Hellre skatteparadis än skattehelvete

Utöver den långsiktiga principiella libertarianska diskussionen om skatters (o)förenlighet med äganderätten och minimalstatens finansiering, är det bra att det i kölvattnet av Panamadokumenten även diskuteras annat praktiskt om skatteproblematiken. Anders Ydstedt skrev i en artikel i Svensk Tidskrift om skatteparadis:

”Låt oss börja med den kritiska granskningen av de som tagit hem pengar till Sverige. Att bryta mot lagar är aldrig rätt men man måste också komma ihåg att Sverige i många år hade en totalt repressiv beskattning av ägande. Den svenska arvsskatten kunde ödelägga familjeföretag. Arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatt gjorde att många entreprenörer lämnade Sverige med sina pengar och sina företag, en enorm förlust för Sverige. Arvsskatten försvann 2004 och förmögenhetsskatten 2007 men vi ser fortfarande sviterna av dessa skatter i brist på svenska privatägare på börsen och som affärsänglar.

I Uppdrag granskning drevs tesen att det är något skumt med självrättelse. Så är ju inte fallet. Alla kan göra självrättelse och när det gäller de som tar hem pengar till Sverige så får de betala skatt på inkomster sex år tillbaka plus ränta och pengarna finns sedan tillgängliga för investeringar här i Sverige.”(…)

”När det gäller Panama och andra upplägg för att dölja egendomar är det delvis en annan historia. Här handlar det om att dölja tillgångar helt vilket för oss som bor i legalt stabila miljöer ofta, men inte alltid, är förbundet med olagligheter. I länder med tveksamma legala system är det dock förståeligt och försvarbart att entreprenörer tvingas skydda sina pengar utomlands. Tyska judar skyddade under 1930-talet sina pengar i Schweiz och idag skyddar välbärgade invånare i länder där kidnappningar är vanliga, till exempel i Sydamerika, sina familjer genom att gömma pengarna utomlands. Det är svårt att se något omoraliskt i detta.”

Informationsutbytesavtal mellan skatteparadis och Sverige och andra länder har också förbättrats genom åren. Det finns också flera skatteparadis som har strängare lagar mot ”smutsiga pengar” än många högskatteländer, vilket Dan Mitchell (Cato Institute) tar upp här, liksom en hel del annat om Panamadokumenten, skatteplanering och politisk korruption.

Johan Norberg skriver i sin krönika i Metro om hur en engelsk statsvetare gjorde ett experiment ”där han försökte starta anonyma bolag över hela världen, som kunde undgå alla redovisningskrav. Tre fjärdedelar av de gånger han lyckades skedde det i stora, industrialiserade OECD-länder. I skatteparadis som Liechtenstein och Jersey är sådant olagligt sedan länge.” Vidare i krönikan:

”Många som avslöjas har agerat omoraliskt eller olagligt, men det bryter inte mot lagen i sig att registrera verksamheten någon annanstans. Ofta är det samma sak som svenska vänsterprofiler som kräver högre skatter gör när de tar ut lön från sina bolag under gränsen för statsskatt – ett lagligt sätt att hindra att staten tar det mesta av frukten av ens arbete. I vissa fall är det också rimligt. Om aktörer från olika länder startar ett gemensamt bolag kan dessa länders staters försöka beskatta allt själva. Att lägga ett sådant bolag i Bermuda är ett sätt att undvika en dubbel- eller trippelbeskattning. Det gör också att de får ett förutsebart regelverk, lika för alla. Ofta är dessa domstolar mer rättssäkra – och snabbare. Att lösa en kontraktstvist tar fyra år i Indien. De flesta företagare hinner gå i konkurs innan de kan få rätt i ett sådant land.”

För politiker gäller andra måttstockar och så har det alltid varit, med vissa undantag som nu senast den isländske statsministerns affärer. Eric Erfors på Expressens ledarsida skriver om hur den svenska regeringen trixar med budgeten. Och när det gäller politiker som förespråkar höga skatter medan de själva undviker dem, har vi exempelvis Margot Wallström, nuvarande utrikesminister, som när hon var EU-kommissionär lät sig beskattas med en låg EU-skatt, medan de svenska europaparlamentarikerna efter kritik om frälse lät sig beskattas efter svenska regler. Wallström gjorde inget olagligt, men är en hycklare, precis som den isländske statsministern är det.

SVT:s “Uppdrag granskning” om Panamadokumenten bedrev som vanligt när det gäller SVT-dokumentärer en vänsteragenda när de ställde undangömda summor mot vad som kunde finansieras offentligt i det ena efter det andra området, som exempelvis dagisplatser, som om det vore självklart att alla de exempel de räknar upp ska finansieras via skatter och inte kan bedrivas privat, och att företag inte investerar från vinster och sparande, som om de pengarna i sin helhet bara ligger där i ett bankvalv för de rika att bada i. UG kunde när de nu blandade äpplen och päron lika gärna räkna upp hur många butiker i detaljhandeln, som annars består av privata butiker, som man med pengarna kunde lägga på att driva i statlig regi, utan tanke på vad olika verksamheter kräver och hur ekonomin i stort fungerar.

Flertalet länder har lägre skatter än Sverige. För de som utan vidare avfärdar skatteparadis som sådana är frågan om man ska få placera pengar i länder som har lägre skatter än det egna landet. Före 60-talet var Sverige relativt sett något av ett skatteparadis i Europa. Under 1800-talet och i början av 1900-talet undvek Kanada medvetet att ha högre skatter än USA för att locka till sig investeringar och arbetskraft, med goda resultat. Varför ha ett skattehelvete?

Tibor Machan, RIP

Igår avled Tibor Machan. Han var en av de bästa liberala tänkarna i modern tid. Jag har flera av hans böcker och har dessutom läst otaliga artiklar och inlägg. Han flydde från Ungern 1953. 1987 gav Timbro ut en bok av honom, Frihetens filosofi. Tillsammans med Robert Poole och Manuel Klausner köpte han 1970 tidskriften Reason, som grundades 1968 och som med tiden kom att bli den mest inflytelserika libertarianska tidskriften i USA. Den är fortfarande väldigt betydelsefull även om opinionsbildningen för klassiskt liberala/libertarianska idéer har förändrats mycket genom internet.

Här är ett äldre blogginlägg av mig där man kan se en intervju med Machan gjord av Stephen Hicks.

Här en minnesartikel av Nick Gillespie i Reason där man även kan se intervjuer med Machan.

Här Robert Pooles dödsruna i Reason.

Även Clinton och Sanders är auktoritära

Som en fortsättning på föregående bloggpost om Donald Trump, vill jag kommentera att även om Trump visar de mest auktoritära dragen, har också alla de andra kandidaterna från bägge partier auktoritära drag, Clinton, Sanders, Cruz, Rubio och Kasich. Alla vill de, precis som de flesta politiker världen över, på olika sätt använda statens tvångsmakt på sådana vis som kränker individens rättigheter. De må vara frihetliga på olika punkter, men de har inga klassiskt liberala principer att konsekvent försvara individens frihet.

Det har på sistone skrivits en hel del om de auktoritära tendenserna hos Trump, och mycket av det stämmer, men som Scott Shackford på libertarianska Reason skrev för en tid sedan, missar många statsvetare och opinionsbildare att identifiera de auktoritära dragen hos vänstern.

”Suddenly we’re getting subjective about concepts like obedience and respect. If we were to ask who showed a greater interest in respect and obedience for laws that prohibited discrimination on the basis of sexual orientation, which party would present as more authoritarian?

The problem is that some social scientists don’t see authoritarianism in that dimension. We talk about this sort of blindness frequently when we discuss civil rights laws and the fact that proponents are often either unable or disinterested in differentiating between government and private discrimination. Using the law to ban discriminatory practices by private employers or to demand private business do things like make wedding cakes for gay couples is an expression of government authority. This is a separate matter from whether these laws are good or bad, depending on one’s values. It is nevertheless an expression of an authoritarian attitude.

So it raises the question of whether authoritarian attitudes have actually moved from the Democratic to the Republican parties over time, or whether the definition of ”authoritarian” has been co-opted into the culture wars between the left and the right.”(…)

”I have a hard time believing that a Democratic Party choosing between Hillary Clinton and Bernie Sanders doesn’t have heavy authoritarian tendencies. Both candidates are proposing significant amounts of new laws and regulations to control citizen behavior. Because they’re doing so out of a sense of social or economic fairness doesn’t make it less ”authoritarian.” Just ask citizens of Venezuela.

MacWilliams is not wrong about Trump’s supporters, clearly. But from the perspective of a libertarian with no ties to either party or any of the ideologies motivating the major candidates, I think he (and social science) is underestimating the amount of authoritarian attitudes emanating from the left because of how they perceive the term. Indeed, I would go so far to say Trump’s campaign is actually an extension of the inclination to use government force to solve citizens’ concerns under both parties. The difference is that they’re no longer even pretending it’s about something else.”

(F.ö. har Sanders och Trump sin frihandelsfientlighet gemensamt. Simpel nationalism och ekonomisk okunnighet är tyvärr spridd.)

Men det som gör Trump så otroligt vidrig är hur han uppmuntrar till mobbvåld, hur han talar om att ta lagen i egna händer och slå folk på käften i situationer som borde vara polisärenden, eller t.o.m. låta folk använda våld mot fredliga, hur han erbjuder ekonomisk hjälp till de av hans supportrar som åtalas för att ha slagit folk, hur han talar om när man ”på den gamla goda tiden” bar ut folk på bårar, åsyftande motdemonstranter, hur han förminskar allvaret med våldet hans anhängare står för och hittar ursäkter för det.

De sista dagarna har våldet eskalerat på ett chockerande sätt, och dokumenterats i ett otal inspelningar som sprids på nätet. Det finns många vänsteraktivister som också brukat våld och stört möten på ett obehörigt sätt, men många fredliga motdemonstranter, ja även journalister, har trakasserats och misshandlats av Trumpanhängare. I den uppjagade stämning som råder häller Trump bensin på elden.

Alla presidentkandidater genom tiderna har fått dras med bråkiga och urspårade anhängare. Det som är unikt och djupt obehagligt i modern tid är hur en ledande kandidat i primärval själv uppmuntrar till ligistfasoner. Trump är tillräckligt dålig politiskt på många punkter. Det tillsammans med hans mobbmentalitet gör honom speciellt farlig. Ingen av de andra kandidaterna för de båda partierna är några upplyftande alternativ, så jag vet ännu inte hur jag ska ställa mig till dem, men Trump måste stoppas. Nu de senaste dagarna har hans medtävlare Cruz, Rubio & Kasich gått ut och kritiserat hans syn på våldet. Det är så dags. Men det är bra att det sker, speciellt på det sätt som Rubio gör här:

Trumps oroväckande framfart

Den bisarre, ohyfsade och primitive Donald Trump segrar, med vissa undantag, i delstat efter delstat i kampen om att bli nominerad till Republikanernas presidentkandidat. George Will skrev häromveckan i Washington Post om Trumps obehagliga auktoritära idéer (och då nämnde han inte Trumps hot om internationellt handelskrig och negativa syn på invandrare) och hur andra Republikanska kandidater, som exempelvis Marco Rubio, för sent utnyttjade tillfällen att slå till mot Trump. Paniken inom det Republikanska etablissemanget sprider sig och man gör nu allt man kan för att stoppa Trump. Men det är så dags. Will:

”Donald Trump’s distinctive rhetorical style — think of a drunk with a bullhorn reading aloud James Joyce’s “Finnegans Wake” under water — poses an almost insuperable challenge to people whose painful duty is to try to extract clarity from his effusions. For example, on Friday, during a long stream of semi-consciousness in Fort Worth, this man who as president would nominate members of the federal judiciary vowed to “open up” libel laws to make it easier to sue — to intimidate and punish — people who write “negative” things. Well.”

Samtidigt finns det skäl till varför Trump lyckats få så mycket stöd. Det finns förstås många orsaker, och USA har alltid haft en tradition av populism, och många ”moderata” pragmatiker utan några principer har haft åsikter som spretat åt alla håll, men den konservatism som dominerat Republikanerna de senaste decennierna är också en betydande orsak. Nick Gillespie skrev om det i Reason för några dar sen:

”Put simply, Trump is the distillation of conservative Republican politics for all of the 21st century. He’s not the cause of a GOP implosion, but the final effect of an intellectual and political hollowing-out of any semblance of commitment to limited government, individual rights, and free markets.”[…]

”Because—and this is very important to the rise of Donald Trump—conservatism and Republicanism have no real fixed definition or even ultimately a coherent set of principles. Sometimes they are for limited government, sometimes they want a maximal state.”

Även Conor Friedersdorf skrev i The Atlantic om samma sak och sättet att föra debatter:

”His [Trumps] ascension poses an existential threat to movement conservatism. And he cannot be stopped in part because, over many years, conservative media trained its audience to respond to tribal signaling more than rigorous debate; to reflexively dismiss any complaints about speaking disrespectfully about others as bogus “political correctness;” to respond to mainstream-media criticism of public figures by redoubling their trust in them ; to value the schadenfreude of pissing off ideological opponents more than incremental policy gains; and to treat Sarah Palin as a credible candidate for the vice-presidency.”

Trumps konkurrenter Ted Cruz och Marco Rubio har sina egna problem beträffande deras politik. De är båda bättre än Demokraternas Hillary Clinton och Bernie Sanders när det gäller ekonomisk politik, men är på andra områden sämre, bl.a. är de starkt religiöst konservativa och försvarar, i likhet med Clinton, den omfattande övervakningen.

Några skyller alltför enkelt Tea Partyrörelsen för många av Republikanernas problem. Men som jag bloggat om tidigare är tepartyt en heterogen rörelse som innefattar både dåliga och bra inslag. Populism och religiös konservatism florerar men där finns även klassiskt liberala/libertarianska idéer. Det ser olika ut på olika platser och rörelsen har en bredd i likhet med de etablerade partierna.

Och i ett land som Sverige förstår många inte att såväl Clinton som Obama står till vänster om svenska Socialdemokraterna på flera punkter när det gäller ekonomisk politik, vilket jag bloggat om tidigare. I USA betyder ”liberal” ofta en som står till vänster. Clinton är dessutom en väldigt korrumperad politiker. Som New York Times skrev om förra året fick det ryska företaget Rosatom under Clintons tid som utrikesminister förmånligt avtal för uranutvinning efter att pengar från företaget strömmat in i makarna Clintons stiftelse Clinton Foundation. Många är de företag som donerat till stiftelsen och i utbyte fått flera fördelar. Detta är inget unikt för politiker, tvärtom, men Hillary Clinton hör till de värre när det gäller denna korporativism (band mellan politiker och särintressen inom näringslivet) eller ”crony capitalism” som det brukar kallas i USA, fast det egentligen inte är kapitalism eller marknadsekonomi.

Clintons har även tagit emot stora donationer från diverse diktarorer. Bl.a. detta jämte ogillandet av politiska dynastier föranledde den klassiskt liberale människorättsaktivisten Thor Halvorssen, som jag intervjuat, att ge sitt stöd till Bernie Sanders, inte för hans ekonomiska politik, som han ogillar, utan för att Clinton är så korrumperad. Sanders har också det gemensamt med libertarianer att han vill bryta upp ”crony capitalism”, fast från ett annat perspektiv. Han är också bra när det gäller kritik mot övervakningssamhället och dödsstraff. Obama röstade som senator ibland mer vänster än Sanders, så det spelar inte så stor roll i sig vad man kallar sig ideologiskt. Jag hade kunnat rösta på en mainstream europeisk socialdemokrat gentemot Le Pen, Berlusconi eller Orban om det var alternativet med störst chans. Dessutom har USA inte ett parlamentariskt system. Presidenten har sin roll men kongressen är den lagstiftande församlingen. Ett parti kan ha majoritet där och ett annat ha Vita huset. Och Demokraterna är ett brett parti. Men jag är inte säker på att Halvorssens strategi är den bästa. Om Trump blir Republikanernas kandidat har han lättare att vinna över Sanders.

Halvorssen har den klassiskt liberala synen på rättigheter men missar, delvis pga det begränsade utrymmet, att säga att socialism i demokratiska länder kränker äganderätten.

Barry Goldwater, som jag bloggat om tidigare, var Republikanernas presidentkandidat 1964 och även om han kallade sig konservativ betraktade han sig också som liberal (i den klassiska bemärkelsen). Han var en stark kritiker av den kristna högern som vill göra politik av religion.

Det är f.ö. George Will som pratar först i klippet.

Interneringen av japanskamerikaner

Det har uppmärksammats att det i fredags, den 19/2, var datumet 1942 då president Franklin Roosevelt beslöt att internera 120 000 japanskamerikaner (varav 70 000 var amerikanska medborgare) och beslagta deras egendomar, som de inte fick tillbaka efter kriget. Även tysk- och italienskamerikaner drabbades (11 500 resp. 3000). Den libertarianske tidningsmannen R C Hoiles (The Orange County Register) var en av få som kritiserade regeringens beslut.

För en tid sedan köpte jag boken 100 Voices: An Oral History of Ayn Rand, där olika personer som på något sätt hade med Rand att göra intervjuades. Bland dem fanns japanskamerikanen June Kurisu, som när hon var gymnasiestudent jobbade som Rands sekreterare 1947-49. Separat tidningsintervju här. Det är inte allmänt känt, men här ges en intressant bild av Rand, som, även om hon förtjänade kritik för en del, av många motståndare är ett hatobjekt där bara dåliga sidor och ofta även ren misskreditering och osakliga och intellektuellt ohederliga påhopp utgör allt och där man vanligtvis har en bristande förmåga att intellektuellt förhålla sig till henne. Hur ofta har jag inte märkt hur många av hennes värsta vedersakare inte förstår och inte kan förklara hennes idéer.

Kurisu hade med sin familj suttit internerad i läger. Inte bara hon utan även hennes föräldrar (och tioårige brodern) fick för en tid bo och anställning i Rands och hennes mans ranch i Los Angeles (detta var innan Rand & Frank O’Connor flyttade till New York), trots att det egentligen inte behövdes, förutom June då. Där fanns också samtidigt, under ett år, en annan kvinna inneboende. Hon var flykting från Ryssland och hade varit Rands engelsklärare där. June Kurisu, som fick bra betalt, uppskattade Rand mycket och fick även inbjudan till en fest med kända filmstjärnor, men June hade inte möjlighet att närvara pga att hon då inte bodde på ranchen och hade svårt att just då ta sig dit. “I found her to be a very kind woman, not manipulative in any way, but assertive in what she believed and the way she wanted things done. She was totally honest in what she believed.”

Förutom den separata intervjun kan man läsa mer om boken och familjen Kurisu och andra här. “Numerous other accounts show the side of Rand that her critics pretend didn’t exist—her benevolence. We read of children who meet Rand and said she was kind to them and would actually stay in touch with them, often calling them to see how they were doing. Another girl recounts how she lived with Ayn and Frank in a one-bedroom apartment when her parents were having marital problems. Over and over individuals recount an Ayn Rand who was benevolent and gentle.”

I boken finns intervjuer med bl.a. Patricia Neal och Robert Douglas, som spelade Dominique Francon och Ellsworth Toohey i The Fountainhead (Douglas spelade f.ö. även Maurice de Bracy i 1952 års version av Ivanhoe). Douglas var anhängare av Rands idéer, men gillade inte henne som person. Neal gillade henne bättre. Två andra skådespelerskor som inte finns med i boken, Barbara Stanwyck och Lizabeth Scott, var goda vänner till Rand och stod henne politiskt nära. Stanwyck hade velat få rollen som Dominique, Scott spelade i You Came Along, som Rand skrev manus till.

Som en pikant sak intervjuas även Ake Sandler, som var professor i statsvetenskap vid Los Angeles State College och son till den socialdemokratiske statsministern Rickard Sandler. Han träffade Rand i början av 50-talet och lät henne hålla ett par föreläsningar för studenter. Han gillade henne fastän han själv inte stod henne politiskt nära. Hon var mycket vänlig, men bekymrad över att hans far var socialist. Ake Sandler betraktade henne som den mest intelligenta kvinnan han träffat och en mästerlig föreläsare.

Frederick Douglass, slaven som rymde och blev frihetskämpe

Frederick Douglass (1818-1895) föddes i februari, men som slav i Maryland fanns inget datum för honom. Han kom dock genom att hans mor kallade honom ”my little Valentine” att ta 14/2, dagens datum, som sin födelsedag.

Douglass lyckades som tjugoåring fly slaveriet och bosatte sig senare med sin fru i New Bedford, Massachusetts. Han kom att bli en av de mest framträdande abolitionisterna, och dessutom en förkämpe för kvinnans rättigheter. Han var briljant, lärd och vältalig och förstod de ursprungliga amerikanska idéerna om frihet. Han företrädde den klassiska liberalismen. Hans texter är värda att läsa. Läs mer om honom och hans liberala idéer här (tidskriften Reason).

Timothy Sandefur om Douglass i två äldre blogginlägg, här och här. I det senare kontrasteras Douglass mot William Lloyd Garrison, en annan framträdande abolitionist, som hade deklarerat ”no union with slaveholders”. Douglass hade en helt annan och bättre strategisk syn på frihetskampen.

Här även ett bra föredrag för Cato Institute av historiedocenten Robert McDonald. Där finns även länkar till mer om Douglass, bl.a. hans liv och kvinnofrågan.

Douglass: ”Fellow-citizens! there is no matter in respect to which, the people of the North have allowed themselves to be so ruinously imposed upon, as that of the pro-slavery character of the Constitution. In that instrument I hold there is neither warrant, license, nor sanction of the hateful thing; but, interpreted as it ought to be interpreted, the Constitution is a GLORIOUS LIBERTY DOCUMENT.”

Frederick Douglass portrait.jpg

Tidigare blogginlägg av mig om andra abolitionister, som bl.a. Lydia Maria Child och Carl Schurz här och här.

Real Russia Today

Jag har ju bloggat en hel del om den ryska regimens informationskrig, där man tyvärr lyckats nå ut stort med sin lögnaktiga propaganda, bl.a. genom RT (Russia Today).

För att kontra detta har The Human Rights Foundation, vars grundare och VD Thor Halvorssen jag intervjuade i New York 2013, en nyhetstjänst sedan ett halvår tillbaka, Real Russia Today. Journalisten och författaren Anne Applebaum, som skrivit böckerna Gulag och Järnridån, hör till dem som involverats. Från HRF:s hemsida:

”Russia’s government uses state-funded media channels, Western PR companies, hired bloggers, and social media trolls to distort facts, deflect criticism, and mislead both the global community and people living in Russia. To counter the steady stream of propaganda generated by Kremlin channels, HRF has created this digest to feature news pieces, opinion articles, and non-traditional news sources (such as tweets and video blogs) that document the actual human rights situation in Russia.  

In addition to the latest news and analysis, Russia Today includes an ”Exclusively in Russian” section, which provides advance translation and summary of news not yet covered by Western media (usually news in this section is delayed in appearing in Western media, or not covered at all).”

Den berömde ryske schackspelaren och dissidenten Garry Kasparov, som numera lever i exil i New York, är ordförande för HRF. Donera gärna till dem.