En ny mördare tar över Zimbabwe

Zimbabwes diktator Robert Mugabe har tvingats avgå efter 37 år vid makten. Det är verkligen på tiden. Landet har ett omfattande förtryck och den ekonomiska krisen är enorm efter det långvariga socialistiska vanstyret.

Mugabe var även ansvarig för det stora massdödandet av civila i regionen Matabeleland, som började våren 1983 och pågick ett år. Ca 20 000 dödades. Syftet var att kväsa oppositionsledaren Joshua Nkomo och dennes parti Zapu, som var starkt i Matabeleland.

Samtidigt har det svenska biståndet till Zimbabwe varit stort. Journalisten, författaren och Afrikakännaren Bengt G Nilsson skriver i Smedjan om de goda relationerna mellan Sverige och Zimbabwe som rådde långt efter att det var känt vad som hände i Matabeleland och att regimen byggde upp en diktatur. Mugabe hade redan före maktövertagandet sagt att flerpartisystem var en onödig lyx. Först 2000 började den svenska regeringen reagera.

”Året därefter, 1989, besökte Ingvar Carlsson Zimbabwe. Besöket är förevigat i ett känt pressfoto där Carlsson och Mugabe vandrar hand i hand, som ett nyförälskat par. Då hade den fruktade Femte brigaden under personligt befäl av Robert Mugabe under flera år bedrivit en mordkampanj i Matabeleland för att krossa Joshua Nkomos maktbas.

Massmördandet var ingen hemlighet, det var känt i hela världen. Den brittiska tidningen The Observer hade publicerat detaljerade ögonvittnesskildringar av övergreppen. Jan Cedergren på Sida, tidigare chef på biståndskontoret i Zimbabwe tonade ned händelserna och beskrev det som att civilbefolkningen i Matabeleland hade ”kommit i kläm”. Han avrådde från att använda biståndet som ett påtryckningsmedel för att förmå Mugabe att upphöra med massmördandet.

Att som Ingvar Carlsson säga att det är efterklokhet som styr dagens attityd till Robert Mugabe är därför inte sant. Kunskapen om Mugabes våldsregim fanns redan innan Carlsson landade i Harare 1989.”

I en andra artikel i Smedjan skriver Nilsson om den nye presidenten Emmerson Mnangagwa. Även om det känns bra att Mugabe är borta ska man inte ha för stora förhoppningar. Mnangagwa har länge haft en framträdande roll i regeringen genom många ministerposter ända sedan 1980. Han var tillsammans med Mugabe direkt ansvarig för massakrerna i Matabeleland med hjälp av Nordkorea.

”Den militära styrka som utförde kampanjen mot Zapu och dess påstådda allierade hette Femte brigaden. Det var en specialenhet under högsta befäl av president Robert Mugabe. Brigaden hade skapats som ett direkt resultat av de personliga kontakterna mellan Mugabe och Nordkoreas dåvarande ledare Kim Il sung. De två männen hade stött ihop i Jugoslavien vid Josip Titos begravning. Kim Il sung hade föreslagit Mugabe att nordkoreanska militära experter, som visste att hantera dissidenter, skulle träna upp zimbabwiska elitsoldater med uppgift att slå mot oppositionen i landet. Femte brigaden ingick alltså inte i den reguljära armén.[…]

Därefter inleddes mordvågen i Matabeleland. De berättelser som framkom när överlevande lyckades ta sig därifrån handlade om groteska brott mot civila. Emmerson Mnangagwa höll ett massmöte i den norra delen av Matabeleland och inskärpte då för den samlade publiken att regeringen hade för avsikt att bränna alla byar som var ”infekterade med dissidenter”, som han uttryckte det. Han tillade att kampanjen mot dissidenterna bara kunde lyckas om den infrastruktur som skyddade dem förstördes. Han beskrev dissidenterna som kackerlackor och jämförde Femte brigaden med DDT som skulle utplåna dem.”

Mnangagwa sa vidare: ”Välsignade är de som följer regeringens lagar, ty deras tid på jorden kommer att förlängas. Men ve dem som samarbetar med dissidenterna, ty vi skall sannerligen förkorta deras tid på jorden.”

Det finns ett grannland, Botswana, som sedan självständigheten 1966 stått för något helt annat: demokrati, rättsstat, låg korruption och relativt stort inslag av marknadsekonomi. Den ekonomiska utvecklingen har varit gynnsam. Läs mer om det i mitt äldre blogginlägg Botswana valde en mer liberal väg.

Annonser

Akademisk frihet och statsfeminism

I Tyskland och många andra länder har man fortfarande traditionen av ”Lehrfreiheit”, att professorer och andra universitetslärare anses ha kompetensen och rätten att avgöra innehållet i sin undervisning. I Sverige är det inte så. Ivar Arpi har i en serie artiklar på Svenska Dagbladets ledarsida uppmärksammat problemet med genusteorierna på universiteten. Här en bra artikel av Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet, i denna debatt.

”Det har som bekant gått ut politiska påbud om jämställdhet och genusteori, och många universitetslärare drivs av en tro, som kan jämföras med en politisk eller religiös övertygelse. Ibland försvaras ändringar i till exempel litteraturlistor i stället med att ”studenterna kräver det”. Motfrågan är hur många studenter som har krävt ändringen och om studenterna i fråga har läst och förstått både den bok som ska tas bort och den nya som föreslås.”

Uppdatering: Det ironiska är att Judith Butler själv tar avstånd från sättet hennes text tvingades in på kursen som diskuterats i sammanhanget.

Iranska kvinnors protester 1979

I detta klipp från 1979 kan man se iranska kvinnors protester mot att tvingas bära slöja och andra islamska lagar. Den sista striden innan den teokratiska diktaturen definitivt stängde dörren till frihet. De ska minnas och hedras för att de kämpade emot in i det sista.

Men det finns ljusglimtar idag. Som en iransk kvinna i Teheran nyligen sa så täcker slöjorna allt mindre av håret och är färggladare, skjortärmarna blir kortare, skratten bland kvinnor högre. Det är de små stegen mot ökad frihet i ett läge där det gamla prästerskapet inte hinner med att bromsa den snabba utvecklingen bland den stora andelen unga i Iran.

Folkmordet i Ukraina 1932-33

I dagarna har Anne Applebaums bok Red Famine: Stalin’s War on Ukraine kommit ut. Applebaum har tidigare skrivit böckerna Gulag (som hon fick Pulitzerpriset för) och Iron Curtain: The Crushing of Eastern Europe, 1944-1956.

Red Famine behandlar den av Stalin planerade hungersnöden i Ukraina 1932-33, Holodomor, ett folkmord där nära fyra miljoner dog. Adam Cwejman skrev den 28/9 en recension i Göteborgs-Posten och berör även SVT:s oseriösa hantering av folkmordet.

Vi får aldrig glömma detta, ett i raden av flera massmord i kommunismens historia.

Att riva statyer

I samband med demonstrationerna, våldet och dödandet av en person med bil i Charlottesville, Virginia har det förts en debatt om huruvida det är rätt att ta ner statyer, som exempelvis den aktuella över sydstatsgeneralen Robert E. Lee.

Jag tycker det är rätt att riva statyer över sådana vars roll och vad de representerar i sammanhanget i det stora hela och väsentliga handlar om dåliga saker, som exempelvis Lenin, Saddam Hussein, kung Leopold II av Belgien, och ja, general Robert Lee.

Libertarianske juridikprofessorn Ilya Somin skrev nyligen en artikel i Washington Post där han bemötte invändningar mot rivandet av statyer av sådana som Lee som går ut på att man i stort sett hos alla som står staty kan hitta något dåligt i någons ögon. President Trump och flera andra sa att om general Lees staty ska tas bort, kan man lika gärna ta bort statyer över George Washington och Thomas Jefferson, som ägde slavar. Trump försvarade bevarandet av monument över CSA (Amerikas konfedererade stater) och att de står för skönhet.

Somin: ”[T]he slippery slope argument is sometimes advanced by more intellectually serious advocates than Trump. It is wrong, even so. The argument fails because there are obviously relevant distinctions that can be made between Washington and Jefferson on the one hand and Confederate leaders on the other.

One crucial distinction it misses is that few if any monuments to Washington, Jefferson and other slaveowning Founders were erected for the specific purpose of honoring their slaveholding. By contrast, the vast majority of monuments to Confederate leaders were erected to honor their service to the Confederacy, whose main reason for existing was to protect and extend slavery.”

Här en artikel av Adam Serwer i The Atlantic som klär av myten om den gode general Lee.

Att ta bort vissa statyer och monument är inte att att sudda ut historien. Det handlar om att vissa delar av historien hör hemma på museum och inte på en piedestal. Om man vill hedra några i den amerikanska historien om slaveriet och inbördeskriget med statyer så är Frederick Douglass och Harriet Tubman lämpliga förslag.

Trots att det var en från den rasistiska sidan under oroligheterna i Charlottesville som dödade en person, skyllde Trump efter att dragit på det på båda sidor som lika skyldiga i våldsamheterna, när det var en mycket större bredd bland motdemonstranterna än bland de som ville hedra general Lee, som uteslutande bestod av rasister (bland dem nationalsocialister) och fårskallar som tror att de kan representera något annat bland hakkors. Trump fick också frågan om han stödde CSA. Han svarade inte. Det är talande.

Tidigare blogginlägg om amerikanska inbördeskriget här.

Stefan Löfven är ansvarslös

I ljuset av skandalen med Transportstyrelsen och Alliansens enligt min mening riktiga krav på misstroendevotum mot de tre ministrarna Anders Ygeman, Anna Johansson och Stefan Hultqvist, har en fullkomligt ansvarslös och nonchalant attityd uppvisats av statsminister Stefan Löfven i samband med presskonferensen där han ombildade regeringen och skyllde ifrån sig, bl.a. på oppositionen. Och detta utöver hans bristande ansvar för regeringens organisation i samband med undanhållandet av information om vad som hände på Transportstyrelsen.

Härvan kring Transportstyrelsen är stor, med många juridiska frågor, se Jakob Heidbrinks gedigna genomgång på Juridikbloggen här, och även bland borgerliga debattörer finns delade meningar om vilka ministrar som bör vara föremål för misstroendeomröstning. Men jag delar de synpunkter som exempelvis Fredrik Johansson på Svenska Dagbladets ledarsida och Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M) uttrycker.

Johansson:

”Hultqvists uppgift var att tillse att hans fögderi – det vill säga Försvarsmakten – vidtog nödvändiga åtgärder. Där stannar hans ansvar och det säger han sig ha fullgjort. Han har ”gjort det jag kan”.

Detta håller inte. Det är riktigt att det var på Transportstyrelsen som haveriet inträffade och att det därmed åvilar Anna Johanssons portfölj.

Men varför informerade inte Hultqvist statsministern om att Försvarsmakten haft att hantera en – till synes betydande – säkerhetsrisk? Oavsett var den uppstått?

Om man leker med tanken att motsvarande situation uppstod utanför staten, dvs om Försvarsmakten haft att hantera en risk/ett hot som inte var något annat statsråds ansvar, vad hade Hultqvist gjort då?”[…]

”Vad de senaste veckorna visat är att Stefan Löfven leder en illa koordinerad och samordnad regering och att hans statsråd inte finner det viktig att informera honom ens om händelser av betydelse för rikets säkerhet.

Vi har en regering där statsråd är totalt i mörkret vad gäller viktiga händelser inom det egna ansvarsområdet. Och där ministrarna uppenbart inte pratar med varandra, trots att beslutsfattandet faktiskt formellt är kollektivt.”[…]

”Här hopar sig frågorna. Om Stefan Löfven inte kände till detta, vad är det mer han inte känner till? Varför blir han inte informerad? Är han otillgänglig? Ointresserad? Beror det på koalitionsregerandet?

Hur kommer det sig att inte ens statsministerns statssekreterare – en funktion som är ytterst central i det svenska regeringskansliet – visste förrän sent 2016?

Hur man än vänder och vrider på detta framstår Stefan Löfven som en svag statsminister som inte verkar ha en central roll i viktiga frågor.”

Hökmark:

”Tanken på att det är ansvarslöst och en risk för svensk säkerhet att ställa regeringen till ansvar för hanteringen av ett unikt säkerhetspolitiskt haveri är befängd. Regeringens kris beror på regeringen. Haveriet och dess försumliga hantering beror på regeringen. Bara för att regeringen flyr ansvar för det man har ansvar för hotas inte demokratin eller svensk säkerhet för att demokratins spelregler ställer regeringen till svars för sina handlingar.”

Och i en artikel i Aftonbladet:

”Stefan Löfven fortsätter gång på gång upprepa att inget fel har begåtts av honom själv eller hans regering och när han i dag ombildade regeringen vägrade han säga att Anders Ygeman (S) eller Anna Johansson (S) bär något som helst ansvar. Sveriges statsminister väljer svart på vitt att blunda för sitt eget ansvar och den egna regeringens ansvar för en av de värsta säkerhetskriser som drabbat Sverige – genom vår egen regerings agerande – i modern tid. Det är oacceptabelt.”

Dokumentär om Nya Zeeland

De två liberalerna Johan Norberg och Mattias Svensson har båda kommit ut med böcker nyligen, Johans mer optimistiska Framsteg (kom först ut på engelska med titeln Progress) och Mattias mer dystra Den stora statens återkomst. Båda är utomordentligt bra och kompletterar varandra om världens tillstånd.

Därtill har Johan gjort en dokumentär om Nya Zeeland, om vad som orsakade de stora ekonomiska problemen på 70- och 80-talen och hur man genom en marknadsliberal kursändring lyckades vända utvecklingen till det bättre. Jag har tidigare tagit upp Nya Zeeland i ett annat blogginlägg i oktober. Man kan se dokumentären gratis:

Johan har gjort flera andra dokumentärer, som naturligtvis inte visas på vänstervridna SVT. Se samling här plus den senare om Adam Smith här.