Monthly Archives: april 2013

Venezuelas pseudodemokrati

Idag är det presidentval i Venezuela. Hugo Chavez efterträdare Nicolas Maduro fortsätter den repressiva linjen. Venezuela är ett auktoritärt och starkt korrumperat land med svåra ekonomiska problem och hög mordstatistik. Trots detta fortsätter tokvänstern som brukligt att hylla de i Latinamerika så vanliga demagogiska clownerna likt Chavez som styr med järnhand och skapar ekonomisk kris och undergräver rättsstaten och demokratin. Det är inte Brasiliens Lula da Silva eller Chiles Michelle Bachelet som får hyllningskörer, trots att deras mer moderata socialdemokrati med marknadsekonomisk inriktning och respekt för demokratin har varit gynnsammare för deras länder.

Thor Halvorssen & Larry Diamond beskriver i en artikel i The Atlantic den venezuelanska regimens fula och obehagliga tricks för att manipulera valresultat. Jag har här tidigare skrivit om Halvorssen, som är en venezuelansk liberal människorättsaktivist i exil i USA.

Alvaro Vargas Llosa (son till författaren och Nobelpristagaren Mario) var medförfattare till boken Guide to the perfect Latin American idiot som kom ut på engelska 2000 (spanska –96) och som rekommenderas. Utifrån liberal synvinkel skärskådas många myter om Latinamerika med bl.a. särskilt angrepp på en av tokvänsterns frontfigurer i latinamerikadebatten: Eduardo Galeano. 2007 rekapitulerade Vargas Llosa i en artikel om tiden som gått sedan dess och tar bl.a. upp Chavez och Bolivias Evo Morales. Samlingssida med artiklar om framförallt Latinamerika av Vargas Llosa.

Den latinamerikanska fascismen har förstås också bidragit till elände med sitt eget motstånd mot liberalism, marknadsekonomi och rättsstat och utgör en gren av den populistiska tradition som de mer marxistiska grupperna också utvecklats ur. Så hade också Chavez den argentinske fascisten och antisemiten Norberto Ceresole som rådgivare i ett tidigare skede, vilket man bl.a. kan läsa i denna även i övrigt intressanta artikel i The Economist om Venezuela efter Chavez.

Harold Wilson stängde fler kolgruvor än Thatcher

Efter Margaret Thatchers bortgång är det många på vänsterkanten som åter ylar om att hon lade ner så många kolgruvor under sin regeringstid, ja dvs inte längre ville hålla dem under armarna med statsstöd. Detta samtidigt som ironiskt nog flera av dessa inom vänstern med rätta oroar sig över utsläpp.

Vad de glömmer är att Harold Wilson, premiärminister för Labourregeringar 1964-70 & 1974-76, stängde många fler kolgruvor än Thatcher. Från 1964 till 1979 (James Callaghan var premiärminister 1976-79) minskade antalet successivt från 545 till 219. Edward Heath var premiärminister för en Toryregering 1970-74, men då lades relativt få gruvor ner. Under Thatchers regeringstid 1979-90 minskade gruvorna från 219 till 65.

Men det är förstås alltid Thatcher som är hatobjektet för tokvänstern som inte har en tanke på vad konsekvenserna hade blivit om man hade fortsatt att pumpa in miljoner i förlustbringande industrier som bl.a. kolgruvorna, samtidigt som inga förutsättningar hade skapats för nya livskraftiga företag att växa fram istället. Storbritannien hade sjunkit i allt djupare misär, tvångsförvaltningen från IMF hade fortsatt, och fler konflikter hade blossat upp. Det hade inte blivit ett tolerantare samhälle när striden om brödfödan hade blivit ännu större om Labour hade fått fortsätta att styra under 80-talet.

Allister Heath har en utmärkt krönika i The Daily Telegraph om Thatchers ekonomiska politik och att hon inte kan klandras för dagens problem.

”She inherited a basket case of an economy, crippled by obsolete state-owned firms, a legacy of decades of poor policies. Management was insular and demoralised, the workforce used as pawns by militant union leaders who would call strikes at every opportunity, customers treated like dirt and production techniques stuck in the past.

Productivity was appalling, overmanning the norm and the quality of UK-made goods notoriously poor. Britain was sclerotic, anti-entrepreneurial and anti-innovation, often specialising in industries with no long-term future.”

Margaret Thatcher, R.I.P.

Margaret Thatcher har avlidit 87 år gammal. Hon var en av de mest betydelsefulla premiärministrarna, genom liberala reformer, ståndaktighet mot kommunismen, EU-kritik och personlig integritet. Hon hade sina brister, men man får bedöma henne utifrån helheten.

Ja, hon var inte tillräckligt marknadsliberal, det fanns mer att önska om ekonomiska liberaliseringar, men hon genomdrev ändå stora förändringar och bidrog starkt till ett liberalt paradigmskifte. Man får också betänka att hon trots sin viljestyrka inte hade ensamrätt att besluta i ett parti som hade en stark socialkonservativ falang som motarbetade henne.

Ja, hon uttryckte stundtals moralkonservativa värderingar, men hon hörde till de få konservativa parlamentsledamöter på 60-talet som röstade för liberalisering av aborträtten och legalisering av homosexuella relationer.

Ja, hon var för undfallande mot Augusto Pinochet, även om hon kritiserade våldet och övergreppen utan att tillräckligt vilja ställa Pinochet till ansvar för det. Men utan att försvara hennes fel här, var hennes motiv bl.a. att Pinochet var en allierad i Falklandskriget och att han till slut lämnade i från sig makten till en fungerande demokrati och en blomstrande ekonomi. Hon hade även goda relationer till Sovjets Gorbatjov, men där belastas hon aldrig för det. Var Sovjetunionen mildare än Pinochets Chile?

Thatcher spelade en viktig roll för återhämtningen av sitt land, som på 70-talet kallades ”Europas sjuke man”, för idén om en begränsad stat, för öststatskommunismens fall och för motståndet mot ett alltmer svällande och etatistiskt EU. Hon gjorde mer för friheten än de flesta brittiska politiker under 1900-talet.

I ett tal 1996 till minnet av Keith Joseph, en av hennes närmast förtrogna idépolitiker, sa hon bl.a.:
”The kind of Conservatism which he [Keith Joseph] and I — though coming from very different backgrounds — favoured would be best described as ‘liberal’, in the old-fashioned sense. And I mean the liberalism of Mr Gladstone not of the latter day collectivists. That is to say, we placed far greater confidence in individuals, families, businesses and neighbourhoods than in the State.”

Läs Mattias Svenssons utmärkta äldre artikel Det där fruntimret.

Johan Norberg om Thatcher i Expressen med anledning av premiären av filmen Järnladyn förra året.

Free Society Speech 1975

Nej till utökad EU-makt

Så mycket skrattar de inte i den svenska riksdagen. Thatchers sista parlamentstal 22 november 1990.

Uppdatering: Då många på vänstersidan sprider myten om att Thatcher gillade apartheidregimen i Sydafrika, föranleder det behovet att understryka vad hon själv sa i ämnet vid en presskonferens 1987:
”As you know, there is no difference between any of the countries present at the Commonwealth on the need to get rid of apartheid. The difference comes in ways of how to do it(…) So far as Britain is concerned, we believe that sanctions would only harden attitudes rather than promote progress.”