Jag har varit i valet och kvalet som aldrig förr inför ett riksdagsval. Eftersom jag haft mycket att göra kommer en sen kommentar. Jag röstade på Centerpartiet förra valet, men är kritisk till bl.a. den s.k. gymnasieamnestin (läs Fredrik Malms (L) utmärkta kritik här), vilken (C) röstade för, och som dessutom Lagrådet utklassade som det nästan värsta de sett ifråga om rättsosäker lagstiftning: ”Gränsen har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”. (C) drar sig heller inte för stora utgifter för olika saker. De har annars en bra näringspolitik. Jag ska inte här nysta in mig i en diskussion om det, mest allmänna reflektioner.
Det finns generellt målkonflikter med en stor flyktingmottagning och en oförändrad design av den svenska välfärdsstaten, arbetsmarknad, bostadsmarknad etc. Stora utmaningar med gängkriminalitet och hederskultur. Samtidigt finns visionen i mig om en friare rörlighet i världen. (SD):s framgångar förskräcker och det tar aldrig slut med nazistiska kandidater som får slängas ut ur partiet. Lägg därtill deras syn på Ungern. 2015 skrev partisekreteraren Richard Jomshof på Facebook: ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.”
Jag har oftast röstat på Moderaterna i mitt liv, och ett par gånger på Folkpartiet. Hur jag röstar skulle kunna sett annorlunda ut om jag bott i en annan valkrets än Malmö. Jag söker efter de mest liberala valbara kandidaterna och de kan finnas i olika partier. Jag funderade länge att rösta på (M) i riksdagsvalet nu, men jag har invändningar mot sådant som nationellt tiggeriförbud, niqabförbud (hur mycket jag än ogillar vad det symboliserar), en tvivelaktig övervakningsvurm, stora summor till kommuner som kan inkräkta på den kommunala självständigheten mm.
20 Moderata riksdagsledamöter motionerade om att sätta in militär i förorterna, vilket visserligen partiledningen starkt tog avstånd från, men om så många ville, hur kan det se ut i en annan fråga som kan hota rättssäkerheten? Vi såg också i frågan om FRA-lagen hur Fredrik Reinfeldt och 30 ledamöter i (M):s riksdagsgrupp en efter en skällde ut Karl Sigfrid (som ville rösta mot), i en fråga som man tidigare hade profilerat sig som mer integritetsvänliga. Sedan var det plötsligt inget hinder för M att rösta för den reviderade versionen av FRA-lagen.
De andra partierna hade också sina partipiskor och (Fp):s Johan Pehrson var ett skräckexempel, men det var inte samma mobbning. (M) har en osund bunkerkultur sedan länge. Det behöver förstås inte vara så under Ulf Kristersson, som jag uppskattar på många sätt och han har bra medarbetare, och det finns många bra liberaler och liberalkonservativa inom (M) som har en bra frihetlig kompass. Men partiet behöver strukturera upp sig. Vid skarpt läge, vad kan då hända om man vill tänja på rättssäkerheten? Var kommer riksdagsgruppen stå vid grupptryck? Partiet har också en ny partiledare, vilket innebär en starkare lojalitet mot partilinjen. Hade det varit en väldigt bra kandidat på valbar plats i min valkrets hade jag kunnat kryssa denne/denna.
Jag röstade på Liberalerna i riksdagsvalet. De är för ”socialliberala” för min smak och (dammit!) jag är EU-skeptiker som röstade mot euron och deltog aktivt i borgerliga Medborgare mot EMU i folkomröstningen 2003. Men de är ok i ekonomisk politik, de vill bl.a. ta bort värnskatten. De röstade mot gymnasieamnestilagen, Liberala kvinnors ordförande Gulan Avci ligger i framkanten i kampen mot hedersförtrycket. Framförallt är skälet rättssäkerheten. När det blåser hårt som det gör nu, har jag en förtvivlad förhoppning om att (L), enligt sin historiska tradition, håller hårt på den liberala rättsstaten. De har brustit där som alla andra, men jag tror de bäst kan stå emot de värsta excesserna.
Jan Björklund har också suttit länge på sin post. Jag skulle bli förvånad om han inte avgår under nästa mandatperiod. Det kan bidra till ett lite uppstudsigare klimat i partiet, som heller aldrig varit som (M) kulturellt, och mer frispråkiga röster kan komma fram. Jag har inga illusioner om att (L) kommer att förändras i markant (klassiskt) liberal riktning, det finns fortfarande för mycket omhändertagaranda och pekpinnar om alkohol mm. Men genuint frihetliga finns där och i ekonomiska frågor är de som sagt rätt ok. Hur jag än röstat hade jag varit starkt missnöjd med något, och så är det i regel alltid.
I valet till regionen kryssade jag Peter J Olsson (M), i valet till kommunfullmäktige kryssade jag Henrik Jönsson (M), två personer jag känner och har förtroende för. Nu får det bära eller brista! Ny Alliansregering och regimskifte i Malmö och Region Skåne.
