Monthly Archives: september 2011

Mer om federalism

I mitt föregående blogginlägg om den amerikanska författningsdagen, skrev jag på lördagkvällen lite slarvigt om antifederalisterna, vilket jag rättade till dagen efter. Antifederalisterna var liksom federalisterna en heterogen grupp. Några ansåg att USA:s delstater hade rätt att utan vidare träda ur förbundet, andra ansåg att The Articles of Confederation utgjorde en tillräcklig federation där man mycket väl kunde hindra enskilda stater från att träda ur, och åter andra menade att The Articles of Confederation innebar en alltför svag federation, men att den föreslagna författningen skulle leda till en alltför stark federation. Många kom att acceptera författningen när The Bill of Rights inkluderades, men många andra var fortsatt motståndare till författningen.

Thomas Jefferson, som alltså befann sig mellan antifederalisterna och federalisterna, ansåg redan 1786 att under The Articles of Confederation hade kontinentalkongressen, som mellan 1774 och 1789 sammanträdde i egenskap av samlande kongress för de tretton delstaterna, rätt att tvinga enskilda delstater att följa dess stadgar:

”When any one State in the American Union refuses obedience to the Confederation by which they have bound themselves, the rest have a natural right to compel them to obedience. Congress would probably exercise long patience before they would recur to force; but if the case ultimately required it, they would use that recurrence.” — i svar till frågor från Monsieur de Meusnier den 24 januari 1786

Året senare skrev han: ”It has been so often said, as to be generally believed, that Congress have no power by the Confederation to enforce anything; for example, contributions of money. It was not necessary to give them that power expressly; they have it by the law of nature. When two parties make a compact, there results to each a power of compelling the other to execute it. Compulsion was never easy as in our case, where a single frigate would soon levy on the commerce of any State the deficiency of its contributions; nor more safe than in the hands of Congress, which has always shown that it would wait, as it ought to do, to the last extremities, before it would execute any of its powers which are disagreeable.” — brev till Edward Carrington den 4 augusti 1787

Timothy Sandefur skriver i sin essä om hur libertarianer bör se på inbördeskriget (vilken jag länkade till tidigare) om hur grundlagsfäderna och efterföljande politiker och tänkare såg på delstaternas federala natur.

Utöver antifederalisternas radikala falang som hävdade den ovillkorliga rätten till secession, fanns två federalistiskt inriktade synsätt, ”the strong-union view” och ”the weak-union view”. Det förra menade att Unionen skapades redan med självständighetsförklaringen den 4 juli 1776, och att författningen utgjorde en naturlig fortsättning på den och The Articles of Confederation. Författningen skapade inte Unionen, utan gjorde den ”mer perfekt”. Det senare, och mer realistiska, menade att det fanns tvetydigheter i Unionens karaktär före 1787, men att författningen visserligen gjorde Unionen ”mer perfekt”, men att det alltså inte var uppenbart hur Unionens federativa natur såg ut tidigare:

”The “weak-union” view was most famously espoused by James Madison. According to it, the Articles of Confederation did indeed acknowledge the separate sovereignty of the American states—and that was exactly the problem. Alexander Hamilton put it well in a sentence which is the theme of the entire Federalist: ”The great and radical vice in the construction of the existing Confederation is in the principle of LEGISLATION for STATES or GOVERNMENTS, in their CORPORATE or COLLECTIVE CAPACITIES, and as contradistinguished from the INDIVIDUALS of which they consist.” The new Constitution would solve this problem by creating a new kind of government—one of “divided sovereignty,” partly national and partly federal, in which all of the people of America would vest the national government with a part–limited and enumerated—of their sovereignty. The national sovereignty would therefore be totally seperate from the sovereignty of the states. This is why Madison insisted that the Constitution be ratified, not by state legislatures, but by special ratification conventions: to make clear that the states were not parties to the Constitution—thus it would “be then a government established by the thirteen States of America, not through the intervention of the Legislatures, but by the people at large…[a] distinction…[which] is very material.” Thus, contrary to the strong-union view, the sovereignty of the states did not depend on the creation of the federal authority; they were two wholly independent systems, in which the federal power was supreme within its limited sphere—and nonexistent outside of that sphere.”

Constitution Day

Den 4 juli skrev jag om den unika amerikanska självständighetsförklaringen. Den lade den politisk-filosofiska grundvalen för nästa unika dokument, den amerikanska författningen, som skrevs under den 17 september 1787. USA var en medvetet ideologiskt skapad republik på klassiskt liberal grund, författningens brister till trots.

Före undertecknandet pågick under ett antal år en intensiv debatt, där anhängarna till författningen kallades federalister och motståndarna antifederalister. De förra menade att en federal republik bättre skyddade individens rättigheter genom maktdelning på flera plan än enbart i delstaten. USA skulle med James Madisons ord bli ”a compact between the People and not between the States”. De senare menade att de amerikanska delstaterna utgjorde ett lösare förbund, och att den föreslagna författningen skulle medföra alltför mycket centralstyrning. De tyckte också att det första utkastet till författningen hade ett otillräckligt skydd för rättigheterna och föreslog de tio författningstilläggen, de s.k. Bill of Rights.

Alexander Hamilton svarade att dessa tillägg inte behövdes, då författningen bara gav regeringen tillåtelse att syssla med det som uttryckligen formulerades där, varför en rättighetskatalog skulle riskera att staten kränkte rättigheter som inte räknades upp där med motiveringen att det bara var de rättigheter som nämndes i Bill of Rights som skulle skyddas. Hamilton hade en poäng, men det var ändå bäst att The Bill of Rights kom med. Det hade kunnat bli ännu värre utan dem.

Författningen blev något av en kompromiss, även om federalisterna tog hem den största segern. Senare kom dock de nya partibildningarna att utvecklas på olika sätt. Federalistpartiet, med bl.a. Hamilton, George Washington och John Adams, ville stärka den federala regeringens makt mer, medan Republikanerna, vars ledande män var Madison och Thomas Jefferson, ville stärka delstaternas ställning inom den federala republiken, och samtidigt begränsa statens åtaganden på de olika nivåerna. För Madison var målet med författning och skapandet av den amerikanska republiken uppnått. Nu tog andra frågor vid. Jefferson hade tidigare stått mellan federalisterna och antifederalisterna, men accepterade författningen i och med att The Bill of Rights inkluderades. Det fanns dock fortfarande olika fraktioner inom de båda partierna.

I en artikel i The Daily Caller uppmärksammar Marsha Enright och Gen LaGreca The Constitution Day med fokus på författningens genialiske huvudarkitekt, James Madison, och dennes syn på äganderätten och hur denna åsidosätts av dagens stat:

”People would be shocked if the president of the United States said: “I do  think at a certain point you’ve made enough speeches,” or “you’ve given enough  sermons” or “you’ve authored enough books.” Virtually all Americans would  protest such remarks and boldly assert that it’s a free country, so they can  say, preach or write whatever they please.

Yet the president can get away with saying: “I do think at a certain point, you’ve made enough  money.” And he can get away with seizing and redistributing our money in order  to “spread  the wealth around,” with only a minority shouting in disbelief at the  outrage. These dissenting voices have been unable to stop a century-long growth  of the welfare state.”[…]

”Are these attacks on our possessions accepted because the right to property  is a lesser right, one that isn’t inalienable like the others?

In his article “Property,” Madison emphatically says no. He  explains that our right to property is as untouchable as our freedom of speech,  press, religion and conscience. In fact, he views the concept of property as  fundamental, pertaining to much more than merely our material possessions.

In the narrow sense, Madison says, “A man’s land, or merchandize, or money is  called his property.” But in a wider sense, “A man has a property in his  opinions and the free communication of them … in his religious beliefs … in the  safety and liberty of his person … in the free use of his faculties and free  choice of the objects on which to employ them. He then concludes: “[A]s a man is said to have a right to his property, he may  be equally said to have a property in his rights.””

James Madison om statens legitimitet.

Madison om behovet av en federal republik:

”All power in human hands is liable to be abused. In Governmts. independent of the people, the rights & interests of the whole may be sacrificed to the views of the Governmt. In Republics, where the people govern themselves, and where of course the majority Govern, a danger to the minority, arises from opportunities tempting a sacrifice of their rights to the interests real or supposed of the Majority. No form of Govt. therefore can be a perfect guard agst. the abuse of Power. The recommendation of the Republican form is that the danger of abuse is less than in any other; and the superior recommendation of the federo-Republican system is, that whilst it provides more effectually against external danger, it involves a greater security to the minority against the hasty formation of oppressive majorities.” — I ett brev till Thomas Ritchie den 18 december 1825

”There are, moreover, two considerations particularly applicable to the federal system of America, which place that system in a very interesting point of view. First. In a single republic, all the power surrendered by the people is submitted to the administration of a single government; and the usurpations are guarded against by a division of the government into distinct and separate departments. In the compound republic of America, the power surrendered by the people is first divided between two distinct governments, and then the portion allotted to each subdivided among distinct and separate departments. Hence a double security arises to the rights of the people. The different governments will control each other, at the same time that each will be controlled by itself. Second. It is of great importance in a republic not only to guard the society against the oppression of its rulers, but to guard one part of the society against the injustice of the other part. Different interests necessarily exist in different classes of citizens. If a majority be united by a common interest, the rights of the minority will be insecure. There are but two methods of providing against this evil: the one by creating a will in the community independent of the majority that is, of the society itself; the other, by comprehending in the society so many separate descriptions of citizens as will render an unjust combination of a majority of the whole very improbable, if not impracticable.” — Federalist Papers, no. 51

Tidigare blogginlägg om den minimala staten kontra anarki.

Tidigare blogginlägg om grundlagsfäderna, slaveriet och Abraham Lincoln.

Tidigare blogginlägg om amerikansk konstitutionalism och begreppet ”Liberal originalism”.

Uppdatering: Se även följande bloggpost, Mer om federalism.

James Madison

11/9 och kulturkampen

Idagtioårsdagen av terroristattackerna i USA väcks minnen till liv, tankar, känslor och reflektioner över vad de innebar. Naturligtvis är inte amerikaners liv mer värda än andra offer för terrorism, och många av offren var ickeamerikaner, men attackerna hade stora och djupgående implikationer. När det skedde förstod man att världen kommer att förändras på ett betydande sätt.

Samtidigt var det en symbolisk attack mot det öppna samhället, och de känslomässiga reaktionerna för en New Yorkälskare som jag gav en extra dimension, vilket alltid är fallet när personer och platser angrips som man har en speciell relation till. Så är fallet om ens eget land angrips, och många svenskar känner djupare för offren i Oslo och Utöya pga den geografiska och kulturella närheten mellan Sverige och Norge. Det innebär inte att andra länders befolkningar har mindre medkänsla för norrmännen, eller att vi svenskar har mindre medkänsla för offer för meningslöst våld i för oss avlägsna delar av världen.

Ett bottennapp i alla kommentarer med anledning av 10-årsminnet var en artikel på kultursidan i dagens Sydsvenskan av Måns Mosesson. Efter att ha citerat George W Bush om att attackerna var ett angrepp på den amerikanska livsstilen med hårt arbete, kreativet och företagsamhet, försöker Mosesson göra gällande att Usama bin Ladin hämtade inspiration från just de sakerna med exempel på ekonomiska förehavanden i hans tidigare liv och från hans familj i USA, samt när han lyckades iscensätta attackerna och sälja sitt budskap.

Men Mosesson undviker helt den kontext som Bush avsåg att de värdena skulle blomstra i, nämligen friheten. Nu var inte Bush själv en bra president i detta avseende, men det är en annan sak. Utan att nämna något av detta och de idéer som verkligen vägledde bin Ladin i sitt hat mot Västerlandet och dess frihet, blir Mosessons tes en smutskastning av de värden som liberaler hyllar och en relativisering av ondskan. Det är verkligen uselt av Sydsvenskans kultursida att publicera en sådan artikel, speciellt en dag som denna.

Som en kontrast till denna skräpartikel rekommenderas den artikel som David Kelley från The Atlas Society (vars position med anledning av dåden också var klok) skrev strax efter 11/9-dåden. Han betonade att fienden inte var muslimer som sådana, utan den nihilism som finns både inom islam och bland de västerländska tänkare som bekämpat Upplysningen, alltfrån Rousseau på 1700-talet till dagens postmodernistiska filosofer:

”The assault is being described as an act of war against America, and it is. But unlike the Pentagon, the World Trade Center had no military significance. Unlike the White House—which the fourth, unsuccessful plane had apparently targeted—it had no political significance for U.S. policy in the Middle East, or anywhere else. The attack on the twin towers cannot be seen as an effort, even a twisted effort, to redress the grievances of people who feel dispossessed. It was an act of sheer destruction, for the sake of destruction.” […]

”The terrorist leaders claim to speak for Palestinians. But the grievances of that people, even if legitimate, cannot explain the motivation for this act, much less justify it. The terrorists claim to speak for the victims of Western imperialism. But any literal imperialism is a thing of the past, long since redressed by the wealth that Europe and America have showered on these countries. It is clearly not the military or political power but the cultural power of the West that they resent.

What makes them denounce America as the great Satan is nothing as superficial as Coca-Cola or blue jeans. It is our secular culture of freedom, reason, and the pursuit of happiness. They hate our individualism; what they want is an authoritarian society where thought and behavior are controlled by true believers. They hate capitalism as a system of trade, production, innovation, and progress; what they want is a return to a primitive mode of existence from which these ”materialist” aspirations have been banished. They hate the political system of individual rights, the rule of law, and secular government; what they want is a tribal society ruled by command.”

I en uppföljande artikel på samma tema, gick Kelley vidare och kritiserade Samuel Huntingtons tes om civilisationernas kamp, mer specifikt Huntingtons syn på vad som utgör civilisation:
”The clash-of-civilizations school doubtless represents part of the truth of the matter. But it is not the whole truth, and not the fundamental truth. Its chief shortcoming is that it exaggerates the extent of agreement in outlook, values, ideas, and loyalties among people who share the common history and culture that define a civilization. In fact, there are as many battles over these issues within civilizations as between them—especially in the case of the West.
Huntington views the West as a continuous, ongoing civilization over the past millennium. In his view, both the classical legacy of Greece and Rome and the Christian religion were and still are essential parts of our civilization, with modernization as simply the most recent phase. ”The West was the West long before it was modern,” says Huntington. ”The central characteristics of the West, those which distinguish it from other civilizations, antedate the modernization of the West.” At the level of fundamental philosophical principles, however, the Enlightenment period was much more important as a turning point in the West, and in a way created a new civilization.
Modernity was born in the West in a radical transformation of its past. The world of the Middle Ages, built around Christian Scholasticism world-view, was a society of religious philosophy, feudal law, and an agricultural economy. Out of this soil, the Renaissance and Enlightenment produced a substantially new society of science, individualism, and industrial capitalism. When we examine the wider context of Islamic terrorism, it is clear that a hatred of modernity is its driving force.”[…]
”It is therefore misleading to call our civilization Christian, even though that remains the largest religion in terms of adherents. The West may still be a culture of Christians, by and large, but it is not a Christian culture anymore. It is a secular culture. And that is what the Islamists hate most about us.
The al-Qaeda hijackers did not target the Vatican, the capital of Western Christianity whose leaders launched the Crusades. They did not attack the British Foreign Office, which directed colonial policy in the Middle East after World War I. They attacked the World Trade Center, the proud symbol of engineering audacity and global commerce, where businesses from scores of countries (including many Muslim countries) worked in freedom and peace, creating wealth and investing in material progress. Their target, in short, was a temple of modernity. Similarly, Hamas’s suicide bombers usually attack Israeli pizza parlors, hotels, and nightclubs, not synagogues.”[…]
”Anti-modernism is not unique to the Islamic world. On the contrary, it arose in the West in the middle of the eighteenth century, just as the Enlightenment was coming to full flower. Jean-Jacques Rousseau held that feeling, not reason, is the essential human capacity and civilization the chief cause of human woe. Since we cannot return to our former innocence, people should be forced to submerge their individuality in collective life. Rousseau’s ideas were a source of inspiration for the French Revolution, especially the Terror, and have shaped the thinking of subsequent collectivist theorists.
Anti-modernism flourished in myriad forms throughout the nineteenth and twentieth centuries. The Romantic movement elevated feeling over reason and ”unspoiled” nature over the new industrial economy. Socialists wanted to restore a communal society, as did many conservatives. Religious revivals swept through Europe and America periodically. And everyone—aristocrats, bohemians, and philosophers alike—denounced the bourgeoisie as selfish money-grubbers. Anti-modernists laid the intellectual and cultural ground for the rise of totalitarian societies in the twentieth century. Today, the predominant forms are postmodernism among the intellectuals, who attack reason, individualism, and capitalism as Western aberrations; and fundamentalist movements in religion, which have been on the rise for the past quarter century among Christians and Jews as well as Muslims.”
Cato Institute kritiserar det övervakningssamhälle i USA som följt i efterdyningarna av 11/9, och som jag också tagit upp här tidigare, och de förespråkar avskaffande av The Department of Homeland Security. Likaså har EU byggt upp en skrämmande övervakningsbyråkrati, och i Sverige har vi bl.a. FRA-lagen.
I en debattartikel i Dagens Nyheter idag, skriver Centerpolitikerna Lena Ek och Fredrick Federley att de vill värna den personliga integriteten som de med rätta anser kränkts och hotats i kölvattnet i ”kriget mot terrorismen”. Det är positivt att de skriver som de gör, men Federley borde ha tryckt på nejknappen under FRA-omröstningen. Nu är det upp till bevis om de menar allvar och förmår göra något åt frihetsinskränkningarna.
Läs även mitt tidigare blogginlägg för ett år sedan: 11/9 och den västerländska civilisationen.
File:Empire State Building from the Top of the Rock.jpg