Tag Archives: USA:s presidentval

Trump är den postmoderne presidenten

Det är djupt sorgligt och bedrövligt att en sådan som Trump kommit så långt. Han är vidrig på så många plan (jag har bloggat en hel del om honom), och mer frihetsfientliga idéer är att vänta i opinionen framöver, då sådana tråkiga idéer och attityder normaliseras. Nej, jag hade inte firat om Clinton vunnit. Ett presidentskap med henne hade också varit oroväckande, men då hade hon balanserats av en Republikansk kongress. Flockmentalitet är ett reellt och stort problem.

Nu är det bara att hoppas att Trump kommer att modereras av en kongress där det även finns Republikaner som ogillar honom, och det tröga politiska vardagsarbetet med kompromisser. Bland de punkter där han är bättre än Clinton hör den ekonomiska politiken på inrikesplanet, alltså inte utrikeshandelspolitiken. Demokraterna är fast i ett socialdemokratiskt paradigm, utan riktig förståelse för hur nya privata företag växer fram och lever vidare. Istället vill de att staten genom skatter och subventioner ska leda utvecklingen. Obama har ju t.ex. öst på med s.k. stimulanspaket, vilket dessutom spätt på budgetunderskottet. Redan etablerade företag som lever i symbios med staten, speciellt då det egna partiet har makten (och Republikanerna är inte mycket bättre) har man inga problem med, ”crony capitalism”. Sedan är ju Trump själv en crony capitalist, men hans parti kommer driva på förbättringar för företagande. Men det är mycket annat som är djupt oroväckande.

När det gäller Högsta Domstolen tog jag tidigare upp problemen med nya utnämningar under Trump, och hur oroade libertarianska juridikprofessorer som Richard Epstein, Ilya Somin och Randy Barnett var över vad ett presidentskap med Trump skulle innebära konstitutionellt. Jag har även tidigare länkat till Timothy Sandefurs bloggpost om hur Trump i sin kampanj attackerat USA:s konstitutionella normer, de grundläggande principerna för den liberala rättsstaten.

En av de mest inflytelserika konservativa domarna var Robert Bork, som var rättsfilosofisk rådgivare åt Mitt Romney inför presidentvalet 2012. Sandefur hade ett blogginlägg om Bork 2012 med anledning av hans bortgång. Han var på flera sätt gräslig ur klassiskt liberal synvinkel. Förutom vad man läsa där framförde Bork även detta häpnadsväckande uttalande: ”Constitutional protection should be accorded only to speech that is explicitly political. There is no basis for judicial intervention to protect any other form of expression, be it scientific, literary or that variety of expression we call obscene or pornographic.”

Läs även Sandefurs utmärkta essä från 2004 i Harvard Journal of Law & Public Policy om ”liberal originalism” (klassiskt liberal) som han kontrasterar mot såväl konservativ originalism som den ”progressiva” synen på ”den levande konstitutionen”.

Libertarianen Gary Johnson landade på 3,2%, drygt 4 miljoner röster. Det är långt under det man (och jag) hoppats på, men ändå fantastiskt mycket. Han fick 9,4% i sin hemstat New Mexico. Från september räknade jag med att han skulle få 5-6%. De stundtals höga siffrorna på 10-13% under sommaren hade börjat falla och man får räkna med ytterligare tapp på själva valdagen. Inte bra, men ändå rekord för partiet och en flerdubbling från 2012, då Johnson fick 1% och drygt 1 miljon röster, vilket i sig var mer än en fördubbling av vad man brukade få innan.

Johnson var ingen bra debattör och gjorde bort sig vid några tillfällen. Annars är han en hederlig person, som försökte föra en schysst debatt, och han och VP-kandidaten Bill Weld hade bra track records som guvernörer i New Mexico resp. Massachusetts.

Libertarianska partiet är ett problematiskt parti, som det inte är lätt att bli en framgångsrik (utöver valsystemet), därtill vettig kandidat för, och Johnson motarbetades av många inom sitt eget parti, samtidigt som även jag hade en del invändningar mot honom, fast ofta andra än de som inte förstår att partipolitik kräver att man får välja sina strider och arbeta stegvis. Men han har hjälpt till att föra fram frihetliga idéer som förhoppningsvis kan leda till fortsatt förändring i opinionen.

Många Demokrater och ”liberaler” (i amerikansk bemärkelse) generellt och andra på vänsterkanten oroar sig för Trumps presidentskap. Men som Jason Kuznicki skrev: ”What scares you about Trump is that he will get his hands on the levers of power — levers that you yourselves constructed, over the protests of libertarians and old-style conservatives.”

Och när det gäller att styra genom dekret (executive orders) har Trump sagt att han kommer att överträffa Obama, som slösade med dessa.

I denna artikel i Washington Post beskriver Glenn Greenwald bra och ingående hur Demokraterna under Obamaadministrationen gav den verkställande makten alltmer vidare befogenheter. De har dukat bordet för Trump:

”Blinded by the belief that Obama was too benevolent and benign to abuse his office, and drowning in partisan loyalties at the expense of political principles, Democrats consecrated this framework with their acquiescence and, often, their explicit approval. This is the unrestrained set of powers Trump will inherit. The president-elect frightens them, so they are now alarmed. But if they want to know whom to blame, they should look in the mirror.”

Trump är även den postmoderne presidenten, för att hårddra det. Förra hösten recenserade jag för Svensk Tidskrift Peter Pomerantsevs bok  Nothing Is True and Everything Is Possible: Adventures in Modern Russia. I den beskriver han genom sin resa inom TV-industrin dagens bisarra postmoderna Ryssland. När jag sett Trump under sin kampanj, denne konstant ljugande showman, som f.ö. gillar Putin, har sagt att Ryssland inte är inne i Ukraina och att ”av vad jag hört ville Krimborna helst tillhöra Ryssland”, kan jag inte annat än associera till vad jag läste i Pomerantsevs bok. Pomerantsev har även i olika kommentarer jämfört Putin och Trump beträffande postmodernismen. Här en artikel om detta där man refererar till Pomerantsev:

”The world Pomerantsev describes began when people start caring more about how they feel than they do about the truth. That’s the real danger of Trump’s alleged connections to the Russian elite  —  it’s a stylistic one. He lies and his supporters simply do not care.(…)

Now this phenomenon is driving a political campaign. Trump works so well as a candidate because he just rambles. He says whatever silly thing pops into his mind and barrels forward, full of confidence and lacking in grace.”

Sedan finns det förstås även mycket postmodernism inom vänstern.

Chicago Tribune stöder Gary Johnson

Det har gått lite trögt för Libertarianska partiets presidentkandidat Gary Johnson (har bloggat om honom tidigare här och här). Som mest har han fått 13% i några opinionsundersökningar, men även 5-6%. I snitt har han legat på 8-9% under en längre tid. Det är i och för sig unikt för partiet och tämligen ovanligt för tredjepartier generellt i amerikanska presidentval.

Johnson hade hoppats att få minst 15% i fem olika opinionsundersökningar, vilket hade gett honom tillträde till presidentvalsdebatterna med Clinton och Trump. Men han siktar ändå in sig på att komma med i nästa debatt, även om han inte skulle få 15%. Man pekar på att Ross Perot 1992 inte hade mer än 8% i vissa opinionsundersökningar, men ändå fick delta i en presidentvalsdebatt med George H W Bush och Bill Clinton. Över en miljon namnunderskrifter har samlats in för att man ska låta Johnson delta. Förre Republikanske presidentkandidaten Mitt Romney och de tidigare Republikanska guvernörerna Arnold Schwarzenegger och Mitch Daniels har, utan att ge sitt stöd till Johnson, sagt att man borde låta honom delta.

Johnsonkampanjen har kritiserat flera opinionsinstitut för att inte inkludera Johnson som alternativ på frågan vilken man vill rösta på, och andra för att efter att Johnson visade sig extra stark bland unga väljare (18-30 år) och oberoende (han har kommit tvåa i båda grupperna) fråga färre av dessa väljarkategorier i undersökningarna. Det finns anledning att tro att det finns potentiellt många fler som kommer att rösta på Johnson, inte minst då både Clinton och Trump är så impopulära bland många.

Men saker är på gång som gynnar Johnson. Han och hans vicepresidentkandidat Bill Weld bjuds in till fler TV-program. Idag gick Chicago Tribunes ledarsida ut med att man stöder Johnson. Chicago Tribune är en av USA:s största dagstidningar. Det är unikt. Igår gick Detroit News ledarsida ut med att de stöder honom. Tidningen är tämligen stor och näst störst i Detroitområdet. För en tid sedan gav Richmond Times-Dispatch och New Hampshire Union Leader på ledarplats sitt stöd till Johnson (här och här). De är de största dagstidningarna i Virginia resp. New Hampshire. Dessutom har även Winston-Salem Journal i North Carolina gett sitt stöd. Samtliga dessa tidningar har tidigare brukat stödja Republikanska presidentkandidater.

Oavsett hur det går för Gary Johnson i valet, har den vidgade debatten redan gynnat spridningen av libertarianska idéer. Det påverkar förhoppningsvis den framtida politiska utvecklingen.

Trump och HD

För att fortsätta på föregående bloggpost, vill jag kommentera det vissa, även annars Trumpkritiska personer för fram som ett argument att rösta på Trump. Om han blir president skulle han kunna utse konservativa domare till Högsta domstolen, och därmed balansera de ”liberala” (i amerikansk bemärkelse) som förmodligen kommer få större majoritet om Hillary Clinton blir president. Efter Antonin Scalias död är en plats vakant, då ingen ny utsetts än. Dessutom är flera andra ledamöter ålderstigna.

Det finns en poäng med en balanserad HD. Konservativa tenderar vara bättre när det gäller ekonomisk frihet och ”liberaler” tenderar vara bättre när det gäller social frihet. Om Clinton blir president och ska utnämna nya ledamöter till HD kommer det innebära en oroväckande utveckling på flera områden. Problemet är bara att man inte kan lita på Trump. Som redan skrivits är denne bisarre, konstant ljugande clown fascistiskt orienterad.

Libertarianske juridikprofessorn Ilya Somin skrev 17/8 i en artikelWashington Post att Trump är opålitlig och går igenom hans antikonstitutionalism. Dessutom:

”Moreover, if Trump wins, the GOP is likely to shift in the direction of his authoritarian nationalist platform for reasons that go beyond his personal proclivities. After all, such a triumph would lead many politicians and activists to conclude that Trump has found an effective formula for political success. And such success breeds imitation by other ambitious politicians.”

Den 3/6 tillfrågades i New York Times ett antal juridikprofessorer, bland dem libertarianer som Ilya Somin och Richard Epstein, om hur de såg på Trump i ett konstitutionellt sammanhang. De var djupt oroade, samtidigt som några även kritiserade Obama och Bush.

Är Trump fascist?

Den Republikanske presidentkandidaten Donald Trump är en vedervärdig och farlig politiker. Här finns exempelvis en samling med länkar som belägger uttalanden och handlingar från honom och hans anhängare. Flera har även skrivit om hans band till Putin, bl.a. Anne Applebaum i Washington Post här.

Men är Trump fascist? Flera från höger till vänster hävdar det, andra lutar åt att han är det utan att direkt kalla honom det, som exempelvis Jay Nordlinger här i konservativa National Review. Många vill dock inte använda den klassificeringen, hur mycket de än ogillar honom. Vox hade i maj en artikel där olika experter på fascism fick frågan om de ansåg att Trump är fascist. De menade att så inte är fallet, även om exempel ges där det finns likheter. Det finns flera bra poänger i artikeln, men den haltar dock när det gäller begrepp som högerpopulism (som visserligen är svårdefinierat) och individualism. Trump är kollektivist. Dessutom är det helt fel som en av de tillfrågade gör, att jämföra Trumps strävan med ”en liberal demokrati för vita”, ungefär i stil med apartheidens Sydafrika och sydstaterna i USA. Trumps antikonstitutionalism går djupare och drabbar även ickevita direkt.

Två libertarianer har med goda poänger klassat Trump som fascist, Jeffrey Tucker här och Timothy Sandefur här. Sandefur har den bästa texten, och kan läsas som ett viktigt inlägg med bra stoff oavsett vad man tycker om fascistklassificeringen. Där finns bl.a. även länk till Washington Posts utmärkta ledare från 22 juli, Donald Trump is a unique threat to American democracy.

Fascism är ett problematiskt begrepp när man ska klassificera Trump. Däremot rör det sig om en gråzon, där vissa saker uppenbart inte är fascistiska hos honom, men att man definitivt kan tala om starkt fascistiska drag. Han är det närmaste fascism en amerikansk presidentkandidat från de två stora partierna har kommit.

Jag har bloggat tidigare här och här om den Libertarianske presidentkandidaten Gary Johnson. Jag tror inte han blir president. Jag hade röstat på honom om jag var amerikan, men föredrar Hillary Clinton framför Trump i Vita huset, hur illa jag än tycker om henne, hennes korruption, band till särintressen och sossiga samhällssyn. Man vet vad man får med henne och hon är i alla fall beredd att stå upp för bl.a. Baltikum gentemot Ryssland, till skillnad från Trump. Jag hoppas att Johnson får så mycket stöd det bara är möjligt, att både Clinton och Trump verkligen får kämpa så det svider, och att Johnsons siffror kan få debatten och framtida politisk utveckling åt ett bättre håll.

Två nya bra kampanjfilmer för Johnson/Weld

Libertarianske presidentkandidaten Gary Johnson och hans vicepresidentkandidat William Weld fortsätter sina framgångar i amerikanska media. De har uppmärksammats stort, utfrågas i debattprogram och är gäster i talk shows. Opinionsundersökningarna ligger runt 10%, men för en vecka sen kom en som visade 13%. Om Johnson får minst 15% i fem olika polls, får han delta i presidentvalsdebatten med Clinton och Trump. Weld presenterade hans och Johnsons politik på ett bra sätt i The Boston Globe.

Som jag skrev tidigare kunde Republikanske senatorn Ben Sasse tänka sig att rösta på Johnson, och efter det har även förre presidentkandidaten Mitt Romney uttryckt samma sak, även om han, precis som Sasse, har konservativa invändningar mot Johnson. Jag gillar inte vindflöjeln Romney, men det är positivt att han ändå tagit avstånd från Trump och håller öppet att han kan rösta på Johnson.

Nyligen har Johnsonkampanjen släppt två bra reklamfilmer, båda med positivt budskap.

Koncis, konkret och med glimten i ögat, även om musiken kunde ha tonats ned.

Passionerat vackert utan konkreta ståndpunkter. Låter flera bilder och stämningar väva in en mångfacetterad bild av frihetskampen i ett crescendo.

Gary Johnson, jokern i det amerikanska presidentvalet

Förra helgen nominerade det Libertarianska partiet de två tidigare framgångsrika Republikanska guvernörerna Gary Johnson (New Mexico) och William Weld (Massachusetts) till president- resp. vicepresidentkandidat. Amerikansk medias rapportering har under den gångna veckan varit enormt stor, ja även i andra länder har det uppmärksammats. Libertarianska partiet brukar aldrig få sådan mediabevakning. Här exempelvis The Boston Globe och The Washington Post.

Här även två artiklar av libertarianer (vilket inte är detsamma som att de är medlemmar i Libertarian Party): David Boaz från Cato Institute har en kolumn i USA Today, där han bl.a. skriver om att Johnson & Weld tillsammans har den längsta gemensamma erfarenheten av guvernörstid, 14 år, än något tredjeparti kunnat uppvisa tidigare. De är dessutom mer erfarna härvidlag än såväl Trump som Clinton. De lyckades även i sina respektive traditionellt Demokratiska delstater sänka skatter och det offentligas omfång och boosta ekonomierna.

Jeffrey Tucker från The Foundation for Economic Education blev igår publicerad i Newsweek där han i samband med nomineringen av Johnson & Weld med historiska återblickar förklarar att libertarianismen är den ursprungliga klassiska liberalismen (nyliberalism är därför en oegentlig term, inte minst använd i Sverige betecknande det som egentligen var den gamla liberalismen, fast förklaringen där är att den fick sin renässans runt 1980). Det är bra att en etablerad amerikansk tidskrift ger utrymme för en artikel som reder ut begreppen, då ”liberal” i USA ofta avser vänster, eller center-vänster.

Libertarianska partiet har haft och har många tomtar och urspårade individer. Antietablissemangsrörelser drar ofta till sig sådana, även om det inte är unikt för dem, Trump är ett exempel på en urspårad politiker, men här menar jag i relation till vad som är skadligt för partiet. Dess presidentkandidater har också varit av extremt varierande kvalitet. Det finns även bland många som ser sig som “principfasta” (fast där finns det ju olika meningar om vad det är) en oförståelse för vad partipolitik innebär av kompromisser och stegvis förändring. Johnson och Weld förstår vad partiarbete kräver och vilka strider man måste välja. Partiet har förstås även missgynnats av valsystemet. Länge tyckte jag att man lika gärna kunde lägga ner partiet.

Det grundades 1971 och 1972 var filosofiprofessorn John Hospers dess första presidentkandidat. Det var ett test och man fick några tusen röster. 1976 ökade det till 173 000 och 1980 till 920 000. Därefter sjönk det kraftigt till 228 000, för att sedan kontinuerligt ligga på runt 400 000 med vissa avvikelser. När Johnson var presidentkandidat för partiet första gången 2012 mer än fördubblades rösterna till 1 276 000, 1%, vilket var rekord. Johnson drev redan då linjen att reformera partiet till att vara mer moderat och strategiskt. Då stod den populära Obama för omval, men nu råder historiskt stort missnöje med de två stora partiernas båda kandidater. 

Johnson har fått 10-11% i några opinionsundersökningar, i andra 5-8%. Om han får 15% i fem olika opinionsundersökningar får han delta i presidentvalsdebatten. Problemet är att många opinionsinstitut bara listar Clinton och Trump som alternativ, men krav framhålls, inte bara från Libertarianska partiet, att även Johnson ska listas i undersökningarna. Hursomhelst, sponsorerna har ökat efter att Johnson & Weld nominerades, och nu finns det en unik chans att föra frihetliga frågor på agendan och driva politiken i frihetlig riktning. Johnson och Weld har även en saklig framtoning.

Många anti-Trumprepublikaner kan väntas rösta på dem, men även Demokrater som är trötta på den korrumperade Clinton, och de Sandersanhängare som inte är strikt sossiga, utan i likhet med Johnson kritiserar övervakningssamhället exempelvis. Den stora gruppen oberoende väljare innefattar många med libertariansk inriktning. När det gäller Republikaner finns det dock många Trumpmotståndare som är starkt konservativa och tycker att det Libertarianska partiet är för liberala i livsstilsfrågor, och Johnson och Weld stöder även aborträtten. Libertarianska partiet är också väldigt duvaktiga i sin utrikespolitik, för duvaktiga även för mig, och många Republikaner kommer att ha svårt för den biten. Dock är det inte troligt att Johnson vinner, och även om så skulle vara fallet skulle han vara begränsad.

En pikant grej, som är osannolik: Vinner Johnson i en delstat, säg hans hemstat New Mexico, och ingen av de två andra kandidaterna får 270 elektorsröster, utser representanthuset president (och senaten vicepresident). Rent teoretiskt, om det finns väldigt många Trumpfientliga Republikaner där, skulle Johnson kunna utses till president.

Johnson & Weld om sina förutsättningar att lyckas.

Uppdatering: Konservative senatorn Ben Sasse från Nebraska har gått ut med att han eventuellt kommer att rösta på Johnson. Han har visat stor integritet och vägrat stödja Trump, där andra ledande Republikaner, en efter en, som Marco Rubio och Paul Ryan, fallit till föga. Sasse har haft en del bra inlägg om vad USA bör vara. Oavsett vad Sasse till slut bestämmer sig för, ger detta ytterligare positiv mediauppmärksamhet för Johnson/Weld.

Även Clinton och Sanders är auktoritära

Som en fortsättning på föregående bloggpost om Donald Trump, vill jag kommentera att även om Trump visar de mest auktoritära dragen, har också alla de andra kandidaterna från bägge partier auktoritära drag, Clinton, Sanders, Cruz, Rubio och Kasich. Alla vill de, precis som de flesta politiker världen över, på olika sätt använda statens tvångsmakt på sådana vis som kränker individens rättigheter. De må vara frihetliga på olika punkter, men de har inga klassiskt liberala principer att konsekvent försvara individens frihet.

Det har på sistone skrivits en hel del om de auktoritära tendenserna hos Trump, och mycket av det stämmer, men som Scott Shackford på libertarianska Reason skrev för en tid sedan, missar många statsvetare och opinionsbildare att identifiera de auktoritära dragen hos vänstern.

”Suddenly we’re getting subjective about concepts like obedience and respect. If we were to ask who showed a greater interest in respect and obedience for laws that prohibited discrimination on the basis of sexual orientation, which party would present as more authoritarian?

The problem is that some social scientists don’t see authoritarianism in that dimension. We talk about this sort of blindness frequently when we discuss civil rights laws and the fact that proponents are often either unable or disinterested in differentiating between government and private discrimination. Using the law to ban discriminatory practices by private employers or to demand private business do things like make wedding cakes for gay couples is an expression of government authority. This is a separate matter from whether these laws are good or bad, depending on one’s values. It is nevertheless an expression of an authoritarian attitude.

So it raises the question of whether authoritarian attitudes have actually moved from the Democratic to the Republican parties over time, or whether the definition of ”authoritarian” has been co-opted into the culture wars between the left and the right.”(…)

”I have a hard time believing that a Democratic Party choosing between Hillary Clinton and Bernie Sanders doesn’t have heavy authoritarian tendencies. Both candidates are proposing significant amounts of new laws and regulations to control citizen behavior. Because they’re doing so out of a sense of social or economic fairness doesn’t make it less ”authoritarian.” Just ask citizens of Venezuela.

MacWilliams is not wrong about Trump’s supporters, clearly. But from the perspective of a libertarian with no ties to either party or any of the ideologies motivating the major candidates, I think he (and social science) is underestimating the amount of authoritarian attitudes emanating from the left because of how they perceive the term. Indeed, I would go so far to say Trump’s campaign is actually an extension of the inclination to use government force to solve citizens’ concerns under both parties. The difference is that they’re no longer even pretending it’s about something else.”

(F.ö. har Sanders och Trump sin frihandelsfientlighet gemensamt. Simpel nationalism och ekonomisk okunnighet är tyvärr spridd.)

Men det som gör Trump så otroligt vidrig är hur han uppmuntrar till mobbvåld, hur han talar om att ta lagen i egna händer och slå folk på käften i situationer som borde vara polisärenden, eller t.o.m. låta folk använda våld mot fredliga, hur han erbjuder ekonomisk hjälp till de av hans supportrar som åtalas för att ha slagit folk, hur han talar om när man ”på den gamla goda tiden” bar ut folk på bårar, åsyftande motdemonstranter, hur han förminskar allvaret med våldet hans anhängare står för och hittar ursäkter för det.

De sista dagarna har våldet eskalerat på ett chockerande sätt, och dokumenterats i ett otal inspelningar som sprids på nätet. Det finns många vänsteraktivister som också brukat våld och stört möten på ett obehörigt sätt, men många fredliga motdemonstranter, ja även journalister, har trakasserats och misshandlats av Trumpanhängare. I den uppjagade stämning som råder häller Trump bensin på elden.

Alla presidentkandidater genom tiderna har fått dras med bråkiga och urspårade anhängare. Det som är unikt och djupt obehagligt i modern tid är hur en ledande kandidat i primärval själv uppmuntrar till ligistfasoner. Trump är tillräckligt dålig politiskt på många punkter. Det tillsammans med hans mobbmentalitet gör honom speciellt farlig. Ingen av de andra kandidaterna för de båda partierna är några upplyftande alternativ, så jag vet ännu inte hur jag ska ställa mig till dem, men Trump måste stoppas. Nu de senaste dagarna har hans medtävlare Cruz, Rubio & Kasich gått ut och kritiserat hans syn på våldet. Det är så dags. Men det är bra att det sker, speciellt på det sätt som Rubio gör här: