Category Archives: USA

Trump och ryssarna i Vita huset

Lawfare blog har en bra och gedigen genomgång av turerna kring Trump och hans samtal med Rysslands utrikesminister och ambassadör i Vita huset, och konsekvenserna därav.

”[T]his may well be a violation of the President’s oath of office. Questions of criminality aside, we turn to the far more significant issues: If the President gave this information away through carelessness or neglect, he has arguably breached his oath of office.”

Min recension av Timothy Sandefurs bok publicerad

Igår publicerade Svensk Tidskrift min recension av Timothy Sandefurs bok The Permission Society: How the Ruling Class Turns Our Freedoms into Privileges and What We Can Do About It.

I anknytning till den är här även Sandefurs essä om klassiskt liberal originalism.

Här och här kan man se en intervju med Sandefur i två delar om boken.

Frågor om Trump och avlyssningen

I en (som vanligt) märklig twitterstorm skriver president Trump att han blev avlyssnad av Obama i oktober. Det föranledde Benjamin Wittes vid Brookings Institution att igår ställa tio välmotiverade frågor till Trump:

  1. ”Are you making the allegation that President Obama conducted electronic surveillance of Trump Tower in your capacity as President of the United States based on intelligence or law enforcement information available to you in that capacity?
  2. If so—that is, if you have executive branch information validating that either a FISA wiretap or a Title III wiretap took place—have you reviewed the applications for the surveillance and have you or your lawyers concluded that they lack merit?
  3. If you know that a FISA wiretap took place, are you or were you at the time of the application, an agent of a foreign power within the meaning of FISA? 
  4. Was anyone else working in Trump Tower an agent of a foreign power within the meaning of FISA?
  5. If you know that a Title III wiretap took place, are you or were you at the time of the application engaged in criminal activity that would support a Title III wiretap or might you have previously engaged in criminal activity that might legitimately be the subject of a Title III wiretap?
  6. Was anyone else working in Trump Tower engaged in criminal activity that would support a Title III wiretap or might another person have previously engaged in criminal activity that might legitimately be the subject of a Title III wiretap?
  7. If you were tweeting not based on knowledge received as chief executive of the United States, were you tweeting in your capacity as a reader of Breitbart or a listener of Mark Levin’s radio show?
  8. If so, on what basis are you confident the stories and allegations in these august outlets are true and accurate vis a vis the activity of the government you, in fact, now head?
  9. If you learned of this alleged surveillance from media outlets, did you or anyone on your staff check with any responsible law enforcement or intelligence officials or agencies before making public allegations against your own government?
  10. What exactly does any of this have to do with Arnold Schwarzenegger?”

Och idag ställer han ytterligare tio frågor:

  1. ”To the extent any wiretap you revealed yesterday was previously classified, your tweets have declassified the fact of its existence. Do you agree that the FBI, DOJ, and the FISA Court are now at liberty to confirm the existence of any FISA surveillance that may have been taking place at Trump Tower or against its occupants?
  2. Do you agree that, to whatever extent no such surveillance was taking place, the fact of its absence—which is to say the fact that you were either lying or making up facts or repeating allegations published in Breitbart with no idea of their accuracy—is also not classified?
  3. Will you similarly declassify any material the underlying FISA application may contain so that the public can understand the basis or lawlessness of the alleged Obama surveillance of your campaign and business?
  4. You say that there was “Nothing found” in the wiretapping of Trump Tower. Are you thereby declassifying the fruits of any surveillance that may have taken place? Will you?
  5. You say that the surveillance was “Turned down by court earlier.” Are you thereby declassying the fact of and waiving any privacy interests in any earlier application to the FISA Court or to any federal district court under Title III—and in any rulings that any court may have made on the subject?
  6. To whatever extent you have revealed FISA surveillance in a series of tweets, with which agencies, if any, did you consult before declassifying presumably sensitive material about a foreign counterintelligence investigation that is by most accounts still ongoing?
  7. To whatever extent you have revealed FISA surveillance in a series of tweets, was your National Security Adviser, Gen. H.R. McMaster, aware that you intended to declassify sensitive material about a foreign counterintelligence investigation  that is by most accounts still ongoing?
  8. You say that you “bet a good lawyer could make a great case out of the fact that President Obama was tapping my phones in October, just prior to Election!” Are you planning to bring suit against Obama or anyone else under either 50 U.S.C. § 1810—which provides for civil remedies for “[a]n aggrieved person, other than a foreign power or an agent of a foreign power . . . who has been subjected to an electronic surveillance”—or under 18 U.S.C. § 2520—which provides that “any person whose wire, oral, or electronic communication is intercepted . . . in violation of [criminal wiretap law] may in a civil action recover from the person or entity, other than the United States, which engaged in that violation”?
  9. To the extent no such surveillance took place or you have grossly mischaracterized it, do you have any concerns that you might have imputed grave misconduct to your predecessor—in the language of New York Times v. Sullivan—with “‘actual malice’—that is, with knowledge that it was false or with reckless disregard of whether it was false or not”?
  10. If so, have you or your counsel considered the question of whether a tweet from the @realDonaldTrump Twitter account that contains a slander or a libel is an official presidential act for which you are immune from liability under Nixon v. Fitzgerald or whether it is personal conduct for which you might be subject to suit under Clinton v. Jones?”

Mer i ämnet kan läsas av Julian Sanchez vid Cato Institute här.

Ett rimligt förslag till HD-ledamot

Det finns mycket dåligt som Trump står för och de senaste utfallen mot en federal domares blockering av dekretet om inträde till USA, där Trump twittrar om ”den så kallade domaren”, visar åter på hans förakt för domstolsväsendets självständighet.

Dock är hans förslag till ny ledamot till Högsta domstolen betydligt rimligare. Neil Gorsuch verkar rätt OK. Inte utan frågetecken, men heller ingen katastrof. Han är ett namn som funnits med bland konventionella Republikaner under en längre tid. Det är uppenbart att Trump inte har några kunskaper i ämnet, utan har förlitat sig på mer kunniga och rimliga Republikaner han också behöver för att få stöd från.

Libertarianske juridikprofessorn Ilya Somin skriver om Gorsuch i Washington Post, där han tar upp såväl förtjänster som brister hos honom, samtidigt som han påminner om att Trump utgör ett långsiktigt hot.

Även Timothy Sandefur lyfter fram positiva saker med Gorsuch här. Sandefur skrev f.ö. 2004 en bra essä i Harvard Journal of Law & Public Policy, där han förespråkar liberal originalism (liberal i klassisk bemärkelse, ej i modern amerikansk). Jag har tagit upp detta i ett tidigare blogginlägg. Författningen måste tolkas utifrån självständighetsförklaringen och de naturrättsliga idéer denna ger uttryck för. Han kontrasterar denna syn med å ena sidan konservativ originalism, där man avfärdar det naturrättsliga perspektivet och istället menar att tolkningen av författningen måste underkastas traditioner och sociala konventioner, å andra sidan den ”progressiva” synen på ”den levande författningen”.

Libertarianske juridikprofessorn Jonathan Adler skriver i Washington Post om hur Gorsuch kan bli bättre än Antonin Scalia, vars post han är tänkt att ersätta.

Trumps horribla dekret

President Donald Trumps senaste dekret (executive order) om tillträde till USA är ett horribelt hafsverk. Förutom att jag ogillar kollektiva bestraffningar, har dekretet utformats och drivits igenom på ett inkompetent sätt med rättsligt kaos som följd. Benjamin Wittes på Brookings Institution skrev ingående om det i lördags.

”NBC is reporting that the document was not reviewed by DHS, the Justice Department, the State Department, or the Department of Defense, and that National Security Council lawyers were prevented from evaluating it. Moreover, the New York Times writes that Customs and Border Protection and U.S. Citizen and Immigration Services, the agencies tasked with carrying out the policy, were only given a briefing call while Trump was actually signing the order itself. Yesterday, the Department of Justice gave a ”no comment” when asked whether the Office of Legal Counsel had reviewed Trump’s executive orders—including the order at hand. (OLC normally reviews every executive order.)

This order reads to me, frankly, as though it was not reviewed by competent counsel at all.”(…)

”[I]t is most emphatically not good news to have a White House that just makes decisions with no serious thought or interagency input into what those decisions might mean. In fact, it’s really dangerous.”

Timothy Sandefur är en libertariansk expert på amerikansk författningsrätt. Han skrev ett blogginlägg där han också länkade till bl.a. Wittes artikel.

”Of course admitting people from foreign lands is something with a non-zero risk. Of course it’s possible that some will enter pretending to be refugees who are in fact enemy agents. The solution to that is to defeat the enemy—not to condemn to death or slavery the vast majority of refugees who are fleeing in search of safety. To do the latter is a disgrace to everything that makes this country what it is supposed to be: a refuge and a heaven.(…)

”To emphasize: I think the Executive Order is constitutional. I think it’s stupid and immoral in every other way.

That said, it might still be illegal. Congress is the lawmaker, and Cato’s David Bier argues that the Order violates the Immigration and Nationality Act of 1965.”(…)

”Actual leadership, of course—leadership of the George Washington, Dwight Eisenhower variety—is about fostering others and articulating an ideal that merits support. It’s not showy; it’s patient, thoughtful, often boring, and rarely self-aggrandizing. Trump’s not intelligent enough to muster a clever plan to lure lefties into self-defeating acts. He’s just a blowhard, and a blowhard’s gonna blow hard.

Many object that the protestors were silent when Pres. Obama blocked Syrian refugees. Maybe so—although my memory is that people were outraged by that, and said so at the time. I certainly was and did.”

Samtidigt var det Obamaadministrationen gjorde inte detsamma som Trump nu gör. Jon Finer skriver i Foreign Policy om väsentliga skillnader.

En positiv sak, förutom att så många protesterat i USA och världen över, är att även inom det Republikanska partiet har röster höjts mot dekretet. 41 kongressledamöter, bland dem den tidigare presidentkandidaten senator John McCain, har kritiserat det.

Trumps ministerval oroar

Snart ska Donald Trump sväras in som USA:s president. Jag har bloggat en hel del om honom. Det är en tragedi att en sådan som han kommit så långt (ja, även att Hillary Clinton kom långt är en tragedi för USA).

Trump har framställt sig som en antietablissemangskandidat när han istället som crony capitalist är en del av etablissemanget och har politiska försänkningar genom sina affärer i USA och länder världen runt.

Han har hyllat Putin, Saddam Husseins ”terrorismbekämpning”, den kinesiska regimens nedslagning av protesterna på Himmelska fridens torg 1989, tyckte att Gorbatjov inte var ”tillräckligt hård”, förespråkat utökad tortyr, avrättning av terroristers anhöriga, inskränkningar i pressfriheten parat med explicita hot mot två dagstidningar, uppmuntrat till våld hos sina anhängare, stött interneringen av japansk-amerikaner i läger under andra världskriget, attackerat det oberoende rättsväsendet genom sina angrepp på domare Gonzalo Curiel, etc.

Karln saknar heder och moralisk kompass. Han angriper USA:s konstitutionella normer. Han är typiskt en person som säger och gör allt som för tillfället gynnar honom. Ett partiprogram har lika stor relevans för honom som den sovjetiska författningen hade för den politiska friheten. Om han gör något bra är det ren tur, då han saknar principer och kan råka hamna rätt ibland.

Han fortsätter staka ut den oroväckande riktningen genom sina förslag på ministrar. Det finns frågor om den tilltänkte utrikesministern Rex Tillersons relation till Putin och syn på mänskliga rättigheter. Förslaget till justitieminister, Jeff Sessions, är i linje med Trumps auktoritära linje. Libertarianske juridikprofessorn Ilya Somin skriver om farhågorna med Sessions här. Även valet av handelsminister, Ross Wilbur, oroar. Wilbur, som för sina egna affärers räkning lobbat för och gynnats av tullar, kom i en intervju med häpnadsväckande uttalanden:

”Wilbur Ross, President-elect Trump’s pick for Commerce Secretary, doesn’t merely espouse government planning of the economy, he lobbies for it and profits from it.

”One of the problems in our country,” Ross said in 2010, ”is we don’t have an industrial policy.” By ”industrial policy,” Ross meant federal laws that steer resources to certain sectors for certain activities.

Ross, in a CNBC interview in the summer of 2010, expressed his admiration for China’s five-year plans, the ones originated by Communist revolutionary Mao Zedong. ”Is that something we should do here, Wilbur?” journalist Andy Serwer asked.

”Yes,” Ross responded, before lamenting our lack of an ”industrial policy.”

Ross explained how he would use government to steer the economic ship: ”We ought, as a country, to decide which industries are we going to really promote — the so-called industries of the future.”[…]

This sort of industrial planning isn’t just less economically efficient than free enterprise, it’s also a recipe for cronyism — for enriching the politically connected at the expense of outsiders. Ross’s own career shows this.”

Läs mer här.

Det återstår att se vilka som i slutändan blir ministrar i Trumps regering, men hittills finns det skäl att oroa sig rejält.

Trump är den postmoderne presidenten

Det är djupt sorgligt och bedrövligt att en sådan som Trump kommit så långt. Han är vidrig på så många plan (jag har bloggat en hel del om honom), och mer frihetsfientliga idéer är att vänta i opinionen framöver, då sådana tråkiga idéer och attityder normaliseras. Nej, jag hade inte firat om Clinton vunnit. Ett presidentskap med henne hade också varit oroväckande, men då hade hon balanserats av en Republikansk kongress. Flockmentalitet är ett reellt och stort problem.

Nu är det bara att hoppas att Trump kommer att modereras av en kongress där det även finns Republikaner som ogillar honom, och det tröga politiska vardagsarbetet med kompromisser. Bland de punkter där han är bättre än Clinton hör den ekonomiska politiken på inrikesplanet, alltså inte utrikeshandelspolitiken. Demokraterna är fast i ett socialdemokratiskt paradigm, utan riktig förståelse för hur nya privata företag växer fram och lever vidare. Istället vill de att staten genom skatter och subventioner ska leda utvecklingen. Obama har ju t.ex. öst på med s.k. stimulanspaket, vilket dessutom spätt på budgetunderskottet. Redan etablerade företag som lever i symbios med staten, speciellt då det egna partiet har makten (och Republikanerna är inte mycket bättre) har man inga problem med, ”crony capitalism”. Sedan är ju Trump själv en crony capitalist, men hans parti kommer driva på förbättringar för företagande. Men det är mycket annat som är djupt oroväckande.

När det gäller Högsta Domstolen tog jag tidigare upp problemen med nya utnämningar under Trump, och hur oroade libertarianska juridikprofessorer som Richard Epstein, Ilya Somin och Randy Barnett var över vad ett presidentskap med Trump skulle innebära konstitutionellt. Jag har även tidigare länkat till Timothy Sandefurs bloggpost om hur Trump i sin kampanj attackerat USA:s konstitutionella normer, de grundläggande principerna för den liberala rättsstaten.

En av de mest inflytelserika konservativa domarna var Robert Bork, som var rättsfilosofisk rådgivare åt Mitt Romney inför presidentvalet 2012. Sandefur hade ett blogginlägg om Bork 2012 med anledning av hans bortgång. Han var på flera sätt gräslig ur klassiskt liberal synvinkel. Förutom vad man läsa där framförde Bork även detta häpnadsväckande uttalande: ”Constitutional protection should be accorded only to speech that is explicitly political. There is no basis for judicial intervention to protect any other form of expression, be it scientific, literary or that variety of expression we call obscene or pornographic.”

Läs även Sandefurs utmärkta essä från 2004 i Harvard Journal of Law & Public Policy om ”liberal originalism” (klassiskt liberal) som han kontrasterar mot såväl konservativ originalism som den ”progressiva” synen på ”den levande konstitutionen”.

Libertarianen Gary Johnson landade på 3,2%, drygt 4 miljoner röster. Det är långt under det man (och jag) hoppats på, men ändå fantastiskt mycket. Han fick 9,4% i sin hemstat New Mexico. Från september räknade jag med att han skulle få 5-6%. De stundtals höga siffrorna på 10-13% under sommaren hade börjat falla och man får räkna med ytterligare tapp på själva valdagen. Inte bra, men ändå rekord för partiet och en flerdubbling från 2012, då Johnson fick 1% och drygt 1 miljon röster, vilket i sig var mer än en fördubbling av vad man brukade få innan.

Johnson var ingen bra debattör och gjorde bort sig vid några tillfällen. Annars är han en hederlig person, som försökte föra en schysst debatt, och han och VP-kandidaten Bill Weld hade bra track records som guvernörer i New Mexico resp. Massachusetts.

Libertarianska partiet är ett problematiskt parti, som det inte är lätt att bli en framgångsrik (utöver valsystemet), därtill vettig kandidat för, och Johnson motarbetades av många inom sitt eget parti, samtidigt som även jag hade en del invändningar mot honom, fast ofta andra än de som inte förstår att partipolitik kräver att man får välja sina strider och arbeta stegvis. Men han har hjälpt till att föra fram frihetliga idéer som förhoppningsvis kan leda till fortsatt förändring i opinionen.

Många Demokrater och ”liberaler” (i amerikansk bemärkelse) generellt och andra på vänsterkanten oroar sig för Trumps presidentskap. Men som Jason Kuznicki skrev: ”What scares you about Trump is that he will get his hands on the levers of power — levers that you yourselves constructed, over the protests of libertarians and old-style conservatives.”

Och när det gäller att styra genom dekret (executive orders) har Trump sagt att han kommer att överträffa Obama, som slösade med dessa.

I denna artikel i Washington Post beskriver Glenn Greenwald bra och ingående hur Demokraterna under Obamaadministrationen gav den verkställande makten alltmer vidare befogenheter. De har dukat bordet för Trump:

”Blinded by the belief that Obama was too benevolent and benign to abuse his office, and drowning in partisan loyalties at the expense of political principles, Democrats consecrated this framework with their acquiescence and, often, their explicit approval. This is the unrestrained set of powers Trump will inherit. The president-elect frightens them, so they are now alarmed. But if they want to know whom to blame, they should look in the mirror.”

Trump är även den postmoderne presidenten, för att hårddra det. Förra hösten recenserade jag för Svensk Tidskrift Peter Pomerantsevs bok  Nothing Is True and Everything Is Possible: Adventures in Modern Russia. I den beskriver han genom sin resa inom TV-industrin dagens bisarra postmoderna Ryssland. När jag sett Trump under sin kampanj, denne konstant ljugande showman, som f.ö. gillar Putin, har sagt att Ryssland inte är inne i Ukraina och att ”av vad jag hört ville Krimborna helst tillhöra Ryssland”, kan jag inte annat än associera till vad jag läste i Pomerantsevs bok. Pomerantsev har även i olika kommentarer jämfört Putin och Trump beträffande postmodernismen. Här en artikel om detta där man refererar till Pomerantsev:

”The world Pomerantsev describes began when people start caring more about how they feel than they do about the truth. That’s the real danger of Trump’s alleged connections to the Russian elite  —  it’s a stylistic one. He lies and his supporters simply do not care.(…)

Now this phenomenon is driving a political campaign. Trump works so well as a candidate because he just rambles. He says whatever silly thing pops into his mind and barrels forward, full of confidence and lacking in grace.”

Sedan finns det förstås även mycket postmodernism inom vänstern.