Tag Archives: Liberalism

Liberal contra konservativ & ”progressiv” konstitutionalism

Jag bloggade nyligen om Tea Partyrörelsen och varför den i media vanligen starkt negativa bilden av den behöver nyanseras. När det nu bara är en dag kvar till mellanårsvalen är det mycket bevakning av valrörelsen.

I söndagens radioprogram Godmorgon, världen var det ett inslag om att Tea Partyaktivister ofta hänvisar till författningen. Naturligtvis var inte reportern sen att framföra att det finns invändningar i form av ”flera amerikanska statsvetare och grundlagsexperter”. En statsvetare, som förstås var vänsterinriktad, intervjuades och menade att författningen är ganska kortfattad och säger inte så mycket om enskilda politiska åtgärder och att det därmed inte finns något hinder för exempelvis Obamas sjukvårdsreform. Därefter tillfrågades några som demonstrerade mot Tea Partyrörelsen och på ett av deras plakat stod det ”Konstitutionen är vad jag gör den till”.

Men det är just denna syn på författningen som är så förfärlig ur frihetlig synvinkel. Författningen har sina brister och är inte helt tydlig på vissa punkter, men det innebär inte att fältet är fritt för vidlyftiga utflykter och tänjande åt alla håll och kanter. I så fall är det meningslöst med en författning, där å andra sidan förstås även den bästa kan ignoreras av politiker. Ja, den amerikanska författningen är begränsad i sin text, och det är också poängen. Individuella rättigheter ska skyddas och staten ska bestå av ”checks and balances”. I det tionde tillägget står det:

”The powers not delegated to the United States by the Constitution, nor prohibited by it to the States, are reserved to the States respectively, or to the people.”

Dvs, det som inte behandlas i den federala författningen respektive delstatsförfattningen åligger det medborgarna själva att besluta om.

Utöver de tio första tilläggens (den s.k. Bill of Rights) starkt frihetliga karaktär, fullföljer de trettonde och fjortonde tilläggen, som antogs strax efter inbördeskriget, en inriktning på individens frihet helt i linje med grundlagsfädernas intentioner. Utdrag:

13 (Section 1) : ”Neither slavery nor involuntary servitude, except as a punishment for crime whereof the party shall have been duly convicted, shall exist within the United States, or any place subject to their jurisdiction.”

14 (Section 1): ”All persons born or naturalized in the United States, and subject to the jurisdiction thereof, are citizens of the United States and of the State wherein they reside. No State shall make or enforce any law which shall abridge the privileges or immunities of citizens of the United States; nor shall any State deprive any person of life, liberty, or property, without due process of law; nor deny to any person within its jurisdiction the equal protection of the laws.”

Vad som dessvärre hände mot slutet av 1800-talet var att den s.k. progressiva rörelsen började föra fram idéer om ”den levande konstitutionen”, dvs man öppnade fältet för allehanda statsinterventionism som saknar stöd i författningen. De idéerna har kommit att dominera alltmer, i synnerhet efter New Deal på 30-talet, och omfattas av ”liberals” som den statsvetare som nämndes ovan. Författningens ursprungliga innebörd har därmed eroderats allt mer, vilket jag också berörde i ett tidigare blogginlägg om juristen Timothy Sandefur och dennes invändningar mot den ”progressiva” synen.

Sandefur har en utmärkt essä i Harvard Journal of Law & Public Policy där han förespråkar idén om ”Liberal Originalism”, och här avses ”liberal” i den klassiska bemärkelsen, det som idag brukar kallas libertarianism. Författningen måste tolkas utifrån självständighetsförklaringen och de naturrättsliga idéer denna ger uttryck för. Därtill finns det flera texter av grundlagsfäderna som ytterligare förklarar och understryker idéerna, där John Locke var den främsta inspirationskällan. Delstaternas författningar ger också vägledning om kontexten.

Men Sandefur kritiserar inte bara idén om ”The Living Constitution”, utan även det som kallas ”Conservative Originalism”, att tolkningen av författningen måste underkastas traditioner och sociala konventioner. Företrädare för den konservativa synen tar avstånd från idén om självständighetsförklaringen som den etiska grundvalen för författningen, och tonar antingen ner dess betydelse eller rent av avfärdar den som oförenlig med en konservativ uppfattning om vad som är det amerikanska.

Som Sandefur visar kunde den konservativa inställningen användas för att försvara slaveriet, där exempelvis senatorn John C. Calhoun och Alexander Stephens, vicepresidenten i Confederate States of America, helt följdriktigt förkastade självständighetsförklaringen med dess idéer om att människorna är skapade jämlika.

Både den konservativa och ”progressiva” inställningen öppnar för etisk relativism och obegränsat majoritetsstyre och underminerar författningen.

De ovan nämnda trettonde och fjortonde tilläggen till författningen är uttryck för ”Liberal originalism”, som hade ett sista stort uppsving strax efter inbördeskriget.

Samlingssida för viktiga dokument rörande USA:s bildande, såsom självständighetsförklaringen och författningen. Man slås av grundlagsfädernas intellektuella briljans och insikt om maktens problem.

Den frigivne slaven och abolitionisten Frederick Douglass, som var en företrädare för ”Liberal originalism”, skrev:

”Interpreted as it ought to be interpreted, the Constitution is a glorious liberty document.”

Johan Norberg om konservatismen

Debatten om konservatismen, om vilken jag skrev i föregående bloggpost, fortsätter på SvD:s kultursida. Idag är det Johan Norberg som med rätta skriver att konservatism och liberalism är två skilda saker.

Debatt om konservatism

Det pågår sedan en tid i bl.a. Svenska Dagbladet en debatt om konservatismen. Flera av inläggen på kultursidan (här, här, här, härhär & här) har varit tämligen förvirrade och inte bringat mycket reda i debatten, och Johan Norberg skriver på sin blogg om hur Roland Poirier Martinsson ständigt karikerar liberalismen.

Johan Lundberg på Axess blogg och P J Anders Linder på SvD:s ledarsida har fört debatten vidare och pläderat för en liberalkonservatism som tar tillvara arvet från upplysningen.

Det är visserligen sympatiskt att Lundberg & Linder tar till sig delar av liberalismen och upplysningsidéerna, men liberalkonservatismen är behäftad med samma problematik som präglar konservatism generellt. Jag skrev för ett par år sedan ett blogginlägg om konservatismens villrådighet. När Lundberg & Linder skriver att förnuftet har sina gränser och vill ha traditionen som ett komplement att luta sig mot, så är återigen frågan: Vilken tradition? Utifrån vilka värden och principer?

Att vara förnuftig är att söka kunskap och utforska världen genom att identifiera och integrera verklighetens fakta och inte tillåta motsägelser. Om motsägelser uppenbaras måste de redas ut med logikens regler, och ny kunskap läggs till det man tidigare hade mer begränsad kunskap om. Förnuftet leder inte med automatik till rätt slutledning och bevisföring. ”Människan är varken allvetande eller ofelbar”, som Ayn Rand sa. Men det betyder inte att förnuftet därmed är ”begränsat” i den konservativa bemärkelsen att man ska ge upp det när man inte tycker att det passar för att ta in en tradition av sedvänjor, konventioner och regler som undergräver förnuftsprocessen. Även om tvivel och osäkerhet kan uppstå i vissa situationer, måste strävan efter kunskap och förståelse kvarstå. Man stänger inte av den intellektuella processen till förmån för godtycke. Och godtycke är vad den konservativa pragmatismen innebär. Det är ironiskt när Linder skriver: ”Meningsutbytet känns uppfriskande i ett läge när politiken prisar pragmatismen och skyr principerna som pesten.”

Men det är just principerna som konservatismen tenderar att ”sky som pesten”. Som Linder gör i sin ledare, vill man göra sken av att det enda motsatsförhållandet är det mellan konservatismens pragmatiska ”ödmjukhet” inför ”förnuftets begränsningar” och en ”jakobinsk” rationalism med ”principrytteri, där man tror att teoretiska resonemang har svar på alla frågor, och där man bestämt sig för att befria människorna om det så ska kosta människorna livet”. Inget ord om liberalismen i detta sammanhang, som naturligtvis inte har stått för sådant, utan tvärtom varit den främsta och mest radikala utmanaren mot förtryck.

Pragmatismen kontrasteras mot rigida och verklighetsfrånvända principer. Men jakobinerna gjorde själva våld på förnuftet, som bara kan verka genom att individen själv tänker och kommer till insikt. De var påverkade av Rousseau, och underminerade upplysningen från sin kant, precis som de konservativa gjorde det från sitt håll. Upplysningen var filosofiskt ofullständig och brottades med problemen med uppdelningen mellan rationalism och empirism. Då konservatismen i regel har en skepticistisk förnuftskritik, påverkad av Hume och Burke, och dessutom ofta är påverkad av religion, underminerar den människans intellektuella strävanden. Därmed öppnas en av dörrarna för kontraupplysningen. Stephen Hicks har skrivit Explaining Postmodernism som beskriver de filosofiska trådarna i historien. Intervju med honom här.

Konservatismen kan inte ta tillvara upplysningen och utveckla den från dess begränsningar, eftersom konservatismen saknar redskapen till det. Pragmatismen innebär att man försöker väga för- och nackdelar utan att använda sig av principer.

Konservativa kan prata i allmänna ordalag om behovet av bildning, men att ”bilda sig” är att använda sitt förnuft, och det var ju begränsat för de konservativa. Därför kan en konservativ och bildad litteraturvetare som Fredrik Böök vara i Berlin på 30-talet och exalteras över nazisternas bokbål och hoppas på Nazitysklands seger i kriget. Förnuftet har ju sina begränsningar, och då kan man ju strunta i det för att bereda ”traditionen” plats när man tycker det passar, och undvika att rationellt analysera och integrera väsentliga fakta om människans villkor.

Många konservativa är religiösa. Fönuftet har ju sina begränsningar, så då kan ju religionen få träda in, och sedär, nu har man plötsligt ett annat verktyg att förhålla sig till verkligheten som står i motsatsförhållande till förnuftet. Då slipper man bekymret att tänka så mycket och man kan stänga av det begränsade förnuftet, och försöka leva utifrån en motsägelse. Vad blir det i slutändan av en sådan verklighetsuppfattning och begreppsapparat? Som jag har skrivit i artiklar om USA:s historia, så undergräver religionen friheten.

Ayn Rand integrerade den klassiska liberalismen i John Lockes tradition med aristoteliska idéer. Förnuftet är människans kunskapsverktyg, moral är förnuftiga principer som syftar till människans förverkligande i enlighet med vad hennes natur kräver, genom en dygdetik uppnås individens självgenererade lycka, utan självuppoffring och självförnekelse. Politisk frihet med individuella rättigheter gör detta möjligt.

I min bloggpost Kristendomens olycka skrev jag:

”Aristoteles rationella verklighetsuppfattning och kunskapssyn främjade en attityd att världen stod öppen för människans utforskande sinne och att lycka var möjlig för människan på jorden. Samtidigt var förnuftet individuellt och det fanns flera vägar till lycka. Därför främjade Aristoteles idéer vetenskap och individualism.”[…]

”Thomas av Aquino ville låta förnuftet vara en källa till kunskap vid sidan av tron. Det var till priset av en ständig motsägelse, men dörren hade öppnats för vetenskap och en sekulär världsbild.”

P J Anders Linder, som lämnade chefskapet för Timbro 2000, kan inte vara obekant med de rationella och frihetliga idéer som Rand utvecklade och som fått efterföljare. 2000 utgav Timbro antologin Stat, individ & marknad — sex skolor i samtida samhällsfilosofi med Johan Norberg som redaktör. Johans eget kapitel Värdeliberalism: Neo-aristotelikerna, behandlar förutom Rand de tänkare som verkat i hennes anda, som bl.a. Leonard Peikoff, Tibor Machan, David Kelley, Tara Smith, Douglas Rasmussen och Douglas Den Uyl. Deras sekulära, aristoteliska och frihetliga idéer står i motsatsställning till såväl jakobinerna som konservatismen, och utgör det spännande stoffet för framtida idéutveckling. Religionen har ingen plats där. De katolska thomisterna hör till det förflutna.

Friedrich Hayek är en tänkare som betecknade sig själv och av många brukar betecknas som (klassiskt) liberal. Det stämmer till viss del. Men hans idéer tangerade också konservatismen, och jag hade nyligen en bloggpost med länkar till kritisk Hayekdiskussion. Utöver det vill jag även lägga till Larry Sechrests lysande Hayekkritik i denna essä. Hayek bör snarare betecknas som liberalkonservativ, och är populär bland flera konservativa, varför denna kritiska granskning av honom är högst relevant för den pågående debatten om konservatismen.

Timothy Sandefur om hur liberalism respektive konservatism ska definieras här och här, och mer om varför (klassisk) liberalism och konservatism inte kan förenas här. En serie mer djupgående artiklar i en debatt om konservatism och liberalism här. Rekommenderas starkt!

Intressant Hayekdebatt

Timothy Sandefur startadeCato Unbound en intressant debatt om Friedrich Hayek som varade under december månad. På länken kan man följa den, och efter den avslutats hade Sandefur en sista kommentar på sin blogg.

Sandefur kritiserar Hayeks syn på social evolution och hans idéer om ”spontan ordning”, då de saknar normativa principer för att skilja denna ordning från den av Hayek ogillade ”konstruktivistiska rationalismen”. Då Hayeks idéer tangerar konservatismen har det även intresse för en vidare diskussion.

Jag har tidigare länkat till kritik av Hayek utifrån objektivistisk utgångspunkt; från Edward Younkins här.

Uppdatering: Läs även Larry Sechrests lysande Hayekkritik i denna essä.

Liberatis pseudoliberalism

I höstas grundades det liberala nätverket Liberati, med bl.a. Alexander Bard i spetsen. De lade fram en rörig och oinspirerande programförklaring, och som Mattias Svensson beskrev som ett försök att ”koka soppa av ett gäng vaga och urvattnade punkter”:

”En del tror att man för att bli intressant och relevant måste kompromissa med sina principer eller gömma sig bakom vaga gummitermer. Liberati är ett typexempel på att det inte fungerar så. Tvärtom är det då man gör sig ointressant.”

Att Liberati fortsätter i samma anda kan man läsa i den debattartikel  i dagens Sydsvenskan som Alexander Bard & Jan Söderqvist i egenskap av medgrundare av Liberati har skrivit tillsammans.

Den är den första i en serie artiklar i Sydsvenskan som ska belysa liberalismens framtid efter vad man menar är dess seger genom Berlinmurens fall. Att liberalismen skulle ha segrat är en grov överdrift. En seger (mycket viktig sådan) för liberalismen är kommunismens fall, men det återstår långt flera segrar, inte minst i dessa tider av antikapitalistisk reaktion mot finanskris och medföljande ytterligare statliga interventioner (vi har fortfarande blandekonomi), samt ökad statlig övervakning och kontroll på internet.

Bard & Söderqvist menar att liberalismen måste ”anpassa sig till informationssamhällets politiska förutsättningar”.

”Liberalismen kan inte längre vara nationell, den måste bli både virtuell och kosmopolitisk för att leva upp till informationssamhällets krav på relevans.”

Att liberalismen ska vara kosmopolitisk har hört till dess idé från början, så det var ingen ny insikt, ej heller att vi lever i ett informationssamhälle.

”De senaste årens rasande debatt om den personliga integriteten på internet belyser att det här har uppstått ett ideologiskt vakuum.”[…]

”Dagens liberala riksdagspartier har fullständigt missat det tåget och har massor av förlorad terräng att ta igen.”

Sanna liberaler har inte varit sena att ge sig in i ”de senaste årens rasande debatt om den personliga integriteten”, och har dessutom i flera fall tagit initiativet och ledningen för diskussionen. Det finns inga riktigt liberala riksdagspartier. De har liberala inslag, men vakuumet står de för, inte liberalismen.

Efter ett antal plattityder landar Bard & Söderqvist i slutsatsen att såväl den klassiska liberalismen som socialliberalismen måste ge vika åt deras ”nya” pragmatiska liberalism, anpassad till cybervärlden.

”Vi tror inte längre på Individens möjligheter. Vi tror inte att legendariska gestalter som Locke och Stuart Mill längre har något viktigt att säga dagens interaktiva nätverkare.”

Det säger det mesta om deras förment liberala ambitioner. Att det inte rör sig om någon ny ”liberalism” visas av att de framhäver John Dewey som en av inspiratörerna. Denne pragmatist och förgrundsgestalt inom den s.k. progressistiska rörelsen i USA i början av 1900-talet, ville ha en ny liberalism som till skillnad från den gamla liberalismen skulle stå för mer statsinterventionism, m.a.o. det som kom att bli ”socialliberalism”.

Timothy Sandefur sammanfattar bra de olika formerna av liberalism här. Mer läsning om den äkta, dvs klassiska liberalismens historia och tänkare finns här. Om pragmatismen kan man läsa här.

Bards & Söderqvists liberalism är en pseudoliberalism, som under förevändning att vara i samklang med tidens anda lyfter fram idéer som kommer att leda till mer statsinterventionism (känns det igen?). Och vad återstår f.ö. annars om pragmatismen är upphöjd till det överordnade? Att de vid sidan av Dewey dessutom lyfter fram de postmodernistiska socialisterna Michel Foucault och Richard Rorty, är ytterligare exempel på detta. När Rorty använder sig av begreppet ”liberal” är det i den amerikanska kontexten, där det betyder ”vänster”. Rorty var visserligen mer moderat i sin socialism än Foucault, som först var medlem i franska kommunistpartiet och därefter maoist under många år, för att sluta som sympatisör av den islamistiska revolutionen i Iran.

Bard & Söderqvist: ”Vi tror inte heller att staten kan stå för svaren och visionerna med en aldrig så välmenande socialpolitik i det allt komplexare och snabbföränderliga informationssamhället.”

Nähä, men vad är det då som ska uppnås? I Rortys anda vill de lyfta fram en ”ironisk liberalism” gentemot ett ”ideologiskt vakuum”. Ja, det är ironiskt vilket vakuum pragmatism och postmodernism kan landa i genom en så meningslös artikel som denna. Men som Foucault sa:

“It is meaningless to speak in the name of  – or against – Reason, Truth, or Knowledge.”

För en bra kritik av postmodernismen rekommenderas boken Explaining Postmodernism: Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault (Scholargy Publishing 2004) av Stephen Hicks.

En intervju i The New Individualist med Hicks om postmodernismen kan läsas här.

Liberatis pragmatiska postmodernism skulle aldrig nå något så inspirerande som exempelvis det som hände den 4 juli 1776 i de brittiska kolonierna i Nordamerika.

Religion undergräver friheten

Idag har Per Gudmundson en ledare i Svenska Dagbladet där han behandlar (KD) och tyvärr, visserligen inte okritiskt, tycks se möjligheter med Roland Poirier Martinssons idéer om konservatism som förutsättning för ett liberalt samhälle:

”Ledarsidans kolumnist Roland Poirier Martinsson har här och annorstädes under det senaste året initierat en debatt om hur konservatismen i själva verket kan ses som en förutsättning för, och inte ett hot mot, liberalt liv. Lite olyckligt pekade han samtidigt ut landets främste liberale idédebattör, Johan Norberg, som sin huvudmotståndare, när samtalet snarast borde vara grund för en allians mellan liberaler och konservativa.

Tesen går i enkelhet ut på att ett starkt och värderingsstyrt civilsamhälle skapar lägre behov av lagstiftning, som annars griper in i folks privatliv. Om de utlevande liberalerna alltså bara kan fördra de konservativas ständiga moraliserande torde, enligt detta synsätt, konservativa och liberala ha ett gemensamt intresse av att hålla statsmakten kort. Fasta normer blir utgångspunkten för ett liv under eget ansvar. Tolerant konservatism.”

Jovars, den debatt som Roland PM initierade ledde till att han fick stå med byxorna nere i sin uppvisning av okunnighet, historielöshet och billig populism, vilket jag har tagit upp tidigare här och här.

Och att utmåla Johan Norberg och nyliberalismen som huvudmotståndare var inte bara ”lite olyckligt”, utan jävligt korkat, vilket då inte förvånar i RPMs fall. Att Timbro har denne ytlige och förvirrade populist som chef för sitt medieinstitut, och att SvD har honom som kolumnist, sänker trovärdigheten för dem.

Mer om RPM och konservatism vs. liberalism här.

Om den knäppa kyrka som RPM tillhör, kan man även läsa mer om här.

Antirasismens liberala historia

I tidskriften Reason har Damon Root den 8/7 en artikel om det glömda arvet av amerikansk libertariansk antirasism, med anledning av en nyutkommen antologi av Jonathan Bean, Race & Liberty in America.

Root ger exempel på flera klassiska liberaler som naturligt såg rasism som ett brott mot individualismens principer. Han nämner dock inte Ayn Rand, som annars hade en numera berömd essä, Racism, från 1963 (och som ingår i The Virtue of Selfishness och finns på svenska i Timbroantologin Frihetens klassiker). Den är en lysande kritik mot rasismen.

Det roliga med Roots artikel är annars att man upptäcker nya personer i den liberala idéhistorien som man inte tidigare kände till. Bland dem finns den svarta författarinnan Zora Neale Hurston, som behandlas i bl.a. denna artikel av David T. Beito & Linda Royster Beito tillsammans med de för mig tidigare välbekanta Isabel Paterson & Rose Wilder Lane. Annars brukar Paterson & Wilder Lane föras samman med Rand för de liberala verk som kom ut samma år, 1943, och som kom att betyda mycket för den liberala renässansen: Patersons The God of the Machine, Wilder Lanes The Discovery of Freedom och Rands The Fountainhead. De tre kvinnorna kände också varandra.

Mer om Zora Neale Hurston kan även läsas här. Hon stödde den republikanske senatorn Robert Tafts presidentkandidatur i primärvalen 1952 (som han förlorade mot Eisenhower). I sin kritik mot Franklin Roosevelt och The New Deal och dess politiska efterverkningar betraktade hon USA:s stat som en inhägnad med stöldgods och en maffialiknande skumraskaffär. New Deal var för henne ”the biggest weapon ever placed in the hands of those who sought power and votes”.

400px-Zora

Zora Neale Hurston

För relaterat ämne, läs även min tidigare bloggpost om Sydafrika.

Uppdatering: 14 juni 2013 publicerade Svensk Tidskrift min recension av Beans bok.

Blogginlägg i samband med recensionen med kompletterande uppgifter.