Etikettarkiv: USA:s presidentval

Hur kommer det att gå för William Weld?

Jag skrev i februari om när förre Massachusettsguvernören William Weld annonserade att han tänker ställa upp i kampen om att bli nominerad till Republikanernas presidentkandidat.

Det har gått trögt sedan dess. Den 19/8 hade Washington Post en längre artikel om honom. En vecka efter denna artikel publicerades förklarade ännu en Republikan, den tidigare kongressledamoten Joe Walsh, att han utmanar Donald Trump om nomineringen som presidentkandidat. Denne är mer konservativ än William Weld.

Även om Weld får anses som chanslös är han än så länge den bästa (eller minst dåliga) presidentkandidaten från bägge de stora partierna. Vad han kan bidra med är att främja en debatt om vilken politisk väg man bör gå, ett anständigare uppförande, ett bättre förhållande till fakta och sanning och göra det jobbigare för Trump. Än så länge har han pendlat mellan 5 och 15% gentemot Trump i olika opinionsundersökningar.

Jag ser dock Republikanska partiet som i princip förlorat, och problem fanns innan Trump, kristen höger som vill göra politik av religion. Som den förre presidentkandidaten Barry Goldwater sa 1994: ”When you say ”radical right” today, I think of these moneymaking ventures by fellows like Pat Robertson and others who are trying to take the Republican party and make a religious organization out of it. If that ever happens, kiss politics goodbye.”

Framöver träder kanske en oberoende kandidat fram (om inte Weld själv) eller någon annan känd Republikan som bidar sin tid och låter några andra kratta manegen genom att börja utmana Trump och tvinga denne att försvara sig i sitt eget parti.

Från artikeln: ”“It’s not crazy that he could be competitive in New Hampshire”, Kristol tells me. He’s on the evening’s host committee but for now isn’t formally supporting any candidate. “I think winning would be really hard. But, you know, at that point, you just never know, maybe you get a break, something happens. Trump says something, implodes in some way, or there’s a recession … some foreign policy crisis. I think you can get to a point where it becomes serious, and [Weld] gets 35 percent of the vote in New Hampshire, 38 percent. That’s kind of a big moment. The whole Trump’s-invincible myth starts to fade.””(…)

”“Bill’s strongest point against Trump is that Trump’s a big spender and is exploding the deficit,” says Rob Gray, who served as press secretary to Weld in the 1990s. “That point is true to Bill’s record as governor, it’s true about Trump and it works in New Hampshire. I think if his campaign is going to take flight, it’s going to be on spending and the deficit and not just imitating the Democrats’ line about scandals and the Mueller investigation. That’s the lane that could give Bill a following in New Hampshire and other states.””

Annonser

William Weld ställer upp som presidentkandidat

Som väntat deklarerade William Weld i fredags att han tänker utmana Trump som Republikansk presidentkandidat 2020. Läs mer och se hans tal här. Som tidigare framgångsrik guvernör i Massachusetts, en Demokratisk delstat där han dessutom blev omvald, har han goda meriter. Han vill dessutom främja en schysst debatton.

Men jag bedömer att Trump kommer att slå ut honom. Weld bytte parti och var det Libertarianska partiets vicepresidentkandidat 2016 (och det var många där som tyckte han inte var tillräckligt libertariansk). Nu byter han tillbaka igen och Republikanerna har dels övertagits av trumpister på flera håll, dels innehåller partiet, även bland Trumpfientliga, väldigt konservativa grupperingar som inte gillar Welds stöd för exempelvis aborträtt och samkönade äktenskap.

Trump hoppade också mellan partier, som Reformpartiet (som Ross Perot kandiderade för) men han blev aldrig kandidat. Weld har en något torr och akademisk framtoning, som kanske passar bra i hans hemstad Boston, men ska han ut i Södern och Mellanvästern blir det tufft. Vad Weld däremot kan göra är att skapa opinion, slå in en kil i Trumplägret, trötta ut Trump i en möjligtvis lång primärvalskampanj, att någon annan eller andra ställer upp mot Trump, att han sedan eller någon annan, ställer upp som oberoende kandidat.

Som jag bloggat om tidigare hade jag om jag var amerikan röstat på Gary Johnson/William Weld 2016. Kampanjen blev inte så lyckad även om man fick rekordstort stöd (4,5 miljoner röster, 3,3%). Några framträdande Republikaner, bland dem förre presidentkandidaten Mitt Romney och senatorn Susan Collins, sympatiserade framförallt med Weld, men röstade aldrig Libertarianskt. Några Republikanska tidningar, där Chicago Tribune var den största, gav sitt stöd till Johnson/Weld.

Det finns många Republikaner som vill ha bort Trump och som bevakar varje steg han tar. Frågan är bara vilken utmanare de flesta skulle föredra. Det finns mer att önska av Weld när det gäller frihetliga reformer, men just nu är han bättre än någon annan. För att bli vald till president måste man vara mer moderat. Kommer det fram någon ännu bättre så har i alla fall Weld bidragit till att öppna fältet. Och om Trump antingen avlider, mördas, avsätts, eller blir svårt sjuk, förändras läget dramatiskt. Då är det den svagare Mike Pence som, om han väljer att ställa upp till omval, kommer att möta utmanare. Då har Weld om det vill sig, hunnit bygga upp en anhängarskara.

Trumps ministerval oroar

Snart ska Donald Trump sväras in som USA:s president. Jag har bloggat en hel del om honom. Det är en tragedi att en sådan som han kommit så långt (ja, även att Hillary Clinton kom långt är en tragedi för USA).

Trump har framställt sig som en antietablissemangskandidat när han istället som crony capitalist är en del av etablissemanget och har politiska försänkningar genom sina affärer i USA och länder världen runt.

Han har hyllat Putin, Saddam Husseins ”terrorismbekämpning”, den kinesiska regimens nedslagning av protesterna på Himmelska fridens torg 1989, tyckte att Gorbatjov inte var ”tillräckligt hård”, förespråkat utökad tortyr, avrättning av terroristers anhöriga, inskränkningar i pressfriheten parat med explicita hot mot två dagstidningar, uppmuntrat till våld hos sina anhängare, stött interneringen av japansk-amerikaner i läger under andra världskriget, attackerat det oberoende rättsväsendet genom sina angrepp på domare Gonzalo Curiel, etc.

Karln saknar heder och moralisk kompass. Han angriper USA:s konstitutionella normer. Han är typiskt en person som säger och gör allt som för tillfället gynnar honom. Ett partiprogram har lika stor relevans för honom som den sovjetiska författningen hade för den politiska friheten. Om han gör något bra är det ren tur, då han saknar principer och kan råka hamna rätt ibland.

Han fortsätter staka ut den oroväckande riktningen genom sina förslag på ministrar. Det finns frågor om den tilltänkte utrikesministern Rex Tillersons relation till Putin och syn på mänskliga rättigheter. Förslaget till justitieminister, Jeff Sessions, är i linje med Trumps auktoritära linje. Libertarianske juridikprofessorn Ilya Somin skriver om farhågorna med Sessions här. Även valet av handelsminister, Ross Wilbur, oroar. Wilbur, som för sina egna affärers räkning lobbat för och gynnats av tullar, kom i en intervju med häpnadsväckande uttalanden:

”Wilbur Ross, President-elect Trump’s pick for Commerce Secretary, doesn’t merely espouse government planning of the economy, he lobbies for it and profits from it.

”One of the problems in our country,” Ross said in 2010, ”is we don’t have an industrial policy.” By ”industrial policy,” Ross meant federal laws that steer resources to certain sectors for certain activities.

Ross, in a CNBC interview in the summer of 2010, expressed his admiration for China’s five-year plans, the ones originated by Communist revolutionary Mao Zedong. ”Is that something we should do here, Wilbur?” journalist Andy Serwer asked.

”Yes,” Ross responded, before lamenting our lack of an ”industrial policy.”

Ross explained how he would use government to steer the economic ship: ”We ought, as a country, to decide which industries are we going to really promote — the so-called industries of the future.”[…]

This sort of industrial planning isn’t just less economically efficient than free enterprise, it’s also a recipe for cronyism — for enriching the politically connected at the expense of outsiders. Ross’s own career shows this.”

Läs mer här.

Det återstår att se vilka som i slutändan blir ministrar i Trumps regering, men hittills finns det skäl att oroa sig rejält.

Trump är den postmoderne presidenten

Det är djupt sorgligt och bedrövligt att en sådan som Trump kommit så långt. Han är vidrig på så många plan (jag har bloggat en hel del om honom), och mer frihetsfientliga idéer är att vänta i opinionen framöver, då sådana tråkiga idéer och attityder normaliseras. Nej, jag hade inte firat om Clinton vunnit. Ett presidentskap med henne hade också varit oroväckande, men då hade hon balanserats av en Republikansk kongress. Flockmentalitet är ett reellt och stort problem.

Nu är det bara att hoppas att Trump kommer att modereras av en kongress där det även finns Republikaner som ogillar honom, och det tröga politiska vardagsarbetet med kompromisser. Bland de punkter där han är bättre än Clinton hör den ekonomiska politiken på inrikesplanet, alltså inte utrikeshandelspolitiken. Demokraterna är fast i ett socialdemokratiskt paradigm, utan riktig förståelse för hur nya privata företag växer fram och lever vidare. Istället vill de att staten genom skatter och subventioner ska leda utvecklingen. Obama har ju t.ex. öst på med s.k. stimulanspaket, vilket dessutom spätt på budgetunderskottet. Redan etablerade företag som lever i symbios med staten, speciellt då det egna partiet har makten (och Republikanerna är inte mycket bättre) har man inga problem med, ”crony capitalism”. Sedan är ju Trump själv en crony capitalist, men hans parti kommer driva på förbättringar för företagande. Men det är mycket annat som är djupt oroväckande.

När det gäller Högsta Domstolen tog jag tidigare upp problemen med nya utnämningar under Trump, och hur oroade libertarianska juridikprofessorer som Richard Epstein, Ilya Somin och Randy Barnett var över vad ett presidentskap med Trump skulle innebära konstitutionellt. Jag har även tidigare länkat till Timothy Sandefurs bloggpost om hur Trump i sin kampanj attackerat USA:s konstitutionella normer, de grundläggande principerna för den liberala rättsstaten.

En av de mest inflytelserika konservativa domarna var Robert Bork, som var rättsfilosofisk rådgivare åt Mitt Romney inför presidentvalet 2012. Sandefur hade ett blogginlägg om Bork 2012 med anledning av hans bortgång. Han var på flera sätt gräslig ur klassiskt liberal synvinkel. Förutom vad man läsa där framförde Bork även detta häpnadsväckande uttalande: ”Constitutional protection should be accorded only to speech that is explicitly political. There is no basis for judicial intervention to protect any other form of expression, be it scientific, literary or that variety of expression we call obscene or pornographic.”

Läs även Sandefurs utmärkta essä från 2004 i Harvard Journal of Law & Public Policy om ”liberal originalism” (klassiskt liberal) som han kontrasterar mot såväl konservativ originalism som den ”progressiva” synen på ”den levande konstitutionen”.

Libertarianen Gary Johnson landade på 3,2%, drygt 4 miljoner röster. Det är långt under det man (och jag) hoppats på, men ändå fantastiskt mycket. Han fick 9,4% i sin hemstat New Mexico. Från september räknade jag med att han skulle få 5-6%. De stundtals höga siffrorna på 10-13% under sommaren hade börjat falla och man får räkna med ytterligare tapp på själva valdagen. Inte bra, men ändå rekord för partiet och en flerdubbling från 2012, då Johnson fick 1% och drygt 1 miljon röster, vilket i sig var mer än en fördubbling av vad man brukade få innan.

Johnson var ingen bra debattör och gjorde bort sig vid några tillfällen. Annars är han en hederlig person, som försökte föra en schysst debatt, och han och VP-kandidaten Bill Weld hade bra track records som guvernörer i New Mexico resp. Massachusetts.

Libertarianska partiet är ett problematiskt parti, som det inte är lätt att bli en framgångsrik (utöver valsystemet), därtill vettig kandidat för, och Johnson motarbetades av många inom sitt eget parti, samtidigt som även jag hade en del invändningar mot honom, fast ofta andra än de som inte förstår att partipolitik kräver att man får välja sina strider och arbeta stegvis. Men han har hjälpt till att föra fram frihetliga idéer som förhoppningsvis kan leda till fortsatt förändring i opinionen.

Många Demokrater och ”liberaler” (i amerikansk bemärkelse) generellt och andra på vänsterkanten oroar sig för Trumps presidentskap. Men som Jason Kuznicki skrev: ”What scares you about Trump is that he will get his hands on the levers of power — levers that you yourselves constructed, over the protests of libertarians and old-style conservatives.”

Och när det gäller att styra genom dekret (executive orders) har Trump sagt att han kommer att överträffa Obama, som slösade med dessa.

I denna artikel i Washington Post beskriver Glenn Greenwald bra och ingående hur Demokraterna under Obamaadministrationen gav den verkställande makten alltmer vidare befogenheter. De har dukat bordet för Trump:

”Blinded by the belief that Obama was too benevolent and benign to abuse his office, and drowning in partisan loyalties at the expense of political principles, Democrats consecrated this framework with their acquiescence and, often, their explicit approval. This is the unrestrained set of powers Trump will inherit. The president-elect frightens them, so they are now alarmed. But if they want to know whom to blame, they should look in the mirror.”

Trump är även den postmoderne presidenten, för att hårddra det. Förra hösten recenserade jag för Svensk Tidskrift Peter Pomerantsevs bok  Nothing Is True and Everything Is Possible: Adventures in Modern Russia. I den beskriver han genom sin resa inom TV-industrin dagens bisarra postmoderna Ryssland. När jag sett Trump under sin kampanj, denne konstant ljugande showman, som f.ö. gillar Putin, har sagt att Ryssland inte är inne i Ukraina och att ”av vad jag hört ville Krimborna helst tillhöra Ryssland”, kan jag inte annat än associera till vad jag läste i Pomerantsevs bok. Pomerantsev har även i olika kommentarer jämfört Putin och Trump beträffande postmodernismen. Här en artikel om detta där man refererar till Pomerantsev:

”The world Pomerantsev describes began when people start caring more about how they feel than they do about the truth. That’s the real danger of Trump’s alleged connections to the Russian elite  —  it’s a stylistic one. He lies and his supporters simply do not care.(…)

Now this phenomenon is driving a political campaign. Trump works so well as a candidate because he just rambles. He says whatever silly thing pops into his mind and barrels forward, full of confidence and lacking in grace.”

Sedan finns det förstås även mycket postmodernism inom vänstern.

Chicago Tribune stöder Gary Johnson

Det har gått lite trögt för Libertarianska partiets presidentkandidat Gary Johnson (har bloggat om honom tidigare här och här). Som mest har han fått 13% i några opinionsundersökningar, men även 5-6%. I snitt har han legat på 8-9% under en längre tid. Det är i och för sig unikt för partiet och tämligen ovanligt för tredjepartier generellt i amerikanska presidentval.

Johnson hade hoppats att få minst 15% i fem olika opinionsundersökningar, vilket hade gett honom tillträde till presidentvalsdebatterna med Clinton och Trump. Men han siktar ändå in sig på att komma med i nästa debatt, även om han inte skulle få 15%. Man pekar på att Ross Perot 1992 inte hade mer än 8% i vissa opinionsundersökningar, men ändå fick delta i en presidentvalsdebatt med George H W Bush och Bill Clinton. Över en miljon namnunderskrifter har samlats in för att man ska låta Johnson delta. Förre Republikanske presidentkandidaten Mitt Romney och de tidigare Republikanska guvernörerna Arnold Schwarzenegger och Mitch Daniels har, utan att ge sitt stöd till Johnson, sagt att man borde låta honom delta.

Johnsonkampanjen har kritiserat flera opinionsinstitut för att inte inkludera Johnson som alternativ på frågan vilken man vill rösta på, och andra för att efter att Johnson visade sig extra stark bland unga väljare (18-30 år) och oberoende (han har kommit tvåa i båda grupperna) fråga färre av dessa väljarkategorier i undersökningarna. Det finns anledning att tro att det finns potentiellt många fler som kommer att rösta på Johnson, inte minst då både Clinton och Trump är så impopulära bland många.

Men saker är på gång som gynnar Johnson. Han och hans vicepresidentkandidat Bill Weld bjuds in till fler TV-program. Idag gick Chicago Tribunes ledarsida ut med att man stöder Johnson. Chicago Tribune är en av USA:s största dagstidningar. Det är unikt. Igår gick Detroit News ledarsida ut med att de stöder honom. Tidningen är tämligen stor och näst störst i Detroitområdet. För en tid sedan gav Richmond Times-Dispatch och New Hampshire Union Leader på ledarplats sitt stöd till Johnson (här och här). De är de största dagstidningarna i Virginia resp. New Hampshire. Dessutom har även Winston-Salem Journal i North Carolina gett sitt stöd. Samtliga dessa tidningar har tidigare brukat stödja Republikanska presidentkandidater.

Oavsett hur det går för Gary Johnson i valet, har den vidgade debatten redan gynnat spridningen av libertarianska idéer. Det påverkar förhoppningsvis den framtida politiska utvecklingen.

Trump och HD

För att fortsätta på föregående bloggpost, vill jag kommentera det vissa, även annars Trumpkritiska personer för fram som ett argument att rösta på Trump. Om han blir president skulle han kunna utse konservativa domare till Högsta domstolen, och därmed balansera de ”liberala” (i amerikansk bemärkelse) som förmodligen kommer få större majoritet om Hillary Clinton blir president. Efter Antonin Scalias död är en plats vakant, då ingen ny utsetts än. Dessutom är flera andra ledamöter ålderstigna.

Det finns en poäng med en balanserad HD. Konservativa tenderar vara bättre när det gäller ekonomisk frihet och ”liberaler” tenderar vara bättre när det gäller social frihet. Om Clinton blir president och ska utnämna nya ledamöter till HD kommer det innebära en oroväckande utveckling på flera områden. Problemet är bara att man inte kan lita på Trump. Som redan skrivits är denne bisarre, konstant ljugande clown fascistiskt orienterad.

Libertarianske juridikprofessorn Ilya Somin skrev 17/8 i en artikelWashington Post att Trump är opålitlig och går igenom hans antikonstitutionalism. Dessutom:

”Moreover, if Trump wins, the GOP is likely to shift in the direction of his authoritarian nationalist platform for reasons that go beyond his personal proclivities. After all, such a triumph would lead many politicians and activists to conclude that Trump has found an effective formula for political success. And such success breeds imitation by other ambitious politicians.”

Den 3/6 tillfrågades i New York Times ett antal juridikprofessorer, bland dem libertarianer som Ilya Somin och Richard Epstein, om hur de såg på Trump i ett konstitutionellt sammanhang. De var djupt oroade, samtidigt som några även kritiserade Obama och Bush.

Är Trump fascist?

Den Republikanske presidentkandidaten Donald Trump är en vedervärdig och farlig politiker. Här finns exempelvis en samling med länkar som belägger uttalanden och handlingar från honom och hans anhängare. Flera har även skrivit om hans band till Putin, bl.a. Anne Applebaum i Washington Post här.

Men är Trump fascist? Flera från höger till vänster hävdar det, andra lutar åt att han är det utan att direkt kalla honom det, som exempelvis Jay Nordlinger här i konservativa National Review. Många vill dock inte använda den klassificeringen, hur mycket de än ogillar honom. Vox hade i maj en artikel där olika experter på fascism fick frågan om de ansåg att Trump är fascist. De menade att så inte är fallet, även om exempel ges där det finns likheter. Det finns flera bra poänger i artikeln, men den haltar dock när det gäller begrepp som högerpopulism (som visserligen är svårdefinierat) och individualism. Trump är kollektivist. Dessutom är det helt fel som en av de tillfrågade gör, att jämföra Trumps strävan med ”en liberal demokrati för vita”, ungefär i stil med apartheidens Sydafrika och sydstaterna i USA. Trumps antikonstitutionalism går djupare och drabbar även vita direkt.

Två libertarianer har med goda poänger klassat Trump som fascist, Jeffrey Tucker här och Timothy Sandefur här. Sandefur har den bästa texten, och kan läsas som ett viktigt inlägg med bra stoff oavsett vad man tycker om fascistklassificeringen. Där finns bl.a. även länk till Washington Posts utmärkta ledare från 22 juli, Donald Trump is a unique threat to American democracy.

Fascism är ett problematiskt begrepp när man ska klassificera Trump. Däremot rör det sig om en gråzon, där vissa saker uppenbart inte är fascistiska hos honom, men att man definitivt kan tala om starkt fascistiska drag. Han är det närmaste fascism en amerikansk presidentkandidat från de två stora partierna har kommit.

Jag har bloggat tidigare här och här om den Libertarianske presidentkandidaten Gary Johnson. Jag tror inte han blir president. Jag hade röstat på honom om jag var amerikan, men föredrar Hillary Clinton framför Trump i Vita huset, hur illa jag än tycker om henne, hennes korruption, band till särintressen och sossiga samhällssyn. Man vet vad man får med henne och hon är i alla fall beredd att stå upp för bl.a. Baltikum gentemot Ryssland, till skillnad från Trump. Jag hoppas att Johnson får så mycket stöd det bara är möjligt, att både Clinton och Trump verkligen får kämpa så det svider, och att Johnsons siffror kan få debatten och framtida politisk utveckling åt ett bättre håll.