Brittiska tories framtid

När nu Boris Johnson lyckligtvis lämnar posterna som premiärminister och ledare för det Konservativa partiet finns i kampen om vem som ska ta över slutligen två kandidater, förre finansministern Rishi Sunak och utrikesministern Liz Truss.

Stephen Davies på den marknadsliberala tankesmedjan Institute of Economic Affairs har en intressant artikel på The UnPopulist om de olika fraktionerna i tories och vad som kan hända framöver.

”Much can be said about Johnson’s character, about how his personal lack of seriousness exemplifies the merging of politics and media in contemporary Britain, and about how his toppling shows the difficulty of repeatedly flouting the powerful collegial traditions of Westminster. But these are not what we should focus on. Johnson’s short and eventful premiership was a key stage in two connected historical processes: the increasing subordination of economic issues to cultural divisions over identity and nationalism, and the stubborn resistance to this realignment by powerful forces in British society.

This conflict, presently on display in the Conservative Party, will most likely lead in coming years to a moderately populist Conservative Party and a more cosmopolitan, progressive Labour Party. While both parties will pose difficulties for limited-government classical liberals, these new alignments in response to Britain’s Brexit-inspired populism will be better for the country than an independent populist party acting as a free radical in the body politic. They will also be less dangerous than the populist situations in the United States and in several Continental countries, such as France and Italy.”

Andrew Lilico har en artikel i The Spectator, som försvarar Liz Truss ekonomiska politik. Truss har profilerat sig som kandidaten ”for free trade, free enterprise and free markets”. Vad denna ekonomiska liberalism konkret kommer att innebära, ifall hon blir vald, återstår att se, liksom hennes åsikter i en del andra frågor.

Min recension av ”Inget är heligt”

Idag publicerade Svensk Tidskrift min recension av Sakine Madons bok Inget är heligt: Sverige och debatten om yttrandefrihet.

Amerikanska HD och Roe v. Wade

Denna artikel i The Unpopulist av Timothy Sandefur (författare till bl.a. The Conscience of The Constitution) publicerades 6 juni, före fredagens beslut om abortfrågan, Roe v. Wade, i amerikanska Högsta domstolen. Men den är av generellt intresse vad beträffar HD och den amerikanska konstitutionella debatten utifrån klassiskt liberal/libertariansk synvinkel (alltså inte ”liberal” i amerikansk bemärkelse, som oftast betyder en mer vänsterinriktad position). Utdrag:

”America’s classical liberals and libertarians have long wished for a Supreme Court that will defend both the “privacy” rights and criminal justice protections associated with “liberal” justices and the property rights and economic freedoms associated with “conservative” justices. When forced to choose between the two, these freedom-minded voters have tended to support conservative judicial nominees.

But many of those same voters are now wondering whether that’s prudent given the court’s likely overturning of not just Roe v. Wade, but of its entire body of precedent involving women’s constitutional right to abortion. There’s no easy answer to this question, and the reason lies in the legal history of the 20th century, when the court effectively reversed its philosophical polarity and prioritized “democracy” over “liberty” as the central value of constitutional law.

Today, both “liberal” and “conservative” justices still cling to this overhauled version of the Constitution, even while making occasional defenses of freedom. The result is a twisting road of logical inconsistency, unacknowledged errors and absurdly misleading terminology. Faced with these unpredictable turns, those who value freedom may indeed have to hope that a mix of justices of different ideological backgrounds will lead in the long run to stronger legal protections for freedom. If abortion rights enjoyed protections for half a century it was in no small part due to the strong liberal presence on the court and it is no surprise that with that presence attenuated, that right is now in jeopardy.”

Här intervju med Sandefur om ”Libertarian Constitutionalism”.

Här artikel i Reason av libertarianske juridikprofessorn Ilya Somin om vad som kan hända framöver.

Terence Rattigan

Till min glädje hittade jag den engelska filmen The Sound Barrier från 1952 på Netflix (Den amerikanska titeln var Breaking the Sound Barrier när den kom). Det var första gången jag såg den nu även om jag känt till den sedan länge och varit nyfiken på den. Den regisserades av David Lean och manus skrevs av Terence Rattigan. Den handlar om testerna med jetplan för att bryta ljudvallen. Karaktärsskådespelaren Ralph Richardson gör en bra roll.

Jag upptäckte Rattigan i tjugoårsåldern och han var en utomordentligt bra dramatiker. Det märks även i denna film, och regissören Lean var också en mästare, som i så många andra filmer.

Jag har bl.a. sett filmversionerna av Rattigans pjäser The Winslow Boy – 1948 med Robert Donat och 1999 med Jeremy Northam bland rollerna – och The Browning Version – 1951 med Michael Redgrave och 1994 med Albert Finney i huvudrollerna. Såväl de äldre som nyare versionerna är bra. Såg också att Netflix har 1948 års version av The Winslow Boy. Den innehåller flera formuleringar om individens rätt gentemot staten. 1994 års version av The Browning Version finns att hyra eller köpa på Youtube.

I samband med 100-årsminnet 2011 av Rattigans födelse skrev Timothy Sandefur ett blogginlägg om honom. Utdrag:

”Rattigan was a writer of astonishing subtlety and precision, whose greatest skill lay in understatement—in the thing left unsaid. In some ways, he’s the opposite of Shakespeare; where Shakespeare is wordy and beautiful and quotable, enigmatic and grandiose, Rattigan’s dramas are delicate miniatures, where the tiniest gesture or comment makes all the difference. Rattigan’s works are the farthest thing possible from melodrama. Yet they are plays about values and humanity.”

När identitetspolitik avfärdar Shakespeare

Det identitetspolitiska vansinnet. Rex Murphy hade en artikel den 21/5 i kanadensiska National Post om hur Salford University i England avfärdar bl.a. Shakespeare. Utdrag:

”[T]o take these triumphs of the creative poetic mind out of consideration, and to lay on them the brand that they are “products of white western culture” and as such need to be “decolonized” (whatever that murk of a verb can possibly mean) is to commit a sacrilege against poetry and art.

But such are elements in the idiot days we live in, that there is a university — at least that’s what it’s called, but names mean nothing in many cases — Salford, in England, where Shakespeare flourished and where Milton birthed his imperishable genius, which is doing just that.(…)

Perhaps it is the fact that the culture being discussed is “western.” In fact I am sure it is. In the world of what we should call Grievance Studies it is not the excellence and beauty of a work of art or literature that counts, but whether is comes from the “right” source or from an artist with the right “identity.” An approach to art and the idea of art that should be laughed out of existence. The corollary of that approach is that all “western” art is bad, evil and colonialist, condemns the works of the greatest artistic creators our sad world has ever known, and condemns every great artist from Homer to Yeats.

A little while ago, Cambridge University, long one of the highest prestige universities in the world, offered a program called “Decolonising the Ear.” It is impossible to mock this utterly risible, fey, foolish and pretentious project. It is sad.

That program was to warn students off Mozart — master of music’s beauty and joy, and sorrow — as Mozart was “complicit … in projects of Empire and neoliberal systems of power.” Is it even possible to get more silly, more infantile, more obsessively narrow-minded and wrong than what is going on in what we so carelessly used to regard as “institutions of higher learning?”

These are institutions that now seem dedicated to degrading thought; to deploring its highest expressions; to politicizing what is beyond all politics; to pushing young minds away from the greatest artistic expressions and highest esthetic manifestations the whole world has to offer. Stealing the most necessary food from the hungriest minds.”

Och med anledning av identitetspolitiskt vansinne hade Sakine Madon den 22/5 en ledare i Upsala Nya Tidning om fallet med Konstfack och behandlingen av professor Sara Kristoffersson där, som jag läst om tidigare.

Järnladyn Kaja Kallas

The New Statesman hade den 11/5 en artikel om Estlands premiärminister Kaja Kallas, där hon benämns ”Europas nya järnlady” i samband med Ukrainakriget. Utdrag:

”Kallas fundamentally rejects the idea that an end to the conflict should be sought at any price. “I think what everybody has to understand is that peace is not an ultimate goal if it means that the aggression pays off,” she says. “What I mean by this is that when you say ‘OK, let it be peace and everybody stays where they are’, it still means that Russia has taken a big part of Ukraine’s territory, Ukraine being a sovereign, independent country. So it means that aggression really pays off.” If this happens, she adds, it will only be a matter of time until Putin acts again: “If Russia is not punished for what they are doing, then there will be a pause of one, two years, and then everything will continue: the atrocities, the human suffering, everything.” She adds that it will not just be Ukraine at risk of an emboldened Putin. “I mean other countries around Russia. Moldova… The imperialistic dream has never died.” Few doubt that Estonia could be a prime target in such a situation.”

Kallas leder det liberala Reformpartiet, som är ett parti jag utan tvekan hade röstat på (I Sverige är det inget parti som är solklart bäst). Det har t.ex. en mer marknadsliberal profil än ”Liberalerna” i Sverige. Det påminner mer om exempelvis tyska FDP, schweiziska FDP/PLR, holländska VVD och danska Liberal Alliance (historiskt i Danmark i viss mån Venstre innan LA bildades). Sedan 15 år tillbaka har partiet parkerat på ca 28% av rösterna i valen. Estland är ett starkt fäste för liberalism. Info om Reformpartiet på Wikipedia här.

Jag har tidigare tagit upp den fantastiska dokumentärfilmen ”The Singing Revolution”, om hur esterna gjorde sig fria från Sovjetunionen. I Estland har länge regelbundet sångfestivaler arrangerats och under Sovjettiden sjöngs även förbjudna sånger. Trailer till filmen:

Mina föräldrar lärde känna två estniska familjer som kom till Sverige under andra världskriget, så jag har även en mer personlig relation till landet. Tallinn är värt ett besök.

Johan Norbergs dokumentär om världsfredens utmaningar

2017 gjorde Johan Norberg en dokumentär om världsfredens utmaningar och USA:s roll i detta. Den är minst sagt aktuell nu. Norberg är bl.a. i Donbassregionen i Ukraina där Ryssland började stödja separatister 2014 i samband med att man även annekterade Krim.

Johan har gjort 14 dokumentärer för amerikansk public service, och jag har länkat till en del av dem här på bloggen tidigare, men ingen har visats på SVT. Det förvånar inte, men är väldigt trist.

I samband med detta, om världens konflikter, kan man även läsa Mattias Svenssons intervju i gårdagens Svenska Dagbladet med Leif Wenar, författare till boken Blood Oil. Wenar:

”– Oljan är världens största handelsvara – importländerna lägger mer än 1000 miljarder dollar på den, varje år. Betänk då vem som tar emot dessa penningmängder – envåldshärskare likt Rysslands Putin och Saudiarabiens Mohammed bin Salman.

– Ofta kommer vi oss inte för att ställa frågan varför dessa män får våra pengar, men det borde vi göra. Vi gör det lagligt att köpa naturresurser från vem som än lyckas kontrollera dem med våld. Våra lagar hävdar bokstavligen den starkes rätt – den med störst våldsmakt kan sälja ett lands resurser till oss och tjäna enormt på det. Detta skapar incitament för de mest våldsamma att ta den makten. De får på så vis alla pengar de behöver för att krossa politiskt motstånd och beväpna sina arméer.”

Norbergs dokumentär finns att se gratis:

Ukrainska liberaler om invasionen

Klassiskt liberale Tom G Palmer från Atlas Network hade 25/2 ett samtal med tre ukrainska liberaler, som befinner sig i Ukraina, om Putins förfärliga invasion av deras land. Man kan se videoklippet här.

En av dessa, Nataliya Melnyk, hade den 23/2 (dagen före den ryska invasionen) en intressant artikel på sajten The UnPopulist (en sajt jag rekommenderat här tidigare), ”A Belligerent Neighbor Like Russia Makes Liberal Democracy Hard in Ukraine”.

Tom Palmer är nu i västra Ukraina tillsammans med en grupp andra libertarianer och bistår med hjälp och även med det långsiktiga målet att främja liberala värden i Ukraina. En artikel i tidningen The Spokesman-Review beskriver dessa personer. Arbetet sker inom den nyupprättade Ukraine Freedom Fund, som man kan donera pengar till. Det är ett samarbete mellan Atlas Network och ukrainska liberala organisationer.

Det finns förstås massor av andra hjälporganisationer man kan stödja. Det är naturligtvis bra att bistå med hjälp överallt i världen, men det exceptionella med detta krig i Ukraina är att det är en diktatorisk supermakt som invaderat ett mer demokratiskt land i vår närhet (en invasion som f.ö. påbörjades redan 2014 genom annekteringen av Krim och stödet till utbrytarstaterna i östra Ukraina) och att denna invasion utgör ett expansionistiskt hot mot inte bara de demokratiska grannländerna, utan även mot vår civilisation när Putin också bl.a. hotat med att använda kärnvapen. NATO är förstås en bra försäkring och Sverige borde gå med där, gärna samtidigt med Finland. Men med Putin vet man inte vad han kan få för sig när det gäller invasioner av ytterligare länder, om det så är de som är medlemmar i NATO eller de som inte är det, eller om han börjar attackera med kärnvapen.

The Human Rights Foundation är en organisation jag stött sedan länge, och jag intervjuade dess chef Thor Halvorssen i New York 2013. De har i samarbete med Operation Sunflower upprättat Ukraine Solidarity Fund. Läs mer om det här.

Oroande utveckling i Kanada

Jag blev uppmärksammad på denna nyhetsartikel från 2013 där Kanadas ”liberale” premiärminister Justin Trudeau hyllade den kinesiska diktaturen:

”The Liberal leader said: “There’s a level of admiration I actually have for China because their basic dictatorship is allowing them to actually turn their economy around on a dime and say, ‘We need to go green … we need to start investing in solar.’””

Med anledning av de undantagslagar Trudeauregeringen infört i samband med den s.k. ”Frihetskonvojens” protester i Ottawa är här två artiklar. Den ena är av Janet Bufton från det kanadensiska Institute for Liberal Studies, som är en klassiskt liberal tankesmedja och som inte har något med Trudeaus vänsterinriktade Liberal Party of Canada att göra (vilket jag tog upp i ett blogginlägg i september med anledning av det kanadensiska valet då), där Trudeaus undantagslagar kritiseras men även en del av ”Frihetskonvojens” företrädare och visar på en mer komplex situation. Den andra från The Economist:

”Canada’s government should have drawn a clear distinction between harmful acts and obnoxious or foolish words.”(…)

”Justin Trudeau has done the opposite. First, he refused to meet them. Then, seizing on the fact that a few of the protesters appear to be bigots, he attempted to put all of them outside the boundaries of reasonable debate by condemning “the anti-Semitism, Islamophobia, anti-black racism, homophobia and trans phobia that we’ve seen on display in Ottawa over the past number of days”. The police already have ample powers to quell disorder. Yet on February 14th Mr Trudeau invoked emergency powers under a 34-year-old law that had never been used before. It would allow the government to declare protests illegal and freeze the bank accounts of protesters without a court order.

Meanwhile, his Liberal government is mulling two worrying changes to Canada’s already illiberal hate-speech laws. One would allow Canada’s Human Rights Tribunal to impose large fines on those it deems to have used hateful language. It has in the past taken an expansive view of what counts as hateful, and defendants would enjoy fewer safeguards than they do under criminal law. The other proposed change would let individuals file legal complaints against people pre-emptively, if they fear that they may be about to say something hateful.

These are both terrible ideas. The Economist has long argued that free speech should be restricted only under exceptional circumstances, such as when the speaker intends to incite physical violence. Canada’s laws are already more restrictive than this, and the country’s illiberal left would like them to be still more so.”

NPM är inte nyliberalism

I Svenska Dagbladets ledarpodd från igår hade Mattias Svensson och nationalekonomen Andreas Bergh ett bra samtal om den nya essä som Bergh och sociologen Olof Hallonsten skrivit där man kritiserar New Public Management och mätbarhetshets inom offentlig verksamhet, och diskussionen tar upp att det som beskrivs inte är ”nyliberalism” eller marknadsliberalism.

Mattias Svensson har också idag en ledare i Svenska Dagbladet om denna fråga. Han skriver bl.a.:

”Snarare än ”nyliberalism” är dessa hybrider ett nytt slags social ingenjörskonst. Förvisso marknadsförda också av en borgerlighet, som under en period kom att närmast dyrka excelark och utvärderingar, och vid maktens spakar anammade managementlitteraturens självförtroende och floskulösa blomsterspråk.

Som Bergh och Hallonsten påpekar är det inget fel på vare sig ekonomiska incitament eller utvärderingar per se. Men blir de enhetslösningar som trycks på verksamheter och sammanhang där de inte hör hemma, trängs några av det fria samhällets viktigaste mekanismer ut: pluralismen, experimenterandet och rätten att göra fel.”

Här även det avsnitt i den utmärkta podden ”Bergh & Wernberg” som tar upp samma sak.