Etikettarkiv: Storbritannien

Brexit

Så röstade en majoritet i Storbritannien för att lämna EU. Men det var en rådgivande folkomröstning. Även om många parlamentsledamöter, i synnerhet bland Tories, där en majoritet av dem är för Bremain, kan känna en moralisk förpliktelse att ta beslutet om utträde, är det ingalunda klart än. Dock är många inom Tories rädda för att förlora röster till UKIP. Det är just nu turbulens inom både Tories och Labour. Det är inte självklart att Boris Johnson, en av frontfigurerna på Brexitsidan, efterträder David Cameron som partiledare för Tories, även om mycket talar för det. Den skotska regeringschefen Nicola Sturgeon hotar med att lägga in ett veto mot utträde.

Själv var jag ambivalent inför vad som var bäst inför folkomröstningen, även om mina sympatier ligger starkast för Brexit. Hur resultatet än blev skulle jag bli bekymrad. Bland liberaler/libertarianer går meningarna isär. Det finns många bra argument på båda sidor. Men oavsett förutsättningarna för bättre handelsavtal, frihandel och fri rörlighet one way or the other, och även den fullt legitima oron för att Putin och europeiska fulnationalister kan flytta fram sina positioner vid ett Brexit, har jag en mer grundläggande rättsfilosofisk begrundan. EU:s konstitutionella ordning, genom Lissabonfördraget, sanktionerar en utökad maktutövning, en vag och tänjbar beslutskompetens och ständigt växande politiska ingrepp, ett alltmer bredare och trubbigare EU. Storbritannien, liksom varje annat land, har förstås sina konstitutionella brister, men det blir mer drakoniskt på EU-nivå.

Lägg därtill den oförskämda fräckheten varmed man drev igenom fördraget, tidigare i nästan samma utförande kallat EU:s konstitution, trots nej i tre folkomröstningar i olika länder och kommissionärerna Margot Wallströms och Guy Verhofstadts öppet nonchalanta hållning inför utslagen. De amerikanska grundlagsfäderna var med sina brister genier, de europeiska ”grundlagsfäderna” är idioter.

Liberala Europaparlamentariker som Gunnar Hökmark (M), Christoffer Fjellner (M) och Fredrick Federley (C) (för att ta vårt land) har gjort viktiga insatser, men det blir därför också goddag yxskaft när borgerliga partiföreträdare pratar om ett smalare och vassare EU, när Lissabonfördraget innebär motsatsen. Beslutet där låg i riksdagen, de borgerliga skulle gjort vad de kunnat för att bekämpa det och kräva förändringar och främja en bredare konstitutionell debatt om EU, även om det inte fanns någon reell chans att stoppa det.

EU står inför en stor kris om Storbritannien lämnar, säger många nu. Ja, helt oavsett om man lämnar eller inte finns stora problem och utmaningar, inte minst för Storbritannien självt, fast ingen vet hur det kommer att se ut än. Men EU har sedan länge en permanent konstitutionell kris ur liberal synvinkel. Man kan trots detta ändå tycka att Storbritannien ska stanna kvar, att som det ser ut just nu, skulle det ge bättre förutsättningar för friare ekonomi och rörlighet inom EU (trots misslyckad euro och ekonomisk politik) och Putin hållas stången (fast där finns ju också NATO). Men ett mer grundläggande förhållningssätt borde vara i sin sammanfattning: ”Gå med i vilka allianser, unioner eller federationer ni vill, men inom ett sammanhang av en anständig konstitutionell ordning.”

Ambrose Evans-Pritchard skrev nyktert om Brexit i The Daily Telegraph förra veckan: ”With sadness and tortured by doubts, I will cast my vote as an ordinary citizen for withdrawal from the European Union.

Let there be no illusion about the trauma of Brexit. Anybody who claims that Britain can lightly disengage after 43 years enmeshed in EU affairs is a charlatan or a dreamer, or has little contact with the realities of global finance and geopolitics.

Stripped of distractions, it comes down to an elemental choice: whether to restore the full self-government of this nation, or to continue living under a higher supranational regime, ruled by a European Council that we do not elect in any meaningful sense, and that the British people can never remove, even when it persists in error.”

Andra bra texter för Brexit är Matt Ridley här och Norman Lamont här.

Den alltid vältalige Daniel Hannan, Europaparlamentariker för Tories.

Sam Bowman på The Adam Smith Institute framhåller att om Storbritannien lämnar EU bör man gå med i frihandelsorganisationen EFTA och samtidigt få EES-avtal med EU, så att man har tillgång till den gemensamma marknaden.

Annonser

Harold Wilson stängde fler kolgruvor än Thatcher

Efter Margaret Thatchers bortgång är det många på vänsterkanten som åter ylar om att hon lade ner så många kolgruvor under sin regeringstid, ja dvs inte längre ville hålla dem under armarna med statsstöd. Detta samtidigt som ironiskt nog flera av dessa inom vänstern med rätta oroar sig över utsläpp.

Vad de glömmer är att Harold Wilson, premiärminister för Labourregeringar 1964-70 & 1974-76, stängde många fler kolgruvor än Thatcher. Från 1964 till 1979 (James Callaghan var premiärminister 1976-79) minskade antalet successivt från 545 till 219. Edward Heath var premiärminister för en Toryregering 1970-74, men då lades relativt få gruvor ner. Under Thatchers regeringstid 1979-90 minskade gruvorna från 219 till 65.

Men det är förstås alltid Thatcher som är hatobjektet för tokvänstern som inte har en tanke på vad konsekvenserna hade blivit om man hade fortsatt att pumpa in miljoner i förlustbringande industrier som bl.a. kolgruvorna, samtidigt som inga förutsättningar hade skapats för nya livskraftiga företag att växa fram istället. Storbritannien hade sjunkit i allt djupare misär, tvångsförvaltningen från IMF hade fortsatt, och fler konflikter hade blossat upp. Det hade inte blivit ett tolerantare samhälle när striden om brödfödan hade blivit ännu större om Labour hade fått fortsätta att styra under 80-talet.

Allister Heath har en utmärkt krönika i The Daily Telegraph om Thatchers ekonomiska politik och att hon inte kan klandras för dagens problem.

”She inherited a basket case of an economy, crippled by obsolete state-owned firms, a legacy of decades of poor policies. Management was insular and demoralised, the workforce used as pawns by militant union leaders who would call strikes at every opportunity, customers treated like dirt and production techniques stuck in the past.

Productivity was appalling, overmanning the norm and the quality of UK-made goods notoriously poor. Britain was sclerotic, anti-entrepreneurial and anti-innovation, often specialising in industries with no long-term future.”

Margaret Thatcher, R.I.P.

Margaret Thatcher har avlidit 87 år gammal. Hon var en av de mest betydelsefulla premiärministrarna, genom liberala reformer, ståndaktighet mot kommunismen, EU-kritik och personlig integritet. Hon hade sina brister, men man får bedöma henne utifrån helheten.

Ja, hon var inte tillräckligt marknadsliberal, det fanns mer att önska om ekonomiska liberaliseringar, men hon genomdrev ändå stora förändringar och bidrog starkt till ett liberalt paradigmskifte. Man får också betänka att hon trots sin viljestyrka inte hade ensamrätt att besluta i ett parti som hade en stark socialkonservativ falang som motarbetade henne.

Ja, hon uttryckte stundtals moralkonservativa värderingar, men hon hörde till de få konservativa parlamentsledamöter på 60-talet som röstade för liberalisering av aborträtten och legalisering av homosexuella relationer.

Ja, hon var för undfallande mot Augusto Pinochet, även om hon kritiserade våldet och övergreppen utan att tillräckligt vilja ställa Pinochet till ansvar för det. Men utan att försvara hennes fel här, var hennes motiv bl.a. att Pinochet var en allierad i Falklandskriget och att han till slut lämnade i från sig makten till en fungerande demokrati och en blomstrande ekonomi. Hon hade även goda relationer till Sovjets Gorbatjov, men där belastas hon aldrig för det. Var Sovjetunionen mildare än Pinochets Chile?

Thatcher spelade en viktig roll för återhämtningen av sitt land, som på 70-talet kallades ”Europas sjuke man”, för idén om en begränsad stat, för öststatskommunismens fall och för motståndet mot ett alltmer svällande och etatistiskt EU. Hon gjorde mer för friheten än de flesta brittiska politiker under 1900-talet.

I ett tal 1996 till minnet av Keith Joseph, en av hennes närmast förtrogna idépolitiker, sa hon bl.a.:
”The kind of Conservatism which he [Keith Joseph] and I — though coming from very different backgrounds — favoured would be best described as ‘liberal’, in the old-fashioned sense. And I mean the liberalism of Mr Gladstone not of the latter day collectivists. That is to say, we placed far greater confidence in individuals, families, businesses and neighbourhoods than in the State.”

Läs Mattias Svenssons utmärkta äldre artikel Det där fruntimret.

Johan Norberg om Thatcher i Expressen med anledning av premiären av filmen Järnladyn förra året.

Free Society Speech 1975

Nej till utökad EU-makt

Så mycket skrattar de inte i den svenska riksdagen. Thatchers sista parlamentstal 22 november 1990.

Uppdatering: Då många på vänstersidan sprider myten om att Thatcher gillade apartheidregimen i Sydafrika, föranleder det behovet att understryka vad hon själv sa i ämnet vid en presskonferens 1987:
”As you know, there is no difference between any of the countries present at the Commonwealth on the need to get rid of apartheid. The difference comes in ways of how to do it(…) So far as Britain is concerned, we believe that sanctions would only harden attitudes rather than promote progress.”

Thatchers betydelse för brittisk film

Margaret Thatcher var en av Storbritanniens bästa premiärministrar. Hennes liberala reformer fick även betydelse för filmindustrin. I Financial Times pratar männen bakom några av de största brittiska filmsuccéerna bl.a. om Thatcherårens betydelse för entreprenörsandan. (Tipstack Mats)

Läs även Mattias Svenssons utmärkta artikel om Thatcher.

Brittisk valrysare

Det brittiska valet den 6 maj ser ut att bli en rysare. Mitt föregående blogginlägg handlade om Liberaldemokraterna och den konservative europaparlamentarikern Daniel Hannans kritik av dem.

Jag rekommenderar även Eamonn Butlers kritik av Labour i det senaste numret av Neo (Nr 2-2010): Nya Labour vid vägs ände — Skulder, vårdkaos och massiv övervakning.

Dessutom vill jag på nytt rekommendera Mattias Svenssons artikel om Margaret Thatcher i Voltaire: Så förändrade Thatcher Storbritannien. Den är viktig för att förstå brittisk politik idag.

Se även prov på Thatchers talarkonst här.

Liberaldemokraternas kluvenhet

Inför det brittiska valet den 6 maj har plötsligt Liberaldemokraterna under Nick Clegg ryckt upp sig ordentligt, och i vissa opinionsundersökningar blivit största parti med drygt 30%. Framförallt ansågs Clegg av många som skicklig i den första TV-sända partiledardebatten (som var den första i sitt slag i Storbritannien). I den andra hade han inte samma övertag, men Clegg och hans parti har fortfarande stark vind i seglen.

Liberaldemokraterna bildades 1988 genom sammanslagning av Liberala partiet och Socialdemokratiska partiet (det sistnämnda utbrytare ur Labour). Då det Liberala partiet sedan länge stått för en vänsterinriktad socialliberalism, var samgåendet med det kortvariga Socialdemokratiska partiet smärtfritt. Det sistnämnda hade brutit sig ur i protest mot Labours vänstervridning (detta var innan Tony Blairs ”New Labour”).

Liberalerna har sedan de blev ett minoritetsparti på 20-talet missgynnats av det brittiska valsystemet med majoritetsval i enmansvalkretsar. Även om Liberaldemokraterna skulle få flest röster, vilket annars vore ett unikt genombrott, är det inte troligt att de blir det största partiet i parlamentet. Däremot kommer de att ställa höga krav, som ministerposter och en förändring av valsystemet mot proportionella val. Det är osäkert vilka LibDems i så fall vill regera med, men det har talats om Labour, vilka de står närmare, även om Clegg på vissa punkter har vridit partiet åt det marknadsliberala hållet. Den positiva synen på EU förenar också LibDems och Labour mer än Tories EU-skeptiska linje.

Europaparlamentarikern Daniel Hannan (Tory) är en av Storbritanniens mest libertarianska politiker, och hans vältalighet har jag givit exempel på här tidigare. Mattias Svenssons intervju med honom för Neo. Han kommenterar Liberaldemokraternas kluvenhet på sin blogg här:

”Nick Clegg is right, for example, to want to scrap the ID card scheme, and to roll back some of the statism that Labour has brought in under the cover of anti-terrorism. He is right to want more powers for local government. And, while raising the starting rate of income tax to £10,000 might not be the best way to dispose of limited resources in our present circumstances, the principle of cutting taxes for the low-paid is surely correct.

There are, though, three major drawbacks. First, even by the debased standards of contemporary politics, the Lib Dem figures are fantastical: £5 billion to be netted through “anti-avoidance measures” and the like. (Neil O’Brien demolishes the Lib Dem economic prospectus in his new Telegraph blog)

Second, the sensible policies are meaningless when set against the Lib Dems’ uncritical support for European integration. You can’t decentralise power in the UK while centralising it in the EU. You can’t boast of cutting departmental spending while backing a 60 per cent increase in our contribution to the Brussels budget. You can’t promise to crack down on sleaze while… oh, you get the idea.

Third, the most palatable parts of the Lib Dem manifesto – the localism, the spending cuts, the civil liberties agenda – are also in the Conservative manifesto. Why vote for a party which can’t form a government when you get a similar package from one which can? As Matt d’Ancona put it a few months ago, a vote for the Lib Dems is an intransitive vote: a vote without an object.”

Hannan kommenterar mer om Cleggs kluvenhet även här. Nu är ju kluvenhet något som finns i flera partier, men utifrån frihetlig synvinkel bidrar inte denna kluvenhet till att göra LibDems till ett intressant alternativ, även om det finns mer att önska av Tories.

F.ö. så kan det finnas en liten chans att Storbritannien ändå får folkomrösta om Lissabonfördraget utifall Tories vinner valet, och därmed tillfälle ges att sänka eländet. Det gäller hur man med det nya fördraget ska lösa problemet med att tre tyska mandat behövde tas bort för att de 18 nya skulle ges plats.  Europaparlamentet vill behålla både de tre tyska och de 18 nya platserna, vilket skulle innebära att man egentligen har ett nytt fördrag att ta ställning till.

Hannan om EU-skatt:

Harmonised taxes are higher taxes

Konservativa gör en parodisk valaffisch.

30 år sedan Thatcher kom till makten

Idag är det 30 år sedan Margaret Thatcher tillträdde som premiärminister i Storbritannien (hon satt till 1990), vilket med rätta har uppmärksammats på flera håll, bl.a. av PJ Anders Linder på Svenska Dagbladets ledarsida.

Till skillnad från så många andra politiker hade Thatcher en ideologisk vision om vad hon ville uppnå, som dessutom i flera viktiga avseenden var en liberal sådan som bröt med gammal ingrodd socialkonservatism, en järnvilja och konsekvens för att så långt möjligt nå åt det hållet, och integritet och mod att stå emot opposition från såväl sina egna som hos andra. Dessutom var hon en ypperlig talare, vilket jag uppmärksammade i min bloggpost från den 31 januari, Margaret Thatcher briljerar.

Hon hade sina brister, men som den mest liberala premiärministern efter William Gladstone har hennes insatser för Storbritanniens frihet och framsteg varit enorma. Från att på 70-talet betecknats som ”Europas sjuke man” kom Storbritannien genom Thatchers politik att resa sig och till slut få t.o.m. en labourledare, Tony Blair, att erkänna Thatchers betydelse för landets comeback.

Tyvärr har hon ingen riktigt värdig arvtagare som ledare för sitt parti tories. David Cameron är en utslätad pragmatiker. Istället hade Daniel Hannan kunnat fylla den rollen med bravur. Han står dessutom nära Thatcher inom EU-politiken genom sitt arbete med The Bruges Group, som Thatcher är hedersordförande för.

Läs Mattias Svenssons artikel om Thatcher i Voltaire.

431px-margaret_thatcher2