Putins desinformationsimperium

Anne Applebaum och Edward Lucas hade den 11/8 en artikel i Newsweek där de beskriver Putins desinformationsimperium, bl.a. RT (Russia Today):

”Initially mocked for its clumsy pro-Kremlin line, the station once known as Russia Today has morphed into a sophisticated, multilingual channel that focuses not on eulogizing the Putin regime but in decrying the West. Its motto is “Question more,” though a more accurate version would add the words “except where Russia is concerned.”

RT looks on the surface like any other television channel. Its presenters speak English and the other languages it broadcasts in (such as German) flawlessly. The content is a lively mix of scandal and polemic.

Taken individually, most RT items would not look out of place on Western television: Scare stories about disease outbreaks and disasters; “exposés” of hypocrisy, corruption and abuse of power; and terrifyingly negative reports about the prospects for the world economy.

But RT is highly selective. It reports scandals but not the efforts made to deal with them. It omits in its coverage the most essential feature of Western democracies: contestability.

Things go wrong all the time, but in the Western system of government you have a chance to put them right. You can complain to your elected representatives, sue the people who have wronged you (including the government), launch public campaigns, set up pressure groups, fulminate in the media and, if necessary, use the electoral system to make your case.

Of course the Western system isn’t perfect, but it does contain checks and balances, independent courts and elected officials. None of these things exist in Putin’s Russia.”

Skrämmande många i väst går på den ryska regimens propaganda.

Det antika Greklands ekonomiska välstånd

Dagens Grekland är hopplöst dysfunktionellt. Orsaken till den svåra ekonomiska krisen är decennier av vanvettig politik på mängder av områden, påskyndat av euroinförandet som gav landet billiga krediter. Man kan läsa mer här.

Annat var det under antiken. Då blomstrade den grekiska världen, ekonomiskt och kulturellt. Under den s.k. klassiska tiden och även i betydande utsträckning under den senare s.k. hellenistiska tiden, rådde en för den förmoderna historien exceptionell ekonomisk tillväxt med åtföljande kulturell utveckling. Politiskt rådde institutionell konkurrens med i stort sett självständiga stadsstater, ofta med demokratiska inslag, vilket i ekonomin gynnade handel, konkurrens och innovationer.

Historikern Josiah Ober beskriver detta i denna artikel.

”Greek economic growth was driven by a set of political institutions and a civic culture that are historically rare. (Indeed, at the time of their emergence in Hellas, those institutions and that culture were probably unique.) The political institutions found in many citizen-centered Greek states — but especially in democratic states and most especially in democratic Athens — put specialization and innovation on overdrive, by encouraging individuals to take more rational risks and develop more distinctive skills. People willingly invested in their own education and took the risks of entrepreneurship because they knew that they had legal recourse if and when a powerful individual or corrupt official tried to steal their profits.”(…)

”Citizens collectively held the authority to make new institutional rules, and as a result, they were more likely to trust the rules under which they lived to be basically fair. Judgments, by citizens who were empowered (by vote or lottery) to settle disputes and to distribute public goods, were made on the basis of established and impartial rules, rather than on the basis of patronage or personal favoritism. With these guarantees in place and successful innovation well rewarded, individuals had strong incentives to invest in their own special talents, to defer short-term payoffs and to accept a certain level of risk in anticipation of long-term rewards. The end result was a historically unusual level of sustained economic growth and an equally unusual rate of sustained cultural productivity and innovation.”

Den ryska regimens postmodernistiska informationskrig

Tidskriften Axess nr 4-2015 hade som tema ”Postmodernism i Putins tjänst”. I en bra artikel av Peter Pomerantsev beskrivs den ryska regimens informationskrigföring mot väst:

”Det finns ett samband mellan postmodernismen och den taktik som ryssarna använder i sin krigföring mot väst. Kreml har fattat att det finns en sorts sklerotisk postmodernism som är på modet i min generation, för vi läste aldrig Hegel, vi läste bara Deleuze och Guattari. Men det vi på det stora hela kom fram till är att fakta alltid innebär tolkningar, någon egentlig sanning existerar inte. Så nu har Kreml förstått att detta är mycket enkelt att utnyttja! Postmodernismen har blivit rekryterad av KGB.”

Tidigare bloggpost om Stephen Hicks kritik av postmodernismen.

Ständigt denne Piketty

Man bör kanske ha läst en bok som man har åsikter om, men det är inte alltid tiden räcker till och man får då förlita sig på de kritiker man vet är seriösa och trovärdiga. En sådan bok är vänsterekonomen Thomas Pikettys Capital in the Twenty-First Century. Dessutom ger de idéer ur boken som Piketty själv, liksom hans anhängare återger i olika sammanhang, en klar bild av vad det är han vill ha fram.

Det finns anledning att uppmärksamma Piketty kritiskt p.g.a. det frälsaraktiga mottagandet han fått i media, inte minst i Sverige. Jag har tidigare haft anledning att kritisera den partiska vänstervinklingen i flera av Sveriges Televisions samhällsdokumentärer. Nu på sistone har vi kunnat se det igen. I en dokumentär om nya teorier inom nationalekonomin fick Piketty och andra på vänstersidan stå helt oemotsagda. Naturligtvis bör ett program av det här slaget redovisa Pikettys idéer, men kritiska motfrågor till Piketty måste ställas och alternativa förklaringar av andra ekonomer ges utrymme om man är seriös.

Timbro Medieinstitut har kritiskt granskat SVT:s dokumentär, liksom tidigare program, och tar upp svenska vänsterjournalisters roll i produktionen av dessa. Malin Sahlén, ekonom på Timbro, skrev en krönika i Svenska Dagbladet med anledning av dokumentären där hon sågar Piketty.

Krönika av Johan Norberg från maj förra året i SvD där han kritiserar Piketty.

Kritisk recension av Pikettys bok av Richard Epstein.

Tokvänsterns bibel om Latinamerika

Nyligen avled den uruguayanske vänsterjournalisten och författaren Eduardo Galeano. Hans mest kända bok, Latinamerikas öppna ådror, som kom ut 1971, har varit en bibel för vänstern vad gäller Latinamerikas förhållanden. 2009 gav Venezuelas president Hugo Chavez Barack Obama ett ex och boken seglade upp på topplistorna igen. Den är full av tokvänsterns villfarelser.

En vad man kan kalla liberal motbok gavs ut på spanska 1996 och på engelska 2000, Guide to the Perfect Latin American Idiot, av Plinio Apuleyo Mendoza, Carlos Alberto Montaner & Alvaro Vargas Llosa (son till författaren Mario Vargas Llosa, som även skrev förordet). Jag rekommenderar den starkt. Den ger sig även på andra vänstermyter än de som Galeano gav uttryck för, även om Galeanos bok är ett huvudmål för kritiken. Tidskriften Reason recenserade boken när den kom ut på engelska.

2007 skrev Alvaro Vargas Llosa en artikel, The Return of the Idiot, om hur seglivad tokvänstern är. Många av de reformer som flera latinamerikanska länder började genomföra på 90-talet, innebar också ofta att privata särintressen gavs statliga förmåner, vilket bidrog till en backlash där många blandade ihop crony capitalism med en fri marknad. Alvaro Vargas Llosa beskriver också ingående detta problem för liberalism att slå igenom i Latinamerika i denna artikel.

Galeano distanserade sig dock något från sin bok på senare år. Han tyckte att bokens vänsterprosa var tungläst och att han inte hade tilllräckligt nationalekonomiskt kunnande. Han stod dock till vänster hela tiden, men kritiserade exempelvis Kuba för sin enpartistat.

Putinismens ideologiska ledstjärnor

Vladimir Putin har ingen direkt uttalad ideologi, men förutom sin sorg över att Sovjetunionen föll samman har han åberopat den storryske fascistiske filosofen Ivan Iljin, som bl.a. var anställd i Goebbels propagandaministerium i Nazityskland. Se Magnus Ljunggrens artikel i DN här.

Jag har tidigare tagit upp den ryske fascistiske tänkaren Aleksandr Dugin, som finns i Putins krets. Dugin är liksom Putinrådgivaren Vladislav Surkov påverkad av den nazityske juristen Carl Schmitt. Se Lena Jonsons understreckare i SvD här.

Putinregimens allt hårdare förtryck i Ryssland och dess agerande i Ukraina får en ännu mer obehaglig inramning med dessa ideologiska influenser. Det är uppenbarligen inget hinder att det blandas friskt mellan fascism och kommunism (och dessa står ju närmare varandra än några andra ideologier). Putin ser lika mycket upp till det gamla Sovjetunionen och i höstas återupprättade han Felix Dzerzjinskij, den förste ledaren för hemliga polisen Tjekan (föregångaren till KGB) i Sovjet, genom att uppkalla en elitenhet inom polisen efter honom.

Jag läser just nu Kalle Kniiviläs utmärkta reportagebok Krim tillhör oss — Imperiets återkomst. Se recension av Thomas Engström i SvD här.

Thatchers kampanj mot apartheid

Som jag skrivit tidigare om Margaret Thatcher, så var hon i motsats till vad många på vänstersidan ljuger om, motståndare till apartheid i Sydafrika. För en tid sedan skrev också Robin Renwick, tidigare Storbritanniens ambassadör i Sydafrika, i The Daily Telegraph att Thatcher under många år bedrev en kampanj gentemot Sydafrika med tre krav: frigivning av Nelson Mandela, avskaffande av apartheid och förhandlingar om en demokratisk författning.

Det är intressant att ta del av Renwicks beskrivning av hur det gick till. Mandela var väldigt tacksam för Thatchers insatser, som han kände till redan när han satt fängslad, och de båda uppskattade varandra mycket.

Läs även mitt blogginlägg om Helen Suzman, som i egenskap av liberal ledamot i det vita parlamentet i apartheidtidens Sydafrika, var den enda där som var kompromisslöst mot rasåtskillnadspolitiken från 1953 till 1974, då hennes parti fick fler mandat i parlamentet. Jag återger även en översikt över apartheidlagstiftningens framväxt på område efter område och dess effekter.