Tag Archives: USA:s konstitution

Trump är den postmoderne presidenten

Det är djupt sorgligt och bedrövligt att en sådan som Trump kommit så långt. Han är vidrig på så många plan (jag har bloggat en hel del om honom), och mer frihetsfientliga idéer är att vänta i opinionen framöver, då sådana tråkiga idéer och attityder normaliseras. Nej, jag hade inte firat om Clinton vunnit. Ett presidentskap med henne hade också varit oroväckande, men då hade hon balanserats av en Republikansk kongress. Flockmentalitet är ett reellt och stort problem.

Nu är det bara att hoppas att Trump kommer att modereras av en kongress där det även finns Republikaner som ogillar honom, och det tröga politiska vardagsarbetet med kompromisser. Bland de punkter där han är bättre än Clinton hör den ekonomiska politiken på inrikesplanet, alltså inte utrikeshandelspolitiken. Demokraterna är fast i ett socialdemokratiskt paradigm, utan riktig förståelse för hur nya privata företag växer fram och lever vidare. Istället vill de att staten genom skatter och subventioner ska leda utvecklingen. Obama har ju t.ex. öst på med s.k. stimulanspaket, vilket dessutom spätt på budgetunderskottet. Redan etablerade företag som lever i symbios med staten, speciellt då det egna partiet har makten (och Republikanerna är inte mycket bättre) har man inga problem med, ”crony capitalism”. Sedan är ju Trump själv en crony capitalist, men hans parti kommer driva på förbättringar för företagande. Men det är mycket annat som är djupt oroväckande.

När det gäller Högsta Domstolen tog jag tidigare upp problemen med nya utnämningar under Trump, och hur oroade libertarianska juridikprofessorer som Richard Epstein, Ilya Somin och Randy Barnett var över vad ett presidentskap med Trump skulle innebära konstitutionellt. Jag har även tidigare länkat till Timothy Sandefurs bloggpost om hur Trump i sin kampanj attackerat USA:s konstitutionella normer, de grundläggande principerna för den liberala rättsstaten.

En av de mest inflytelserika konservativa domarna var Robert Bork, som var rättsfilosofisk rådgivare åt Mitt Romney inför presidentvalet 2012. Sandefur hade ett blogginlägg om Bork 2012 med anledning av hans bortgång. Han var på flera sätt gräslig ur klassiskt liberal synvinkel. Förutom vad man läsa där framförde Bork även detta häpnadsväckande uttalande: ”Constitutional protection should be accorded only to speech that is explicitly political. There is no basis for judicial intervention to protect any other form of expression, be it scientific, literary or that variety of expression we call obscene or pornographic.”

Läs även Sandefurs utmärkta essä från 2004 i Harvard Journal of Law & Public Policy om ”liberal originalism” (klassiskt liberal) som han kontrasterar mot såväl konservativ originalism som den ”progressiva” synen på ”den levande konstitutionen”.

Libertarianen Gary Johnson landade på 3,2%, drygt 4 miljoner röster. Det är långt under det man (och jag) hoppats på, men ändå fantastiskt mycket. Han fick 9,4% i sin hemstat New Mexico. Från september räknade jag med att han skulle få 5-6%. De stundtals höga siffrorna på 10-13% under sommaren hade börjat falla och man får räkna med ytterligare tapp på själva valdagen. Inte bra, men ändå rekord för partiet och en flerdubbling från 2012, då Johnson fick 1% och drygt 1 miljon röster, vilket i sig var mer än en fördubbling av vad man brukade få innan.

Johnson var ingen bra debattör och gjorde bort sig vid några tillfällen. Annars är han en hederlig person, som försökte föra en schysst debatt, och han och VP-kandidaten Bill Weld hade bra track records som guvernörer i New Mexico resp. Massachusetts.

Libertarianska partiet är ett problematiskt parti, som det inte är lätt att bli en framgångsrik (utöver valsystemet), därtill vettig kandidat för, och Johnson motarbetades av många inom sitt eget parti, samtidigt som även jag hade en del invändningar mot honom, fast ofta andra än de som inte förstår att partipolitik kräver att man får välja sina strider och arbeta stegvis. Men han har hjälpt till att föra fram frihetliga idéer som förhoppningsvis kan leda till fortsatt förändring i opinionen.

Många Demokrater och ”liberaler” (i amerikansk bemärkelse) generellt och andra på vänsterkanten oroar sig för Trumps presidentskap. Men som Jason Kuznicki skrev: ”What scares you about Trump is that he will get his hands on the levers of power — levers that you yourselves constructed, over the protests of libertarians and old-style conservatives.”

Och när det gäller att styra genom dekret (executive orders) har Trump sagt att han kommer att överträffa Obama, som slösade med dessa.

I denna artikel i Washington Post beskriver Glenn Greenwald bra och ingående hur Demokraterna under Obamaadministrationen gav den verkställande makten alltmer vidare befogenheter. De har dukat bordet för Trump:

”Blinded by the belief that Obama was too benevolent and benign to abuse his office, and drowning in partisan loyalties at the expense of political principles, Democrats consecrated this framework with their acquiescence and, often, their explicit approval. This is the unrestrained set of powers Trump will inherit. The president-elect frightens them, so they are now alarmed. But if they want to know whom to blame, they should look in the mirror.”

Trump är även den postmoderne presidenten, för att hårddra det. Förra hösten recenserade jag för Svensk Tidskrift Peter Pomerantsevs bok  Nothing Is True and Everything Is Possible: Adventures in Modern Russia. I den beskriver han genom sin resa inom TV-industrin dagens bisarra postmoderna Ryssland. När jag sett Trump under sin kampanj, denne konstant ljugande showman, som f.ö. gillar Putin, har sagt att Ryssland inte är inne i Ukraina och att ”av vad jag hört ville Krimborna helst tillhöra Ryssland”, kan jag inte annat än associera till vad jag läste i Pomerantsevs bok. Pomerantsev har även i olika kommentarer jämfört Putin och Trump beträffande postmodernismen. Här en artikel om detta där man refererar till Pomerantsev:

”The world Pomerantsev describes began when people start caring more about how they feel than they do about the truth. That’s the real danger of Trump’s alleged connections to the Russian elite  —  it’s a stylistic one. He lies and his supporters simply do not care.(…)

Now this phenomenon is driving a political campaign. Trump works so well as a candidate because he just rambles. He says whatever silly thing pops into his mind and barrels forward, full of confidence and lacking in grace.”

Sedan finns det förstås även mycket postmodernism inom vänstern.

Annonser

Mer om federalism

I mitt föregående blogginlägg om den amerikanska författningsdagen, skrev jag på lördagkvällen lite slarvigt om antifederalisterna, vilket jag rättade till dagen efter. Antifederalisterna var liksom federalisterna en heterogen grupp. Några ansåg att USA:s delstater hade rätt att utan vidare träda ur förbundet, andra ansåg att The Articles of Confederation utgjorde en tillräcklig federation där man mycket väl kunde hindra enskilda stater från att träda ur, och åter andra menade att The Articles of Confederation innebar en alltför svag federation, men att den föreslagna författningen skulle leda till en alltför stark federation. Många kom att acceptera författningen när The Bill of Rights inkluderades, men många andra var fortsatt motståndare till författningen.

Thomas Jefferson, som alltså befann sig mellan antifederalisterna och federalisterna, ansåg redan 1786 att under The Articles of Confederation hade kontinentalkongressen, som mellan 1774 och 1789 sammanträdde i egenskap av samlande kongress för de tretton delstaterna, rätt att tvinga enskilda delstater att följa dess stadgar:

”When any one State in the American Union refuses obedience to the Confederation by which they have bound themselves, the rest have a natural right to compel them to obedience. Congress would probably exercise long patience before they would recur to force; but if the case ultimately required it, they would use that recurrence.” — i svar till frågor från Monsieur de Meusnier den 24 januari 1786

Året senare skrev han: ”It has been so often said, as to be generally believed, that Congress have no power by the Confederation to enforce anything; for example, contributions of money. It was not necessary to give them that power expressly; they have it by the law of nature. When two parties make a compact, there results to each a power of compelling the other to execute it. Compulsion was never easy as in our case, where a single frigate would soon levy on the commerce of any State the deficiency of its contributions; nor more safe than in the hands of Congress, which has always shown that it would wait, as it ought to do, to the last extremities, before it would execute any of its powers which are disagreeable.” — brev till Edward Carrington den 4 augusti 1787

Timothy Sandefur skriver i sin essä om hur libertarianer bör se på inbördeskriget (vilken jag länkade till tidigare) om hur grundlagsfäderna och efterföljande politiker och tänkare såg på delstaternas federala natur.

Utöver antifederalisternas radikala falang som hävdade den ovillkorliga rätten till secession, fanns två federalistiskt inriktade synsätt, ”the strong-union view” och ”the weak-union view”. Det förra menade att Unionen skapades redan med självständighetsförklaringen den 4 juli 1776, och att författningen utgjorde en naturlig fortsättning på den och The Articles of Confederation. Författningen skapade inte Unionen, utan gjorde den ”mer perfekt”. Det senare, och mer realistiska, menade att det fanns tvetydigheter i Unionens karaktär före 1787, men att författningen visserligen gjorde Unionen ”mer perfekt”, men att det alltså inte var uppenbart hur Unionens federativa natur såg ut tidigare:

”The “weak-union” view was most famously espoused by James Madison. According to it, the Articles of Confederation did indeed acknowledge the separate sovereignty of the American states—and that was exactly the problem. Alexander Hamilton put it well in a sentence which is the theme of the entire Federalist: ”The great and radical vice in the construction of the existing Confederation is in the principle of LEGISLATION for STATES or GOVERNMENTS, in their CORPORATE or COLLECTIVE CAPACITIES, and as contradistinguished from the INDIVIDUALS of which they consist.” The new Constitution would solve this problem by creating a new kind of government—one of “divided sovereignty,” partly national and partly federal, in which all of the people of America would vest the national government with a part–limited and enumerated—of their sovereignty. The national sovereignty would therefore be totally seperate from the sovereignty of the states. This is why Madison insisted that the Constitution be ratified, not by state legislatures, but by special ratification conventions: to make clear that the states were not parties to the Constitution—thus it would “be then a government established by the thirteen States of America, not through the intervention of the Legislatures, but by the people at large…[a] distinction…[which] is very material.” Thus, contrary to the strong-union view, the sovereignty of the states did not depend on the creation of the federal authority; they were two wholly independent systems, in which the federal power was supreme within its limited sphere—and nonexistent outside of that sphere.”

Constitution Day

Den 4 juli skrev jag om den unika amerikanska självständighetsförklaringen. Den lade den politisk-filosofiska grundvalen för nästa unika dokument, den amerikanska författningen, som skrevs under den 17 september 1787. USA var en medvetet ideologiskt skapad republik på klassiskt liberal grund, författningens brister till trots.

Före undertecknandet pågick under ett antal år en intensiv debatt, där anhängarna till författningen kallades federalister och motståndarna antifederalister. De förra menade att en federal republik bättre skyddade individens rättigheter genom maktdelning på flera plan än enbart i delstaten. USA skulle med James Madisons ord bli ”a compact between the People and not between the States”. De senare menade att de amerikanska delstaterna utgjorde ett lösare förbund, och att den föreslagna författningen skulle medföra alltför mycket centralstyrning. De tyckte också att det första utkastet till författningen hade ett otillräckligt skydd för rättigheterna och föreslog de tio författningstilläggen, de s.k. Bill of Rights.

Alexander Hamilton svarade att dessa tillägg inte behövdes, då författningen bara gav regeringen tillåtelse att syssla med det som uttryckligen formulerades där, varför en rättighetskatalog skulle riskera att staten kränkte rättigheter som inte räknades upp där med motiveringen att det bara var de rättigheter som nämndes i Bill of Rights som skulle skyddas. Hamilton hade en poäng, men det var ändå bäst att The Bill of Rights kom med. Det hade kunnat bli ännu värre utan dem.

Författningen blev något av en kompromiss, även om federalisterna tog hem den största segern. Senare kom dock de nya partibildningarna att utvecklas på olika sätt. Federalistpartiet, med bl.a. Hamilton, George Washington och John Adams, ville stärka den federala regeringens makt mer, medan Republikanerna, vars ledande män var Madison och Thomas Jefferson, ville stärka delstaternas ställning inom den federala republiken, och samtidigt begränsa statens åtaganden på de olika nivåerna. För Madison var målet med författning och skapandet av den amerikanska republiken uppnått. Nu tog andra frågor vid. Jefferson hade tidigare stått mellan federalisterna och antifederalisterna, men accepterade författningen i och med att The Bill of Rights inkluderades. Det fanns dock fortfarande olika fraktioner inom de båda partierna.

I en artikel i The Daily Caller uppmärksammar Marsha Enright och Gen LaGreca The Constitution Day med fokus på författningens genialiske huvudarkitekt, James Madison, och dennes syn på äganderätten och hur denna åsidosätts av dagens stat:

”People would be shocked if the president of the United States said: “I do  think at a certain point you’ve made enough speeches,” or “you’ve given enough  sermons” or “you’ve authored enough books.” Virtually all Americans would  protest such remarks and boldly assert that it’s a free country, so they can  say, preach or write whatever they please.

Yet the president can get away with saying: “I do think at a certain point, you’ve made enough  money.” And he can get away with seizing and redistributing our money in order  to “spread  the wealth around,” with only a minority shouting in disbelief at the  outrage. These dissenting voices have been unable to stop a century-long growth  of the welfare state.”[…]

”Are these attacks on our possessions accepted because the right to property  is a lesser right, one that isn’t inalienable like the others?

In his article “Property,” Madison emphatically says no. He  explains that our right to property is as untouchable as our freedom of speech,  press, religion and conscience. In fact, he views the concept of property as  fundamental, pertaining to much more than merely our material possessions.

In the narrow sense, Madison says, “A man’s land, or merchandize, or money is  called his property.” But in a wider sense, “A man has a property in his  opinions and the free communication of them … in his religious beliefs … in the  safety and liberty of his person … in the free use of his faculties and free  choice of the objects on which to employ them. He then concludes: “[A]s a man is said to have a right to his property, he may  be equally said to have a property in his rights.””

James Madison om statens legitimitet.

Madison om behovet av en federal republik:

”All power in human hands is liable to be abused. In Governmts. independent of the people, the rights & interests of the whole may be sacrificed to the views of the Governmt. In Republics, where the people govern themselves, and where of course the majority Govern, a danger to the minority, arises from opportunities tempting a sacrifice of their rights to the interests real or supposed of the Majority. No form of Govt. therefore can be a perfect guard agst. the abuse of Power. The recommendation of the Republican form is that the danger of abuse is less than in any other; and the superior recommendation of the federo-Republican system is, that whilst it provides more effectually against external danger, it involves a greater security to the minority against the hasty formation of oppressive majorities.” — I ett brev till Thomas Ritchie den 18 december 1825

”There are, moreover, two considerations particularly applicable to the federal system of America, which place that system in a very interesting point of view. First. In a single republic, all the power surrendered by the people is submitted to the administration of a single government; and the usurpations are guarded against by a division of the government into distinct and separate departments. In the compound republic of America, the power surrendered by the people is first divided between two distinct governments, and then the portion allotted to each subdivided among distinct and separate departments. Hence a double security arises to the rights of the people. The different governments will control each other, at the same time that each will be controlled by itself. Second. It is of great importance in a republic not only to guard the society against the oppression of its rulers, but to guard one part of the society against the injustice of the other part. Different interests necessarily exist in different classes of citizens. If a majority be united by a common interest, the rights of the minority will be insecure. There are but two methods of providing against this evil: the one by creating a will in the community independent of the majority that is, of the society itself; the other, by comprehending in the society so many separate descriptions of citizens as will render an unjust combination of a majority of the whole very improbable, if not impracticable.” — Federalist Papers, no. 51

Tidigare blogginlägg om den minimala staten kontra anarki.

Tidigare blogginlägg om grundlagsfäderna, slaveriet och Abraham Lincoln.

Tidigare blogginlägg om amerikansk konstitutionalism och begreppet ”Liberal originalism”.

Uppdatering: Se även följande bloggpost, Mer om federalism.

James Madison

Liberal contra konservativ & ”progressiv” konstitutionalism

Jag bloggade nyligen om Tea Partyrörelsen och varför den i media vanligen starkt negativa bilden av den behöver nyanseras. När det nu bara är en dag kvar till mellanårsvalen är det mycket bevakning av valrörelsen.

I söndagens radioprogram Godmorgon, världen var det ett inslag om att Tea Partyaktivister ofta hänvisar till författningen. Naturligtvis var inte reportern sen att framföra att det finns invändningar i form av ”flera amerikanska statsvetare och grundlagsexperter”. En statsvetare, som förstås var vänsterinriktad, intervjuades och menade att författningen är ganska kortfattad och säger inte så mycket om enskilda politiska åtgärder och att det därmed inte finns något hinder för exempelvis Obamas sjukvårdsreform. Därefter tillfrågades några som demonstrerade mot Tea Partyrörelsen och på ett av deras plakat stod det ”Konstitutionen är vad jag gör den till”.

Men det är just denna syn på författningen som är så förfärlig ur frihetlig synvinkel. Författningen har sina brister och är inte helt tydlig på vissa punkter, men det innebär inte att fältet är fritt för vidlyftiga utflykter och tänjande åt alla håll och kanter. I så fall är det meningslöst med en författning, där å andra sidan förstås även den bästa kan ignoreras av politiker. Ja, den amerikanska författningen är begränsad i sin text, och det är också poängen. Individuella rättigheter ska skyddas och staten ska bestå av ”checks and balances”. I det tionde tillägget står det:

”The powers not delegated to the United States by the Constitution, nor prohibited by it to the States, are reserved to the States respectively, or to the people.”

Dvs, det som inte behandlas i den federala författningen respektive delstatsförfattningen åligger det medborgarna själva att besluta om.

Utöver de tio första tilläggens (den s.k. Bill of Rights) starkt frihetliga karaktär, fullföljer de trettonde och fjortonde tilläggen, som antogs strax efter inbördeskriget, en inriktning på individens frihet helt i linje med grundlagsfädernas intentioner. Utdrag:

13 (Section 1) : ”Neither slavery nor involuntary servitude, except as a punishment for crime whereof the party shall have been duly convicted, shall exist within the United States, or any place subject to their jurisdiction.”

14 (Section 1): ”All persons born or naturalized in the United States, and subject to the jurisdiction thereof, are citizens of the United States and of the State wherein they reside. No State shall make or enforce any law which shall abridge the privileges or immunities of citizens of the United States; nor shall any State deprive any person of life, liberty, or property, without due process of law; nor deny to any person within its jurisdiction the equal protection of the laws.”

Vad som dessvärre hände mot slutet av 1800-talet var att den s.k. progressiva rörelsen började föra fram idéer om ”den levande konstitutionen”, dvs man öppnade fältet för allehanda statsinterventionism som saknar stöd i författningen. De idéerna har kommit att dominera alltmer, i synnerhet efter New Deal på 30-talet, och omfattas av ”liberals” som den statsvetare som nämndes ovan. Författningens ursprungliga innebörd har därmed eroderats allt mer, vilket jag också berörde i ett tidigare blogginlägg om juristen Timothy Sandefur och dennes invändningar mot den ”progressiva” synen.

Sandefur har en utmärkt essä i Harvard Journal of Law & Public Policy där han förespråkar idén om ”Liberal Originalism”, och här avses ”liberal” i den klassiska bemärkelsen, det som idag brukar kallas libertarianism. Författningen måste tolkas utifrån självständighetsförklaringen och de naturrättsliga idéer denna ger uttryck för. Därtill finns det flera texter av grundlagsfäderna som ytterligare förklarar och understryker idéerna, där John Locke var den främsta inspirationskällan. Delstaternas författningar ger också vägledning om kontexten.

Men Sandefur kritiserar inte bara idén om ”The Living Constitution”, utan även det som kallas ”Conservative Originalism”, att tolkningen av författningen måste underkastas traditioner och sociala konventioner. Företrädare för den konservativa synen tar avstånd från idén om självständighetsförklaringen som den etiska grundvalen för författningen, och tonar antingen ner dess betydelse eller rent av avfärdar den som oförenlig med en konservativ uppfattning om vad som är det amerikanska.

Som Sandefur visar kunde den konservativa inställningen användas för att försvara slaveriet, där exempelvis senatorn John C. Calhoun och Alexander Stephens, vicepresidenten i Confederate States of America, helt följdriktigt förkastade självständighetsförklaringen med dess idéer om att människorna är skapade jämlika.

Både den konservativa och ”progressiva” inställningen öppnar för etisk relativism och obegränsat majoritetsstyre och underminerar författningen.

De ovan nämnda trettonde och fjortonde tilläggen till författningen är uttryck för ”Liberal originalism”, som hade ett sista stort uppsving strax efter inbördeskriget.

Samlingssida för viktiga dokument rörande USA:s bildande, såsom självständighetsförklaringen och författningen. Man slås av grundlagsfädernas intellektuella briljans och insikt om maktens problem.

Den frigivne slaven och abolitionisten Frederick Douglass, som var en företrädare för ”Liberal originalism”, skrev:

”Interpreted as it ought to be interpreted, the Constitution is a glorious liberty document.”

Förbud mot billig mjölk under depressionen

Timothy Sandefur arbetar för The Pacific Legal Foundation, som i likhet med Institute for Justice och svenska Centrum för rättvisa ger juridisk hjälp till försvar för personlig och ekonomisk frihet. Han har dessutom en välskriven och mångsidig blogg. Nyligen kom han ut med en bok som verkar spännande, The Right to Earn a Living: Economic Freedom and the Law, där han belyser den ekonomiska frihetens konstitutionella ställning i historien och idag. Han tar upp den s.k. progressivismens betydelse för expansionen av den amerikanska statsmakten på bekostnad av den indviduella friheten. Jag har själv skrivit om ”progressivismen” och dess rötter i kristen fundamentalism här.

ReasonTV berättar Sandefur mer.

Att det i USA finns byråkratiska licenslagar för startandet av diverse företag visste jag sedan tidigare, men Sandefur ger ett hisnande exempel med en flyttfirma han representerar. För att få starta firman måste först alla etablerade flyttfirmor i delstaten tillfrågas; om sedan någon eller några av dessa har invändningar mot att en ny firma startas (vilket bara är att vänta), måste sedan den glade (?) entreprenören gå till den statliga byråkratin och förklara varför just hans/hennes firma behövs.

Sandefur ger också ett annat exempel på bisarra lagar. Under 30-talsdepressionen införde delstaten New York ett förbud mot för låga priser på mjölk. Bättre att de fattiga blir utan mjölk än att elaka monopolkapitalister etablerar sig genom underpriser!

När ska man upphöra att förvånas?