mot såväl konservativ originalism som den ”progressiva” synen på ”den levande konstitutionen”.

Libertarianen Gary Johnson landade på 3,2%, drygt 4 miljoner röster. Det är långt under det man (och jag) hoppats på, men ändå fantastiskt mycket. Han fick 9,4% i sin hemstat New Mexico. Från september räknade jag med att han skulle få 5-6%. De stundtals höga siffrorna på 10-13% under sommaren hade börjat falla och man får räkna med ytterligare tapp på själva valdagen. Inte bra, men ändå rekord för partiet och en flerdubbling från 2012, då Johnson fick 1% och drygt 1 miljon röster, vilket i sig var mer än en fördubbling av vad man brukade få innan.

Johnson var ingen bra debattör och gjorde bort sig vid några tillfällen. Annars är han en hederlig person, som försökte föra en schysst debatt, och han och VP-kandidaten Bill Weld hade bra track records som guvernörer i New Mexico resp. Massachusetts.

Libertarianska partiet är ett problematiskt parti, som det inte är lätt att bli en framgångsrik (utöver valsystemet), därtill vettig kandidat för, och Johnson motarbetades av många inom sitt eget parti, samtidigt som även jag hade en del invändningar mot honom, fast ofta andra än de som inte förstår att partipolitik kräver att man får välja sina strider och arbeta stegvis. Men han har hjälpt till att föra fram frihetliga idéer som förhoppningsvis kan leda till fortsatt förändring i opinionen.

Många Demokrater och ”liberaler” (i amerikansk bemärkelse) generellt och andra på vänsterkanten oroar sig för Trumps presidentskap. Men som Jason Kuznicki skrev: ”What scares you about Trump is that he will get his hands on the levers of power — levers that you yourselves constructed, over the protests of libertarians and old-style conservatives.”

Och när det gäller att styra genom dekret (executive orders) har Trump sagt att han kommer att överträffa Obama, som slösade med dessa.

I denna artikel i Washington Post beskriver Glenn Greenwald bra och ingående hur Demokraterna under Obamaadministrationen gav den verkställande makten alltmer vidare befogenheter. De har dukat bordet för Trump:

”Blinded by the belief that Obama was too benevolent and benign to abuse his office, and drowning in partisan loyalties at the expense of political principles, Democrats consecrated this framework with their acquiescence and, often, their explicit approval. This is the unrestrained set of powers Trump will inherit. The president-elect frightens them, so they are now alarmed. But if they want to know whom to blame, they should look in the mirror.”

Trump är även den postmoderne presidenten, för att hårddra det. Förra hösten recenserade jag för Svensk Tidskrift Peter Pomerantsevs bok  Nothing Is True and Everything Is Possible: Adventures in Modern Russia. I den beskriver han genom sin resa inom TV-industrin dagens bisarra postmoderna Ryssland. När jag sett Trump under sin kampanj, denne konstant ljugande showman, som f.ö. gillar Putin, har sagt att Ryssland inte är inne i Ukraina och att ”av vad jag hört ville Krimborna helst tillhöra Ryssland”, kan jag inte annat än associera till vad jag läste i Pomerantsevs bok. Pomerantsev har även i olika kommentarer jämfört Putin och Trump beträffande postmodernismen. Här en artikel om detta där man refererar till Pomerantsev:

”The world Pomerantsev describes began when people start caring more about how they feel than they do about the truth. That’s the real danger of Trump’s alleged connections to the Russian elite  —  it’s a stylistic one. He lies and his supporters simply do not care.(…)

Now this phenomenon is driving a political campaign. Trump works so well as a candidate because he just rambles. He says whatever silly thing pops into his mind and barrels forward, full of confidence and lacking in grace.”

Sedan finns det förstås även mycket postmodernism inom vänstern.

Nya Zeelands ekonomiska mirakel

1984 påbörjade Nya Zeeland, lustigt nog av en socialdemokratisk regering, vad som kom att bli en långtgående liberalisering av ekonomin. Tidigare konservativa och socialdemokratiska regeringar hade låtit skatter, tullar och regleringar expandera in absurdum, med allvarliga ekonomiska problem som följd.

Premiärminister David Lange bröt den trenden, och senare har även konservativa regeringar fortsatt på den marknadsliberala vägen. Nya Zeeland ligger ofta i topp, efter Hong Kong och Singapore, i mätningar av ekonomisk frihet i olika länder. Ekonomin blomstrar som följd.

Daniel Mitchell på Cato Institute beskriver här hur Nya Zeeland gick tillväga och hur resultaten blev.

Och här kan man läsa att Nya Zeeland nyligen av Världsbanken utsetts till det land i världen som det är lättast att göra affärer i.

Chicago Tribune stöder Gary Johnson

Det har gått lite trögt för Libertarianska partiets presidentkandidat Gary Johnson (har bloggat om honom tidigare här och här). Som mest har han fått 13% i några opinionsundersökningar, men även 5-6%. I snitt har han legat på 8-9% under en längre tid. Det är i och för sig unikt för partiet och tämligen ovanligt för tredjepartier generellt i amerikanska presidentval.

Johnson hade hoppats att få minst 15% i fem olika opinionsundersökningar, vilket hade gett honom tillträde till presidentvalsdebatterna med Clinton och Trump. Men han siktar ändå in sig på att komma med i nästa debatt, även om han inte skulle få 15%. Man pekar på att Ross Perot 1992 inte hade mer än 8% i vissa opinionsundersökningar, men ändå fick delta i en presidentvalsdebatt med George H W Bush och Bill Clinton. Över en miljon namnunderskrifter har samlats in för att man ska låta Johnson delta. Förre Republikanske presidentkandidaten Mitt Romney och de tidigare Republikanska guvernörerna Arnold Schwarzenegger och Mitch Daniels har, utan att ge sitt stöd till Johnson, sagt att man borde låta honom delta.

Johnsonkampanjen har kritiserat flera opinionsinstitut för att inte inkludera Johnson som alternativ på frågan vilken man vill rösta på, och andra för att efter att Johnson visade sig extra stark bland unga väljare (18-30 år) och oberoende (han har kommit tvåa i båda grupperna) fråga färre av dessa väljarkategorier i undersökningarna. Det finns anledning att tro att det finns potentiellt många fler som kommer att rösta på Johnson, inte minst då både Clinton och Trump är så impopulära bland många.

Men saker är på gång som gynnar Johnson. Han och hans vicepresidentkandidat Bill Weld bjuds in till fler TV-program. Idag gick Chicago Tribunes ledarsida ut med att man stöder Johnson. Chicago Tribune är en av USA:s största dagstidningar. Det är unikt. Igår gick Detroit News ledarsida ut med att de stöder honom. Tidningen är tämligen stor och näst störst i Detroitområdet. För en tid sedan gav Richmond Times-Dispatch och New Hampshire Union Leader på ledarplats sitt stöd till Johnson (här och här). De är de största dagstidningarna i Virginia resp. New Hampshire. Dessutom har även Winston-Salem Journal i North Carolina gett sitt stöd. Samtliga dessa tidningar har tidigare brukat stödja Republikanska presidentkandidater.

Oavsett hur det går för Gary Johnson i valet, har den vidgade debatten redan gynnat spridningen av libertarianska idéer. Det påverkar förhoppningsvis den framtida politiska utvecklingen.

Trump och HD

För att fortsätta på föregående bloggpost, vill jag kommentera det vissa, även annars Trumpkritiska personer för fram som ett argument att rösta på Trump. Om han blir president skulle han kunna utse konservativa domare till Högsta domstolen, och därmed balansera de ”liberala” (i amerikansk bemärkelse) som förmodligen kommer få större majoritet om Hillary Clinton blir president. Efter Antonin Scalias död är en plats vakant, då ingen ny utsetts än. Dessutom är flera andra ledamöter ålderstigna.

Det finns en poäng med en balanserad HD. Konservativa tenderar vara bättre när det gäller ekonomisk frihet och ”liberaler” tenderar vara bättre när det gäller social frihet. Om Clinton blir president och ska utnämna nya ledamöter till HD kommer det innebära en oroväckande utveckling på flera områden. Problemet är bara att man inte kan lita på Trump. Som redan skrivits är denne bisarre, konstant ljugande clown fascistiskt orienterad.

Libertarianske juridikprofessorn Ilya Somin skrev 17/8 i en artikelWashington Post att Trump är opålitlig och går igenom hans antikonstitutionalism. Dessutom:

”Moreover, if Trump wins, the GOP is likely to shift in the direction of his authoritarian nationalist platform for reasons that go beyond his personal proclivities. After all, such a triumph would lead many politicians and activists to conclude that Trump has found an effective formula for political success. And such success breeds imitation by other ambitious politicians.”

Den 3/6 tillfrågades i New York Times ett antal juridikprofessorer, bland dem libertarianer som Ilya Somin och Richard Epstein, om hur de såg på Trump i ett konstitutionellt sammanhang. De var djupt oroade, samtidigt som några även kritiserade Obama och Bush.

Är Trump fascist?

Den Republikanske presidentkandidaten Donald Trump är en vedervärdig och farlig politiker. Här finns exempelvis en samling med länkar som belägger uttalanden och handlingar från honom och hans anhängare. Flera har även skrivit om hans band till Putin, bl.a. Anne Applebaum i Washington Post här.

Men är Trump fascist? Flera från höger till vänster hävdar det, andra lutar åt att han är det utan att direkt kalla honom det, som exempelvis Jay Nordlinger här i konservativa National Review. Många vill dock inte använda den klassificeringen, hur mycket de än ogillar honom. Vox hade i maj en artikel där olika experter på fascism fick frågan om de ansåg att Trump är fascist. De menade att så inte är fallet, även om exempel ges där det finns likheter. Det finns flera bra poänger i artikeln, men den haltar dock när det gäller begrepp som högerpopulism (som visserligen är svårdefinierat) och individualism. Trump är kollektivist. Dessutom är det helt fel som en av de tillfrågade gör, att jämföra Trumps strävan med ”en liberal demokrati för vita”, ungefär i stil med apartheidens Sydafrika och sydstaterna i USA. Trumps antikonstitutionalism går djupare och drabbar även ickevita direkt.

Två libertarianer har med goda poänger klassat Trump som fascist, Jeffrey Tucker här och Timothy Sandefur här. Sandefur har den bästa texten, och kan läsas som ett viktigt inlägg med bra stoff oavsett vad man tycker om fascistklassificeringen. Där finns bl.a. även länk till Washington Posts utmärkta ledare från 22 juli, Donald Trump is a unique threat to American democracy.

Fascism är ett problematiskt begrepp när man ska klassificera Trump. Däremot rör det sig om en gråzon, där vissa saker uppenbart inte är fascistiska hos honom, men att man definitivt kan tala om starkt fascistiska drag. Han är det närmaste fascism en amerikansk presidentkandidat från de två stora partierna har kommit.

Jag har bloggat tidigare här och här om den Libertarianske presidentkandidaten Gary Johnson. Jag tror inte han blir president. Jag hade röstat på honom om jag var amerikan, men föredrar Hillary Clinton framför Trump i Vita huset, hur illa jag än tycker om henne, hennes korruption, band till särintressen och sossiga samhällssyn. Man vet vad man får med henne och hon är i alla fall beredd att stå upp för bl.a. Baltikum gentemot Ryssland, till skillnad från Trump. Jag hoppas att Johnson får så mycket stöd det bara är möjligt, att både Clinton och Trump verkligen får kämpa så det svider, och att Johnsons siffror kan få debatten och framtida politisk utveckling åt ett bättre håll.

Två nya bra kampanjfilmer för Johnson/Weld

Libertarianske presidentkandidaten Gary Johnson och hans vicepresidentkandidat William Weld fortsätter sina framgångar i amerikanska media. De har uppmärksammats stort, utfrågas i debattprogram och är gäster i talk shows. Opinionsundersökningarna ligger runt 10%, men för en vecka sen kom en som visade 13%. Om Johnson får minst 15% i fem olika polls, får han delta i presidentvalsdebatten med Clinton och Trump. Weld presenterade hans och Johnsons politik på ett bra sätt i The Boston Globe.

Som jag skrev tidigare kunde Republikanske senatorn Ben Sasse tänka sig att rösta på Johnson, och efter det har även förre presidentkandidaten Mitt Romney uttryckt samma sak, även om han, precis som Sasse, har konservativa invändningar mot Johnson. Jag gillar inte vindflöjeln Romney, men det är positivt att han ändå tagit avstånd från Trump och håller öppet att han kan rösta på Johnson.

Nyligen har Johnsonkampanjen släppt två bra reklamfilmer, båda med positivt budskap.

Koncis, konkret och med glimten i ögat, även om musiken kunde ha tonats ned.

Passionerat vackert utan konkreta ståndpunkter. Låter flera bilder och stämningar väva in en mångfacetterad bild av frihetskampen i ett crescendo.