Category Archives: USA

Två nya bra kampanjfilmer för Johnson/Weld

Libertarianske presidentkandidaten Gary Johnson och hans vicepresidentkandidat William Weld fortsätter sina framgångar i amerikanska media. De har uppmärksammats stort, utfrågas i debattprogram och är gäster i talk shows. Opinionsundersökningarna ligger runt 10%, men för en vecka sen kom en som visade 13%. Om Johnson får minst 15% i fem olika polls, får han delta i presidentvalsdebatten med Clinton och Trump. Weld presenterade hans och Johnsons politik på ett bra sätt i The Boston Globe.

Som jag skrev tidigare kunde Republikanske senatorn Ben Sasse tänka sig att rösta på Johnson, och efter det har även förre presidentkandidaten Mitt Romney uttryckt samma sak, även om han, precis som Sasse, har konservativa invändningar mot Johnson. Jag gillar inte vindflöjeln Romney, men det är positivt att han ändå tagit avstånd från Trump och håller öppet att han kan rösta på Johnson.

Nyligen har Johnsonkampanjen släppt två bra reklamfilmer, båda med positivt budskap.

Koncis, konkret och med glimten i ögat, även om musiken kunde ha tonats ned.

Passionerat vackert utan konkreta ståndpunkter. Låter flera bilder och stämningar väva in en mångfacetterad bild av frihetskampen i ett crescendo.

Gary Johnson, jokern i det amerikanska presidentvalet

Förra helgen nominerade det Libertarianska partiet de två tidigare framgångsrika Republikanska guvernörerna Gary Johnson (New Mexico) och William Weld (Massachusetts) till president- resp. vicepresidentkandidat. Amerikansk medias rapportering har under den gångna veckan varit enormt stor, ja även i andra länder har det uppmärksammats. Libertarianska partiet brukar aldrig få sådan mediabevakning. Här exempelvis The Boston Globe och The Washington Post.

Här även två artiklar av libertarianer (vilket inte är detsamma som att de är medlemmar i Libertarian Party): David Boaz från Cato Institute har en kolumn i USA Today, där han bl.a. skriver om att Johnson & Weld tillsammans har den längsta gemensamma erfarenheten av guvernörstid, 14 år, än något tredjeparti kunnat uppvisa tidigare. De är dessutom mer erfarna härvidlag än såväl Trump som Clinton. De lyckades även i sina respektive traditionellt Demokratiska delstater sänka skatter och det offentligas omfång och boosta ekonomierna.

Jeffrey Tucker från The Foundation for Economic Education blev igår publicerad i Newsweek där han i samband med nomineringen av Johnson & Weld med historiska återblickar förklarar att libertarianismen är den ursprungliga klassiska liberalismen (nyliberalism är därför en oegentlig term, inte minst använd i Sverige betecknande det som egentligen var den gamla liberalismen, fast förklaringen där är att den fick sin renässans runt 1980). Det är bra att en etablerad amerikansk tidskrift ger utrymme för en artikel som reder ut begreppen, då ”liberal” i USA ofta avser vänster, eller center-vänster.

Libertarianska partiet har haft och har många tomtar och urspårade individer. Antietablissemangsrörelser drar ofta till sig sådana, även om det inte är unikt för dem, Trump är ett exempel på en urspårad politiker, men här menar jag i relation till vad som är skadligt för partiet. Dess presidentkandidater har också varit av extremt varierande kvalitet. Det finns även bland många som ser sig som “principfasta” (fast där finns det ju olika meningar om vad det är) en oförståelse för vad partipolitik innebär av kompromisser och stegvis förändring. Johnson och Weld förstår vad partiarbete kräver och vilka strider man måste välja. Partiet har förstås även missgynnats av valsystemet. Länge tyckte jag att man lika gärna kunde lägga ner partiet.

Det grundades 1971 och 1972 var filosofiprofessorn John Hospers dess första presidentkandidat. Det var ett test och man fick några tusen röster. 1976 ökade det till 173 000 och 1980 till 920 000. Därefter sjönk det kraftigt till 228 000, för att sedan kontinuerligt ligga på runt 400 000 med vissa avvikelser. När Johnson var presidentkandidat för partiet första gången 2012 mer än fördubblades rösterna till 1 276 000, 1%, vilket var rekord. Johnson drev redan då linjen att reformera partiet till att vara mer moderat och strategiskt. Då stod den populära Obama för omval, men nu råder historiskt stort missnöje med de två stora partiernas båda kandidater. 

Johnson har fått 10-11% i några opinionsundersökningar, i andra 5-8%. Om han får 15% i fem olika opinionsundersökningar får han delta i presidentvalsdebatten. Problemet är att många opinionsinstitut bara listar Clinton och Trump som alternativ, men krav framhålls, inte bara från Libertarianska partiet, att även Johnson ska listas i undersökningarna. Hursomhelst, sponsorerna har ökat efter att Johnson & Weld nominerades, och nu finns det en unik chans att föra frihetliga frågor på agendan och driva politiken i frihetlig riktning. Johnson och Weld har även en saklig framtoning.

Många anti-Trumprepublikaner kan väntas rösta på dem, men även Demokrater som är trötta på den korrumperade Clinton, och de Sandersanhängare som inte är strikt sossiga, utan i likhet med Johnson kritiserar övervakningssamhället exempelvis. Den stora gruppen oberoende väljare innefattar många med libertariansk inriktning. När det gäller Republikaner finns det dock många Trumpmotståndare som är starkt konservativa och tycker att det Libertarianska partiet är för liberala i livsstilsfrågor, och Johnson och Weld stöder även aborträtten. Libertarianska partiet är också väldigt duvaktiga i sin utrikespolitik, för duvaktiga även för mig, och många Republikaner kommer att ha svårt för den biten. Dock är det inte troligt att Johnson vinner, och även om så skulle vara fallet skulle han vara begränsad.

En pikant grej, som är osannolik: Vinner Johnson i en delstat, säg hans hemstat New Mexico, och ingen av de två andra kandidaterna får 270 elektorsröster, utser representanthuset president (och senaten vicepresident). Rent teoretiskt, om det finns väldigt många Trumpfientliga Republikaner där, skulle Johnson kunna utses till president.

Johnson & Weld om sina förutsättningar att lyckas.

Uppdatering: Konservative senatorn Ben Sasse från Nebraska har gått ut med att han eventuellt kommer att rösta på Johnson. Han har visat stor integritet och vägrat stödja Trump, där andra ledande Republikaner, en efter en, som Marco Rubio och Paul Ryan, fallit till föga. Sasse har haft en del bra inlägg om vad USA bör vara. Oavsett vad Sasse till slut bestämmer sig för, ger detta ytterligare positiv mediauppmärksamhet för Johnson/Weld.

Även Clinton och Sanders är auktoritära

Som en fortsättning på föregående bloggpost om Donald Trump, vill jag kommentera att även om Trump visar de mest auktoritära dragen, har också alla de andra kandidaterna från bägge partier auktoritära drag, Clinton, Sanders, Cruz, Rubio och Kasich. Alla vill de, precis som de flesta politiker världen över, på olika sätt använda statens tvångsmakt på sådana vis som kränker individens rättigheter. De må vara frihetliga på olika punkter, men de har inga klassiskt liberala principer att konsekvent försvara individens frihet.

Det har på sistone skrivits en hel del om de auktoritära tendenserna hos Trump, och mycket av det stämmer, men som Scott Shackford på libertarianska Reason skrev för en tid sedan, missar många statsvetare och opinionsbildare att identifiera de auktoritära dragen hos vänstern.

”Suddenly we’re getting subjective about concepts like obedience and respect. If we were to ask who showed a greater interest in respect and obedience for laws that prohibited discrimination on the basis of sexual orientation, which party would present as more authoritarian?

The problem is that some social scientists don’t see authoritarianism in that dimension. We talk about this sort of blindness frequently when we discuss civil rights laws and the fact that proponents are often either unable or disinterested in differentiating between government and private discrimination. Using the law to ban discriminatory practices by private employers or to demand private business do things like make wedding cakes for gay couples is an expression of government authority. This is a separate matter from whether these laws are good or bad, depending on one’s values. It is nevertheless an expression of an authoritarian attitude.

So it raises the question of whether authoritarian attitudes have actually moved from the Democratic to the Republican parties over time, or whether the definition of ”authoritarian” has been co-opted into the culture wars between the left and the right.”(…)

”I have a hard time believing that a Democratic Party choosing between Hillary Clinton and Bernie Sanders doesn’t have heavy authoritarian tendencies. Both candidates are proposing significant amounts of new laws and regulations to control citizen behavior. Because they’re doing so out of a sense of social or economic fairness doesn’t make it less ”authoritarian.” Just ask citizens of Venezuela.

MacWilliams is not wrong about Trump’s supporters, clearly. But from the perspective of a libertarian with no ties to either party or any of the ideologies motivating the major candidates, I think he (and social science) is underestimating the amount of authoritarian attitudes emanating from the left because of how they perceive the term. Indeed, I would go so far to say Trump’s campaign is actually an extension of the inclination to use government force to solve citizens’ concerns under both parties. The difference is that they’re no longer even pretending it’s about something else.”

(F.ö. har Sanders och Trump sin frihandelsfientlighet gemensamt. Simpel nationalism och ekonomisk okunnighet är tyvärr spridd.)

Men det som gör Trump så otroligt vidrig är hur han uppmuntrar till mobbvåld, hur han talar om att ta lagen i egna händer och slå folk på käften i situationer som borde vara polisärenden, eller t.o.m. låta folk använda våld mot fredliga, hur han erbjuder ekonomisk hjälp till de av hans supportrar som åtalas för att ha slagit folk, hur han talar om när man ”på den gamla goda tiden” bar ut folk på bårar, åsyftande motdemonstranter, hur han förminskar allvaret med våldet hans anhängare står för och hittar ursäkter för det.

De sista dagarna har våldet eskalerat på ett chockerande sätt, och dokumenterats i ett otal inspelningar som sprids på nätet. Det finns många vänsteraktivister som också brukat våld och stört möten på ett obehörigt sätt, men många fredliga motdemonstranter, ja även journalister, har trakasserats och misshandlats av Trumpanhängare. I den uppjagade stämning som råder häller Trump bensin på elden.

Alla presidentkandidater genom tiderna har fått dras med bråkiga och urspårade anhängare. Det som är unikt och djupt obehagligt i modern tid är hur en ledande kandidat i primärval själv uppmuntrar till ligistfasoner. Trump är tillräckligt dålig politiskt på många punkter. Det tillsammans med hans mobbmentalitet gör honom speciellt farlig. Ingen av de andra kandidaterna för de båda partierna är några upplyftande alternativ, så jag vet ännu inte hur jag ska ställa mig till dem, men Trump måste stoppas. Nu de senaste dagarna har hans medtävlare Cruz, Rubio & Kasich gått ut och kritiserat hans syn på våldet. Det är så dags. Men det är bra att det sker, speciellt på det sätt som Rubio gör här:

Trumps oroväckande framfart

Den bisarre, ohyfsade och primitive Donald Trump segrar, med vissa undantag, i delstat efter delstat i kampen om att bli nominerad till Republikanernas presidentkandidat. George Will skrev häromveckan i Washington Post om Trumps obehagliga auktoritära idéer (och då nämnde han inte Trumps hot om internationellt handelskrig och negativa syn på invandrare) och hur andra Republikanska kandidater, som exempelvis Marco Rubio, för sent utnyttjade tillfällen att slå till mot Trump. Paniken inom det Republikanska etablissemanget sprider sig och man gör nu allt man kan för att stoppa Trump. Men det är så dags. Will:

”Donald Trump’s distinctive rhetorical style — think of a drunk with a bullhorn reading aloud James Joyce’s “Finnegans Wake” under water — poses an almost insuperable challenge to people whose painful duty is to try to extract clarity from his effusions. For example, on Friday, during a long stream of semi-consciousness in Fort Worth, this man who as president would nominate members of the federal judiciary vowed to “open up” libel laws to make it easier to sue — to intimidate and punish — people who write “negative” things. Well.”

Samtidigt finns det skäl till varför Trump lyckats få så mycket stöd. Det finns förstås många orsaker, och USA har alltid haft en tradition av populism, och många ”moderata” pragmatiker utan några principer har haft åsikter som spretat åt alla håll, men den konservatism som dominerat Republikanerna de senaste decennierna är också en betydande orsak. Nick Gillespie skrev om det i Reason för några dar sen:

”Put simply, Trump is the distillation of conservative Republican politics for all of the 21st century. He’s not the cause of a GOP implosion, but the final effect of an intellectual and political hollowing-out of any semblance of commitment to limited government, individual rights, and free markets.”[…]

”Because—and this is very important to the rise of Donald Trump—conservatism and Republicanism have no real fixed definition or even ultimately a coherent set of principles. Sometimes they are for limited government, sometimes they want a maximal state.”

Även Conor Friedersdorf skrev i The Atlantic om samma sak och sättet att föra debatter:

”His [Trumps] ascension poses an existential threat to movement conservatism. And he cannot be stopped in part because, over many years, conservative media trained its audience to respond to tribal signaling more than rigorous debate; to reflexively dismiss any complaints about speaking disrespectfully about others as bogus “political correctness;” to respond to mainstream-media criticism of public figures by redoubling their trust in them ; to value the schadenfreude of pissing off ideological opponents more than incremental policy gains; and to treat Sarah Palin as a credible candidate for the vice-presidency.”

Trumps konkurrenter Ted Cruz och Marco Rubio har sina egna problem beträffande deras politik. De är båda bättre än Demokraternas Hillary Clinton och Bernie Sanders när det gäller ekonomisk politik, men är på andra områden sämre, bl.a. är de starkt religiöst konservativa och försvarar, i likhet med Clinton, den omfattande övervakningen.

Några skyller alltför enkelt Tea Partyrörelsen för många av Republikanernas problem. Men som jag bloggat om tidigare är tepartyt en heterogen rörelse som innefattar både dåliga och bra inslag. Populism och religiös konservatism florerar men där finns även klassiskt liberala/libertarianska idéer. Det ser olika ut på olika platser och rörelsen har en bredd i likhet med de etablerade partierna.

Och i ett land som Sverige förstår många inte att såväl Clinton som Obama står till vänster om svenska Socialdemokraterna på flera punkter när det gäller ekonomisk politik, vilket jag bloggat om tidigare. I USA betyder ”liberal” ofta en som står till vänster. Clinton är dessutom en väldigt korrumperad politiker. Som New York Times skrev om förra året fick det ryska företaget Rosatom under Clintons tid som utrikesminister förmånligt avtal för uranutvinning efter att pengar från företaget strömmat in i makarna Clintons stiftelse Clinton Foundation. Många är de företag som donerat till stiftelsen och i utbyte fått flera fördelar. Detta är inget unikt för politiker, tvärtom, men Hillary Clinton hör till de värre när det gäller denna korporativism (band mellan politiker och särintressen inom näringslivet) eller ”crony capitalism” som det brukar kallas i USA, fast det egentligen inte är kapitalism eller marknadsekonomi.

Clintons har även tagit emot stora donationer från diverse diktarorer. Bl.a. detta jämte ogillandet av politiska dynastier föranledde den klassiskt liberale människorättsaktivisten Thor Halvorssen, som jag intervjuat, att ge sitt stöd till Bernie Sanders, inte för hans ekonomiska politik, som han ogillar, utan för att Clinton är så korrumperad. Sanders har också det gemensamt med libertarianer att han vill bryta upp ”crony capitalism”, fast från ett annat perspektiv. Han är också bra när det gäller kritik mot övervakningssamhället och dödsstraff. Obama röstade som senator ibland mer vänster än Sanders, så det spelar inte så stor roll i sig vad man kallar sig ideologiskt. Jag hade kunnat rösta på en mainstream europeisk socialdemokrat gentemot Le Pen, Berlusconi eller Orban om det var alternativet med störst chans. Dessutom har USA inte ett parlamentariskt system. Presidenten har sin roll men kongressen är den lagstiftande församlingen. Ett parti kan ha majoritet där och ett annat ha Vita huset. Och Demokraterna är ett brett parti. Men jag är inte säker på att Halvorssens strategi är den bästa. Om Trump blir Republikanernas kandidat har han lättare att vinna över Sanders.

Halvorssen har den klassiskt liberala synen på rättigheter men missar, delvis pga det begränsade utrymmet, att säga att socialism i demokratiska länder kränker äganderätten.

Barry Goldwater, som jag bloggat om tidigare, var Republikanernas presidentkandidat 1964 och även om han kallade sig konservativ betraktade han sig också som liberal (i den klassiska bemärkelsen). Han var en stark kritiker av den kristna högern som vill göra politik av religion.

Det är f.ö. George Will som pratar först i klippet.

Interneringen av japanskamerikaner

Det har uppmärksammats att det i fredags, den 19/2, var datumet 1942 då president Franklin Roosevelt beslöt att internera 120 000 japanskamerikaner (varav 70 000 var amerikanska medborgare) och beslagta deras egendomar, som de inte fick tillbaka efter kriget. Även tysk- och italienskamerikaner drabbades (11 500 resp. 3000). Den libertarianske tidningsmannen R C Hoiles (The Orange County Register) var en av få som kritiserade regeringens beslut.

För en tid sedan köpte jag boken 100 Voices: An Oral History of Ayn Rand, där olika personer som på något sätt hade med Rand att göra intervjuades. Bland dem fanns japanskamerikanen June Kurisu, som när hon var gymnasiestudent jobbade som Rands sekreterare 1947-49. Separat tidningsintervju här. Det är inte allmänt känt, men här ges en intressant bild av Rand, som, även om hon förtjänade kritik för en del, av många motståndare är ett hatobjekt där bara dåliga sidor och ofta även ren misskreditering och osakliga och intellektuellt ohederliga påhopp utgör allt och där man vanligtvis har en bristande förmåga att intellektuellt förhålla sig till henne. Hur ofta har jag inte märkt hur många av hennes värsta vedersakare inte förstår och inte kan förklara hennes idéer.

Kurisu hade med sin familj suttit internerad i läger. Inte bara hon utan även hennes föräldrar (och tioårige brodern) fick för en tid bo och anställning i Rands och hennes mans ranch i Los Angeles (detta var innan Rand & Frank O’Connor flyttade till New York), trots att det egentligen inte behövdes, förutom June då. Där fanns också samtidigt, under ett år, en annan kvinna inneboende. Hon var flykting från Ryssland och hade varit Rands engelsklärare där. June Kurisu, som fick bra betalt, uppskattade Rand mycket och fick även inbjudan till en fest med kända filmstjärnor, men June hade inte möjlighet att närvara pga att hon då inte bodde på ranchen och hade svårt att just då ta sig dit. “I found her to be a very kind woman, not manipulative in any way, but assertive in what she believed and the way she wanted things done. She was totally honest in what she believed.”

Förutom den separata intervjun kan man läsa mer om boken och familjen Kurisu och andra här. “Numerous other accounts show the side of Rand that her critics pretend didn’t exist—her benevolence. We read of children who meet Rand and said she was kind to them and would actually stay in touch with them, often calling them to see how they were doing. Another girl recounts how she lived with Ayn and Frank in a one-bedroom apartment when her parents were having marital problems. Over and over individuals recount an Ayn Rand who was benevolent and gentle.”

I boken finns intervjuer med bl.a. Patricia Neal och Robert Douglas, som spelade Dominique Francon och Ellsworth Toohey i The Fountainhead (Douglas spelade f.ö. även Maurice de Bracy i 1952 års version av Ivanhoe). Douglas var anhängare av Rands idéer, men gillade inte henne som person. Neal gillade henne bättre. Två andra skådespelerskor som inte finns med i boken, Barbara Stanwyck och Lizabeth Scott, var goda vänner till Rand och stod henne politiskt nära. Stanwyck hade velat få rollen som Dominique, Scott spelade i You Came Along, som Rand skrev manus till.

Som en pikant sak intervjuas även Ake Sandler, som var professor i statsvetenskap vid Los Angeles State College och son till den socialdemokratiske statsministern Rickard Sandler. Han träffade Rand i början av 50-talet och lät henne hålla ett par föreläsningar för studenter. Han gillade henne fastän han själv inte stod henne politiskt nära. Hon var mycket vänlig, men bekymrad över att hans far var socialist. Ake Sandler betraktade henne som den mest intelligenta kvinnan han träffat och en mästerlig föreläsare.

Frederick Douglass, slaven som rymde och blev frihetskämpe

Frederick Douglass (1818-1895) föddes i februari, men som slav i Maryland fanns inget datum för honom. Han kom dock genom att hans mor kallade honom ”my little Valentine” att ta 14/2, dagens datum, som sin födelsedag.

Douglass lyckades som tjugoåring fly slaveriet och bosatte sig senare med sin fru i New Bedford, Massachusetts. Han kom att bli en av de mest framträdande abolitionisterna, och dessutom en förkämpe för kvinnans rättigheter. Han var briljant, lärd och vältalig och förstod de ursprungliga amerikanska idéerna om frihet. Han företrädde den klassiska liberalismen. Hans texter är värda att läsa. Läs mer om honom och hans liberala idéer här (tidskriften Reason).

Timothy Sandefur om Douglass i två äldre blogginlägg, här och här. I det senare kontrasteras Douglass mot William Lloyd Garrison, en annan framträdande abolitionist, som hade deklarerat ”no union with slaveholders”. Douglass hade en helt annan och bättre strategisk syn på frihetskampen.

Här även ett bra föredrag för Cato Institute av historiedocenten Robert McDonald. Där finns även länkar till mer om Douglass, bl.a. hans liv och kvinnofrågan.

Douglass: ”Fellow-citizens! there is no matter in respect to which, the people of the North have allowed themselves to be so ruinously imposed upon, as that of the pro-slavery character of the Constitution. In that instrument I hold there is neither warrant, license, nor sanction of the hateful thing; but, interpreted as it ought to be interpreted, the Constitution is a GLORIOUS LIBERTY DOCUMENT.”

Frederick Douglass portrait.jpg

Tidigare blogginlägg av mig om andra abolitionister, som bl.a. Lydia Maria Child och Carl Schurz här och här.

Mer om Lydia Maria Child

Skrev förra året ett blogginlägg om den amerikanska liberala abolitionisten Lydia Maria Child med anledning av en text av Daniel Bier på The Skeptical Libertarian. Här har Bier en ny text på Students for Libertys hemsida med kompletterande information. Intressant läsning.

Child: ”I am so great an advocate of freedom that I would have everything done voluntarily.”