Tag Archives: USA:s presidentval

Två nya bra kampanjfilmer för Johnson/Weld

Libertarianske presidentkandidaten Gary Johnson och hans vicepresidentkandidat William Weld fortsätter sina framgångar i amerikanska media. De har uppmärksammats stort, utfrågas i debattprogram och är gäster i talk shows. Opinionsundersökningarna ligger runt 10%, men för en vecka sen kom en som visade 13%. Om Johnson får minst 15% i fem olika polls, får han delta i presidentvalsdebatten med Clinton och Trump. Weld presenterade hans och Johnsons politik på ett bra sätt i The Boston Globe.

Som jag skrev tidigare kunde Republikanske senatorn Ben Sasse tänka sig att rösta på Johnson, och efter det har även förre presidentkandidaten Mitt Romney uttryckt samma sak, även om han, precis som Sasse, har konservativa invändningar mot Johnson. Jag gillar inte vindflöjeln Romney, men det är positivt att han ändå tagit avstånd från Trump och håller öppet att han kan rösta på Johnson.

Nyligen har Johnsonkampanjen släppt två bra reklamfilmer, båda med positivt budskap.

Koncis, konkret och med glimten i ögat, även om musiken kunde ha tonats ned.

Passionerat vackert utan konkreta ståndpunkter. Låter flera bilder och stämningar väva in en mångfacetterad bild av frihetskampen i ett crescendo.

Gary Johnson, jokern i det amerikanska presidentvalet

Förra helgen nominerade det Libertarianska partiet de två tidigare framgångsrika Republikanska guvernörerna Gary Johnson (New Mexico) och William Weld (Massachusetts) till president- resp. vicepresidentkandidat. Amerikansk medias rapportering har under den gångna veckan varit enormt stor, ja även i andra länder har det uppmärksammats. Libertarianska partiet brukar aldrig få sådan mediabevakning. Här exempelvis The Boston Globe och The Washington Post.

Här även två artiklar av libertarianer (vilket inte är detsamma som att de är medlemmar i Libertarian Party): David Boaz från Cato Institute har en kolumn i USA Today, där han bl.a. skriver om att Johnson & Weld tillsammans har den längsta gemensamma erfarenheten av guvernörstid, 14 år, än något tredjeparti kunnat uppvisa tidigare. De är dessutom mer erfarna härvidlag än såväl Trump som Clinton. De lyckades även i sina respektive traditionellt Demokratiska delstater sänka skatter och det offentligas omfång och boosta ekonomierna.

Jeffrey Tucker från The Foundation for Economic Education blev igår publicerad i Newsweek där han i samband med nomineringen av Johnson & Weld med historiska återblickar förklarar att libertarianismen är den ursprungliga klassiska liberalismen (nyliberalism är därför en oegentlig term, inte minst använd i Sverige betecknande det som egentligen var den gamla liberalismen, fast förklaringen där är att den fick sin renässans runt 1980). Det är bra att en etablerad amerikansk tidskrift ger utrymme för en artikel som reder ut begreppen, då ”liberal” i USA ofta avser vänster, eller center-vänster.

Libertarianska partiet har haft och har många tomtar och urspårade individer. Antietablissemangsrörelser drar ofta till sig sådana, även om det inte är unikt för dem, Trump är ett exempel på en urspårad politiker, men här menar jag i relation till vad som är skadligt för partiet. Dess presidentkandidater har också varit av extremt varierande kvalitet. Det finns även bland många som ser sig som “principfasta” (fast där finns det ju olika meningar om vad det är) en oförståelse för vad partipolitik innebär av kompromisser och stegvis förändring. Johnson och Weld förstår vad partiarbete kräver och vilka strider man måste välja. Partiet har förstås även missgynnats av valsystemet. Länge tyckte jag att man lika gärna kunde lägga ner partiet.

Det grundades 1971 och 1972 var filosofiprofessorn John Hospers dess första presidentkandidat. Det var ett test och man fick några tusen röster. 1976 ökade det till 173 000 och 1980 till 920 000. Därefter sjönk det kraftigt till 228 000, för att sedan kontinuerligt ligga på runt 400 000 med vissa avvikelser. När Johnson var presidentkandidat för partiet första gången 2012 mer än fördubblades rösterna till 1 276 000, 1%, vilket var rekord. Johnson drev redan då linjen att reformera partiet till att vara mer moderat och strategiskt. Då stod den populära Obama för omval, men nu råder historiskt stort missnöje med de två stora partiernas båda kandidater. 

Johnson har fått 10-11% i några opinionsundersökningar, i andra 5-8%. Om han får 15% i fem olika opinionsundersökningar får han delta i presidentvalsdebatten. Problemet är att många opinionsinstitut bara listar Clinton och Trump som alternativ, men krav framhålls, inte bara från Libertarianska partiet, att även Johnson ska listas i undersökningarna. Hursomhelst, sponsorerna har ökat efter att Johnson & Weld nominerades, och nu finns det en unik chans att föra frihetliga frågor på agendan och driva politiken i frihetlig riktning. Johnson och Weld har även en saklig framtoning.

Många anti-Trumprepublikaner kan väntas rösta på dem, men även Demokrater som är trötta på den korrumperade Clinton, och de Sandersanhängare som inte är strikt sossiga, utan i likhet med Johnson kritiserar övervakningssamhället exempelvis. Den stora gruppen oberoende väljare innefattar många med libertariansk inriktning. När det gäller Republikaner finns det dock många Trumpmotståndare som är starkt konservativa och tycker att det Libertarianska partiet är för liberala i livsstilsfrågor, och Johnson och Weld stöder även aborträtten. Libertarianska partiet är också väldigt duvaktiga i sin utrikespolitik, för duvaktiga även för mig, och många Republikaner kommer att ha svårt för den biten. Dock är det inte troligt att Johnson vinner, och även om så skulle vara fallet skulle han vara begränsad.

En pikant grej, som är osannolik: Vinner Johnson i en delstat, säg hans hemstat New Mexico, och ingen av de två andra kandidaterna får 270 elektorsröster, utser representanthuset president (och senaten vicepresident). Rent teoretiskt, om det finns väldigt många Trumpfientliga Republikaner där, skulle Johnson kunna utses till president.

Johnson & Weld om sina förutsättningar att lyckas.

Uppdatering: Konservative senatorn Ben Sasse från Nebraska har gått ut med att han eventuellt kommer att rösta på Johnson. Han har visat stor integritet och vägrat stödja Trump, där andra ledande Republikaner, en efter en, som Marco Rubio och Paul Ryan, fallit till föga. Sasse har haft en del bra inlägg om vad USA bör vara. Oavsett vad Sasse till slut bestämmer sig för, ger detta ytterligare positiv mediauppmärksamhet för Johnson/Weld.

Även Clinton och Sanders är auktoritära

Som en fortsättning på föregående bloggpost om Donald Trump, vill jag kommentera att även om Trump visar de mest auktoritära dragen, har också alla de andra kandidaterna från bägge partier auktoritära drag, Clinton, Sanders, Cruz, Rubio och Kasich. Alla vill de, precis som de flesta politiker världen över, på olika sätt använda statens tvångsmakt på sådana vis som kränker individens rättigheter. De må vara frihetliga på olika punkter, men de har inga klassiskt liberala principer att konsekvent försvara individens frihet.

Det har på sistone skrivits en hel del om de auktoritära tendenserna hos Trump, och mycket av det stämmer, men som Scott Shackford på libertarianska Reason skrev för en tid sedan, missar många statsvetare och opinionsbildare att identifiera de auktoritära dragen hos vänstern.

”Suddenly we’re getting subjective about concepts like obedience and respect. If we were to ask who showed a greater interest in respect and obedience for laws that prohibited discrimination on the basis of sexual orientation, which party would present as more authoritarian?

The problem is that some social scientists don’t see authoritarianism in that dimension. We talk about this sort of blindness frequently when we discuss civil rights laws and the fact that proponents are often either unable or disinterested in differentiating between government and private discrimination. Using the law to ban discriminatory practices by private employers or to demand private business do things like make wedding cakes for gay couples is an expression of government authority. This is a separate matter from whether these laws are good or bad, depending on one’s values. It is nevertheless an expression of an authoritarian attitude.

So it raises the question of whether authoritarian attitudes have actually moved from the Democratic to the Republican parties over time, or whether the definition of ”authoritarian” has been co-opted into the culture wars between the left and the right.”(…)

”I have a hard time believing that a Democratic Party choosing between Hillary Clinton and Bernie Sanders doesn’t have heavy authoritarian tendencies. Both candidates are proposing significant amounts of new laws and regulations to control citizen behavior. Because they’re doing so out of a sense of social or economic fairness doesn’t make it less ”authoritarian.” Just ask citizens of Venezuela.

MacWilliams is not wrong about Trump’s supporters, clearly. But from the perspective of a libertarian with no ties to either party or any of the ideologies motivating the major candidates, I think he (and social science) is underestimating the amount of authoritarian attitudes emanating from the left because of how they perceive the term. Indeed, I would go so far to say Trump’s campaign is actually an extension of the inclination to use government force to solve citizens’ concerns under both parties. The difference is that they’re no longer even pretending it’s about something else.”

(F.ö. har Sanders och Trump sin frihandelsfientlighet gemensamt. Simpel nationalism och ekonomisk okunnighet är tyvärr spridd.)

Men det som gör Trump så otroligt vidrig är hur han uppmuntrar till mobbvåld, hur han talar om att ta lagen i egna händer och slå folk på käften i situationer som borde vara polisärenden, eller t.o.m. låta folk använda våld mot fredliga, hur han erbjuder ekonomisk hjälp till de av hans supportrar som åtalas för att ha slagit folk, hur han talar om när man ”på den gamla goda tiden” bar ut folk på bårar, åsyftande motdemonstranter, hur han förminskar allvaret med våldet hans anhängare står för och hittar ursäkter för det.

De sista dagarna har våldet eskalerat på ett chockerande sätt, och dokumenterats i ett otal inspelningar som sprids på nätet. Det finns många vänsteraktivister som också brukat våld och stört möten på ett obehörigt sätt, men många fredliga motdemonstranter, ja även journalister, har trakasserats och misshandlats av Trumpanhängare. I den uppjagade stämning som råder häller Trump bensin på elden.

Alla presidentkandidater genom tiderna har fått dras med bråkiga och urspårade anhängare. Det som är unikt och djupt obehagligt i modern tid är hur en ledande kandidat i primärval själv uppmuntrar till ligistfasoner. Trump är tillräckligt dålig politiskt på många punkter. Det tillsammans med hans mobbmentalitet gör honom speciellt farlig. Ingen av de andra kandidaterna för de båda partierna är några upplyftande alternativ, så jag vet ännu inte hur jag ska ställa mig till dem, men Trump måste stoppas. Nu de senaste dagarna har hans medtävlare Cruz, Rubio & Kasich gått ut och kritiserat hans syn på våldet. Det är så dags. Men det är bra att det sker, speciellt på det sätt som Rubio gör här:

Trumps oroväckande framfart

Den bisarre, ohyfsade och primitive Donald Trump segrar, med vissa undantag, i delstat efter delstat i kampen om att bli nominerad till Republikanernas presidentkandidat. George Will skrev häromveckan i Washington Post om Trumps obehagliga auktoritära idéer (och då nämnde han inte Trumps hot om internationellt handelskrig och negativa syn på invandrare) och hur andra Republikanska kandidater, som exempelvis Marco Rubio, för sent utnyttjade tillfällen att slå till mot Trump. Paniken inom det Republikanska etablissemanget sprider sig och man gör nu allt man kan för att stoppa Trump. Men det är så dags. Will:

”Donald Trump’s distinctive rhetorical style — think of a drunk with a bullhorn reading aloud James Joyce’s “Finnegans Wake” under water — poses an almost insuperable challenge to people whose painful duty is to try to extract clarity from his effusions. For example, on Friday, during a long stream of semi-consciousness in Fort Worth, this man who as president would nominate members of the federal judiciary vowed to “open up” libel laws to make it easier to sue — to intimidate and punish — people who write “negative” things. Well.”

Samtidigt finns det skäl till varför Trump lyckats få så mycket stöd. Det finns förstås många orsaker, och USA har alltid haft en tradition av populism, och många ”moderata” pragmatiker utan några principer har haft åsikter som spretat åt alla håll, men den konservatism som dominerat Republikanerna de senaste decennierna är också en betydande orsak. Nick Gillespie skrev om det i Reason för några dar sen:

”Put simply, Trump is the distillation of conservative Republican politics for all of the 21st century. He’s not the cause of a GOP implosion, but the final effect of an intellectual and political hollowing-out of any semblance of commitment to limited government, individual rights, and free markets.”[…]

”Because—and this is very important to the rise of Donald Trump—conservatism and Republicanism have no real fixed definition or even ultimately a coherent set of principles. Sometimes they are for limited government, sometimes they want a maximal state.”

Även Conor Friedersdorf skrev i The Atlantic om samma sak och sättet att föra debatter:

”His [Trumps] ascension poses an existential threat to movement conservatism. And he cannot be stopped in part because, over many years, conservative media trained its audience to respond to tribal signaling more than rigorous debate; to reflexively dismiss any complaints about speaking disrespectfully about others as bogus “political correctness;” to respond to mainstream-media criticism of public figures by redoubling their trust in them ; to value the schadenfreude of pissing off ideological opponents more than incremental policy gains; and to treat Sarah Palin as a credible candidate for the vice-presidency.”

Trumps konkurrenter Ted Cruz och Marco Rubio har sina egna problem beträffande deras politik. De är båda bättre än Demokraternas Hillary Clinton och Bernie Sanders när det gäller ekonomisk politik, men är på andra områden sämre, bl.a. är de starkt religiöst konservativa och försvarar, i likhet med Clinton, den omfattande övervakningen.

Några skyller alltför enkelt Tea Partyrörelsen för många av Republikanernas problem. Men som jag bloggat om tidigare är tepartyt en heterogen rörelse som innefattar både dåliga och bra inslag. Populism och religiös konservatism florerar men där finns även klassiskt liberala/libertarianska idéer. Det ser olika ut på olika platser och rörelsen har en bredd i likhet med de etablerade partierna.

Och i ett land som Sverige förstår många inte att såväl Clinton som Obama står till vänster om svenska Socialdemokraterna på flera punkter när det gäller ekonomisk politik, vilket jag bloggat om tidigare. I USA betyder ”liberal” ofta en som står till vänster. Clinton är dessutom en väldigt korrumperad politiker. Som New York Times skrev om förra året fick det ryska företaget Rosatom under Clintons tid som utrikesminister förmånligt avtal för uranutvinning efter att pengar från företaget strömmat in i makarna Clintons stiftelse Clinton Foundation. Många är de företag som donerat till stiftelsen och i utbyte fått flera fördelar. Detta är inget unikt för politiker, tvärtom, men Hillary Clinton hör till de värre när det gäller denna korporativism (band mellan politiker och särintressen inom näringslivet) eller ”crony capitalism” som det brukar kallas i USA, fast det egentligen inte är kapitalism eller marknadsekonomi.

Clintons har även tagit emot stora donationer från diverse diktarorer. Bl.a. detta jämte ogillandet av politiska dynastier föranledde den klassiskt liberale människorättsaktivisten Thor Halvorssen, som jag intervjuat, att ge sitt stöd till Bernie Sanders, inte för hans ekonomiska politik, som han ogillar, utan för att Clinton är så korrumperad. Sanders har också det gemensamt med libertarianer att han vill bryta upp ”crony capitalism”, fast från ett annat perspektiv. Han är också bra när det gäller kritik mot övervakningssamhället och dödsstraff. Obama röstade som senator ibland mer vänster än Sanders, så det spelar inte så stor roll i sig vad man kallar sig ideologiskt. Jag hade kunnat rösta på en mainstream europeisk socialdemokrat gentemot Le Pen, Berlusconi eller Orban om det var alternativet med störst chans. Dessutom har USA inte ett parlamentariskt system. Presidenten har sin roll men kongressen är den lagstiftande församlingen. Ett parti kan ha majoritet där och ett annat ha Vita huset. Och Demokraterna är ett brett parti. Men jag är inte säker på att Halvorssens strategi är den bästa. Om Trump blir Republikanernas kandidat har han lättare att vinna över Sanders.

Halvorssen har den klassiskt liberala synen på rättigheter men missar, delvis pga det begränsade utrymmet, att säga att socialism i demokratiska länder kränker äganderätten.

Barry Goldwater, som jag bloggat om tidigare, var Republikanernas presidentkandidat 1964 och även om han kallade sig konservativ betraktade han sig också som liberal (i den klassiska bemärkelsen). Han var en stark kritiker av den kristna högern som vill göra politik av religion.

Det är f.ö. George Will som pratar först i klippet.

Republikanernas framtid

Barack Obama omvaldes med betryggande majoritet av elektorsröster. Annars var det ganska jämnt mellan honom och Mitt Romney. Glädjande var att Libertarianska partiets kandidat Gary Johnson fick 1 225 000 röster (1%), vilket är rekord för partiet, som annars brukar pendla mellan 200 000 och 500 000 röster. Dock var Ed Clarks 920 000 röster (1,1 %) 1980 fler i relation till den dåvarande folkmängden. Partiet har inte alltid haft bra kandidater, men Johnson var osedvanligt bra och förhoppningsvis kan valresultatet för honom påverka debatten om Republikanernas framtid, inte minst då han var framgångsrik Republikansk guvernör i New Mexico och ställde upp i Republikanernas primärval, även om han där tidigt drog sig ur.

I tidskriften Reason försöker Nick Gillespie förklara Republikanernas nederlag och hur deras framtid ser ut. Andelen amerikaner med libertariansk inriktning eller som allmänt kan betecknas som ”fiscally conservative, socially liberal” ökar, och där har Republikanerna en potential att vinna röster, särskilt som Obama lär fortsätta vilja expandera statens roll i ekonomin. Det blir en utmaning för de mer frihetliga i partiet att få det att bli mer liberalt i sociala frågor och samtidigt ha en strukturerad plan för minskning av de offentliga utgifterna. Som jag tog upp i föregående bloggpost har partiet brustit ordentligt när det gäller personlig frihet.

Andra positiva saker är att delstaterna Washington och Colorado legaliserade marijuana, och Washington, Maryland och Maine tillät samkönade äktenskap. Tea Partyrörelsen är bred och brokig, men i kongressvalet vann flera av dess mer libertarianska företrädare, medan de mer religiöst konservativa i tepartyt och på andra håll hade det svårare. Några av de värsta förlorade, som Richard Mourdock och Todd Akin med sina bisarra våldtäktsidéer. Akin hade dock ingen uppbackning av någon tepartygruppering.

Då dessutom 77 procent av amerikanerna är för att abort tillåts under åtminstone vissa omständigheter är den Republikanska ledningens målsättning om totalförbud en källa till ständiga förluster. Den överväldigande majoriteten för aborträtt och de ovanstående segrarna i frihetlig riktning skulle kunna puffa Republikanerna att bli mer liberala i sociala frågor. Men samtidigt är inte alla valresultat entydiga. I Massachusetts senatsval förlorade den moderate Republikanen Scott Brown mot vänsterdemokraten Elizabeth Warren.

Anne Applebaum är inte libertarian, men har en klassiskt liberal inriktning. I en läsvärd artikel i The Daily Telegraph skriver hon om hur Republikanernas i grunden sunda ekonomisk-politiska inriktning överskuggats av alltför många företrädare för partiet som har varit starkt religiöst konservativa, haft en invandringsfientlig hållning och/eller hängett sig åt konspirationsteorier. Hon har en förhoppning att partiet nu kan bli mer frihetligt i både ekonomiska och sociala frågor.

Jag har bara en reservation om att ”moderate”  även kan betyda den principlösa, urvattnade strävan att vara ”statsbärande” parti likt de svenska Moderaterna och som tidigare Republikaner ofta gjort sig till, utan några stora frihetliga ambitioner. ”Moderat” har också blivit en förevändning för fortsatt sammanflätning mellan näringsliv och stat. Men det Applebaum huvudsakligen förespråkar sammanfaller med den libertarianska linjen.

En bra kommentar gör David Boaz på Cato Institute när han bl.a. beskriver hur Republikaner under de senaste valen tenderat att lyssna mest på konservativa media som berättat vad de vill höra, men också att problemet för de konservativa började tidigare än så.

Republikanernas ställning i representanthuset är närmast oförändrad. Det ger en stark position när Obama måste förankra förslag i den kammaren. Det finns också förutsättningar att från delstaters sida stoppa Obamacare. Se här och här.

Framtiden behöver m.a.o. inte se så dyster ut. Obama är fortsatt president och hans etatistiska syn är skrämmande, men förhoppningsvis kan mer moderata Demokrater bli mer öppna med kritik, då Obama nu är omvald och ny presidentkandidat ska utses om fyra år, och Republikanerna har allt att vinna på att satsa mer på den personliga friheten vid sidan av den ekonomiska. Men det kan också leda till mer spänningar i det Republikanska partiet, kanske t.o.m. att partiet spricker. Det ska i alla fall bli intressant att följa debatten.

Gary Johnson for President

tisdag är det presidentval i USA och även val till andra politiska poster. Bland de senare finns det kanske intressanta någorlunda frihetliga kandidater med chans att bli valda, men i presidentvalet känns det skönt att slippa ha rösträtt, då både Obama och Romney är väldigt dåliga. Man kan förstås strunta i att rösta om man är amerikansk medborgare, men hade jag varit det hade jag röstat på Libertarianska partiets kandidat Gary Johnson.

En libertarian/klassiskt liberal kan ha olika anledningar att rösta på olika sätt i detta val, även att avstå från att rösta. Läget är minst sagt komplicerat. Det finns argument för att rösta på Romney, framförallt när det gäller den ekonomiska politiken. De ekonomiska problemen är ytterst allvarliga, och Obama har genom sin övertro på statliga stimulanspaket en stor skuld i att de fortsatt, samtidigt som han stödde den lagstiftning som tvingade banker och bolåneinstitut att låna ut till icke kreditvärdiga kunder innan finanskrisen slog till. Skatterna riskerar att höjas betydligt, men det beror förstås, som i många andra frågor, på hur kongressen ser ut efter valet. En gridlock kan uppstå, dvs presidenten tillhör ett parti och majoriteten i kongressen ett annat, vilket inte är så tokigt om båda partierna är dåliga.

Obama har också brustit i försvaret för yttrandefriheten, senast i samband med Muhammedfilmen, och skickar iväg många fler drönarattacker än Bush, med många civila offer som följd, och Guantanamo har fortfarande inte stängts. ”Kriget mot narkotikan” har dessutom trappats upp, trots öppningar om motsatsen när han tillträdde. Rättsosäker övervakning fortsätter.

Men George W Bush satte igång de stora stödpaketen och det var något som både Romney och hans vicepresidentkandidat Paul Ryan stödde. Det är ingen överraskning att vindflöjeln Romney påminner om Groucho Marx när denne sa: ”Dessa är mina principer. Om du inte gillar dem så har jag andra.” Men även om Ryan har varit mer konkret om hur man bör lägga om den ekonomiska politiken är han opålitlig med tanke på hur han har röstat tidigare, och det gäller många frågor. Han har inte varit någon ”fiscal conservative”, lika lite som Romney. Ryan kan prata om att han har inspirerats av Ayn Rand, men hon var mot den konservatism som Ryan också representerar. Hon hade troligen inte gillat honom. När det gäller frihandel är inte Romney uppenbart bättre än Obama, även om det generellt finns fler frihandelsvänliga Republikaner än Demokrater.

Sedan finns det flera frågor där Republikanerna, dessa förmenta försvarare för friheten, har en direkt frihetsfientlig politik. Det gäller exempelvis rättssäkerheten, invandringspolitiken, samkönade äktenskap och aborter. Även om abortfrågan är mer komplicerad, är den mest rimliga ståndpunkten att det principiellt finns en rätt till abort, medan det är en avvägningsfråga när en abort får genomföras. Då det uppenbarligen inte finns gudar, lika lite som tomtar och troll, kan man lämna de religiösa påhitten därhän. De har inget med vetenskap att göra. Om abort är kvinnans rätt, är ett förbud av det en inskränkning i hennes frihet. Ryan vill ha ett totalförbud, medan Romney kan tänka sig undantag vid våldtäkt och incest. Men frågan för Romney är då varför embryot inte är så heligt då. Varför göra undantag?

Det för oss till den religiösa högerns grepp om det Republikanska partiet. Det kommer att fortsätta med oförminskad styrka, och den falangen kommer förmodligen att flytta fram sina positioner, med ytterligare hot mot friheten som följd.

Romney har anlitat den auktoritärt konservative Robert Bork som rättsfilosofisk rådgivare. Bork har bl.a. sagt att det första författningstillägget enbart skyddar politiska yttranden: “Constitutional protection should be accorded only to speech that is explicitly political. There is no basis for judicial intervention to protect any other form of expression, be it scientific, literary or that variety of expression we call obscene or pornographic.” Detta är ett häpnadsväckande uttalande, som dessutom går mot författningens idé. Att Romney låter en sådan person vara vägledande för kommande domarutnämningar ifall Romney blir president, är djupt oroväckande.

Ed Brayton granskar Borks idéer ytterligare här, och Timothy Sandefur skriver här om hur konservativa domare ingalunda är några garanter för frihet, även om en del i vissa frågor varit det. Sandefur tar även upp hur en seger för Romney riskerar att stärka både en ”moderat” urvattnad linje i bl.a. ekonomiska frågor och den religiösa högern på samma gång, dvs ett värsta scenario för Republikanerna. Se även vidare här. (Sandefur kommer f.ö. rösta på Johnson) Även Diana Hsieh skriver om hur frustrerade frihetliga och sekulära väljare kan gå tillväga, och att många av dessa som brukar rösta på Republikanerna är alltmer trötta på att i val efter val hålla för näsan och rösta på partiet bara för att det hotar med att Demokraterna är värre.

Diskrepansen mellan bra och dåliga ståndpunkter i det Republikanska partiet verkar större än nånsin, vilket Johan Norberg bl.a. behandlade i en Metrokrönika härförleden.

Gary Johnson kommer inte bli president. Men som Nick Gillespie skriver skulle största möjliga röstantal för Johnson, som legat ovanligt bra till i en del opinionsundersökningar med ca 5 procent och mer även i en del swing states, kunna sända en signal åt Republikanerna att det är åt det libertarianska hållet de bör gå nästa gång.

Johnson var framgångsrik och populär Republikansk guvernör i det annars Demokratiskt starka New Mexico i två omgångar 1995-2003, och lyckades sänka skatter, minska offentliga utgifter och få fart på tillväxten. Han försvarar aborträtten, vill legalisera marijuana och öppna upp för mer invandring. Bara det att han på något sätt finns med i debatten kan lyfta blicken för många åt mer frihet.

Ron Paul relativiserar ondskan

Jag har tidigare kritiserat den Republikanske presidentkandidaten Ron Paul, denne förmente libertarian, med fokus på de rasistiska och konspiratoriska nyhetsbreven som skrevs i hans namn och inrikespolitiska frågor som att han vill luckra upp åtskillnaden mellan kyrka och stat, och inte har något emot att enskilda delstater ska kunna förbjuda abort och reglera människors privatliv. Han vill värna delstaternas rättigheter, men har inga ideologiska invändningar när dessa kränker individens rättigheter, samtidigt så tvekar han inte att använda sig av federal makt när det gagnar hans egna värderingar. Således stöder han Sanctity of Life Act, som syftar till federalt förbud mot abort, och Defense of Marriage Act, som skapar en federal definition av äktenskap mellan man och kvinna.

Det är ungefär samma opportunistiska hyckleri som när slaverianhängarna i den amerikanska Södern inte tvekade att använda sig av federal makt för att gynna slaveriet, så länge deras ställning på den nivån var stark, men sedan snyftade om delstaters rättigheter och trädde ur Unionen när slaveriet hotades alltmer, det sistnämnda åtagandet från sydstaterna f.ö. något som Paul inte ser några problem med, och har enbart en positiv syn på vad ett bestående CSA hade betytt om det inte förlorat kriget.

Men det är inte bara i inrikesfrågor som Paul visar sin antiliberala sida, utrikespolitiskt trampar han runt i ett träsk med urskuldande av terrorister och diktaturer, där ondska relativiseras och USA:s krigföring i Afghanistan och Irak ges en moralisk likvärdighet med terrorister. Om Irans möjligheter att skaffa sig kärnvapen säger han, ”They’re just defending themselves”. Man behöver inte förespråka bombning av Teheran för att tycka att ett sådant uttalande visar på en hårresande nonchalans inför det hot som Iran utgör. Han hävdar att palestinierna ”bor i ett koncentrationsläger” och har bara några ”få små missiler”. Ett groteskt påstående och en chockerande relativisering av ondskan. Utöver det har Paulkampanjen ett webfilm med ytterligare relativism. Timothy Sandefurs kritik av denna innehåller även en annan jämförelse med sydstaterna, den om Unionens ockupation 1865-77.

Det finns legitima argument för och emot invasionen av Irak. Jag var kritisk mot den, men mer positiv till den i Afghanistan, då den var direkt kopplad till en attack mot USA. Den numera avhoppade presidentkandidaten Gary Johnson har länge velat ta hem trupperna, men har mig veterligen inte ägnat sig åt det relativistiska trams som Paul gjort.

Ska då inte Paul bedömas i sin helhet, precis som alla andra kandidater? Ingen av de andra är lika liberal som Paul när det gäller ekonomisk politik, integritetsfrågor och narkotikapolitiken. Paul ska krediteras för de frihetliga synpunkter han för fram, men hans omdömeslöshet och ickeliberala positioner är tillräckligt mycket för att avskriva honom förtroendet som president. Många libertarianer kan ha vettiga åsikter utan att vara lämpliga som presidenter, och Paul är inte ens libertarian. Då många betraktar honom som sådan, finner jag det angeläget att påvisa att så inte är fallet. Han kan betecknas som en slags frihetligt konservativ med opportunistiska drag. Därför har jag ägnat mer utrymme åt att kritiskt granska honom än andra kandidater. Det är heller inte troligt att han vinner nomineringen som Republikanernas presidentkandidat, och om mot förmodan så skulle ske, har han ingen chans mot Obama. Bättre då en mer moderat kandidat med större chans att vinna. Men vem det ska vara (Romney eller Huntsman?) vill jag helst slippa tänka på nu, bedrövliga som alla kandidaterna är. Som tur är saknar jag rösträtten att behöva ta ställning, om man nu väljer att rösta. Imorgon får vi se hur det gått i New Hampshire.