Tokvänsterns bibel om Latinamerika

Nyligen avled den uruguayanske vänsterjournalisten och författaren Eduardo Galeano. Hans mest kända bok, Latinamerikas öppna ådror, som kom ut 1971, har varit en bibel för vänstern vad gäller Latinamerikas förhållanden. 2009 gav Venezuelas president Hugo Chavez Barack Obama ett ex och boken seglade upp på topplistorna igen. Den är full av tokvänsterns villfarelser.

En vad man kan kalla liberal motbok gavs ut på spanska 1996 och på engelska 2000, Guide to the Perfect Latin American Idiot, av Plinio Apuleyo Mendoza, Carlos Alberto Montaner & Alvaro Vargas Llosa (son till författaren Mario Vargas Llosa, som även skrev förordet). Jag rekommenderar den starkt. Den ger sig även på andra vänstermyter än de som Galeano gav uttryck för, även om Galeanos bok är ett huvudmål för kritiken. Tidskriften Reason recenserade boken när den kom ut på engelska 2000.

2007 skrev Alvaro Vargas Llosa en artikel, The Return of the Idiot, om hur seglivad tokvänstern är. Många av de reformer som flera latinamerikanska länder började genomföra på 90-talet, innebar också ofta att privata särintressen gavs statliga förmåner, vilket bidrog till en backlash där många blandade ihop crony capitalism med en fri marknad. Alvaro Vargas Llosa beskriver också ingående detta problem för liberalism att slå igenom i Latinamerika i denna artikel.

Galeano distanserade sig dock något från sin bok på senare år. Han tyckte att bokens vänsterprosa var tungläst och att han inte hade tilllräckligt nationalekonomiskt kunnande. Han stod dock till vänster hela tiden, men kritiserade exempelvis Kuba för sin enpartistat.

Putinismens ideologiska ledstjärnor

Vladimir Putin har ingen direkt uttalad ideologi, men förutom sin sorg över att Sovjetunionen föll samman har han åberopat den storryske fascistiske filosofen Ivan Iljin, som bl.a. var anställd i Goebbels propagandaministerium i Nazityskland. Se Magnus Ljunggrens artikel i DN här.

Jag har tidigare tagit upp den ryske fascistiske tänkaren Aleksandr Dugin, som finns i Putins krets. Dugin är liksom Putinrådgivaren Vladislav Surkov påverkad av den nazityske juristen Carl Schmitt. Se Lena Jonsons understreckare i SvD här.

Putinregimens allt hårdare förtryck i Ryssland och dess agerande i Ukraina får en ännu mer obehaglig inramning med dessa ideologiska influenser. Det är uppenbarligen inget hinder att det blandas friskt mellan fascism och kommunism (och dessa står ju närmare varandra än några andra ideologier). Putin ser lika mycket upp till det gamla Sovjetunionen och i höstas återupprättade han Felix Dzerzjinskij, den förste ledaren för hemliga polisen Tjekan (föregångaren till KGB) i Sovjet, genom att uppkalla en elitenhet inom polisen efter honom.

Jag läser just nu Kalle Kniiviläs utmärkta reportagebok Krim tillhör oss — Imperiets återkomst. Se recension av Thomas Engström i SvD här.

Thatchers kampanj mot apartheid

Som jag skrivit tidigare om Margaret Thatcher, så var hon i motsats till vad många på vänstersidan ljuger om, motståndare till apartheid i Sydafrika. För en tid sedan skrev också Robin Renwick, tidigare Storbritanniens ambassadör i Sydafrika, i The Daily Telegraph att Thatcher under många år bedrev en kampanj gentemot Sydafrika med tre krav: frigivning av Nelson Mandela, avskaffande av apartheid och förhandlingar om en demokratisk författning.

Det är intressant att ta del av Renwicks beskrivning av hur det gick till. Mandela var väldigt tacksam för Thatchers insatser, som han kände till redan när han satt fängslad, och de båda uppskattade varandra mycket.

Läs även mitt blogginlägg om Helen Suzman, som i egenskap av liberal ledamot i det vita parlamentet i apartheidtidens Sydafrika, var den enda där som var kompromisslöst mot rasåtskillnadspolitiken från 1953 till 1974, då hennes parti fick fler mandat i parlamentet. Jag återger även en översikt över apartheidlagstiftningens framväxt på område efter område och dess effekter.

Den grekiska regeringens band med Ryssland

De två nya regeringspartierna i Grekland, Syriza och Oberoende greker, brukar betecknas som ”vänster” resp. ”höger”. Media har skrivit om att dessa på ytan olika partier lyckades bilda regering pga av sitt gemensamma motstånd mot åtstramningspolitiken inom ekonomin. Men det finns mer som förenar dessa partier, och det är något riktigt obehagligt.

Radio Free Europe/Radio Liberty och Wall Street Journal skriver båda om hur bägge partier har en Putinvänlig linje och nära band med ryska nationalister, bland dem den fascistiske tänkaren Alexandr Dugin. Se här och här.

Mer om Dugin här i en understreckare i Svenska Dagbladet av Magnus Ljunggren, och här en understreckare i samma tidning av Stig Fredrikson om Putins informationskrig, något jag själv bloggat om tidigare.

Som man kan se med Grekland är höger-vänsterskalan, som så ofta generellt även i andra länder, tämligen meningslös. Sedan har vi ju det nynazistiska partiet Gyllene gryning, som i media kallas högerextremt, men som själva ser sig som sanna socialister, precis som de gamla nationalsocialisterna gjorde.

70 år sedan Auschwitz befriades

Idag är det 70 år sedan Auschwitz befriades och datumet är sedan tidigare Förintelsens minnesdag. Jag lade för ett år sedan upp detta fantastiska och rörande klipp på Facebook med Nicholas Winton, ”den brittiske Schindler”. Han räddade 669 judiska barn när han smugglade ut dem på tåg från Tjeckoslovakien till England. Winton berättade inte för någon om det senare, inte ens för sin fru, som dock 1988 på vinden hittade ett album som innehöll listor på barnens namn och namnen på de som tog emot dem i England.

Winton lever fortfarande. Han är född 1909. Sin hundraårsdag firade han genom att åka i ett flygplan som kördes av en dotter till en av dem han räddade.

Parlamentarismen undergrävs

De negativa reaktionerna på ”Decemberöverenskommelsen” finns över hela det politiska spektrat. Bland borgerliga har det varit massivt på sociala medier, bl.a. på Allianspartiernas Facebooksidor. Vad detta betyder för verklig väljarflykt är dock svårt att mäta och förutse.

Det är bedrövligt att Alliansen går med på denna överenskommelse, som är demokratiskt problematisk. Flera goda liberaler har försökt försvara överenskommelsen med att det är det enda sättet att komma ur en hopplös situation där ingen kan regera. Men man missar, förutom att överenskommelsen innebär ett befängt förhållningssätt till budgetar, att man inte bör ändra spelreglerna lättvindigt när det som här innebär en förskjutning av makt från riksdagen till regering och partiledningar. Det är fel att säga att demokratin upphör, eller ens den parlamentariska demokratin. Däremot är det konstitutionellt problematiskt och parlamentarismen undergrävs.

Nicklas Lundblad skriver i en bra understreckare i Svenska Dagbladet idag om den konstitutionella problematiken:

”[B]ör partiledningar komma överens om att binda riksdagsledamöter att rösta på visst sätt? Bör det finnas begränsningar i den makt som en partiledning utövar över de riksdagsledamöter som företräder partiet? Klart är att det inom riksdagsordningen inte finns något utrymme för ett parti att avtala om att med bindande verkan tvinga riksdagsledamöter rösta på ett givet sätt. Det skulle försvaga riksdagens oberoende och beslutande kraft i den maktdelningsmodell som vi antagit som vår. Om partiet ändå väljer att sluta sådana överenskommelser gör man det utan stöd i grundlag och frågan blir då om riksdagsledamöter bör efterkomma dessa.”

Även Tove Lifvendahl skrev bra på ledarsidan i gårdagens SvD:

”Det som nu har hänt kan med fog kallas historiskt. Men de demokratiska konsekvenserna av Decemberöverenskommelsen kan bli allvarliga, och är av sådan dignitet att det hade varit anständigt att väljarna hade fått säga sin mening om denna konstitutionella förändring av de demokratiska spelreglerna.

Fler frågor följer förstås i kölvattnet; kommer detta i praktiken att innebära första steget mot en helt annan sorts valsystem? Om sex partier nu anser att parlamentarism inte är fundament utan valbart tillägg när det passar de egna syftena, bör inte en djupare grundlagsdiskussion komma på bordet?”

Moderate Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark är också kritisk:

”Istället för en parlamentarisk process där man strävar efter att vinna majoritet för sin politik får vi nu inom budgetpolitiken en dekretpolitik där regeringens förslag automatiskt har stöd bara för att det är regeringens förslag. Det är en försvagning av det parlamentariska och vinnare på detta är självfallet Löfven men även Vänsterpartiet, som kan driva mycket långtgående förslag eftersom de inte riskerar någon majoritet, och Sverigedemokraterna som får ett ökat utrymme.”

På tidskriften Axess:s blogg skriver P J Anders Linder:

”Såvitt jag förstår innebär detta att Alliansen i dag har åstadkommit två saker:

  1. Man har lovat att under tre år acceptera budgetar om S, MP och V står bakom dem – oavsett vilken politik de innehåller. Det finns inga innehållsliga begränsningar i överenskommelsen.
  2. Man har i realiteten gett V en väldig makt. Om V inte ställer sig bakom en rödgrön budget är ju Alliansen större än S+MP och då ska Alliansens budget accepteras av regeringspartierna.

Nog verkar det som om alliansledningarna har fattat ett historiskt beslut, fast kanske inte på det sätt de tänkt sig.”

Läs även Sophia Broberg Blomqvists blogginlägg och Fredrik Johanssons inlägg på SvD:s ledarblogg.

25 år sedan Berlinmurens fall

Idag för 25 år sedan föll Berlinmuren. Från det att Östtyskland/DDR skapades 1949 till muren byggdes 1961 flydde över 3 miljoner. Därefter försökte många fly, men betydligt färre lyckades. Många skjöts eller fängslades. Efter decennier av förtryck och ekonomiska problem var 1989 trycket på förändring stort.

Den 4 november hade förutom tidigare stora demonstrationer i flera östtyska städer 500 000 demonstrerat i Östberlin för rivandet av muren, men murens fall påskyndades av ett misstag vid presskonferensen där den pressansvarige för DDR-regimen inte hade hunnit läsa dokumentet med de nya reformerade utresebestämmelserna och svarade felaktigt på en fråga att de gällde omedelbart. Likaså trotsade en gränsvakt order om att inte öppna en gränsbom. Mängder av östtyskar strömmade till muren i vad som blev en mäktig och fredlig nedmontering av muren och förtrycket.

Det kunde dock blivit ett blodbad. Som Anne Applebaum (författare till Gulag och Järnridån) skrev i gårdagens artikelDaily Telegraph om bl.a. hennes vistelse i Berlin dagen efter murens fall, fanns det de i DDR-ledningen som ville att man skulle skjuta mot de som klev upp på muren eller tog sig igenom vägspärrarna. Lyckligtvis blev det inte så. Applebaum skrev också:

”Indeed, the events of 1989 are an argument for why ideas matter. Of course economics shape events, and so do armies. But when a vacuum suddenly opened up in Berlin in November 1989, when all of the rules changed overnight, the future was shaped by a few individuals who were acting out of belief in an idea – or failing to act for the lack of one.”

I Sverige var det inte bara Vänsterpartiet Kommunisterna och andra kommunistgrupperingar som hyllade DDR-regimen ända till slutet. SVT rapporterade 1986 i samband med Berlinmurens 25-årsdag: ”Sedan muren byggdes har Östtyskland gått från ekonomisk bankrutt till att bli en av de mest välmående nationerna i Östblocket. Muren har tjänat sitt syfte.” Birgitta Almgren beskrev i boken Inte bara Stasi: Relationer Sverige-DDR 1949-1990 hur socialdemokrater, bland dem riksdagsmannen och skolpolitikern Stellan Arvidson, i Förbundet Sverige-DDR bl.a. verkade för ett tätare samarbete mellan svenska skolmyndigheter och DDR. Se här.

Mattias Svensson skrev i Neo nr 5-2009 om reaktionerna i Sverige på president Ronald Reagans tal i Västberlin 1987 med sin uppmaning till Sovjetledaren Gorbatjov: ”Tear down this wall”.

I dagarna har SVT visat en väldigt bra dokumentär i två delar, Berlinmurens fall (som finns tillgänglig på SVT Play i 27 dagar till). Där finns en detaljerad beskrivning av muren och gränsområdet och rörande berättelser från de som lyckades fly.

SVT har även tidigare visat två säsonger av den tyska TV-dramaserien Weissensee, som på ett bra sätt skildrar en östtysk familj och deras vänner och partners på 80-talet, hur diktaturen påverkar deras liv. Pappan i familjen är en höjdare i Stasi som börjar tvivla på systemet, den ena sonen gör karriär i Stasi och är fanatisk anhängare till regimen, medan den andre sonen, som är polis, är kritisk.

Den tyska långfilmen De andras liv från 2006, om övervakningssamhället i DDR på 80-talet, är otroligt bra och gripande. Ett mästerverk. Trailer från filmen:

Klipp från de dramatiska händelserna i samband med murens fall.