För att fortsätta på föregående bloggpost, vill jag kommentera det vissa, även annars Trumpkritiska personer för fram som ett argument att rösta på Trump. Om han blir president skulle han kunna utse konservativa domare till Högsta domstolen, och därmed balansera de ”liberala” (i amerikansk bemärkelse) som förmodligen kommer få större majoritet om Hillary Clinton blir president. Efter Antonin Scalias död är en plats vakant, då ingen ny utsetts än. Dessutom är flera andra ledamöter ålderstigna.
Det finns en poäng med en balanserad HD. Konservativa tenderar vara bättre när det gäller ekonomisk frihet och ”liberaler” tenderar vara bättre när det gäller social frihet. Om Clinton blir president och ska utnämna nya ledamöter till HD kommer det innebära en oroväckande utveckling på flera områden. Problemet är bara att man inte kan lita på Trump. Som redan skrivits är denne bisarre, konstant ljugande clown fascistiskt orienterad.
Libertarianske juridikprofessorn Ilya Somin skrev 17/8 i en artikel i Washington Post att Trump är opålitlig och går igenom hans antikonstitutionalism. Dessutom:
”Moreover, if Trump wins, the GOP is likely to shift in the direction of his authoritarian nationalist platform for reasons that go beyond his personal proclivities. After all, such a triumph would lead many politicians and activists to conclude that Trump has found an effective formula for political success. And such success breeds imitation by other ambitious politicians.”
Den 3/6 tillfrågades i New York Times ett antal juridikprofessorer, bland dem libertarianer som Ilya Somin och Richard Epstein, om hur de såg på Trump i ett konstitutionellt sammanhang. De var djupt oroade, samtidigt som några även kritiserade Obama och Bush.
Den Republikanske presidentkandidaten Donald Trump är en vedervärdig och farlig politiker. Här finns exempelvis en samling med länkar som belägger uttalanden och handlingar från honom och hans anhängare. Flera har även skrivit om hans band till Putin, bl.a. Anne Applebaum i Washington Posthär.
Men är Trump fascist? Flera från höger till vänster hävdar det, andra lutar åt att han är det utan att direkt kalla honom det, som exempelvis Jay Nordlinger här i konservativa National Review. Många vill dock inte använda den klassificeringen, hur mycket de än ogillar honom. Vox hade i maj en artikel där olika experter på fascism fick frågan om de ansåg att Trump är fascist. De menade att så inte är fallet, även om exempel ges där det finns likheter. Det finns flera bra poänger i artikeln, men den haltar dock när det gäller begrepp som högerpopulism (som visserligen är svårdefinierat) och individualism. Trump är kollektivist. Dessutom är det helt fel som en av de tillfrågade gör, att jämföra Trumps strävan med ”en liberal demokrati för vita”, ungefär i stil med apartheidens Sydafrika och sydstaterna i USA. Trumps antikonstitutionalism går djupare och drabbar även ickevita direkt.
Två libertarianer har med goda poänger klassat Trump som fascist, Jeffrey Tucker här och Timothy Sandefur här. Sandefur har den bästa texten, och kan läsas som ett viktigt inlägg med bra stoff oavsett vad man tycker om fascistklassificeringen. Där finns bl.a. även länk till Washington Posts utmärkta ledare från 22 juli, Donald Trump is a unique threat to American democracy.
Fascism är ett problematiskt begrepp när man ska klassificera Trump. Däremot rör det sig om en gråzon, där vissa saker uppenbart inte är fascistiska hos honom, men att man definitivt kan tala om starkt fascistiska drag. Han är det närmaste fascism en amerikansk presidentkandidat från de två stora partierna har kommit.
Jag har bloggat tidigare här och här om den Libertarianske presidentkandidaten Gary Johnson. Jag tror inte han blir president. Jag hade röstat på honom om jag var amerikan, men föredrar Hillary Clinton framför Trump i Vita huset, hur illa jag än tycker om henne, hennes korruption, band till särintressen och sossiga samhällssyn. Man vet vad man får med henne och hon är i alla fall beredd att stå upp för bl.a. Baltikum gentemot Ryssland, till skillnad från Trump. Jag hoppas att Johnson får så mycket stöd det bara är möjligt, att både Clinton och Trump verkligen får kämpa så det svider, och att Johnsons siffror kan få debatten och framtida politisk utveckling åt ett bättre håll.
Libertarianske presidentkandidaten Gary Johnson och hans vicepresidentkandidat William Weld fortsätter sina framgångar i amerikanska media. De har uppmärksammats stort, utfrågas i debattprogram och är gäster i talk shows. Opinionsundersökningarna ligger runt 10%, men för en vecka sen kom en som visade 13%. Om Johnson får minst 15% i fem olika polls, får han delta i presidentvalsdebatten med Clinton och Trump. Weld presenterade hans och Johnsons politik på ett bra sätt i The Boston Globe.
Som jag skrev tidigare kunde Republikanske senatorn Ben Sasse tänka sig att rösta på Johnson, och efter det har även förre presidentkandidaten Mitt Romney uttryckt samma sak, även om han, precis som Sasse, har konservativa invändningar mot Johnson. Jag gillar inte vindflöjeln Romney, men det är positivt att han ändå tagit avstånd från Trump och håller öppet att han kan rösta på Johnson.
Nyligen har Johnsonkampanjen släppt två bra reklamfilmer, båda med positivt budskap.
Koncis, konkret och med glimten i ögat, även om musiken kunde ha tonats ned.
Passionerat vackert utan konkreta ståndpunkter. Låter flera bilder och stämningar väva in en mångfacetterad bild av frihetskampen i ett crescendo.
Så röstade en majoritet i Storbritannien för att lämna EU. Men det var en rådgivande folkomröstning. Även om många parlamentsledamöter, i synnerhet bland Tories, där en majoritet av dem är för Bremain, kan känna en moralisk förpliktelse att ta beslutet om utträde, är det ingalunda klart än. Dock är många inom Tories rädda för att förlora röster till UKIP. Det är just nu turbulens inom både Tories och Labour. Det är inte självklart att Boris Johnson, en av frontfigurerna på Brexitsidan, efterträder David Cameron som partiledare för Tories, även om mycket talar för det. Den skotska regeringschefen Nicola Sturgeon hotar med att lägga in ett veto mot utträde.
Själv var jag ambivalent inför vad som var bäst inför folkomröstningen, även om mina sympatier ligger starkast för Brexit. Hur resultatet än blev skulle jag bli bekymrad. Bland liberaler/libertarianer går meningarna isär. Det finns många bra argument på båda sidor. Men oavsett förutsättningarna för bättre handelsavtal, frihandel och fri rörlighet one way or the other, och även den fullt legitima oron för att Putin och europeiska fulnationalister kan flytta fram sina positioner vid ett Brexit, har jag en mer grundläggande rättsfilosofisk begrundan. EU:s konstitutionella ordning, genom Lissabonfördraget, sanktionerar en utökad maktutövning, en vag och tänjbar beslutskompetens och ständigt växande politiska ingrepp, ett alltmer bredare och trubbigare EU. Storbritannien, liksom varje annat land, har förstås sina konstitutionella brister, men det blir mer drakoniskt på EU-nivå.
Lägg därtill den oförskämda fräckheten varmed man drev igenom fördraget, tidigare i nästan samma utförande kallat EU:s konstitution, trots nej i tre folkomröstningar i olika länder och kommissionärerna Margot Wallströms och Guy Verhofstadts öppet nonchalanta hållning inför utslagen. De amerikanska grundlagsfäderna var med sina brister genier, de europeiska ”grundlagsfäderna” är idioter.
Liberala Europaparlamentariker som Gunnar Hökmark (M), Christoffer Fjellner (M) och Fredrick Federley (C) (för att ta vårt land) har gjort viktiga insatser, men det blir därför också goddag yxskaft när borgerliga partiföreträdare pratar om ett smalare och vassare EU, när Lissabonfördraget innebär motsatsen. Beslutet där låg i riksdagen, de borgerliga skulle gjort vad de kunnat för att bekämpa det och kräva förändringar och främja en bredare konstitutionell debatt om EU, även om det inte fanns någon reell chans att stoppa det.
EU står inför en stor kris om Storbritannien lämnar, säger många nu. Ja, helt oavsett om man lämnar eller inte finns stora problem och utmaningar, inte minst för Storbritannien självt, fast ingen vet hur det kommer att se ut än. Men EU har sedan länge en permanent konstitutionell kris ur liberal synvinkel. Man kan trots detta ändå tycka att Storbritannien ska stanna kvar, att som det ser ut just nu, skulle det ge bättre förutsättningar för friare ekonomi och rörlighet inom EU (trots misslyckad euro och ekonomisk politik) och Putin hållas stången (fast där finns ju också NATO). Men ett mer grundläggande förhållningssätt borde vara i sin sammanfattning: ”Gå med i vilka allianser, unioner eller federationer ni vill, men inom ett sammanhang av en anständig konstitutionell ordning.”
Ambrose Evans-Pritchard skrev nyktert om Brexit i The Daily Telegraph förra veckan: ”With sadness and tortured by doubts, I will cast my vote as an ordinary citizen for withdrawal from the European Union.
Let there be no illusion about the trauma of Brexit. Anybody who claims that Britain can lightly disengage after 43 years enmeshed in EU affairs is a charlatan or a dreamer, or has little contact with the realities of global finance and geopolitics.
Stripped of distractions, it comes down to an elemental choice: whether to restore the full self-government of this nation, or to continue living under a higher supranational regime, ruled by a European Council that we do not elect in any meaningful sense, and that the British people can never remove, even when it persists in error.”
Andra bra texter för Brexit är Matt Ridley här och Norman Lamont här.
Den alltid vältalige Daniel Hannan, Europaparlamentariker för Tories.
Sam Bowman på The Adam Smith Institute framhåller att om Storbritannien lämnar EU bör man gå med i frihandelsorganisationen EFTA och samtidigt få EES-avtal med EU, så att man har tillgång till den gemensamma marknaden.
Förra helgen nominerade det Libertarianska partiet de två tidigare framgångsrika Republikanska guvernörerna Gary Johnson (New Mexico) och William Weld (Massachusetts) till president- resp. vicepresidentkandidat. Amerikansk medias rapportering har under den gångna veckan varit enormt stor, ja även i andra länder har det uppmärksammats. Libertarianska partiet brukar aldrig få sådan mediabevakning. Här exempelvis The Boston Globeoch The Washington Post.
Här även två artiklar av libertarianer (vilket inte är detsamma som att de är medlemmar i Libertarian Party): David Boaz från Cato Institute har en kolumn i USA Today, där han bl.a. skriver om att Johnson & Weld tillsammans har den längsta gemensamma erfarenheten av guvernörstid, 14 år, än något tredjeparti kunnat uppvisa tidigare. De är dessutom mer erfarna härvidlag än såväl Trump som Clinton. De lyckades även i sina respektive traditionellt Demokratiska delstater sänka skatter och det offentligas omfång och boosta ekonomierna.
Jeffrey Tucker från The Foundation for Economic Education blev igår publicerad i Newsweek där han i samband med nomineringen av Johnson & Weld med historiska återblickar förklarar att libertarianismen är den ursprungliga klassiska liberalismen (nyliberalism är därför en oegentlig term, inte minst använd i Sverige betecknande det som egentligen var den gamla liberalismen, fast förklaringen där är att den fick sin renässans runt 1980). Det är bra att en etablerad amerikansk tidskrift ger utrymme för en artikel som reder ut begreppen, då ”liberal” i USA ofta avser vänster, eller center-vänster.
Libertarianska partiet har haft och har många tomtar och urspårade individer. Antietablissemangsrörelser drar ofta till sig sådana, även om det inte är unikt för dem, Trump är ett exempel på en urspårad politiker, men här menar jag i relation till vad som är skadligt för partiet. Dess presidentkandidater har också varit av extremt varierande kvalitet. Det finns även bland många som ser sig som “principfasta” (fast där finns det ju olika meningar om vad det är) en oförståelse för vad partipolitik innebär av kompromisser och stegvis förändring. Johnson och Weld förstår vad partiarbete kräver och vilka strider man måste välja. Partiet har förstås även missgynnats av valsystemet. Länge tyckte jag att man lika gärna kunde lägga ner partiet.
Det grundades 1971 och 1972 var filosofiprofessorn John Hospers dess första presidentkandidat. Det var ett test och man fick några tusen röster. 1976 ökade det till 173 000 och 1980 till 920 000. Därefter sjönk det kraftigt till 228 000, för att sedan kontinuerligt ligga på runt 400 000 med vissa avvikelser. När Johnson var presidentkandidat för partiet första gången 2012 mer än fördubblades rösterna till 1 276 000, 1%, vilket var rekord. Johnson drev redan då linjen att reformera partiet till att vara mer moderat och strategiskt. Då stod den populära Obama för omval, men nu råder historiskt stort missnöje med de två stora partiernas båda kandidater.
Johnson har fått 10-11% i några opinionsundersökningar, i andra 5-8%. Om han får 15% i fem olika opinionsundersökningar får han delta i presidentvalsdebatten. Problemet är att många opinionsinstitut bara listar Clinton och Trump som alternativ, men krav framhålls, inte bara från Libertarianska partiet, att även Johnson ska listas i undersökningarna. Hursomhelst, sponsorerna har ökat efter att Johnson & Weld nominerades, och nu finns det en unik chans att föra frihetliga frågor på agendan och driva politiken i frihetlig riktning. Johnson och Weld har även en saklig framtoning.
Många anti-Trumprepublikaner kan väntas rösta på dem, men även Demokrater som är trötta på den korrumperade Clinton, och de Sandersanhängare som inte är strikt sossiga, utan i likhet med Johnson kritiserar övervakningssamhället exempelvis. Den stora gruppen oberoende väljare innefattar många med libertariansk inriktning. När det gäller Republikaner finns det dock många Trumpmotståndare som är starkt konservativa och tycker att det Libertarianska partiet är för liberala i livsstilsfrågor, och Johnson och Weld stöder även aborträtten. Libertarianska partiet är också väldigt duvaktiga i sin utrikespolitik, för duvaktiga även för mig, och många Republikaner kommer att ha svårt för den biten. Dock är det inte troligt att Johnson vinner, och även om så skulle vara fallet skulle han vara begränsad.
En pikant grej, som är osannolik: Vinner Johnson i en delstat, säg hans hemstat New Mexico, och ingen av de två andra kandidaterna får 270 elektorsröster, utser representanthuset president (och senaten vicepresident). Rent teoretiskt, om det finns väldigt många Trumpfientliga Republikaner där, skulle Johnson kunna utses till president.
Johnson & Weld om sina förutsättningar att lyckas.
Uppdatering: Konservative senatorn Ben Sasse från Nebraska har gått ut med att han eventuellt kommer att rösta på Johnson. Han har visat stor integritet och vägrat stödja Trump, där andra ledande Republikaner, en efter en, som Marco Rubio och Paul Ryan, fallit till föga. Sasse har haft en del bra inlägg om vad USA bör vara. Oavsett vad Sasse till slut bestämmer sig för, ger detta ytterligare positiv mediauppmärksamhet för Johnson/Weld.
Det har kontinuerligt rapporterats om hur Venezuela efter en längre tids experiment i socialism håller på att kollapsa. Nu senast häromdan publicerade The Atlantic en artikel av Moisés Naím & Francicso Toro om hur landet faller samman. Bristen på alla möjliga varor är enorm och människor dör i brist på bl.a. medicin och sjukvård. Kriminaliteten är skyhög och huvudstaden Caracas är en av världens farligaste städer. Samtidigt har regimen styrt auktoritärt både under Hugo Chavez och nuvarande presidenten Nicolás Maduro.
Venezuela var ett ekonomiskt relativt utvecklat land i Latinamerika. Inte utan stora problem, men heller aldrig i botten som exempelvis Paraguay och Bolivia varit större delen av deras historia. Nu kollapsar landet på ett sätt som bara brukar drabba länder i svårt krigstillstånd. Till råga på allt har nu även president Maduro hotat att beslagta fabriker som inte producerar, efter att omöjliggjort deras verksamhet, och fängsla dess ägare.
Tidigare blogginlägg om Venezuela här (om bl.a. de stora protesterna mot regeringen) och här (om bl.a. regeringens odemokratiska metoder).
Vad säger de inom vänstern som hyllat Chavez och socialismen i Venezuela, företrädare för Vänsterpartiet som Jonas Sjöstedt, Hans Linde och Ali Esbati, och journalister som Åsa Linderborg och Kajsa Ekis Ekman? Flummar de fortfarande och skyller i likhet med Maduro på ”ekonomisk krigföring” från fiender eller är det nu så pinsamt uppenbart var ansvaret för problemen ligger att de väljer att hålla tyst? Vad säger de om förtrycket? Det är deras egen ideologi som i vanlig ordning krackelerar.
Uppdatering: Skakande reportage i New York Times om den kollapsande sjukvården i Venezuela.
Utöver den långsiktiga principiella libertarianska diskussionen om skatters (o)förenlighet med äganderätten och minimalstatens finansiering, är det bra att det i kölvattnet av Panamadokumenten även diskuteras annat praktiskt om skatteproblematiken. Anders Ydstedt skrev i en artikel i Svensk Tidskrift om skatteparadis:
”Låt oss börja med den kritiska granskningen av de som tagit hem pengar till Sverige. Att bryta mot lagar är aldrig rätt men man måste också komma ihåg att Sverige i många år hade en totalt repressiv beskattning av ägande. Den svenska arvsskatten kunde ödelägga familjeföretag. Arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatt gjorde att många entreprenörer lämnade Sverige med sina pengar och sina företag, en enorm förlust för Sverige. Arvsskatten försvann 2004 och förmögenhetsskatten 2007 men vi ser fortfarande sviterna av dessa skatter i brist på svenska privatägare på börsen och som affärsänglar.
I Uppdrag granskning drevs tesen att det är något skumt med självrättelse. Så är ju inte fallet. Alla kan göra självrättelse och när det gäller de som tar hem pengar till Sverige så får de betala skatt på inkomster sex år tillbaka plus ränta och pengarna finns sedan tillgängliga för investeringar här i Sverige.”(…)
”När det gäller Panama och andra upplägg för att dölja egendomar är det delvis en annan historia. Här handlar det om att dölja tillgångar helt vilket för oss som bor i legalt stabila miljöer ofta, men inte alltid, är förbundet med olagligheter. I länder med tveksamma legala system är det dock förståeligt och försvarbart att entreprenörer tvingas skydda sina pengar utomlands. Tyska judar skyddade under 1930-talet sina pengar i Schweiz och idag skyddar välbärgade invånare i länder där kidnappningar är vanliga, till exempel i Sydamerika, sina familjer genom att gömma pengarna utomlands. Det är svårt att se något omoraliskt i detta.”
Informationsutbytesavtal mellan skatteparadis och Sverige och andra länder har också förbättrats genom åren. Det finns också flera skatteparadis som har strängare lagar mot ”smutsiga pengar” än många högskatteländer, vilket Dan Mitchell (Cato Institute) tar upp här, liksom en hel del annat om Panamadokumenten, skatteplanering och politisk korruption.
Johan Norberg skriver i sin krönika i Metro om hur en engelsk statsvetare gjorde ett experiment ”där han försökte starta anonyma bolag över hela världen, som kunde undgå alla redovisningskrav. Tre fjärdedelar av de gånger han lyckades skedde det i stora, industrialiserade OECD-länder. I skatteparadis som Liechtenstein och Jersey är sådant olagligt sedan länge.” Vidare i krönikan:
”Många som avslöjas har agerat omoraliskt eller olagligt, men det bryter inte mot lagen i sig att registrera verksamheten någon annanstans. Ofta är det samma sak som svenska vänsterprofiler som kräver högre skatter gör när de tar ut lön från sina bolag under gränsen för statsskatt – ett lagligt sätt att hindra att staten tar det mesta av frukten av ens arbete. I vissa fall är det också rimligt. Om aktörer från olika länder startar ett gemensamt bolag kan dessa länders staters försöka beskatta allt själva. Att lägga ett sådant bolag i Bermuda är ett sätt att undvika en dubbel- eller trippelbeskattning. Det gör också att de får ett förutsebart regelverk, lika för alla. Ofta är dessa domstolar mer rättssäkra – och snabbare. Att lösa en kontraktstvist tar fyra år i Indien. De flesta företagare hinner gå i konkurs innan de kan få rätt i ett sådant land.”
För politiker gäller andra måttstockar och så har det alltid varit, med vissa undantag som nu senast den isländske statsministerns affärer. Eric Erfors på Expressens ledarsida skriver om hur den svenska regeringen trixar med budgeten. Och när det gäller politiker som förespråkar höga skatter medan de själva undviker dem, har vi exempelvis Margot Wallström, nuvarande utrikesminister, som när hon var EU-kommissionär lät sig beskattas med en låg EU-skatt, medan de svenska europaparlamentarikerna efter kritik om frälse lät sig beskattas efter svenska regler. Wallström gjorde inget olagligt, men är en hycklare, precis som den isländske statsministern är det.
SVT:s “Uppdrag granskning” om Panamadokumenten bedrev som vanligt när det gäller SVT-dokumentärer en vänsteragenda när de ställde undangömda summor mot vad som kunde finansieras offentligt i det ena efter det andra området, som exempelvis dagisplatser, som om det vore självklart att alla de exempel de räknar upp ska finansieras via skatter och inte kan bedrivas privat, och att företag inte investerar från vinster och sparande, som om de pengarna i sin helhet bara ligger där i ett bankvalv för de rika att bada i. UG kunde när de nu blandade äpplen och päron lika gärna räkna upp hur många butiker i detaljhandeln, som annars består av privata butiker, som man med pengarna kunde lägga på att driva i statlig regi, utan tanke på vad olika verksamheter kräver och hur ekonomin i stort fungerar.
Flertalet länder har lägre skatter än Sverige. För de som utan vidare avfärdar skatteparadis som sådana är frågan om man ska få placera pengar i länder som har lägre skatter än det egna landet. Före 60-talet var Sverige relativt sett något av ett skatteparadis i Europa. Under 1800-talet och i början av 1900-talet undvek Kanada medvetet att ha högre skatter än USA för att locka till sig investeringar och arbetskraft, med goda resultat. Varför ha ett skattehelvete?
