Tag Archives: Postmodernism

Trump är den postmoderne presidenten

Det är djupt sorgligt och bedrövligt att en sådan som Trump kommit så långt. Han är vidrig på så många plan (jag har bloggat en hel del om honom), och mer frihetsfientliga idéer är att vänta i opinionen framöver, då sådana tråkiga idéer och attityder normaliseras. Nej, jag hade inte firat om Clinton vunnit. Ett presidentskap med henne hade också varit oroväckande, men då hade hon balanserats av en Republikansk kongress. Flockmentalitet är ett reellt och stort problem.

Nu är det bara att hoppas att Trump kommer att modereras av en kongress där det även finns Republikaner som ogillar honom, och det tröga politiska vardagsarbetet med kompromisser. Bland de punkter där han är bättre än Clinton hör den ekonomiska politiken på inrikesplanet, alltså inte utrikeshandelspolitiken. Demokraterna är fast i ett socialdemokratiskt paradigm, utan riktig förståelse för hur nya privata företag växer fram och lever vidare. Istället vill de att staten genom skatter och subventioner ska leda utvecklingen. Obama har ju t.ex. öst på med s.k. stimulanspaket, vilket dessutom spätt på budgetunderskottet. Redan etablerade företag som lever i symbios med staten, speciellt då det egna partiet har makten (och Republikanerna är inte mycket bättre) har man inga problem med, ”crony capitalism”. Sedan är ju Trump själv en crony capitalist, men hans parti kommer driva på förbättringar för företagande. Men det är mycket annat som är djupt oroväckande.

När det gäller Högsta Domstolen tog jag tidigare upp problemen med nya utnämningar under Trump, och hur oroade libertarianska juridikprofessorer som Richard Epstein, Ilya Somin och Randy Barnett var över vad ett presidentskap med Trump skulle innebära konstitutionellt. Jag har även tidigare länkat till Timothy Sandefurs bloggpost om hur Trump i sin kampanj attackerat USA:s konstitutionella normer, de grundläggande principerna för den liberala rättsstaten.

En av de mest inflytelserika konservativa domarna var Robert Bork, som var rättsfilosofisk rådgivare åt Mitt Romney inför presidentvalet 2012. Sandefur hade ett blogginlägg om Bork 2012 med anledning av hans bortgång. Han var på flera sätt gräslig ur klassiskt liberal synvinkel. Förutom vad man läsa där framförde Bork även detta häpnadsväckande uttalande: ”Constitutional protection should be accorded only to speech that is explicitly political. There is no basis for judicial intervention to protect any other form of expression, be it scientific, literary or that variety of expression we call obscene or pornographic.”

Läs även Sandefurs utmärkta essä från 2004 i Harvard Journal of Law & Public Policy om ”liberal originalism” (klassiskt liberal) som han kontrasterar mot såväl konservativ originalism som den ”progressiva” synen på ”den levande konstitutionen”.

Libertarianen Gary Johnson landade på 3,2%, drygt 4 miljoner röster. Det är långt under det man (och jag) hoppats på, men ändå fantastiskt mycket. Han fick 9,4% i sin hemstat New Mexico. Från september räknade jag med att han skulle få 5-6%. De stundtals höga siffrorna på 10-13% under sommaren hade börjat falla och man får räkna med ytterligare tapp på själva valdagen. Inte bra, men ändå rekord för partiet och en flerdubbling från 2012, då Johnson fick 1% och drygt 1 miljon röster, vilket i sig var mer än en fördubbling av vad man brukade få innan.

Johnson var ingen bra debattör och gjorde bort sig vid några tillfällen. Annars är han en hederlig person, som försökte föra en schysst debatt, och han och VP-kandidaten Bill Weld hade bra track records som guvernörer i New Mexico resp. Massachusetts.

Libertarianska partiet är ett problematiskt parti, som det inte är lätt att bli en framgångsrik (utöver valsystemet), därtill vettig kandidat för, och Johnson motarbetades av många inom sitt eget parti, samtidigt som även jag hade en del invändningar mot honom, fast ofta andra än de som inte förstår att partipolitik kräver att man får välja sina strider och arbeta stegvis. Men han har hjälpt till att föra fram frihetliga idéer som förhoppningsvis kan leda till fortsatt förändring i opinionen.

Många Demokrater och ”liberaler” (i amerikansk bemärkelse) generellt och andra på vänsterkanten oroar sig för Trumps presidentskap. Men som Jason Kuznicki skrev: ”What scares you about Trump is that he will get his hands on the levers of power — levers that you yourselves constructed, over the protests of libertarians and old-style conservatives.”

Och när det gäller att styra genom dekret (executive orders) har Trump sagt att han kommer att överträffa Obama, som slösade med dessa.

I denna artikel i Washington Post beskriver Glenn Greenwald bra och ingående hur Demokraterna under Obamaadministrationen gav den verkställande makten alltmer vidare befogenheter. De har dukat bordet för Trump:

”Blinded by the belief that Obama was too benevolent and benign to abuse his office, and drowning in partisan loyalties at the expense of political principles, Democrats consecrated this framework with their acquiescence and, often, their explicit approval. This is the unrestrained set of powers Trump will inherit. The president-elect frightens them, so they are now alarmed. But if they want to know whom to blame, they should look in the mirror.”

Trump är även den postmoderne presidenten, för att hårddra det. Förra hösten recenserade jag för Svensk Tidskrift Peter Pomerantsevs bok  Nothing Is True and Everything Is Possible: Adventures in Modern Russia. I den beskriver han genom sin resa inom TV-industrin dagens bisarra postmoderna Ryssland. När jag sett Trump under sin kampanj, denne konstant ljugande showman, som f.ö. gillar Putin, har sagt att Ryssland inte är inne i Ukraina och att ”av vad jag hört ville Krimborna helst tillhöra Ryssland”, kan jag inte annat än associera till vad jag läste i Pomerantsevs bok. Pomerantsev har även i olika kommentarer jämfört Putin och Trump beträffande postmodernismen. Här en artikel om detta där man refererar till Pomerantsev:

”The world Pomerantsev describes began when people start caring more about how they feel than they do about the truth. That’s the real danger of Trump’s alleged connections to the Russian elite  —  it’s a stylistic one. He lies and his supporters simply do not care.(…)

Now this phenomenon is driving a political campaign. Trump works so well as a candidate because he just rambles. He says whatever silly thing pops into his mind and barrels forward, full of confidence and lacking in grace.”

Sedan finns det förstås även mycket postmodernism inom vänstern.

Den ryska regimens postmodernistiska informationskrig

Tidskriften Axess nr 4-2015 hade som tema ”Postmodernism i Putins tjänst”. I en bra artikel av Peter Pomerantsev beskrivs den ryska regimens informationskrigföring mot väst:

”Det finns ett samband mellan postmodernismen och den taktik som ryssarna använder i sin krigföring mot väst. Kreml har fattat att det finns en sorts sklerotisk postmodernism som är på modet i min generation, för vi läste aldrig Hegel, vi läste bara Deleuze och Guattari. Men det vi på det stora hela kom fram till är att fakta alltid innebär tolkningar, någon egentlig sanning existerar inte. Så nu har Kreml förstått att detta är mycket enkelt att utnyttja! Postmodernismen har blivit rekryterad av KGB.”

Tidigare bloggpost om Stephen Hicks kritik av postmodernismen.

Stephen Hicks föreläsning om postmodernism

2004 kom Stephen Hicks, filosofiprofessor vid Rockford University i USA, ut med den läsvärda boken Explaining Postmodernism: Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault, som är en uppgörelse med postmodernismen. Nu har boken översatts till svenska av Timbro med titeln Postmodernismens förklaring. Den 4 april var Hicks på besök hos Timbro i Stockholm och höll ett föredrag i samband med lanseringen av den svenska utgåvan. Som vanligt är Hicks en lysande föreläsare. Jag var inte själv där, men föredraget ligger uppe på Timbros hemsida och på Youtube.

Intervju med Hicks i The New Individualist om postmodernismen.

11/9 och kulturkampen

Idagtioårsdagen av terroristattackerna i USA väcks minnen till liv, tankar, känslor och reflektioner över vad de innebar. Naturligtvis är inte amerikaners liv mer värda än andra offer för terrorism, och många av offren var ickeamerikaner, men attackerna hade stora och djupgående implikationer. När det skedde förstod man att världen kommer att förändras på ett betydande sätt.

Samtidigt var det en symbolisk attack mot det öppna samhället, och de känslomässiga reaktionerna för en New Yorkälskare som jag gav en extra dimension, vilket alltid är fallet när personer och platser angrips som man har en speciell relation till. Så är fallet om ens eget land angrips, och många svenskar känner djupare för offren i Oslo och Utöya pga den geografiska och kulturella närheten mellan Sverige och Norge. Det innebär inte att andra länders befolkningar har mindre medkänsla för norrmännen, eller att vi svenskar har mindre medkänsla för offer för meningslöst våld i för oss avlägsna delar av världen.

Ett bottennapp i alla kommentarer med anledning av 10-årsminnet var en artikel på kultursidan i dagens Sydsvenskan av Måns Mosesson. Efter att ha citerat George W Bush om att attackerna var ett angrepp på den amerikanska livsstilen med hårt arbete, kreativet och företagsamhet, försöker Mosesson göra gällande att Usama bin Ladin hämtade inspiration från just de sakerna med exempel på ekonomiska förehavanden i hans tidigare liv och från hans familj i USA, samt när han lyckades iscensätta attackerna och sälja sitt budskap.

Men Mosesson undviker helt den kontext som Bush avsåg att de värdena skulle blomstra i, nämligen friheten. Nu var inte Bush själv en bra president i detta avseende, men det är en annan sak. Utan att nämna något av detta och de idéer som verkligen vägledde bin Ladin i sitt hat mot Västerlandet och dess frihet, blir Mosessons tes en smutskastning av de värden som liberaler hyllar och en relativisering av ondskan. Det är verkligen uselt av Sydsvenskans kultursida att publicera en sådan artikel, speciellt en dag som denna.

Som en kontrast till denna skräpartikel rekommenderas den artikel som David Kelley från The Atlas Society (vars position med anledning av dåden också var klok) skrev strax efter 11/9-dåden. Han betonade att fienden inte var muslimer som sådana, utan den nihilism som finns både inom islam och bland de västerländska tänkare som bekämpat Upplysningen, alltfrån Rousseau på 1700-talet till dagens postmodernistiska filosofer:

”The assault is being described as an act of war against America, and it is. But unlike the Pentagon, the World Trade Center had no military significance. Unlike the White House—which the fourth, unsuccessful plane had apparently targeted—it had no political significance for U.S. policy in the Middle East, or anywhere else. The attack on the twin towers cannot be seen as an effort, even a twisted effort, to redress the grievances of people who feel dispossessed. It was an act of sheer destruction, for the sake of destruction.” […]

”The terrorist leaders claim to speak for Palestinians. But the grievances of that people, even if legitimate, cannot explain the motivation for this act, much less justify it. The terrorists claim to speak for the victims of Western imperialism. But any literal imperialism is a thing of the past, long since redressed by the wealth that Europe and America have showered on these countries. It is clearly not the military or political power but the cultural power of the West that they resent.

What makes them denounce America as the great Satan is nothing as superficial as Coca-Cola or blue jeans. It is our secular culture of freedom, reason, and the pursuit of happiness. They hate our individualism; what they want is an authoritarian society where thought and behavior are controlled by true believers. They hate capitalism as a system of trade, production, innovation, and progress; what they want is a return to a primitive mode of existence from which these ”materialist” aspirations have been banished. They hate the political system of individual rights, the rule of law, and secular government; what they want is a tribal society ruled by command.”

I en uppföljande artikel på samma tema, gick Kelley vidare och kritiserade Samuel Huntingtons tes om civilisationernas kamp, mer specifikt Huntingtons syn på vad som utgör civilisation:
”The clash-of-civilizations school doubtless represents part of the truth of the matter. But it is not the whole truth, and not the fundamental truth. Its chief shortcoming is that it exaggerates the extent of agreement in outlook, values, ideas, and loyalties among people who share the common history and culture that define a civilization. In fact, there are as many battles over these issues within civilizations as between them—especially in the case of the West.
Huntington views the West as a continuous, ongoing civilization over the past millennium. In his view, both the classical legacy of Greece and Rome and the Christian religion were and still are essential parts of our civilization, with modernization as simply the most recent phase. ”The West was the West long before it was modern,” says Huntington. ”The central characteristics of the West, those which distinguish it from other civilizations, antedate the modernization of the West.” At the level of fundamental philosophical principles, however, the Enlightenment period was much more important as a turning point in the West, and in a way created a new civilization.
Modernity was born in the West in a radical transformation of its past. The world of the Middle Ages, built around Christian Scholasticism world-view, was a society of religious philosophy, feudal law, and an agricultural economy. Out of this soil, the Renaissance and Enlightenment produced a substantially new society of science, individualism, and industrial capitalism. When we examine the wider context of Islamic terrorism, it is clear that a hatred of modernity is its driving force.”[…]
”It is therefore misleading to call our civilization Christian, even though that remains the largest religion in terms of adherents. The West may still be a culture of Christians, by and large, but it is not a Christian culture anymore. It is a secular culture. And that is what the Islamists hate most about us.
The al-Qaeda hijackers did not target the Vatican, the capital of Western Christianity whose leaders launched the Crusades. They did not attack the British Foreign Office, which directed colonial policy in the Middle East after World War I. They attacked the World Trade Center, the proud symbol of engineering audacity and global commerce, where businesses from scores of countries (including many Muslim countries) worked in freedom and peace, creating wealth and investing in material progress. Their target, in short, was a temple of modernity. Similarly, Hamas’s suicide bombers usually attack Israeli pizza parlors, hotels, and nightclubs, not synagogues.”[…]
”Anti-modernism is not unique to the Islamic world. On the contrary, it arose in the West in the middle of the eighteenth century, just as the Enlightenment was coming to full flower. Jean-Jacques Rousseau held that feeling, not reason, is the essential human capacity and civilization the chief cause of human woe. Since we cannot return to our former innocence, people should be forced to submerge their individuality in collective life. Rousseau’s ideas were a source of inspiration for the French Revolution, especially the Terror, and have shaped the thinking of subsequent collectivist theorists.
Anti-modernism flourished in myriad forms throughout the nineteenth and twentieth centuries. The Romantic movement elevated feeling over reason and ”unspoiled” nature over the new industrial economy. Socialists wanted to restore a communal society, as did many conservatives. Religious revivals swept through Europe and America periodically. And everyone—aristocrats, bohemians, and philosophers alike—denounced the bourgeoisie as selfish money-grubbers. Anti-modernists laid the intellectual and cultural ground for the rise of totalitarian societies in the twentieth century. Today, the predominant forms are postmodernism among the intellectuals, who attack reason, individualism, and capitalism as Western aberrations; and fundamentalist movements in religion, which have been on the rise for the past quarter century among Christians and Jews as well as Muslims.”
Cato Institute kritiserar det övervakningssamhälle i USA som följt i efterdyningarna av 11/9, och som jag också tagit upp här tidigare, och de förespråkar avskaffande av The Department of Homeland Security. Likaså har EU byggt upp en skrämmande övervakningsbyråkrati, och i Sverige har vi bl.a. FRA-lagen.
I en debattartikel i Dagens Nyheter idag, skriver Centerpolitikerna Lena Ek och Fredrick Federley att de vill värna den personliga integriteten som de med rätta anser kränkts och hotats i kölvattnet i ”kriget mot terrorismen”. Det är positivt att de skriver som de gör, men Federley borde ha tryckt på nejknappen under FRA-omröstningen. Nu är det upp till bevis om de menar allvar och förmår göra något åt frihetsinskränkningarna.
Läs även mitt tidigare blogginlägg för ett år sedan: 11/9 och den västerländska civilisationen.
File:Empire State Building from the Top of the Rock.jpg

Liberatis pseudoliberalism

I höstas grundades det liberala nätverket Liberati, med bl.a. Alexander Bard i spetsen. De lade fram en rörig och oinspirerande programförklaring, och som Mattias Svensson beskrev som ett försök att ”koka soppa av ett gäng vaga och urvattnade punkter”:

”En del tror att man för att bli intressant och relevant måste kompromissa med sina principer eller gömma sig bakom vaga gummitermer. Liberati är ett typexempel på att det inte fungerar så. Tvärtom är det då man gör sig ointressant.”

Att Liberati fortsätter i samma anda kan man läsa i den debattartikel  i dagens Sydsvenskan som Alexander Bard & Jan Söderqvist i egenskap av medgrundare av Liberati har skrivit tillsammans.

Den är den första i en serie artiklar i Sydsvenskan som ska belysa liberalismens framtid efter vad man menar är dess seger genom Berlinmurens fall. Att liberalismen skulle ha segrat är en grov överdrift. En seger (mycket viktig sådan) för liberalismen är kommunismens fall, men det återstår långt flera segrar, inte minst i dessa tider av antikapitalistisk reaktion mot finanskris och medföljande ytterligare statliga interventioner (vi har fortfarande blandekonomi), samt ökad statlig övervakning och kontroll på internet.

Bard & Söderqvist menar att liberalismen måste ”anpassa sig till informationssamhällets politiska förutsättningar”.

”Liberalismen kan inte längre vara nationell, den måste bli både virtuell och kosmopolitisk för att leva upp till informationssamhällets krav på relevans.”

Att liberalismen ska vara kosmopolitisk har hört till dess idé från början, så det var ingen ny insikt, ej heller att vi lever i ett informationssamhälle.

”De senaste årens rasande debatt om den personliga integriteten på internet belyser att det här har uppstått ett ideologiskt vakuum.”[…]

”Dagens liberala riksdagspartier har fullständigt missat det tåget och har massor av förlorad terräng att ta igen.”

Sanna liberaler har inte varit sena att ge sig in i ”de senaste årens rasande debatt om den personliga integriteten”, och har dessutom i flera fall tagit initiativet och ledningen för diskussionen. Det finns inga riktigt liberala riksdagspartier. De har liberala inslag, men vakuumet står de för, inte liberalismen.

Efter ett antal plattityder landar Bard & Söderqvist i slutsatsen att såväl den klassiska liberalismen som socialliberalismen måste ge vika åt deras ”nya” pragmatiska liberalism, anpassad till cybervärlden.

”Vi tror inte längre på Individens möjligheter. Vi tror inte att legendariska gestalter som Locke och Stuart Mill längre har något viktigt att säga dagens interaktiva nätverkare.”

Det säger det mesta om deras förment liberala ambitioner. Att det inte rör sig om någon ny ”liberalism” visas av att de framhäver John Dewey som en av inspiratörerna. Denne pragmatist och förgrundsgestalt inom den s.k. progressistiska rörelsen i USA i början av 1900-talet, ville ha en ny liberalism som till skillnad från den gamla liberalismen skulle stå för mer statsinterventionism, m.a.o. det som kom att bli ”socialliberalism”.

Timothy Sandefur sammanfattar bra de olika formerna av liberalism här. Mer läsning om den äkta, dvs klassiska liberalismens historia och tänkare finns här. Om pragmatismen kan man läsa här.

Bards & Söderqvists liberalism är en pseudoliberalism, som under förevändning att vara i samklang med tidens anda lyfter fram idéer som kommer att leda till mer statsinterventionism (känns det igen?). Och vad återstår f.ö. annars om pragmatismen är upphöjd till det överordnade? Att de vid sidan av Dewey dessutom lyfter fram de postmodernistiska socialisterna Michel Foucault och Richard Rorty, är ytterligare exempel på detta. När Rorty använder sig av begreppet ”liberal” är det i den amerikanska kontexten, där det betyder ”vänster”. Rorty var visserligen mer moderat i sin socialism än Foucault, som först var medlem i franska kommunistpartiet och därefter maoist under många år, för att sluta som sympatisör av den islamistiska revolutionen i Iran.

Bard & Söderqvist: ”Vi tror inte heller att staten kan stå för svaren och visionerna med en aldrig så välmenande socialpolitik i det allt komplexare och snabbföränderliga informationssamhället.”

Nähä, men vad är det då som ska uppnås? I Rortys anda vill de lyfta fram en ”ironisk liberalism” gentemot ett ”ideologiskt vakuum”. Ja, det är ironiskt vilket vakuum pragmatism och postmodernism kan landa i genom en så meningslös artikel som denna. Men som Foucault sa:

“It is meaningless to speak in the name of  – or against – Reason, Truth, or Knowledge.”

För en bra kritik av postmodernismen rekommenderas boken Explaining Postmodernism: Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault (Scholargy Publishing 2004) av Stephen Hicks.

En intervju i The New Individualist med Hicks om postmodernismen kan läsas här.

Liberatis pragmatiska postmodernism skulle aldrig nå något så inspirerande som exempelvis det som hände den 4 juli 1776 i de brittiska kolonierna i Nordamerika.

Maria Schottenius och postmodernismen

I fredags höll DN:s kulturredaktör Maria Schottenius ett postmodernt försvarstal i radions P1, med anledning av konflikten med Johan Norberg:

”-Det är en ny sak som har kommit på senare år, det här att folk ska be om ursäkt, att det finns sant och falskt, och lögner och hit och dit. Det pratas liksom i de termerna och det är ganska nytt. För det mesta så diskuterar man, resonerar, har uppfattningar, åsikter. Det är ett väldigt ointellektuellt sätt att gå till väga på tycker jag, det här att här var det lögn och det ska ursäktas. Så skriver man ju inte normalt sett i kulturartiklar. Så det här är något nytt som jag inte förstår.

-Tror du att sanning finns?

-Sanning? Vad är sanning, som Pilatus sa. … Ja, du det är en stor filosofisk fråga. Vi får ta den någon annan gång, tror jag.”

”En ny sak som har kommit på senare år…” Jo, det är ett hälsotecken att fler personer är intresserade av sanning och rätt, och dumpar det postmodernistiska dravlet som Schottenius ger uttryck för, och som har varit så framträdande.

Som David Andersson skrev på tidskriften Axess blogg efter Schottenius tidigare postmodernistiska inlägg på DN:

”Med andra ord bör de som vill skriva på DN:s kultursidor strunta i faktakontrollen och istället ägna tiden åt något mer dynamiskt.(…)”

”Emellertid tror jag inte att ens Schottenius i längden orkar leva med ett så relativistiskt sanningsbegrepp. Föreställer er, rent hypotetiskt, att jag skulle anklaga Schottenius för att ha fuskat till sig sin akademiska examen eller att vara medlem av Sverigedemokraterna. I det läget tror jag att också Schottenius skulle förvandlas till en gammaldags dogmatiker som talar ”i termer av sanning och ‘lögn’ och att folk ‘ljuger'”.”

Postmodernismen är guldgruvan för mytomaner. Men den utgör även vägröjare åt kollektivismen. De postmoderna tänkarnas avståndstagande från förnuft och individualism, deras förnekande av individens kompetens och möjlighet att agera utifrån sitt eget tänkande och finna kunskap om verkligheten och sträva efter sanning och värden, leder dem till socialismen eller andra former av kollektivism. Samtidigt förefaller de redan ha valt ut sin politiska ideologi, och efter att tidigare försök i historien att upprätta ett rationellt försvar för idéerna misslyckats, tar man vad som krävs för att slå motståndaren.

Filosofen Stephen Hicks har en välbehövlig uppgörelse med postmodernismen i sin bok Explaining Postmodernism: Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault (Scholargy Publishing 2004).

I likhet med Ayn Rand identifierar han de filosofiska strömningar som funnits genom idéhistorien och som har påverkat kulturen och samhället. Efter antikens Grekland & Rom följde den premoderna epoken (ca 400-1400-talen), där kristendomen dominerade i Europa med sin tro på det övernaturliga, arvsynd och påbud från Gud. Därefter kom modernismen med renässansen som ledde vidare till upplysningen på 1700-talet, och genombrottet för liberalismen och de vetenskapliga och industriella landvinningarna på 1800-talet.

När teologen Thomas av Aquino på 1200-talet använde sig av Aristoteles för att även låta förnuftet vid sidan av tron vara en källa till kunskapssökande, öppnades dörren till renässansen. Francis Bacon, René Descartes och framförallt John Locke har betytt mest för modernismens genombrott under 15-1600-talen. Individen blev en viktig enhet, som hade förmågan att greppa verkligheten med sitt förnuft.

Men redan under den sena upplysningstiden under slutet av 1700-talet började en motströmning skönjas, en ”kontraupplysning”, som skulle leda vidare till dagens postmodernism. Upplysningstänkarnas idéer om förnuftet var filosofiskt ofullständiga. Svagheterna i upplysningsidéernas uppdelning i rationalism och empirism påskyndades av David Humes skepticism och dennes särskiljande mellan fakta och värden. Med filosofer som Immanuel Kant och Jean-Jacques Rousseau började förnuftet betraktas som oförmöget att förstå verkligheten och säga något om hur vi bör handla.

Under 1800-talet ledde en lång rad av framträdande tyska filosofer (som Fichte, Hegel, Schleiermacher, Nietzsche) kontraupplysningen vidare och överförde den till 1900-talets början till andra tyska tänkare som Oswald Spengler och Martin Heidegger. Via andra 1900-talsfilosofer som Bertrand Russell, Ludwig Wittgenstein och Herbert Marcuse nådde kontraupplysningen slutligen postmodernismen, med tänkare som Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-Francois Lyotard, Richard Rorty, Pierre Bourdieu och Jean Baudrillard.

Foucault deklarerade: ”It is meaningless to speak in the name of  – or against – Reason, Truth, or Knowledge.”

För postmodernisten finns det ingen verklighet oberoende av hur individen uppfattar den. Individen kan inte uppfatta verkligheten med sitt förnuft. Det finns inget som är rätt eller fel, sant eller falskt, allt det är ”sociala konstruktioner” som postmodernisten vill ”dekonstruera”. Den mänskliga naturen är kollektiv, människors identitet utgörs av grupptillhörigheten (som kan röra sig över olika dimensioner som kön, etnicitet och klass). De konflikter som uppstår mellan grupper pga de språkliga och sociala konstruktioner som ”förtryckarna” använder vill postmodernisten lösa till fördel för dem som de uppfattar som de förtryckta. Det råder ett nollsummespel mellan grupperna, där en inte kan få det bättre utan att en annan får det sämre.

I likhet med Leonard Peikoffs The Ominous Parallells där Peikoff spårar nazismen bland kontraupplysningens tyska filosofer,  gör Hicks liknande observationer inte bara gällande nazismen. Kontraupplysningens tänkare och senare postmodernisterna banade vägen för kollektivism i olika former. Den enskildes förnuft och kunskapssökande, med skapande av en unik identitet kapabel att handskas med verkligheten, räknades ju inte längre. 

De totalitära jakobinerna under franska revolutionen var inspirerade av Rousseau. 1960-talets framväxande ”nya vänster” och de otaliga terroristgrupper på vänsterkanten som bildades på 60-talet, var starkt påverkade av flera av kontraupplysningens filosofer, inte minst Marcuse, som var något av 68-vänsterns ideolog. ”Marx, Marcuse & Mao”, blev den nya heliga treenigheten. Som det stod på en av studenternas banderoller:

”Marx is the prophet, Marcuse is his interpreter, and Mao is the sword.”

Foucault själv började i det franska kommunistpartiet och slutade som anhängare till ayatollorna i 1979 års islamistiska revolution i Iran. Och nämn den postmodernist som inte är socialist.

Men fråga inte den postmoderne värderelativisten varför denne har rätt. Det är ju meningslöst.

Intervju med Stephen Hicks i The New Individualist om postmodernismen.

Tidskriften Axess temanummer om postmodernismen (nr 5-2007).