Tag Archives: Liberalism

Intervju med Douglas Rasmussen

Stephen Hicks har en intervju (tre delar) med filosofiprofessorn Douglas Rasmussen, som tillsammans med Douglas Den Uyl (kallade the two Doughs) skrivit böcker (bl.a. Liberty and Nature: An Aristotelian Defense of Liberal Order och Norms of Liberty), där de i likhet med Ayn Rand lägger aristoteliska idéer som grund för den klassiska liberalismen.

 

 

Se även detta klipp:

Robert Bidinottos artikel om förhållandet mellan Rasmussens och Rands idéer och vad som kan förenas.

Tidigare blogginlägg om Aristoteles och kristendomen.

Mattias Svenssons understreckare i Svenska Dagbladet den 15/8 2006 om Rasmussens & Den Uyls bok Norms of Liberty.

Annonser

Danska Liberal Alliance framåt i opinionen

Den danska TV-serien Borgen, som visas på SVT1 onsdagar, är en välgjord skildring av Danmarks politiska liv. I likhet med den amerikanska TV-serien Vita huset ger man genom god research en inblick i politikens korridorer och maktspel. Även om det för mig som libertarian känns olustigt när politiker som vill styra över medborgarnas liv kan ses som en positiv kraft, handlar min nyfikenhet för denna typ av serie om att se hur politiker och politik skildras, vad som ligger i tiden och vad som engagerar människor, utan att jag behöver dela seriens uttalade eller outtalade ståndpunkter.

I centrum står Birgitte Nyborg Christensen, ledare för mittenpartiet De Moderate, som i det senaste valet gått starkt fram, vilket efter en del bollande lett till att Nyborg fått bli statsminister. Partierna i serien har andra namn än de riktiga danska, men det framgår vilka dess motsvarigheter är i verkligheten. De Moderate är Radikale Venstre, det lilla socialliberala partiet som ömsom stött Socialdemokraterna (i serien Arbejderpartiet), ömsom borgerliga regeringar. De Liberale är Venstre, Ny Höjre är Konservative Folkeparti, och Frihedspartiet är Dansk Folkeparti/Fremskridtspartiet.

Det finns ju fler partier i Folketinget, vilket inte minst har att göra med 2%-spärren. Naturligtvis kan inte serien ägna sig åt alla. Om vi lämnar TV-serien därhän, finns det ett intressant nytillskott i floran av danska partier, Liberal Alliance. Det grundades under namnet Ny Alliance 2007 av den från Radikale Venstre avhoppade Folketingsledamoten Naser Khader. Då var inriktningen med Khaders egna ord en blandning av socialliberalism och socialkonservatism. Till partiet anslöt sig även andra borgerliga Folketingsledamöter. Partiet kom in i Folketinget av egen maskin i valet samma år.

Efterhand kände sig Khader allt mindre hemma sitt parti, då nya medlemmar drev på partiet i mer klassiskt liberal riktning. Partiet bytte namn till det nuvarande 2008, och 2009 lämnade Khader partiet och gick istället med i Konservative Folkeparti. Under den nye partiledaren Anders Samuelsen, själv med bakgrund i Radikale Venstre, har den nyliberala tendensen förstärkts. När man jämför partiets program med Venstre, som kallar sig Danmarks liberale parti, är skillnaderna inte stora, men faller till Liberal Alliances fördel. LA har generellt skarpare frihetliga målsättningar inte bara i den ekonomiska politiken, utan vill exempelvis även legalisera marijuana. Till skillnad från V vill man också avvakta med euron.

I valet -07 fick LA 2,8%. Till hösten ska det hållas nytt val. I de senaste opinionsundersökningarna under detta år har man legat på från drygt 4 till drygt 6%, nu senast 6,8%, och skulle då bli Folketingets femte största parti. V känner sig stressade av LA:s opinionsframgångar och försöker locka till sig deras väljare. Förhoppningsvis kan LA, om de behåller och ännu hellre förstärker sin frihetliga tendens, agera blåslampa på V och andra borgerliga partier. V har tyvärr blivit alltmer urvattnat och den förre partiledaren Anders Fogh Rasmussen, som en gång skrev boken Fra socialstat til minimalstat, sa att liberalismen är förlegad och övergav flera av sina radikalt liberala ståndpunkter han tidigare gav uttryck för i sin bok. Även i invandringspolitiken har man avvikit från en liberal linje. Här är LA:s alternativ mer liberalt. Som en av kandidaterna uttrycker det:

”Jeg mener, at indvandring skal være baseret på selvforsørgelse og ikke pointsystem eller tilknytningskrav. Vi skal ikke blande os i, hvilke uddannelse eller nationalitet indvandrere har, så længe de kan forsøge sig selv.” (Partiet vill att invandrare tecknar en obligatorisk privat sjukförsäkring för fem år)

V har historiskt varit det mest liberala partiet, och velat slå vakt om såväl personlig som ekonomisk frihet, även om de har brustit där som alla andra partier. Men de har generellt haft den mest restriktiva synen på statsingripanden. Med 1925 års program var partiet som mest laissez-faire-liberalt. Partiet har varit starkast bland bönder, då dessa av tradition varit frihandelsvänliga. I Köpenhamn existerade knappt partiet före 90-talet, varför det på 80-talet var inom de Konservative där, framförallt dess ungdomsförbund, som nyliberala idéer började vinna mark. På 70-talet blev Fremskridtspartiet en konkurrent vad beträffar ekonomisk liberalism, innan de från 80-talet profilerade sig alltmer som invandringskritiskt parti. Det drabbade dock i första hand Konservative Folkeparti, som alltid har varit mer socialkonservativt.

Idag ser det ut som Liberal Alliance axlar rollen som Danmarks mest liberala parti, och om deras inriktning och opinionsstöd håller i sig bådar det gott.

Valaffisch för Venstre 1947…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

resp. 1960

Sven Rydenfelt 100 år

Idag är det 100 år sedan den liberale nationalekonomen Sven Rydenfelt föddes. Han var inte långt från att bli så gammal. ”Farbror Sven”, som flera unga liberaler kallade honom, avled 2005, och var vital långt upp i åren. Länge var Sven tämligen ensam i Sverige om att konsekvent föra fram marknadsekonomiska idéer.

I slutet av 40-talet var han ordförande för Liberala studentklubben i Lund, och hade tänkt sig en karriär i Folkpartiet. Men hans motstånd i pressen mot partiets förslag på omsättningsskatt föranledde partiledaren Bertil Ohlin att föra ett samtal med honom, varefter Sven tyckte att det inte fanns någon framtid för honom och liberalismen i Folkpartiet. På 50-talet lät Högerpartiet honom skriva en kritisk rapport om bostadsregleringarna, men man vågade inte göra hans kritik till officiell partilinje. Sven själv stämplades i den offentliga debatten som ”den sociala bostadspolitikens fiende nr 1”, vilket han tyckte var smickrande.

Om Sven var en ensam ökenblomma i den svenska debatten, fann han dock vatten och näring utomlands. Genom det klassiskt liberala sällskapet Mont Pelerin Society träffade Sven ekonomer som Ludwig von Mises, Friedrich Hayek och Milton Friedman, vilka hade stor betydelse för den kommande liberala renässansen. Han fick dock stöd från en del även inom Sverige. I Göteborgs Handels- och sjöfartstidning publicerade Knut Petersson, som 1945 efterträdde Torgny Segerstedt som huvudredaktör, allt som Sven skrev. Petersson, som även en period var riksdagsledamot och kommunpolitiker för Fp, var liksom sin företrädare en s.k. gammalliberal (som det hette då) och varm anhängare av politisk och ekonomisk frihet. Bokförlaget Natur & Kulturs liberale grundare Johan Hansson lät publicera en del böcker och texter i antologier av Sven. 1966 gav Sven tillsammans med Janerik Larsson ut en bok med förord av Vilhelm Moberg som avslöjade SÄPO:s hemliga åsiktsregistrering.

Sven fick uppleva kommunismens fall, vilken han hade förutspått på 50-talet. Inför folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap ställde sig Sven med rätta på motståndarnas sida. Han var medlem i den liberala föreningen Marknadsekonomiskt nej till EU, och skrev förordet i dess kampanjskrift. Han skrev bl.a.:

”Anhängarna ser gärna i EU en mirakelmedicin med förmåga att bota till och med vår massarbetslöshet. Ett önsketänkande i det blå. EU har präglats av massarbetslöshet betydligt längre än Sverige men har hittills visat sig helt oförmögen att finna botemedel. Arbetslöshet är ett symtom på dålig företagarmiljö. Att EU inte förmått förbättra denna miljö är avslöjande.[…]

Till sist ett ord om EU som en rikemansklubb med höga murar till skydd mot låglönekonkurrensen från fattiga länder utanför. Ett upprörande asocialt system. Fattiga länder har låga löner på grund av låg produktivitet i näringslivet. Och rika länder har höga löner på grund av sin höga produktivitet. I själva verket är de låga lönerna de fattiga ländernas enda konkurrensmedel, och den som vägrar dem att använda detta medel, vägrar dem rätten att av egen kraft växa och utvecklas.”

Inför folkomröstningen om euron blev Sven hedersordförande för det borgerliga Medborgare mot EMU. Mot slutet av sitt liv fick Sven framförallt inom ekonomin alltmer stöd i Sverige för sina liberala idéer. Timbro Syd lät under en period en serie föreläsningar av olika personer gå under hans namn.

Jag hade förmånen att träffa Sven över en öl på Grand Hotel i Lund tillsammans med Johan Norberg. Han var mycket vänlig och berättade om händelser i sitt liv. Han växte upp som fattig bondson i en storfamilj på Hallandsåsen. Hans fru, som var sjuksköterska, stod för det mesta av livsuppehället för de båda när Sven doktorerade. Han berättade om Knut Petersson och de internationellt kända ekonomer han lärde känna genom åren. Jag sa lite på skämt att man kan hoppas att det i framtiden upprättas en staty över honom i Lund. Det minsta man kan begära är dock att en gata uppkallas efter honom. Sven var en sann fritänkare och modig liberal.

Läs intervjun med honom i Marknadskraften. Nils-Eric Sandbergs artikel i Dagens Nyheter i förrgår, Svensk ärkeliberal. Sandberg har även skrivit boken Fritänkaren — ett vänporträtt av Sven Rydenfelt för Timbro. Johan Norbergs dödsruna över Sven i Fria Moderata Studentförbundets tidskrift Svensk Linje nr 1-2005. Foto: © Hagblom Foto AB, Lund  

Liberal contra konservativ & ”progressiv” konstitutionalism

Jag bloggade nyligen om Tea Partyrörelsen och varför den i media vanligen starkt negativa bilden av den behöver nyanseras. När det nu bara är en dag kvar till mellanårsvalen är det mycket bevakning av valrörelsen.

I söndagens radioprogram Godmorgon, världen var det ett inslag om att Tea Partyaktivister ofta hänvisar till författningen. Naturligtvis var inte reportern sen att framföra att det finns invändningar i form av ”flera amerikanska statsvetare och grundlagsexperter”. En statsvetare, som förstås var vänsterinriktad, intervjuades och menade att författningen är ganska kortfattad och säger inte så mycket om enskilda politiska åtgärder och att det därmed inte finns något hinder för exempelvis Obamas sjukvårdsreform. Därefter tillfrågades några som demonstrerade mot Tea Partyrörelsen och på ett av deras plakat stod det ”Konstitutionen är vad jag gör den till”.

Men det är just denna syn på författningen som är så förfärlig ur frihetlig synvinkel. Författningen har sina brister och är inte helt tydlig på vissa punkter, men det innebär inte att fältet är fritt för vidlyftiga utflykter och tänjande åt alla håll och kanter. I så fall är det meningslöst med en författning, där å andra sidan förstås även den bästa kan ignoreras av politiker. Ja, den amerikanska författningen är begränsad i sin text, och det är också poängen. Individuella rättigheter ska skyddas och staten ska bestå av ”checks and balances”. I det tionde tillägget står det:

”The powers not delegated to the United States by the Constitution, nor prohibited by it to the States, are reserved to the States respectively, or to the people.”

Dvs, det som inte behandlas i den federala författningen respektive delstatsförfattningen åligger det medborgarna själva att besluta om.

Utöver de tio första tilläggens (den s.k. Bill of Rights) starkt frihetliga karaktär, fullföljer de trettonde och fjortonde tilläggen, som antogs strax efter inbördeskriget, en inriktning på individens frihet helt i linje med grundlagsfädernas intentioner. Utdrag:

13 (Section 1) : ”Neither slavery nor involuntary servitude, except as a punishment for crime whereof the party shall have been duly convicted, shall exist within the United States, or any place subject to their jurisdiction.”

14 (Section 1): ”All persons born or naturalized in the United States, and subject to the jurisdiction thereof, are citizens of the United States and of the State wherein they reside. No State shall make or enforce any law which shall abridge the privileges or immunities of citizens of the United States; nor shall any State deprive any person of life, liberty, or property, without due process of law; nor deny to any person within its jurisdiction the equal protection of the laws.”

Vad som dessvärre hände mot slutet av 1800-talet var att den s.k. progressiva rörelsen började föra fram idéer om ”den levande konstitutionen”, dvs man öppnade fältet för allehanda statsinterventionism som saknar stöd i författningen. De idéerna har kommit att dominera alltmer, i synnerhet efter New Deal på 30-talet, och omfattas av ”liberals” som den statsvetare som nämndes ovan. Författningens ursprungliga innebörd har därmed eroderats allt mer, vilket jag också berörde i ett tidigare blogginlägg om juristen Timothy Sandefur och dennes invändningar mot den ”progressiva” synen.

Sandefur har en utmärkt essä i Harvard Journal of Law & Public Policy där han förespråkar idén om ”Liberal Originalism”, och här avses ”liberal” i den klassiska bemärkelsen, det som idag brukar kallas libertarianism. Författningen måste tolkas utifrån självständighetsförklaringen och de naturrättsliga idéer denna ger uttryck för. Därtill finns det flera texter av grundlagsfäderna som ytterligare förklarar och understryker idéerna, där John Locke var den främsta inspirationskällan. Delstaternas författningar ger också vägledning om kontexten.

Men Sandefur kritiserar inte bara idén om ”The Living Constitution”, utan även det som kallas ”Conservative Originalism”, att tolkningen av författningen måste underkastas traditioner och sociala konventioner. Företrädare för den konservativa synen tar avstånd från idén om självständighetsförklaringen som den etiska grundvalen för författningen, och tonar antingen ner dess betydelse eller rent av avfärdar den som oförenlig med en konservativ uppfattning om vad som är det amerikanska.

Som Sandefur visar kunde den konservativa inställningen användas för att försvara slaveriet, där exempelvis senatorn John C. Calhoun och Alexander Stephens, vicepresidenten i Confederate States of America, helt följdriktigt förkastade självständighetsförklaringen med dess idéer om att människorna är skapade jämlika.

Både den konservativa och ”progressiva” inställningen öppnar för etisk relativism och obegränsat majoritetsstyre och underminerar författningen.

De ovan nämnda trettonde och fjortonde tilläggen till författningen är uttryck för ”Liberal originalism”, som hade ett sista stort uppsving strax efter inbördeskriget.

Samlingssida för viktiga dokument rörande USA:s bildande, såsom självständighetsförklaringen och författningen. Man slås av grundlagsfädernas intellektuella briljans och insikt om maktens problem.

Den frigivne slaven och abolitionisten Frederick Douglass, som var en företrädare för ”Liberal originalism”, skrev:

”Interpreted as it ought to be interpreted, the Constitution is a glorious liberty document.”

Johan Norberg om konservatismen

Debatten om konservatismen, om vilken jag skrev i föregående bloggpost, fortsätter på SvD:s kultursida. Idag är det Johan Norberg som med rätta skriver att konservatism och liberalism är två skilda saker.

Debatt om konservatism

Det pågår sedan en tid i bl.a. Svenska Dagbladet en debatt om konservatismen. Flera av inläggen på kultursidan (här, här, här, härhär & här) har varit tämligen förvirrade och inte bringat mycket reda i debatten, och Johan Norberg skriver på sin blogg om hur Roland Poirier Martinsson ständigt karikerar liberalismen.

Johan Lundberg på Axess blogg och P J Anders Linder på SvD:s ledarsida har fört debatten vidare och pläderat för en liberalkonservatism som tar tillvara arvet från upplysningen.

Det är visserligen sympatiskt att Lundberg & Linder tar till sig delar av liberalismen och upplysningsidéerna, men liberalkonservatismen är behäftad med samma problematik som präglar konservatism generellt. Jag skrev för ett par år sedan ett blogginlägg om konservatismens villrådighet. När Lundberg & Linder skriver att förnuftet har sina gränser och vill ha traditionen som ett komplement att luta sig mot, så är återigen frågan: Vilken tradition? Utifrån vilka värden och principer?

Att vara förnuftig är att söka kunskap och utforska världen genom att identifiera och integrera verklighetens fakta och inte tillåta motsägelser. Om motsägelser uppenbaras måste de redas ut med logikens regler, och ny kunskap läggs till det man tidigare hade mer begränsad kunskap om. Förnuftet leder inte med automatik till rätt slutledning och bevisföring. ”Människan är varken allvetande eller ofelbar”, som Ayn Rand sa. Men det betyder inte att förnuftet därmed är ”begränsat” i den konservativa bemärkelsen att man ska ge upp det när man inte tycker att det passar för att ta in en tradition av sedvänjor, konventioner och regler som undergräver förnuftsprocessen. Även om tvivel och osäkerhet kan uppstå i vissa situationer, måste strävan efter kunskap och förståelse kvarstå. Man stänger inte av den intellektuella processen till förmån för godtycke. Och godtycke är vad den konservativa pragmatismen innebär. Det är ironiskt när Linder skriver: ”Meningsutbytet känns uppfriskande i ett läge när politiken prisar pragmatismen och skyr principerna som pesten.”

Men det är just principerna som konservatismen tenderar att ”sky som pesten”. Som Linder gör i sin ledare, vill man göra sken av att det enda motsatsförhållandet är det mellan konservatismens pragmatiska ”ödmjukhet” inför ”förnuftets begränsningar” och en ”jakobinsk” rationalism med ”principrytteri, där man tror att teoretiska resonemang har svar på alla frågor, och där man bestämt sig för att befria människorna om det så ska kosta människorna livet”. Inget ord om liberalismen i detta sammanhang, som naturligtvis inte har stått för sådant, utan tvärtom varit den främsta och mest radikala utmanaren mot förtryck.

Pragmatismen kontrasteras mot rigida och verklighetsfrånvända principer. Men jakobinerna gjorde själva våld på förnuftet, som bara kan verka genom att individen själv tänker och kommer till insikt. De var påverkade av Rousseau, och underminerade upplysningen från sin kant, precis som de konservativa gjorde det från sitt håll. Upplysningen var filosofiskt ofullständig och brottades med problemen med uppdelningen mellan rationalism och empirism. Då konservatismen i regel har en skepticistisk förnuftskritik, påverkad av Hume och Burke, och dessutom ofta är påverkad av religion, underminerar den människans intellektuella strävanden. Därmed öppnas en av dörrarna för kontraupplysningen. Stephen Hicks har skrivit Explaining Postmodernism som beskriver de filosofiska trådarna i historien. Intervju med honom här.

Konservatismen kan inte ta tillvara upplysningen och utveckla den från dess begränsningar, eftersom konservatismen saknar redskapen till det. Pragmatismen innebär att man försöker väga för- och nackdelar utan att använda sig av principer.

Konservativa kan prata i allmänna ordalag om behovet av bildning, men att ”bilda sig” är att använda sitt förnuft, och det var ju begränsat för de konservativa. Därför kan en konservativ och bildad litteraturvetare som Fredrik Böök vara i Berlin på 30-talet och exalteras över nazisternas bokbål och hoppas på Nazitysklands seger i kriget. Förnuftet har ju sina begränsningar, och då kan man ju strunta i det för att bereda ”traditionen” plats när man tycker det passar, och undvika att rationellt analysera och integrera väsentliga fakta om människans villkor.

Många konservativa är religiösa. Fönuftet har ju sina begränsningar, så då kan ju religionen få träda in, och sedär, nu har man plötsligt ett annat verktyg att förhålla sig till verkligheten som står i motsatsförhållande till förnuftet. Då slipper man bekymret att tänka så mycket och man kan stänga av det begränsade förnuftet, och försöka leva utifrån en motsägelse. Vad blir det i slutändan av en sådan verklighetsuppfattning och begreppsapparat? Som jag har skrivit i artiklar om USA:s historia, så undergräver religionen friheten.

Ayn Rand integrerade den klassiska liberalismen i John Lockes tradition med aristoteliska idéer. Förnuftet är människans kunskapsverktyg, moral är förnuftiga principer som syftar till människans förverkligande i enlighet med vad hennes natur kräver, genom en dygdetik uppnås individens självgenererade lycka, utan självuppoffring och självförnekelse. Politisk frihet med individuella rättigheter gör detta möjligt.

I min bloggpost Kristendomens olycka skrev jag:

”Aristoteles rationella verklighetsuppfattning och kunskapssyn främjade en attityd att världen stod öppen för människans utforskande sinne och att lycka var möjlig för människan på jorden. Samtidigt var förnuftet individuellt och det fanns flera vägar till lycka. Därför främjade Aristoteles idéer vetenskap och individualism.”[…]

”Thomas av Aquino ville låta förnuftet vara en källa till kunskap vid sidan av tron. Det var till priset av en ständig motsägelse, men dörren hade öppnats för vetenskap och en sekulär världsbild.”

P J Anders Linder, som lämnade chefskapet för Timbro 2000, kan inte vara obekant med de rationella och frihetliga idéer som Rand utvecklade och som fått efterföljare. 2000 utgav Timbro antologin Stat, individ & marknad — sex skolor i samtida samhällsfilosofi med Johan Norberg som redaktör. Johans eget kapitel Värdeliberalism: Neo-aristotelikerna, behandlar förutom Rand de tänkare som verkat i hennes anda, som bl.a. Leonard Peikoff, Tibor Machan, David Kelley, Tara Smith, Douglas Rasmussen och Douglas Den Uyl. Deras sekulära, aristoteliska och frihetliga idéer står i motsatsställning till såväl jakobinerna som konservatismen, och utgör det spännande stoffet för framtida idéutveckling. Religionen har ingen plats där. De katolska thomisterna hör till det förflutna.

Friedrich Hayek är en tänkare som betecknade sig själv och av många brukar betecknas som (klassiskt) liberal. Det stämmer till viss del. Men hans idéer tangerade också konservatismen, och jag hade nyligen en bloggpost med länkar till kritisk Hayekdiskussion. Utöver det vill jag även lägga till Larry Sechrests lysande Hayekkritik i denna essä. Hayek bör snarare betecknas som liberalkonservativ, och är populär bland flera konservativa, varför denna kritiska granskning av honom är högst relevant för den pågående debatten om konservatismen.

Timothy Sandefur om hur liberalism respektive konservatism ska definieras här och här, och mer om varför (klassisk) liberalism och konservatism inte kan förenas här. En serie mer djupgående artiklar i en debatt om konservatism och liberalism här. Rekommenderas starkt!

Intressant Hayekdebatt

Timothy Sandefur startadeCato Unbound en intressant debatt om Friedrich Hayek som varade under december månad. På länken kan man följa den, och efter den avslutats hade Sandefur en sista kommentar på sin blogg.

Sandefur kritiserar Hayeks syn på social evolution och hans idéer om ”spontan ordning”, då de saknar normativa principer för att skilja denna ordning från den av Hayek ogillade ”konstruktivistiska rationalismen”. Då Hayeks idéer tangerar konservatismen har det även intresse för en vidare diskussion.

Jag har tidigare länkat till kritik av Hayek utifrån objektivistisk utgångspunkt; från Edward Younkins här.

Uppdatering: Läs även Larry Sechrests lysande Hayekkritik i denna essä.