Monthly Archives: november 2012

3000 eurokrater tjänar mer än David Cameron

Förhandlingarna om EU:s långtidsbudget bröt samman. För det fick de länder, bl.a. Sverige, som ville skära i budgeten skäll från många inom EU. Men mest skälldes det på Storbritanniens premiärminister David Cameron, som varit den mest framträdande kritikern av EU:s budget. Europaparlamentarikern Daniel Hannan beskriver rena mobbningen mot Storbritannien, ledd av Guy Verhofstadt, som bisarrt nog är ordförande för den liberala partigruppen. (Mer om den dårfinken här) Detta trots att Storbritannien bidrar mest efter Tyskland, samtidigt som man inte är det näst rikaste landet.

Verhofstadt försöker göra en poäng av att många enskilda medlemsländer minsann har större budgetar än EU. Jaha, då är det alltså bara att köra på och öka budgeten, men för vilket syfte? Hur EU har hanterat bidrag och eurokris har man förtvivlat kunnat åse under lång tid. Och som ett brev på posten meddelade förra månaden EU:s revisorer att man åter inte godkänt EU:s räkenskaper, för 18:de året i rad!

I dagarna kunde man även läsa att över 3000 byråkrater i EU var för sig tjänar mer än David Camerons 142 000 pund, utöver extra förmåner. I dessa ingår inte EU-kommissionärerna, som tjänar upp till 219 000 pund var. Som grädde på moset avslöjades även att EU-eliten drack lunchvin för 219 pund flaskan. Inte undra på att de inte vill skära i budgeten.

Men som Hannan skriver, står mer på spel för Storbritannien än EU:s budget. Det gäller att ta upp förhandlingarna om landets villkor som medlemsland, och i förlängningen om medlemskap i EU överhuvudtaget är möjligt.

Claes Arvidsson skrevSvenska Dagbladets ledarsida att Storbritanniens kritiska röst behövs i EU, men att britterna har blivit mindre konstruktiva och funderar över om det har att göra med den brittiska traditionen att de inte kan delta fullt ut. Men det är ju som EU utvecklats och som Storbritannien behandlats av EU som gör det allt svårare för landet att verka inom EU.

Ja, det kan ha något med landets tradition att göra, i det här fallet traditionen av frihet. Den har tummats på av både Storbritannien självt och EU, men i kampen dem emellan har Storbritannien varit en mer konstruktiv frihetlig kritiker av EU. Som Margaret Thatcher sa:

”We have not successfully rolled back the frontiers of the state in Britain, only to see them re-imposed at a European level with a European super-state exercising a new dominance from Brussels.”

Jag, en penna

I, Pencil, Leonard Reads briljanta klassiska essä från 1958 om marknadsekonomins funktionssätt har nu gjorts om till en liten pedagogisk film.

Ytterligare filmer med kommentarer finns på hemsidan I, Pencil: The Movie.

Republikanernas framtid

Barack Obama omvaldes med betryggande majoritet av elektorsröster. Annars var det ganska jämnt mellan honom och Mitt Romney. Glädjande var att Libertarianska partiets kandidat Gary Johnson fick 1 225 000 röster (1%), vilket är rekord för partiet, som annars brukar pendla mellan 200 000 och 500 000 röster. Dock var Ed Clarks 920 000 röster (1,1 %) 1980 fler i relation till den dåvarande folkmängden. Partiet har inte alltid haft bra kandidater, men Johnson var osedvanligt bra och förhoppningsvis kan valresultatet för honom påverka debatten om Republikanernas framtid, inte minst då han var framgångsrik Republikansk guvernör i New Mexico och ställde upp i Republikanernas primärval, även om han där tidigt drog sig ur.

I tidskriften Reason försöker Nick Gillespie förklara Republikanernas nederlag och hur deras framtid ser ut. Andelen amerikaner med libertariansk inriktning eller som allmänt kan betecknas som ”fiscally conservative, socially liberal” ökar, och där har Republikanerna en potential att vinna röster, särskilt som Obama lär fortsätta vilja expandera statens roll i ekonomin. Det blir en utmaning för de mer frihetliga i partiet att få det att bli mer liberalt i sociala frågor och samtidigt ha en strukturerad plan för minskning av de offentliga utgifterna. Som jag tog upp i föregående bloggpost har partiet brustit ordentligt när det gäller personlig frihet.

Andra positiva saker är att delstaterna Washington och Colorado legaliserade marijuana, och Washington, Maryland och Maine tillät samkönade äktenskap. Tea Partyrörelsen är bred och brokig, men i kongressvalet vann flera av dess mer libertarianska företrädare, medan de mer religiöst konservativa i tepartyt och på andra håll hade det svårare. Några av de värsta förlorade, som Richard Mourdock och Todd Akin med sina bisarra våldtäktsidéer. Akin hade dock ingen uppbackning av någon tepartygruppering.

Då dessutom 77 procent av amerikanerna är för att abort tillåts under åtminstone vissa omständigheter är den Republikanska ledningens målsättning om totalförbud en källa till ständiga förluster. Den överväldigande majoriteten för aborträtt och de ovanstående segrarna i frihetlig riktning skulle kunna puffa Republikanerna att bli mer liberala i sociala frågor. Men samtidigt är inte alla valresultat entydiga. I Massachusetts senatsval förlorade den moderate Republikanen Scott Brown mot vänsterdemokraten Elizabeth Warren.

Anne Applebaum är inte libertarian, men har en klassiskt liberal inriktning. I en läsvärd artikel i The Daily Telegraph skriver hon om hur Republikanernas i grunden sunda ekonomisk-politiska inriktning överskuggats av alltför många företrädare för partiet som har varit starkt religiöst konservativa, haft en invandringsfientlig hållning och/eller hängett sig åt konspirationsteorier. Hon har en förhoppning att partiet nu kan bli mer frihetligt i både ekonomiska och sociala frågor.

Jag har bara en reservation om att ”moderate”  även kan betyda den principlösa, urvattnade strävan att vara ”statsbärande” parti likt de svenska Moderaterna och som tidigare Republikaner ofta gjort sig till, utan några stora frihetliga ambitioner. ”Moderat” har också blivit en förevändning för fortsatt sammanflätning mellan näringsliv och stat. Men det Applebaum huvudsakligen förespråkar sammanfaller med den libertarianska linjen.

En bra kommentar gör David Boaz på Cato Institute när han bl.a. beskriver hur Republikaner under de senaste valen tenderat att lyssna mest på konservativa media som berättat vad de vill höra, men också att problemet för de konservativa började tidigare än så.

Republikanernas ställning i representanthuset är närmast oförändrad. Det ger en stark position när Obama måste förankra förslag i den kammaren. Det finns också förutsättningar att från delstaters sida stoppa Obamacare. Se här och här.

Framtiden behöver m.a.o. inte se så dyster ut. Obama är fortsatt president och hans etatistiska syn är skrämmande, men förhoppningsvis kan mer moderata Demokrater bli mer öppna med kritik, då Obama nu är omvald och ny presidentkandidat ska utses om fyra år, och Republikanerna har allt att vinna på att satsa mer på den personliga friheten vid sidan av den ekonomiska. Men det kan också leda till mer spänningar i det Republikanska partiet, kanske t.o.m. att partiet spricker. Det ska i alla fall bli intressant att följa debatten.

Gary Johnson for President

tisdag är det presidentval i USA och även val till andra politiska poster. Bland de senare finns det kanske intressanta någorlunda frihetliga kandidater med chans att bli valda, men i presidentvalet känns det skönt att slippa ha rösträtt, då både Obama och Romney är väldigt dåliga. Man kan förstås strunta i att rösta om man är amerikansk medborgare, men hade jag varit det hade jag röstat på Libertarianska partiets kandidat Gary Johnson.

En libertarian/klassiskt liberal kan ha olika anledningar att rösta på olika sätt i detta val, även att avstå från att rösta. Läget är minst sagt komplicerat. Det finns argument för att rösta på Romney, framförallt när det gäller den ekonomiska politiken. De ekonomiska problemen är ytterst allvarliga, och Obama har genom sin övertro på statliga stimulanspaket en stor skuld i att de fortsatt, samtidigt som han stödde den lagstiftning som tvingade banker och bolåneinstitut att låna ut till icke kreditvärdiga kunder innan finanskrisen slog till. Skatterna riskerar att höjas betydligt, men det beror förstås, som i många andra frågor, på hur kongressen ser ut efter valet. En gridlock kan uppstå, dvs presidenten tillhör ett parti och majoriteten i kongressen ett annat, vilket inte är så tokigt om båda partierna är dåliga.

Obama har också brustit i försvaret för yttrandefriheten, senast i samband med Muhammedfilmen, och skickar iväg många fler drönarattacker än Bush, med många civila offer som följd, och Guantanamo har fortfarande inte stängts. ”Kriget mot narkotikan” har dessutom trappats upp, trots öppningar om motsatsen när han tillträdde. Rättsosäker övervakning fortsätter.

Men George W Bush satte igång de stora stödpaketen och det var något som både Romney och hans vicepresidentkandidat Paul Ryan stödde. Det är ingen överraskning att vindflöjeln Romney påminner om Groucho Marx när denne sa: ”Dessa är mina principer. Om du inte gillar dem så har jag andra.” Men även om Ryan har varit mer konkret om hur man bör lägga om den ekonomiska politiken är han opålitlig med tanke på hur han har röstat tidigare, och det gäller många frågor. Han har inte varit någon ”fiscal conservative”, lika lite som Romney. Ryan kan prata om att han har inspirerats av Ayn Rand, men hon var mot den konservatism som Ryan också representerar. Hon hade troligen inte gillat honom. När det gäller frihandel är inte Romney uppenbart bättre än Obama, även om det generellt finns fler frihandelsvänliga Republikaner än Demokrater.

Sedan finns det flera frågor där Republikanerna, dessa förmenta försvarare för friheten, har en direkt frihetsfientlig politik. Det gäller exempelvis rättssäkerheten, invandringspolitiken, samkönade äktenskap och aborter. Även om abortfrågan är mer komplicerad, är den mest rimliga ståndpunkten att det principiellt finns en rätt till abort, medan det är en avvägningsfråga när en abort får genomföras. Då det uppenbarligen inte finns gudar, lika lite som tomtar och troll, kan man lämna de religiösa påhitten därhän. De har inget med vetenskap att göra. Om abort är kvinnans rätt, är ett förbud av det en inskränkning i hennes frihet. Ryan vill ha ett totalförbud, medan Romney kan tänka sig undantag vid våldtäkt och incest. Men frågan för Romney är då varför embryot inte är så heligt då. Varför göra undantag?

Det för oss till den religiösa högerns grepp om det Republikanska partiet. Det kommer att fortsätta med oförminskad styrka, och den falangen kommer förmodligen att flytta fram sina positioner, med ytterligare hot mot friheten som följd.

Romney har anlitat den auktoritärt konservative Robert Bork som rättsfilosofisk rådgivare. Bork har bl.a. sagt att det första författningstillägget enbart skyddar politiska yttranden: “Constitutional protection should be accorded only to speech that is explicitly political. There is no basis for judicial intervention to protect any other form of expression, be it scientific, literary or that variety of expression we call obscene or pornographic.” Detta är ett häpnadsväckande uttalande, som dessutom går mot författningens idé. Att Romney låter en sådan person vara vägledande för kommande domarutnämningar ifall Romney blir president, är djupt oroväckande.

Ed Brayton granskar Borks idéer ytterligare här, och Timothy Sandefur skriver här om hur konservativa domare ingalunda är några garanter för frihet, även om en del i vissa frågor varit det. Sandefur tar även upp hur en seger för Romney riskerar att stärka både en ”moderat” urvattnad linje i bl.a. ekonomiska frågor och den religiösa högern på samma gång, dvs ett värsta scenario för Republikanerna. Se även vidare här. (Sandefur kommer f.ö. rösta på Johnson) Även Diana Hsieh skriver om hur frustrerade frihetliga och sekulära väljare kan gå tillväga, och att många av dessa som brukar rösta på Republikanerna är alltmer trötta på att i val efter val hålla för näsan och rösta på partiet bara för att det hotar med att Demokraterna är värre.

Diskrepansen mellan bra och dåliga ståndpunkter i det Republikanska partiet verkar större än nånsin, vilket Johan Norberg bl.a. behandlade i en Metrokrönika härförleden.

Gary Johnson kommer inte bli president. Men som Nick Gillespie skriver skulle största möjliga röstantal för Johnson, som legat ovanligt bra till i en del opinionsundersökningar med ca 5 procent och mer även i en del swing states, kunna sända en signal åt Republikanerna att det är åt det libertarianska hållet de bör gå nästa gång.

Johnson var framgångsrik och populär Republikansk guvernör i det annars Demokratiskt starka New Mexico i två omgångar 1995-2003, och lyckades sänka skatter, minska offentliga utgifter och få fart på tillväxten. Han försvarar aborträtten, vill legalisera marijuana och öppna upp för mer invandring. Bara det att han på något sätt finns med i debatten kan lyfta blicken för många åt mer frihet.