I somras skrev Mattias Svensson en utmärkt artikeltrilogi i Smedjan om miljön sett ur ett liberalt och marknadsekonomiskt perspektiv. Jag läste artiklarna då, men glömde bort att dela dem, men blev påmind om dem igen nu.
Del 1: Korruption, diktatur och fattigdom är dåliga för miljön
Del 2: Mammutar, marknader och miljö
Del 3: Klimatet är ingen kris
Jag rekommenderar även Mattias bok Miljöpolitik för moderater, som kom ut 2015.
I förra veckan beslöt Liberalerna i Malmö att sätta sig i styre tillsammans med Socialdemokraterna. Oerhört trist, inte minst då Malmö är min hemstad. Liberalerna hade inför valet deklarerat att de skulle samarbeta med de övriga Allianspartierna i Malmö. Det fanns dock opposition inom partiet mot beslutet, och samma dag som Liberalerna skulle fatta beslut, bönade och bad ett antal framträdande Liberaler, bland dem riksdagsmannen Allan Widman, om att man skulle rösta nej i en debattartikel i Kvällsposten:
”Utöver det sakpolitiska avståndet finns det andra anledningar till att vi finner det svårt att sätta oss i ett samstyre med Socialdemokraterna. Det mest trängande är det problematiska förhållande S i Malmö har till antidemokratiska krafter. Frågan är akut och situationen har de senaste åren förvärrats, inte minst för Malmös judiska befolkning som under lång tid varit utsatt för trakasserier och hot om våld. Det är en förfärlig utveckling som står i djup kontrast mot den öppna, toleranta stad vi vill att Malmö ska vara.”
Kvällsposten har också haft en artikelserie om hur islamister infiltrerat SSU i Malmö och uttryckt homofoba och antisemitiska åsikter och bekämpat försök att belysa hedersförtryck. Socialdemokraternas toppnamn och kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh har inte lyssnat på de SSU-medlemmar som larmat om problemen.
När det f.ö. gäller rikspolitiken förstår jag inte att Centerpartiet och Liberalerna inte röstade för Ulf Kristersson som statsminister, eller lade ner sina röster, att man på förhand utgick från ett worst-case scenario. De kunde ju, om de blev missnöjda, tillsammans med de rödgröna enkelt fälla regeringen. Och en M-KD-regering skulle ju kunna avgå själva om de tyckte att SD ställde orimliga och illegitima krav. Det blir också konstigt när bara M och KD anklagas för att gå SD till mötes, när S (och MP, fast de nu vill verka för motsatsen – igen) i regeringsställning genomfört en mer restriktiv flyktingpolitik och S dessutom vill begränsa arbetskraftsinvandringen, vilket inte M och KD vill.
Publicerat i Okategoriserade
Kina har utvecklat en långtgående övervakning av sina medborgare genom det s.k. ”Social Credit System”. Läs om det här. Djupt skrämmande.
Nu håller även det auktoritära Venezuela på att utveckla något liknande. Läs här. Redan 2008 skickade dåvarande presidenten Hugo Chávez en delegation till Kina för att titta på möjligheterna att utveckla ett smart card för medborgarna. En person i delegationen, Anthony Daquin, uttryckte dock oro för att systemet skulle kunna missbrukas:
”By 2009, Daquin grew uneasy about the potential for abuses of citizens’ privacy. He expressed those concerns to officials including Vladimir Padrino, a general at the time and now Venezuela’s defense minister. The Defense Ministry didn’t respond to phone calls, emails or a letter presented by Reuters for comment. On the morning of Nov. 12, at his local Caracas bakery, six armed officials in uniforms of Venezuela’s national intelligence agency awaited Daquin, he told Reuters. They showed him photos of his daughter and forced him to drive east toward the town of Guatire. Off a back road, Daquin said, they beat him with pistols, forced a handgun into his mouth and dislodged several teeth, still missing. “Why are you betraying the revolution?” one asked. They demanded $100,000 for his release, Daquin said.”
Venezuela hyllades fortfarande av Vänsterpartiet på de senaste 1 maj-demonstrationerna, ett parti som Stefan Löfvens regering lutat sig mot, ett parti som dessutom vill avskaffa den privata äganderätten.
En något sen kommentar av utgången av kongressvalet i USA. Då trenden med fler trumpister bland Republikaner och socialister bland Demokrater tyvärr lär fortsätta, och de flesta av resten är inte heller något vidare, är det en fördel med en gridlock. Representanthuset har redan tidigare 69 Demokrater som är medlemmar i DSA (Democratic Socialists of America), senaten 1 (Bernie Sanders). 78 Demokrater i representanthuset tillhörde förra mandatperioden det vänsterinriktade Progressive Caucus, som är den största fraktionen i partiet där.
Läs denna artikel i libertarianska tidskriften Reason: Three Cheers for a Return of Divided Government
F.ö. har en grupp konservativa och libertarianska jurister bildat ett nätverk, där de kritiserar president Trump. Läs mer här i New York Times: Conservative Lawyers Say Trump Has Undermined The Rule of Law
Publicerat i USA
Johan Norberg har gjort en ny dokumentär, Sweden: Lessons for America?, där han för en amerikansk publik förklarar hur Sverige blev rikt genom ekonomisk liberalism, och hur mer socialism på 1970- och 80-talen fick landet att gå tillbaka ekonomiskt, för att åter sedan 90-talets förändringar bli något starkare ekonomi igen.
Denna artikel av Norberg, How Laissez-Faire Made Sweden Rich, handlar mycket om det som filmen tar upp. På svenska kan man läsa hans bok Den svenska liberalismens historia.
Så röstade dessvärre Europaparlamentet igår ja till förhandlingsmandat om EU:s nya direktiv om upphovsrätt, dessutom bisarrt och löjeväckande nog med stående ovationer. Väldigt oroväckande. Ett steg närmare länkskatt och nätcensur. Henrik Alexandersson skrev om det här.
Journalisten Emanuel Karlsten skrev att Europaparlamentarikerna som röstade för knappt visste vad de röstat på. Den föredragande ledamoten Axel Voss (CDU Tyskland) var pinsamt nog ovetande om en del av innehållet.
Journalisten Sölve Dahlgren skrev om hur Författarförbundet och Förläggareföreningen i sitt stöd för förslaget inte förstått vilka faror som föreligger.
Grundlig kritik av förslaget av Cory Doctorow på The Electronic Frontier Foundation.
Samtliga Socialdemokratiska svenska Europaparlamentariker och FI:s Soraya Post röstade för förhandlingsmandat inklusive artikel 11 & 13, de övriga svenska Europaparlamentarikerna röstade mot, men stor splittring i Europaparlamentets partigrupper. Flest ja-röster i EPP.
Jag hade ett blogginlägg i juni när EU-kommissionens förslag om upphovsrätt röstades igenom av Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor.
Publicerat i EU, Rättssäkerhet
Jag har varit i valet och kvalet som aldrig förr inför ett riksdagsval. Eftersom jag haft mycket att göra kommer en sen kommentar. Jag röstade på Centerpartiet förra valet, men är kritisk till bl.a. den s.k. gymnasieamnestin (läs Fredrik Malms (L) utmärkta kritik här), vilken (C) röstade för, och som dessutom Lagrådet utklassade som det nästan värsta de sett ifråga om rättsosäker lagstiftning: ”Gränsen har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”. (C) drar sig heller inte för stora utgifter för olika saker. De har annars en bra näringspolitik. Jag ska inte här nysta in mig i en diskussion om det, mest allmänna reflektioner.
Det finns generellt målkonflikter med en stor flyktingmottagning och en oförändrad design av den svenska välfärdsstaten, arbetsmarknad, bostadsmarknad etc. Stora utmaningar med gängkriminalitet och hederskultur. Samtidigt finns visionen i mig om en friare rörlighet i världen. (SD):s framgångar förskräcker och det tar aldrig slut med nazistiska kandidater som får slängas ut ur partiet. Lägg därtill deras syn på Ungern. 2015 skrev partisekreteraren Richard Jomshof på Facebook: ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.”
Jag har oftast röstat på Moderaterna i mitt liv, och ett par gånger på Folkpartiet. Hur jag röstar skulle kunna sett annorlunda ut om jag bott i en annan valkrets än Malmö. Jag söker efter de mest liberala valbara kandidaterna och de kan finnas i olika partier. Jag funderade länge att rösta på (M) i riksdagsvalet nu, men jag har invändningar mot sådant som nationellt tiggeriförbud, niqabförbud (hur mycket jag än ogillar vad det symboliserar), en tvivelaktig övervakningsvurm, stora summor till kommuner som kan inkräkta på den kommunala självständigheten mm.
20 Moderata riksdagsledamöter motionerade om att sätta in militär i förorterna, vilket visserligen partiledningen starkt tog avstånd från, men om så många ville, hur kan det se ut i en annan fråga som kan hota rättssäkerheten? Vi såg också i frågan om FRA-lagen hur Fredrik Reinfeldt och 30 ledamöter i (M):s riksdagsgrupp en efter en skällde ut Karl Sigfrid (som ville rösta mot), i en fråga som man tidigare hade profilerat sig som mer integritetsvänliga. Sedan var det plötsligt inget hinder för M att rösta för den reviderade versionen av FRA-lagen.
De andra partierna hade också sina partipiskor och (Fp):s Johan Pehrson var ett skräckexempel, men det var inte samma mobbning. (M) har en osund bunkerkultur sedan länge. Det behöver förstås inte vara så under Ulf Kristersson, som jag uppskattar på många sätt och han har bra medarbetare, och det finns många bra liberaler och liberalkonservativa inom (M) som har en bra frihetlig kompass. Men partiet behöver strukturera upp sig. Vid skarpt läge, vad kan då hända om man vill tänja på rättssäkerheten? Var kommer riksdagsgruppen stå vid grupptryck? Partiet har också en ny partiledare, vilket innebär en starkare lojalitet mot partilinjen. Hade det varit en väldigt bra kandidat på valbar plats i min valkrets hade jag kunnat kryssa denne/denna.
Jag röstade på Liberalerna i riksdagsvalet. De är för ”socialliberala” för min smak och (dammit!) jag är EU-skeptiker som röstade mot euron och deltog aktivt i borgerliga Medborgare mot EMU i folkomröstningen 2003. Men de är ok i ekonomisk politik, de vill bl.a. ta bort värnskatten. De röstade mot gymnasieamnestilagen, Liberala kvinnors ordförande Gulan Avci ligger i framkanten i kampen mot hedersförtrycket. Framförallt är skälet rättssäkerheten. När det blåser hårt som det gör nu, har jag en förtvivlad förhoppning om att (L), enligt sin historiska tradition, håller hårt på den liberala rättsstaten. De har brustit där som alla andra, men jag tror de bäst kan stå emot de värsta excesserna.
Jan Björklund har också suttit länge på sin post. Jag skulle bli förvånad om han inte avgår under nästa mandatperiod. Det kan bidra till ett lite uppstudsigare klimat i partiet, som heller aldrig varit som (M) kulturellt, och mer frispråkiga röster kan komma fram. Jag har inga illusioner om att (L) kommer att förändras i markant (klassiskt) liberal riktning, det finns fortfarande för mycket omhändertagaranda och pekpinnar om alkohol mm. Men genuint frihetliga finns där och i ekonomiska frågor är de som sagt rätt ok. Hur jag än röstat hade jag varit starkt missnöjd med något, och så är det i regel alltid.
I valet till regionen kryssade jag Peter J Olsson (M), i valet till kommunfullmäktige kryssade jag Henrik Jönsson (M), två personer jag känner och har förtroende för. Nu får det bära eller brista! Ny Alliansregering och regimskifte i Malmö och Region Skåne.
Publicerat i Okategoriserade
