Real Russia Today

Jag har ju bloggat en hel del om den ryska regimens informationskrig, där man tyvärr lyckats nå ut stort med sin lögnaktiga propaganda, bl.a. genom RT (Russia Today).

För att kontra detta har The Human Rights Foundation, vars grundare och VD Thor Halvorssen jag intervjuade i New York 2013, en nyhetstjänst sedan ett halvår tillbaka, Real Russia Today. Journalisten och författaren Anne Applebaum, som skrivit böckerna Gulag och Järnridån, hör till dem som involverats. Från HRF:s hemsida:

”Russia’s government uses state-funded media channels, Western PR companies, hired bloggers, and social media trolls to distort facts, deflect criticism, and mislead both the global community and people living in Russia. To counter the steady stream of propaganda generated by Kremlin channels, HRF has created this digest to feature news pieces, opinion articles, and non-traditional news sources (such as tweets and video blogs) that document the actual human rights situation in Russia.  

In addition to the latest news and analysis, Russia Today includes an ”Exclusively in Russian” section, which provides advance translation and summary of news not yet covered by Western media (usually news in this section is delayed in appearing in Western media, or not covered at all).”

Den berömde ryske schackspelaren och dissidenten Garry Kasparov, som numera lever i exil i New York, är ordförande för HRF. Donera gärna till dem.

Den ansvarslösa flyktingpolitiken

Så har då regeringen gjort en omsvängning i flyktingpolitiken. Att de själva ser sig som tagna på sängen av situationen visar på verklighetsfrånvändheten och det bristande ledarskapet.

Tove Lifvendahl hade en bra ledare i gårdagens Svenska Dagbladet. Utdrag:

”Stefan Löfven flankerades på presskonferensen av en märkbart tagen Åsa Romson, som fick frågan om hur MP-väljarna skulle reagera.” I regering krävs att man också måste formulera åtgärder i den verklighet vi ställs inför. Den verkligheten fanns inte när MP skrev sitt partiprogram, och inte valmanifest heller.”

Det sistnämnda är nu inte riktigt sant, och det är rätt illa att vice statsministern försöker sig på en falsk omskrivning av nära dåtid. Medan hårt ansträngda kommuner har larmat, har en stor skara politiker och opinionsbildare pekat finger åt dem som velat få till en vuxen diskussion om mottagningskapaciteten. Det har kallats ”att gå SD till mötes”, ”sprida främlingsfientlighet”, ”skapa vi och dom”.

Men de som har drivit på den sortens aggressiva och förlamande debattklimat bör känna skuld för att politikerna nu tvingas föra fram politik som får Sverigedemokraterna att dra på smilbanden. Regeringspartierna är inte SD, men de föreslår iögonfallande snarlika åtgärder som SD framfört tidigare.

För nu har det tidsbegränsade tillståndet för de tomma fraserna gått ut. Nu är det show down, och ett parti efter ett annat visar sig stå mycket långt från de fagra ord som tidigare förfäktades. Nu säger sig regeringen ta ansvar, men det sker för att försöka dämpa effekterna av den politik de själva har bidragit till har förts under en längre tid.

Oppositionen bidrar med självberömmande medkänsla, men har de facto inget att vara stolt över; den är också djupt medansvarig till denna situation. Under lång tid var reformarbetet på migrations- och integrationsområdet obefintligt på grund av sju partiers rädsla för det åttonde.

De har försatt Sverige i ett läge där vi riskerar gå till val 2018 i vilket det enbart går att välja på ett flertal nyanser av SD-politik; en fortsatt budgivning i hur man mest effektivt håller folk borta från svensk gräns.

Det hade inte behövt vara så här, men de som har förnekat att det finns en inneboende motsättning i ökande flyktingtal och en oförändrad design på välfärdsstaten har effektivt dödat möjligheten att föra en diskussion om möjligheten för Sverige att fortsatt hålla dörrarna tämligen öppna genom att minska statens ekonomiska åtagande.”

Ett liberalt samhälle med en fri, dynamisk och växande ekonomi ger störst förutsättningar för människor att lyckas och nå framgång, de som flytt krig och förtryck får möjligheter att börja på nytt.

Varför islam är mer våldsam än kristendomen

Robert Tracinski hade tidigare i år en bra och intressant artikel om varför islam är mer våldsam än kristendomen.

Och uppfattningen att Daesh (Islamiska Staten) inte har något med islam att göra kritiseras av Shadi Hamid, som själv är muslim, i Washington Post:

”To protect Islam – and, by extension, Muslims – from any association with extremists and extremism is a worthy cause.

But saying something for the right reasons doesn’t necessarily make it right. An overwhelming majority of Muslims oppose ISIS and its ideology. But that’s not quite the same as saying that ISIS has nothing to do with Islam, when it very clearly has something to do with it.”

I våras hade Graeme Wood i The Atlantic en lång artikel, ”What ISIS Really Wants”, där forskare och IS-ideologer förklarar. Daeshs apokalyptiska vision inbegriper Jesu återkomst i den sista striden.

”The reality is that the Islamic State is Islamic. Very Islamic. Yes, it has attracted psychopaths and adventure seekers, drawn largely from the disaffected populations of the Middle East and Europe. But the religion preached by its most ardent followers derives from coherent and even learned interpretations of Islam.”(…)

”Many mainstream Muslim organizations have gone so far as to say the Islamic State is, in fact, un-Islamic. It is, of course, reassuring to know that the vast majority of Muslims have zero interest in replacing Hollywood movies with public executions as evening entertainment. But Muslims who call the Islamic State un-Islamic are typically, as the Princeton scholar Bernard Haykel, the leading expert on the group’s theology, told me, “embarrassed and politically correct, with a cotton-candy view of their own religion” that neglects “what their religion has historically and legally required.””

Så var det det här med Jesus. För islam är han en högt vördad profet. Tracinski nämner inte det i sin artikel, som bl.a. kontrasterar Muhammed och Jesus, men muslimer och kristna har olika syn på Jesus (Isa på arabiska). En kristen kritik av den muslimska föreställningen går bl.a. ut på att Muhammed skapade en annan sorts Jesus utifrån fabler och fantasier ett halvt millennium senare i försöken att framställa judendomen och kristendomen som avsteg från den i Muhammeds ögon ursprungliga islam. Jesus ska enligt islam vid den yttersta domen återkomma då islam återupprättas som den enda sanna religionen.

Som ateist kan jag tycka att muslimer och kristna kan gräla bäst de vill om detta, men det är viktigt att förstå de olika tänkesätten med tanke på deras inflytande.

Slutligen ett bra blogginlägg av Timothy Sandefur om varför USA bör ta emot flyktingar från muslimska länder, även om islam har stora problem, men att det förutsätter att de kan integreras i samhället.

Jag vill själv tillägga att flyktinginvandring till USA är lättare pga den mer dynamiska och lättrörliga ekonomin. I Sverige, liksom i övriga Europa, finns mycket större utmaningar. Arbetskraftsinvandring är en sak, och den är jag helt för, flyktinginvandring är något annat som under rådande system kräver mycket offentliga resurser och skattepengar. Inte för att inte flyktingar kan få jobb, men svårigheterna är större för många, så länge det inte blir stora liberala reformer vad gäller bl.a. företagande, arbetsmarknad och bostäder. Det måste till en avvägning mellan ett generöst flyktingmottagande och vad olika institutioner mäktar med. Det är sorgligt att regeringen inte vill liberalisera ekonomin, av flera skäl, men just så att fler kan komma och lätt få jobb och bostad.

Vad beträffar islam, så finns det inneboende faktorer som hindrat dess reformering på det sätt som kristendomen genomlevde under renässansen och upplysningen, men dagens globaliserade värld påverkar och kommer att påverka många muslimer i förnuftig och frihetlig riktning. Men det är en idéernas kamp som kräver mycket.

IS och Saudiarabiens gemensamma rötter

Att Saudiarabien är en synnerligen brutal diktatur med bestraffningar i klass med de som terrorgruppen Islamiska Staten använder är ingen nyhet. Vad som är viktigt att belysa är den röda tråden i deras tolkning av islam. I två artiklar i Huffington Post beskrev förra året tidigare MI6-agenten Alastair Crooke IS och Saudiarabiens gemensamma filosofiska rötter i wahhabismen, med en historisk genomgång och utblick mot det dagspolitiska läget och framtiden.

Om inte Saudiarabien reformeras i liberal riktning utan istället imploderar av andra orsaker, har IS en snabbiljett in i landet. Många av de mer radikala wahhabiterna, som finns såväl inom prästerskapet som bland många i befolkningen generellt, väntar bara på att det ska hända. I Saudiarabiens historia har det förekommit flera radikalt wahhabitiska revolter mot det vad man anser korrupta och inte tillräckligt renläriga kungahuset, senast 1979.

Min recension av Peter Pomerantsevs bok publicerad

Idag publicerade Svensk Tidskrift min recension av Peter Pomerantsevs bok  Nothing Is True and Everything Is Possible. Jag har tagit upp Pomerantsev i ett tidigare blogginlägg.

Putins desinformationsimperium

Anne Applebaum och Edward Lucas hade den 11/8 en artikel i Newsweek där de beskriver Putins desinformationsimperium, bl.a. RT (Russia Today):

”Initially mocked for its clumsy pro-Kremlin line, the station once known as Russia Today has morphed into a sophisticated, multilingual channel that focuses not on eulogizing the Putin regime but in decrying the West. Its motto is “Question more,” though a more accurate version would add the words “except where Russia is concerned.”

RT looks on the surface like any other television channel. Its presenters speak English and the other languages it broadcasts in (such as German) flawlessly. The content is a lively mix of scandal and polemic.

Taken individually, most RT items would not look out of place on Western television: Scare stories about disease outbreaks and disasters; “exposés” of hypocrisy, corruption and abuse of power; and terrifyingly negative reports about the prospects for the world economy.

But RT is highly selective. It reports scandals but not the efforts made to deal with them. It omits in its coverage the most essential feature of Western democracies: contestability.

Things go wrong all the time, but in the Western system of government you have a chance to put them right. You can complain to your elected representatives, sue the people who have wronged you (including the government), launch public campaigns, set up pressure groups, fulminate in the media and, if necessary, use the electoral system to make your case.

Of course the Western system isn’t perfect, but it does contain checks and balances, independent courts and elected officials. None of these things exist in Putin’s Russia.”

Skrämmande många i väst går på den ryska regimens propaganda.

Det antika Greklands ekonomiska välstånd

Dagens Grekland är hopplöst dysfunktionellt. Orsaken till den svåra ekonomiska krisen är decennier av vanvettig politik på mängder av områden, påskyndat av euroinförandet som gav landet billiga krediter. Man kan läsa mer här.

Annat var det under antiken. Då blomstrade den grekiska världen, ekonomiskt och kulturellt. Under den s.k. klassiska tiden och även i betydande utsträckning under den senare s.k. hellenistiska tiden, rådde en för den förmoderna historien exceptionell ekonomisk tillväxt med åtföljande kulturell utveckling. Politiskt rådde institutionell konkurrens med i stort sett självständiga stadsstater, ofta med demokratiska inslag, vilket i ekonomin gynnade handel, konkurrens och innovationer.

Historikern Josiah Ober beskriver detta i denna artikel.

”Greek economic growth was driven by a set of political institutions and a civic culture that are historically rare. (Indeed, at the time of their emergence in Hellas, those institutions and that culture were probably unique.) The political institutions found in many citizen-centered Greek states — but especially in democratic states and most especially in democratic Athens — put specialization and innovation on overdrive, by encouraging individuals to take more rational risks and develop more distinctive skills. People willingly invested in their own education and took the risks of entrepreneurship because they knew that they had legal recourse if and when a powerful individual or corrupt official tried to steal their profits.”(…)

”Citizens collectively held the authority to make new institutional rules, and as a result, they were more likely to trust the rules under which they lived to be basically fair. Judgments, by citizens who were empowered (by vote or lottery) to settle disputes and to distribute public goods, were made on the basis of established and impartial rules, rather than on the basis of patronage or personal favoritism. With these guarantees in place and successful innovation well rewarded, individuals had strong incentives to invest in their own special talents, to defer short-term payoffs and to accept a certain level of risk in anticipation of long-term rewards. The end result was a historically unusual level of sustained economic growth and an equally unusual rate of sustained cultural productivity and innovation.”