Kemi Badenoch om identitetspolitiken

Kemi Badenoch är Storbritanniens utrikeshandelsminister sedan 6 september. Hon var en av kandidaterna till att bli partiledare för Tories efter Boris Johnson. Jag tog del av ett par debatter i den kampen och en text som hon skrivit, och uppskattade henne som en rättfram och slagkraftig liberal med kloka synpunkter. Hon har angripit identitetspolitiken, som även i denna läsvärda artikel från Axess. Själv är hon dotter till invandrade föräldrar från Nigeria. Hon kanske kan bli ett partiledarämne längre fram. Hon är 42 år. Utdrag:

”Jag fick en uppenbarelse efter att ha deltagit i en konferens sommaren 2018. Ämnet var ”Bortom svart och vitt”, och vi i panelen skulle klarlägga om vi hade nått fram till ett samhälle utan spärrar mellan olika etniska grupper eller om det var ett omöjligt mål. Som svart kvinna invald i det brittiska parlamentet och första generationens invandrare tyckte jag att svaret var självklart: i Storbritannien finns inga sådana spärrar. Med etniska minoriteter företrädda på alla det offentliga livets plan avgör inte hudfärgen om man får framgång i livet eller inte.

Ändå mötte jag fientlighet från en samling unga människor i publiken. Alla var vita, de flesta var kvinnor och alla suckade och stönade och ruskade på huvudet åt allt jag sade. Jag kunde inte förstå varför de avfärdade mina konkreta erfarenheter på det där sättet. När debatten var slut gick jag fram till dem och vi hade ett långt samtal. Fjällen föll från mina ögon.

Det var första gången jag träffade dessa ungdomar som går i spetsen för vår tids identitetspolitik. Jag fick klart för mig att anhängarna av denna moderna religion inte tänker i termer av individualitet och personligt ansvar, föreningsfrihet, yttrandefrihet och gemensamma erfarenheter. De delar upp världen i separata, segregerade identiteter för offer och förtryckare.(…)

Det kommer att stå oss dyrt om vi låter bli att försvara våra övertygelser bara för att slippa svåra samtal. Om det är sant att väst har frodats på slaveri och kolonialism och inget annat, om all framgång ska tillskrivas patriarkatet, vit makt och heteronormativt förtryck, finns det ett pris att betala. Det priset är att våra övertygelser, vår demokrati, vår likhet inför lagen, vår meritokrati, våra fria marknader och många andra liberala värden är fiktion och inget annat. Sagor som vi berättar för oss själva för att dölja ett mörkt och tvivelaktigt förflutet.

Någon lösning på vår tids stora problem finns inte om vi mister tron på vår historia och berättelsen om den västerländska liberalismen.

Försvarar vi inte det samhället finns det många konkurrerande stater som mer än gärna tillåter de nya åsiktstyrannerna och deras postmodernism att, om än med möda, ta på sig den tunga uppgiften att undergräva allt vi håller kärt och ersätta vilken ädel avsikt det än är som driver deras progressivism med något långt mer olycksbådande.”

Liberalism och nationalism

I dagens Svenska Dagbladet har Johan Norberg en artikel där han för ett intressant resonemang om liberalism och nationalism i anknytning till Sverigedemokraternas framgångar i valet.

Här även en artikel av Alex Nowrasteh på libertarianska Cato Institute som kritiskt granskar Yoram Hazonys bok The Virtue of Nationalism, en bok som rönt ganska stor uppmärksamhet.

Amerikanska HD och Roe v. Wade

Denna artikel i The Unpopulist av Timothy Sandefur (författare till bl.a. The Conscience of The Constitution) publicerades 6 juni, före fredagens beslut om abortfrågan, Roe v. Wade, i amerikanska Högsta domstolen. Men den är av generellt intresse vad beträffar HD och den amerikanska konstitutionella debatten utifrån klassiskt liberal/libertariansk synvinkel (alltså inte ”liberal” i amerikansk bemärkelse, som oftast betyder en mer vänsterinriktad position). Utdrag:

”America’s classical liberals and libertarians have long wished for a Supreme Court that will defend both the “privacy” rights and criminal justice protections associated with “liberal” justices and the property rights and economic freedoms associated with “conservative” justices. When forced to choose between the two, these freedom-minded voters have tended to support conservative judicial nominees.

But many of those same voters are now wondering whether that’s prudent given the court’s likely overturning of not just Roe v. Wade, but of its entire body of precedent involving women’s constitutional right to abortion. There’s no easy answer to this question, and the reason lies in the legal history of the 20th century, when the court effectively reversed its philosophical polarity and prioritized “democracy” over “liberty” as the central value of constitutional law.

Today, both “liberal” and “conservative” justices still cling to this overhauled version of the Constitution, even while making occasional defenses of freedom. The result is a twisting road of logical inconsistency, unacknowledged errors and absurdly misleading terminology. Faced with these unpredictable turns, those who value freedom may indeed have to hope that a mix of justices of different ideological backgrounds will lead in the long run to stronger legal protections for freedom. If abortion rights enjoyed protections for half a century it was in no small part due to the strong liberal presence on the court and it is no surprise that with that presence attenuated, that right is now in jeopardy.”

Här intervju med Sandefur om ”Libertarian Constitutionalism”.

Här artikel i Reason av libertarianske juridikprofessorn Ilya Somin om vad som kan hända framöver.

Järnladyn Kaja Kallas

The New Statesman hade den 11/5 en artikel om Estlands premiärminister Kaja Kallas, där hon benämns ”Europas nya järnlady” i samband med Ukrainakriget. Utdrag:

”Kallas fundamentally rejects the idea that an end to the conflict should be sought at any price. “I think what everybody has to understand is that peace is not an ultimate goal if it means that the aggression pays off,” she says. “What I mean by this is that when you say ‘OK, let it be peace and everybody stays where they are’, it still means that Russia has taken a big part of Ukraine’s territory, Ukraine being a sovereign, independent country. So it means that aggression really pays off.” If this happens, she adds, it will only be a matter of time until Putin acts again: “If Russia is not punished for what they are doing, then there will be a pause of one, two years, and then everything will continue: the atrocities, the human suffering, everything.” She adds that it will not just be Ukraine at risk of an emboldened Putin. “I mean other countries around Russia. Moldova… The imperialistic dream has never died.” Few doubt that Estonia could be a prime target in such a situation.”

Kallas leder det liberala Reformpartiet, som är ett parti jag utan tvekan hade röstat på (I Sverige är det inget parti som är solklart bäst). Det har t.ex. en mer marknadsliberal profil än ”Liberalerna” i Sverige. Det påminner mer om exempelvis tyska FDP, schweiziska FDP/PLR, holländska VVD och danska Liberal Alliance (historiskt i Danmark i viss mån Venstre innan LA bildades). Sedan 15 år tillbaka har partiet parkerat på ca 28% av rösterna i valen. Estland är ett starkt fäste för liberalism. Info om Reformpartiet på Wikipedia här.

Jag har tidigare tagit upp den fantastiska dokumentärfilmen ”The Singing Revolution”, om hur esterna gjorde sig fria från Sovjetunionen. I Estland har länge regelbundet sångfestivaler arrangerats och under Sovjettiden sjöngs även förbjudna sånger. Trailer till filmen:

Mina föräldrar lärde känna två estniska familjer som kom till Sverige under andra världskriget, så jag har även en mer personlig relation till landet. Tallinn är värt ett besök.

NPM är inte nyliberalism

I Svenska Dagbladets ledarpodd från igår hade Mattias Svensson och nationalekonomen Andreas Bergh ett bra samtal om den nya essä som Bergh och sociologen Olof Hallonsten skrivit där man kritiserar New Public Management och mätbarhetshets inom offentlig verksamhet, och diskussionen tar upp att det som beskrivs inte är ”nyliberalism” eller marknadsliberalism.

Mattias Svensson har också idag en ledare i Svenska Dagbladet om denna fråga. Han skriver bl.a.:

”Snarare än ”nyliberalism” är dessa hybrider ett nytt slags social ingenjörskonst. Förvisso marknadsförda också av en borgerlighet, som under en period kom att närmast dyrka excelark och utvärderingar, och vid maktens spakar anammade managementlitteraturens självförtroende och floskulösa blomsterspråk.

Som Bergh och Hallonsten påpekar är det inget fel på vare sig ekonomiska incitament eller utvärderingar per se. Men blir de enhetslösningar som trycks på verksamheter och sammanhang där de inte hör hemma, trängs några av det fria samhällets viktigaste mekanismer ut: pluralismen, experimenterandet och rätten att göra fel.”

Här även det avsnitt i den utmärkta podden ”Bergh & Wernberg” som tar upp samma sak.

Amistad

Häromdagen såg jag Steven Spielbergs film Amistad från 1997. Den finns att hyra eller köpa på Youtube (kolla inte trailers, de avslöjar för mycket!). Den är väldigt bra. Märkligt nog har jag inte sett den tidigare, fast den länge legat på listan och jag läst så mycket positivt om den. Anthony Hopkins är lysande som John Quincy Adams.

Förutom sin skickliga dramaturgi får Spielberg fram flera angelägna saker, som självständighetsförklaringen och människans frihet, domstolars självständighet, slaveri bland afrikanska stammar och engelsmännens jakt på slavhandlare utmed Afrikas kust (detta var 1839 och Storbritannien hade avskaffat slaveriet 1833 och lade stora summor på att jaga slavhandlare, vilket man kunnat läsa om tidigare). Spielberg hamnar verkligen rätt här.

Här en gammal artikel av Timothy Sandefur om John Quincy Adams, som f.ö. som ung besökte bl.a. Sverige och många städer här.

”In addition to arguing the famous Amistad case and vigorously opposing the annexation of Texas (a measure sponsored by friends of slavery’s expansion), Adams was also the leading figure in the two great crises of the 1830s: the petition crisis and the nullification crisis. In both of these efforts, Adams defended the classical liberalism of America’s founding against the reactionary romanticism that was becoming increasingly popular, especially among Southerners who were developing the “positive good” theory of slavery.”

På svenska Wikipedia kan man läsa bl.a. detta: ”Besöket i Sverige gjorde bestående intryck på den unge Adams och han kallade de svenska medborgarna för ”de mest godhjärtade, vänskapligaste och mest gästvänliga i Europa”. Även de svenska kvinnorna gjorde bestående intryck på Adams.”

Det kapitalistiska manifestet

Johan Norbergs nya bok Det kapitalistiska manifestet (en sorts uppdatering av den tjugo år gamla boken Till världskapitalismens försvar) är utomordentligt bra. Här tas många olika frågor upp, som bl.a. den ekonomiska utvecklingen, miljön, jämlikhet, Kina, lycka, ”crony capitalism”, mm. Den är ett bra komplement till hans andra bok Öppen/Sluten som kom 2020. Här en ledare i Svenska Dagbladet av Mattias Svensson om boken.

Segerfeldts bok om Frankrike

Jag har läst klart den liberale författaren och debattören Fredrik Segerfeldts utmärkta bok Frankrike – En hatkärlekshistoria, som med både humor och allvar tar sig an fransk kultur och politik. Flera gånger skrattade jag högt åt lustiga episoder.

Jag är själv anglofil och känner större samhörighet med det angloamerikanska, länder som bl.a. Storbritannien, USA och Kanada, än med det franska och Frankrike. Samtidigt finns där saker med Frankrike att gilla. Jag har besökt Paris två gånger (vilket förstås inte är representativt för landet), och gillar bl.a. elegansen, en hel del konst, musik och litteratur (Victor Hugo var en av de största), och som Fredrik beskriver fanns det ju väldigt många framträdande liberala tänkare i slutet av 1700-talet och under 1800-talet. Tråkigt nog har det politiska liberala arvet inte förvaltats väl och ”liberal” är ett skällsord i breda läger. (Lustigt nog är det ett skällsord i USA också fast av helt andra skäl, där det ofta betyder ”vänster”, medan i Frankrike är det en som jag).

Något som kan vara intressant att notera, och det tas inte upp i boken för det hör inte direkt till bokens ämne, är att i de delvis fransktalande länderna Schweiz och Belgien har liberalismen varit betydligt starkare och när det gäller Schweiz står sig än idag, inte minst i de fransktalande kantonerna, ett hyfsat klassiskt liberalt inriktat parti starkt (PLR/FDP, och tidigare PLS/LPS, som gått upp i det föregående). Men Frankrike har ju en annan identitet än de länderna. Samtidigt finns det en del kulturella likheter när det gäller de fransktalande.

Här en ledare av Carl-Vincent Reimers i Blekinge Läns Tidning om boken.

Och här en gammal artikel från 1998 i Reason av Tyler Cowen om hur amerikanska och franska filmmakare berikat varandra genom tiderna och hur det var särskilt lättare före 1940, inte minst under den franska filmens frihetliga guldålder under 30-talet, och hur senare franska regeringars försök att genom protektionism gentemot amerikansk film och subventioner av fransk skadat filmskapandet. Cowen: ”The laissez-faire environment of the French Golden Age allowed the influence of foreign films to fertilize French creativity.”

Det gällde förstås även skådespelare, där vi bl.a. finner den lysande Charles Boyer, verksam inom såväl fransk som amerikansk film. Och inom litteraturen och musiken, särskilt jazzen, har de fransk-amerikanska förbindelserna varit viktiga. När det gäller filmmusik finner man exempelvis en av de största, Michel Legrand, som även var viktig inom jazz. Han skrev musik till franska, engelska och amerikanska filmer.

Liberal sajt mot populism

Den libertarianska Indienfödda amerikanen Shikha Dalmia har lanserat en ny sajt, The UnPopulist, med syftet ”Defending open liberal societies from populist authoritarian threats”. Tillsammans med gästskribenter analyseras olika antiliberala populistiska tendenser i exempelvis USA, Indien, Polen, Ungern och Tjeckien. Sajten överskred 1000 prenumeranter på en månad. Det är gratis att prenumerera.

Hon intervjuas av Robert Tracinski på dennes tidskrift för klassisk liberalism, Symposium, en väldigt bra sajt som jag bloggade om i april.

Val i Kanada

Igår var det val till det federala parlamentet i Kanada. Premiärminister Justin Trudeau, som leder det Liberala partiet, hade utlyst nyval med förhoppningen att hans parti skulle få egen majoritet istället för att som hittills fått söka stöd från andra partier. Nu blev det inte så. Resultaten för partierna blev väldigt lika hur det var förut.

Här en artikel i National Post från 2019 inför det valet som var då, där Bruce Pardy från klassiskt liberal synvinkel kritiserar båda de två stora partierna, Liberala partiet och Konservativa partiet. Båda är ”big tent-parties”, där det förra är ”center-vänster” och det senare är ”center-höger” (om man nu ska använda höger-vänsterskalan). Det han tar upp har inte förändrats märkbart sedan dess. Han begrundar förutsättningarna för det Konservativa partiet att bli mer liberalt, när det Liberala partiet är så pass vänstervridet.

”Liberals are not liberal but progressive, which is quite a different thing. In fact, Liberals have no idea what a liberal really is. The sweet spot for Conservatives is the space that the Liberals have long vacated. To win, Conservatives must be liberals.”(…)

”The Conservative election platform was merely a pale version of full-on Liberal illiberalism with an occasional hint of Bible-thumping intolerance.”

På provinsiell nivå finns det på sina håll större variationer. I t.ex. British Columbia är BC Liberals inte en del av det federala Liberala partiet och är mer center-höger. I valen till det federala parlamentet har de kandidater både för de federala Konservativa och Liberala partierna. Quebecs liberala parti är inte heller en del av det federala Liberala partiet, men är mer som det än BC Liberals är.

Wilfrid Laurier var premiärminister i Kanada 1896-1911 och var ledare för det Liberala partiet som då i betydligt större utsträckning stod för klassisk liberalism. Lawrence Reed hade 101022 en artikel om Laurier.

”[T]he great Laurier stood for: limited government, light taxes, fiscal discipline, free trade, private property, and the rule of law.”

The Institute for Liberal Studies är en klassiskt liberal tankesmedja och har alltså inget med det Liberala partiet att göra.

Henrik Alexandersson skrev 210813 om hur Kanada infört drakoniska nätlagar.

”Kanada är nästa land som inför långtgående inskränkningar av yttrandefriheten på internet. Det ser ut som om man bestämt sig för att ta det sämsta ur olika länders lagstiftning och göra det till nationell lag.”