Tag Archives: Socialism

Liberalismen hotas från tre håll

Den klassiska liberalismen (eller libertarianismen) hotas framförallt från tre håll idag. Tom Palmer, som bl.a. är senior fellow på Cato Institute, har för denna tankesmedja skrivit en policy report som beskriver detta: ”A New, Old Challenge: Global Anti-Libertarianism”  Utdrag:

”A spectre is haunting the world: the spectre of radical anti-libertarian movements, each grappling with the others like scorpions in a bottle and all competing to see which can dismantle the institutions of liberty the fastest. Some are ensconced in the universities and other elite centers, and some draw their strength from populist anger. The leftist and the rightist versions of the common anti-libertarian cause are, moreover, interconnected, with each fueling the other. All explicitly reject individual liberty, the rule of law, limited government, and freedom of exchange, and they promote instead radical, albeit aggressively opposed, forms of identity politics and authoritarianism. They are dangerous and should not be underestimated.

In various guises, such movements are challenging libertarian values and principles across the globe, especially in Europe, in America, and in parts of Asia, but their influence is felt everywhere. They share a radical rejection of the ideas of reason, liberty, and the rule of law that animated the American Founding and are, indeed, the foundations of modernity. Those who prefer constitutionalism to dictatorship, free markets to cronyist or socialist statism, free trade to autarchy, toleration to oppression, and social harmony to irreconcilable antagonism need to wake up, because our cause and the prosperity and peace it engenders are in grave danger.

At least three symbiotic threats to liberty can be seen on the horizon: a) identity politics and the zero-sum political economy of conflict and aggression they engender; b) populism and the yearning for strongman rule that invariably accompanies it; and c) radical political Islamism. They share certain common intellectual fountainheads and form an interlocking network, energizing each other at the expense of the classical liberal consensus.”[…]

”It took decades, but a robustly anti-libertarian and anti-toleration movement on the left side of the spectrum has effectively taken over a great deal of academia in much of Europe, North America, and other countries. Their goal is to use administrative punishment, intimidation, and disruption to suppress all views that they consider incompatible with their vision. This movement is rooted in the writings of a German Marxist who studied under the Nazi theoretician Martin Heidegger. His name was Herbert Marcuse, and after he came to the United States he became very influential on the far left.”[…]

”The call for politically correct ”safe spaces” reserved for minorities is mirrored by white nationalists who call for affirming ”white identity” and a ”white nation.””[…]

”Populism often parallels the various forms of identity politics, but adds angry resentment of ”elites,” crackpot political economy, and a yearning for a leader who can focus the authentic will of the people.”[…]

”Radical Islamism mirrors some of the themes of the other anti-libertarian movements, including identity politics (the belief that the community of believers is at war with all infidels), authoritarian populist fears of threats to group identity and social status, and enthusiasm for charismatic leaders who will ”Make Islam Great Again.” Radical Islamism even shares with the far left and far right common intellectual roots in European fascist political ideology and collectivist ideas of ”authenticity.””

Läs hela rapporten här.

Här även en podcast där man kan lyssna på Palmer prata om detta.

Vidare i anslutning till detta, läs även Palmers artiklar om Martin Heidegger och Carl Schmitt, Martin Heidegger: Philosopher of Nazism and Other Collectivist Cults & Carl Schmitt: The Philosopher of Conflict Who Inspired Both the Left and the Right

Annonser

Venezuelas kollaps

Det har kontinuerligt rapporterats om hur Venezuela efter en längre tids experiment i socialism håller på att kollapsa. Nu senast häromdan publicerade The Atlantic en artikel av Moisés Naím & Francicso Toro om hur landet faller samman. Bristen på alla möjliga varor är enorm och människor dör i brist på bl.a. medicin och sjukvård. Kriminaliteten är skyhög och huvudstaden Caracas är en av världens farligaste städer. Samtidigt har regimen styrt auktoritärt både under Hugo Chavez och nuvarande presidenten Nicolás Maduro.

Venezuela var ett ekonomiskt relativt utvecklat land i Latinamerika. Inte utan stora problem, men heller aldrig i botten som exempelvis Paraguay och Bolivia varit större delen av deras historia. Nu kollapsar landet på ett sätt som bara brukar drabba länder i svårt krigstillstånd. Till råga på allt har nu även president Maduro hotat att beslagta fabriker som inte producerar, efter att omöjliggjort deras verksamhet, och fängsla dess ägare.

Tidigare blogginlägg om Venezuela här (om bl.a. de stora protesterna mot regeringen) och här (om bl.a. regeringens odemokratiska metoder).

Vad säger de inom vänstern som hyllat Chavez och socialismen i Venezuela, företrädare för Vänsterpartiet som Jonas Sjöstedt, Hans Linde och Ali Esbati, och journalister som Åsa Linderborg och Kajsa Ekis Ekman? Flummar de fortfarande och skyller i likhet med Maduro på ”ekonomisk krigföring” från fiender eller är det nu så pinsamt uppenbart var ansvaret för problemen ligger att de väljer att hålla tyst? Vad säger de om förtrycket? Det är deras egen ideologi som i vanlig ordning krackelerar.

Uppdatering: Skakande reportage i New York Times om den kollapsande sjukvården i Venezuela.

Förändring i Venezuela?

Det har under de senaste veckorna varit mycket uppmärksamhet kring turbulensen i Ukraina. Många frågetecken kvarstår om vad som ska hända. Samtidigt har det varit oroligheter i Venezuela. Det har varit massiva demonstrationer i flera städer. Även i svenska media har man i flera fall rapporterat utan att förfalla till hyllningar till regimen, även om det har varit svårt för journalister i Venezuela. Den auktoritära regimen under president Nicolas Maduro har svarat med hårdhänta metoder och regeringstrogna miliser har skjutit dödande mot och misshandlat demonstranter, ofta under polisens tysta medgivande, när inte polisen själv misshandlat. Även soldater har skjutit mot demonstranter. Det finns personer i betydelsefull ställning som varit lojala mot Maduro som tycker att han gått för långt i övertrampen. Regeringen har förutom allmänt nedsättande termer om demonstranterna undvikit att rapportera om protesterna, och istället visat underhållningsprogram.

Demonstranterna är trötta på den extremt höga brottsligheten — under förra året mördades 23 000 i landet (som har 29 milj inv) och Caracas anses nu vara världens farligaste miljonstad — och en ekonomi i fritt fall med brist på allehanda basvaror från toalettpapper till smör och även de enklaste läkemedel. Följder av de socialistiska experimenten med planekonomi. Samtidigt har landets regim sedan Hugo Chavez tid (han avled i mars förra året) varit repressiv, med strypning av oberoende media, trakasserier av oliktänkande och arresteringar på politiska grunder. I min intervju med den venezuelanske liberale människorättsaktivisten Thor Halvorssen (i exil i USA) från i somras beskriver Halvorssen regimens obehagliga metoder för att sätta åt oppositionella.

Halvorssen var också medförfattare till denna artikel i The Atlantic i april förra året om hur regeringen inför det då stundande presidentvalet använde sig av fula tricks och hot för att manipulera valresultat, vilket jag då också bloggade om.

I samband med protesterna arresterades oppositionspolitikern Leopoldo López i veckan. The Human Rights Foundation, som Halvorssen är chef för, har förklarat López regeringens samvetsfånge.

Michael Moynihan hade häromdan en bra artikel i The Daily Beast om den venezuelanska regimens nyttiga idioter i västerländska demokratier, och som kör med dubbla måttstockar. Vi har sett dem i Sverige också, exempelvis på Dagens Nyheters och Aftonbladets kultursidor.

Tidigare i veckan hade Dalibor Rohac & Juan Carlos Hidalgo på Cato at Liberty en artikel som jämförde protesterna och situationen i Ukraina och Venezuela. Det finns vissa paralleller.

Venezuelas pseudodemokrati

Idag är det presidentval i Venezuela. Hugo Chavez efterträdare Nicolas Maduro fortsätter den repressiva linjen. Venezuela är ett auktoritärt och starkt korrumperat land med svåra ekonomiska problem och hög mordstatistik. Trots detta fortsätter tokvänstern som brukligt att hylla de i Latinamerika så vanliga demagogiska clownerna likt Chavez som styr med järnhand och skapar ekonomisk kris och undergräver rättsstaten och demokratin. Det är inte Brasiliens Lula da Silva eller Chiles Michelle Bachelet som får hyllningskörer, trots att deras mer moderata socialdemokrati med marknadsekonomisk inriktning och respekt för demokratin har varit gynnsammare för deras länder.

Thor Halvorssen & Larry Diamond beskriver i en artikel i The Atlantic den venezuelanska regimens fula och obehagliga tricks för att manipulera valresultat. Jag har här tidigare skrivit om Halvorssen, som är en venezuelansk liberal människorättsaktivist i exil i USA.

Alvaro Vargas Llosa (son till författaren och Nobelpristagaren Mario) var medförfattare till boken Guide to the perfect Latin American idiot som kom ut på engelska 2000 (spanska –96) och som rekommenderas. Utifrån liberal synvinkel skärskådas många myter om Latinamerika med bl.a. särskilt angrepp på en av tokvänsterns frontfigurer i latinamerikadebatten: Eduardo Galeano. 2007 rekapitulerade Vargas Llosa i en artikel om tiden som gått sedan dess och tar bl.a. upp Chavez och Bolivias Evo Morales. Samlingssida med artiklar om framförallt Latinamerika av Vargas Llosa.

Den latinamerikanska fascismen har förstås också bidragit till elände med sitt eget motstånd mot liberalism, marknadsekonomi och rättsstat och utgör en gren av den populistiska tradition som de mer marxistiska grupperna också utvecklats ur. Så hade också Chavez den argentinske fascisten och antisemiten Norberto Ceresole som rådgivare i ett tidigare skede, vilket man bl.a. kan läsa i denna även i övrigt intressanta artikel i The Economist om Venezuela efter Chavez.