Att riva statyer

I samband med demonstrationerna, våldet och dödandet av en person med bil i Charlottesville, Virginia har det förts en debatt om huruvida det är rätt att ta ner statyer, som exempelvis den aktuella över sydstatsgeneralen Robert E. Lee.

Jag tycker det är rätt att riva statyer över sådana vars roll och vad de representerar i sammanhanget i det stora hela och väsentliga handlar om dåliga saker, som exempelvis Lenin, Saddam Hussein, kung Leopold II av Belgien, och ja, general Robert Lee.

Libertarianske juridikprofessorn Ilya Somin skrev nyligen en artikel i Washington Post där han bemötte invändningar mot rivandet av statyer av sådana som Lee som går ut på att man i stort sett hos alla som står staty kan hitta något dåligt i någons ögon. President Trump och flera andra sa att om general Lees staty ska tas bort, kan man lika gärna ta bort statyer över George Washington och Thomas Jefferson, som ägde slavar. Trump försvarade bevarandet av monument över CSA (Amerikas konfedererade stater) och att de står för skönhet.

Somin: ”[T]he slippery slope argument is sometimes advanced by more intellectually serious advocates than Trump. It is wrong, even so. The argument fails because there are obviously relevant distinctions that can be made between Washington and Jefferson on the one hand and Confederate leaders on the other.

One crucial distinction it misses is that few if any monuments to Washington, Jefferson and other slaveowning Founders were erected for the specific purpose of honoring their slaveholding. By contrast, the vast majority of monuments to Confederate leaders were erected to honor their service to the Confederacy, whose main reason for existing was to protect and extend slavery.”

Här en artikel av Adam Serwer i The Atlantic som klär av myten om den gode general Lee.

Att ta bort vissa statyer och monument är inte att att sudda ut historien. Det handlar om att vissa delar av historien hör hemma på museum och inte på en piedestal. Om man vill hedra några i den amerikanska historien om slaveriet och inbördeskriget med statyer så är Frederick Douglass och Harriet Tubman lämpliga förslag.

Trots att det var en från den rasistiska sidan under oroligheterna i Charlottesville som dödade en person, skyllde Trump efter att dragit på det på båda sidor som lika skyldiga i våldsamheterna, när det var en mycket större bredd bland motdemonstranterna än bland de som ville hedra general Lee, som uteslutande bestod av rasister (bland dem nationalsocialister) och fårskallar som tror att de kan representera något annat bland hakkors. Trump fick också frågan om han stödde CSA. Han svarade inte. Det är talande.

Tidigare blogginlägg om amerikanska inbördeskriget här.

Annonser

Stefan Löfven är ansvarslös

I ljuset av skandalen med Transportstyrelsen och Alliansens enligt min mening riktiga krav på misstroendevotum mot de tre ministrarna Anders Ygeman, Anna Johansson och Stefan Hultqvist, har en fullkomligt ansvarslös och nonchalant attityd uppvisats av statsminister Stefan Löfven i samband med presskonferensen där han ombildade regeringen och skyllde ifrån sig, bl.a. på oppositionen. Och detta utöver hans bristande ansvar för regeringens organisation i samband med undanhållandet av information om vad som hände på Transportstyrelsen.

Härvan kring Transportstyrelsen är stor, med många juridiska frågor, se Jakob Heidbrinks gedigna genomgång på Juridikbloggen här, och även bland borgerliga debattörer finns delade meningar om vilka ministrar som bör vara föremål för misstroendeomröstning. Men jag delar de synpunkter som exempelvis Fredrik Johansson på Svenska Dagbladets ledarsida och Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M) uttrycker.

Johansson:

”Hultqvists uppgift var att tillse att hans fögderi – det vill säga Försvarsmakten – vidtog nödvändiga åtgärder. Där stannar hans ansvar och det säger han sig ha fullgjort. Han har ”gjort det jag kan”.

Detta håller inte. Det är riktigt att det var på Transportstyrelsen som haveriet inträffade och att det därmed åvilar Anna Johanssons portfölj.

Men varför informerade inte Hultqvist statsministern om att Försvarsmakten haft att hantera en – till synes betydande – säkerhetsrisk? Oavsett var den uppstått?

Om man leker med tanken att motsvarande situation uppstod utanför staten, dvs om Försvarsmakten haft att hantera en risk/ett hot som inte var något annat statsråds ansvar, vad hade Hultqvist gjort då?”[…]

”Vad de senaste veckorna visat är att Stefan Löfven leder en illa koordinerad och samordnad regering och att hans statsråd inte finner det viktig att informera honom ens om händelser av betydelse för rikets säkerhet.

Vi har en regering där statsråd är totalt i mörkret vad gäller viktiga händelser inom det egna ansvarsområdet. Och där ministrarna uppenbart inte pratar med varandra, trots att beslutsfattandet faktiskt formellt är kollektivt.”[…]

”Här hopar sig frågorna. Om Stefan Löfven inte kände till detta, vad är det mer han inte känner till? Varför blir han inte informerad? Är han otillgänglig? Ointresserad? Beror det på koalitionsregerandet?

Hur kommer det sig att inte ens statsministerns statssekreterare – en funktion som är ytterst central i det svenska regeringskansliet – visste förrän sent 2016?

Hur man än vänder och vrider på detta framstår Stefan Löfven som en svag statsminister som inte verkar ha en central roll i viktiga frågor.”

Hökmark:

”Tanken på att det är ansvarslöst och en risk för svensk säkerhet att ställa regeringen till ansvar för hanteringen av ett unikt säkerhetspolitiskt haveri är befängd. Regeringens kris beror på regeringen. Haveriet och dess försumliga hantering beror på regeringen. Bara för att regeringen flyr ansvar för det man har ansvar för hotas inte demokratin eller svensk säkerhet för att demokratins spelregler ställer regeringen till svars för sina handlingar.”

Och i en artikel i Aftonbladet:

”Stefan Löfven fortsätter gång på gång upprepa att inget fel har begåtts av honom själv eller hans regering och när han i dag ombildade regeringen vägrade han säga att Anders Ygeman (S) eller Anna Johansson (S) bär något som helst ansvar. Sveriges statsminister väljer svart på vitt att blunda för sitt eget ansvar och den egna regeringens ansvar för en av de värsta säkerhetskriser som drabbat Sverige – genom vår egen regerings agerande – i modern tid. Det är oacceptabelt.”

Dokumentär om Nya Zeeland

De två liberalerna Johan Norberg och Mattias Svensson har båda kommit ut med böcker nyligen, Johans mer optimistiska Framsteg (kom först ut på engelska med titeln Progress) och Mattias mer dystra Den stora statens återkomst. Båda är utomordentligt bra och kompletterar varandra om världens tillstånd.

Därtill har Johan gjort en dokumentär om Nya Zeeland, om vad som orsakade de stora ekonomiska problemen på 70- och 80-talen och hur man genom en marknadsliberal kursändring lyckades vända utvecklingen till det bättre. Jag har tidigare tagit upp Nya Zeeland i ett annat blogginlägg i oktober. Man kan se dokumentären gratis:

Johan har gjort flera andra dokumentärer, som naturligtvis inte visas på vänstervridna SVT. Se samling här plus den senare om Adam Smith här.

Trump och ryssarna i Vita huset

Lawfare blog har en bra och gedigen genomgång av turerna kring Trump och hans samtal med Rysslands utrikesminister och ambassadör i Vita huset, och konsekvenserna därav.

”[T]his may well be a violation of the President’s oath of office. Questions of criminality aside, we turn to the far more significant issues: If the President gave this information away through carelessness or neglect, he has arguably breached his oath of office.”

Påvens angrepp på libertarianismen

Påven har angripit libertarianismen (den klassiska liberalismen). Stephen Hicks och Maria Marty svarar här påven, som både är okunnig och står för en antiliberal tradition.

”If individuals don’t make those decisions for themselves, then someone else must make those decisions for them. We know of course that the Pope comes from a decision-making tradition that says we should all be obedient—slaves to masters, women to their husbands, subjects rendering unto Caesar, and everyone to God’s infallible spokesman on Earth. And that emphasis upon deep obedience has always resisted the expansion of individual freedoms. Yes, the Pope’s tradition has in the modern world softened its stance on those points—but always reluctantly, and always under pressure precisely from the more individualistic and liberal humanisms the Pope is attacking in his Message.”

Macron är ingen frihandelsvän

Europaparlamentarikern Christofer Fjellner (M) skriver om att Emmanuel Macron inte är någon frihandelsvän och har en övertro på vad EU kan göra.

Johan Norberg skriver även han om problemen med Macron, även om det finns liberala drag i hans politik.

Frankrike åt rätt håll

När nu Emmanuel Macron vunnit stort i det franska presidentvalet kan man dra en lättnadens suck. Det är skönt att Putin förlorade, eller ja, hans knähund Marine Le Pen. Macron har tydligt profilerat sig för en tuff linje mot Ryssland med bl.a. fortsatta sanktioner.

Dessutom är han för åtminstone franska förhållanden ganska marknadsliberal. Han är generellt alltför socialliberal för min smak, och har för stor tilltro till EU, även om han vill reformera det. Men givet alternativen och att han ändå har ambitioner att ekonomiskt liberalisera Frankrike i viss mån, finns det hopp om att Frankrike kan lyftas. Hög arbetslöshet, stor statsskuld, stora offentliga utgifter och omfattande statsinterventionism har länge plågat landet. Levnadsstandarden minskar.

Om en månad är det parlamentsval, och Macrons nya parti En Marche kan väntas få medvind, men Macron kommer att få kompromissa åt både höger och vänster. Även hans egen rörelse har en stor spännvidd. Risken finns att han inte lyckas genomdriva så mycket av sin politik, den del som åtminstone jag gillar, men också att han och hans parti blir för pragmatiskt och spretigt, och att det av de skälen blir för lite liberala reformer. Vill det sig illa så kan den nationalistiska socialisten Marine Le Pen, eller någon annan från hennes parti, få stort stöd i nästa presidentval om fem år.

Uppdatering: Europaparlamentarikern Christofer Fjellner (M) skriver att Macron inte är någon frihandelsvän och har för stor tilltro till vad EU kan göra.