Tag Archives: Liberalism

Tibor Machan, RIP

Igår avled Tibor Machan. Han var en av de bästa liberala tänkarna i modern tid. Jag har flera av hans böcker och har dessutom läst otaliga artiklar och inlägg. Han flydde från Ungern 1953. 1987 gav Timbro ut en bok av honom, Frihetens filosofi. Tillsammans med Robert Poole och Manuel Klausner köpte han 1970 tidskriften Reason, som grundades 1968 och som med tiden kom att bli den mest inflytelserika libertarianska tidskriften i USA. Den är fortfarande väldigt betydelsefull även om opinionsbildningen för klassiskt liberala/libertarianska idéer har förändrats mycket genom internet.

Här är ett äldre blogginlägg av mig där man kan se en intervju med Machan gjord av Stephen Hicks.

Här en minnesartikel av Nick Gillespie i Reason där man även kan se intervjuer med Machan.

Här Robert Pooles dödsruna i Reason.

Frederick Douglass, slaven som rymde och blev frihetskämpe

Frederick Douglass (1818-1895) föddes i februari, men som slav i Maryland fanns inget datum för honom. Han kom dock genom att hans mor kallade honom ”my little Valentine” att ta 14/2, dagens datum, som sin födelsedag.

Douglass lyckades som tjugoåring fly slaveriet och bosatte sig senare med sin fru i New Bedford, Massachusetts. Han kom att bli en av de mest framträdande abolitionisterna, och dessutom en förkämpe för kvinnans rättigheter. Han var briljant, lärd och vältalig och förstod de ursprungliga amerikanska idéerna om frihet. Han företrädde den klassiska liberalismen. Hans texter är värda att läsa. Läs mer om honom och hans liberala idéer här (tidskriften Reason).

Timothy Sandefur om Douglass i två äldre blogginlägg, här och här. I det senare kontrasteras Douglass mot William Lloyd Garrison, en annan framträdande abolitionist, som hade deklarerat ”no union with slaveholders”. Douglass hade en helt annan och bättre strategisk syn på frihetskampen.

Här även ett bra föredrag för Cato Institute av historiedocenten Robert McDonald. Där finns även länkar till mer om Douglass, bl.a. hans liv och kvinnofrågan.

Douglass: ”Fellow-citizens! there is no matter in respect to which, the people of the North have allowed themselves to be so ruinously imposed upon, as that of the pro-slavery character of the Constitution. In that instrument I hold there is neither warrant, license, nor sanction of the hateful thing; but, interpreted as it ought to be interpreted, the Constitution is a GLORIOUS LIBERTY DOCUMENT.”

Frederick Douglass portrait.jpg

Tidigare blogginlägg av mig om andra abolitionister, som bl.a. Lydia Maria Child och Carl Schurz här och här.

Mer om Lydia Maria Child

Skrev förra året ett blogginlägg om den amerikanska liberala abolitionisten Lydia Maria Child med anledning av en text av Daniel Bier på The Skeptical Libertarian. Här har Bier en ny text på Students for Libertys hemsida med kompletterande information. Intressant läsning.

Child: ”I am so great an advocate of freedom that I would have everything done voluntarily.”


CUF: Salute to the European Freedom

Lokalavdelningar i Centerpartiets Ungdomsförbund har lagt upp detta fina klipp som ett svar på obehagliga klipp från Sverigedemokraternas Ungdomsförbund och andra invandringsfientliga ungdomsförbund i Europa, som detta. När invandringsfientliga pratar om ”identitär” och ”varje folks frihet” är det eufemismer för uppfattningen att raser inte ska beblanda sig med varandra.

Dessutom med musik från ett av mina favoritstycken, Claude Debussys Clair de Lune.

”Europe belongs to us” säger SDU:arna. Associationerna går osökt till denna sekvens i filmen Cabaret.

Migro, det liberala forumet för migration och fri rörlighet.

När Kanada var liberalast i världen

Att gradera länder i fråga om liberalism (politisk, ekonomisk och social frihet med en minimal stat) är ofta vanskligt. Varje år redovisar exempelvis Heritage Foundation i samarbete med Wall Street Journal respektive Cato Institute den ekonomiska friheten i världen. Se här och här. Många faktorer ska tas med i beräkningen, och ett land kan på vissa områden vara väldigt liberalt, medan det på andra inte alls är det eller väldigt lite. Olika frågor har också olika tyngd. Sådana undersökningar illustrerar dock tendenser. I fallet ekonomisk frihet visar dem dess betydelse för välstånd.

Men frihet är förstås mer än ekonomisk. Historiskt brukar USA anges som frihetens land nummer ett, särskilt åsyftande dess självständighetsförklaring och författning och 1800-talet, samtidigt som även Storbritannien och Schweiz blev väldigt fria länder under 1800-talet. Det fanns dock några allvarliga avvikelser från frihet i USA. I första hand slaveriet förstås. Även om det var begränsat till Södern, var dess förekomst en sådan skändning av människans rättigheter att det sänkte USA:s generella frihetlighet betydligt, så även den efterföljande rasåtskillnadspolitiken i sydstaterna. Vidare fanns det, åtminstone i flera delstater, religiöst-puritanskt motiverade inskränkningar av den sociala friheten. Inte heller när det gäller ekonomisk frihet var USA alltid så liberalt. Protektionism och andra statliga förmåner till vissa företag förekom, och i slutet av 1800-talet växte de populistiska och progressistiska rörelserna fram med krav på en större roll för staten för välfärdsfrämjande.

Om man undantar slaveriet (som avskaffades i det brittiska imperiet i sin helhet 1833) var alla dessa inskränkningar i friheten något som förekom i alla länder i varierande grad under 1800-talet. Tullar kontra frihandel var en stor stridsfråga i de flesta länder, även i Sverige. Kvinnors lika individuella rättigheter, liksom olika minoritetsgruppers, kom successivt att beaktas i allt fler länder. Generellt var friheten i USA ändå stor. Det fanns skäl till varför så oerhört många emigrerade till landet.

Ett ofta bortglömt land i detta sammanhang är Kanada. Även om det alltid har beundrats för sin politiska frihet, har det av klassiska liberaler historiskt setts som mindre frihetligt än USA, då det ju var den lojalistiska delen av Brittiska Nordamerika som det skapades ur, och i modern tid har landet haft en stor roll för staten ekonomiskt. Men redan tidigt på 1800-talet kom landet att få relativt stor frihet, politiskt, ekonomiskt och socialt. Precis som många andra västerländska demokratier påverkades man av de frihetliga landvinningarna i USA och liberalismens framväxt globalt.

I de ovan nämnda rapporterna om den ekonomiska friheten i världen, har Kanada sedan flera år gått förbi USA. Naturligtvis finns det punkter där det är mer frihetligt i USA än i Kanada, men att Kanada befäst sin tendens är intressant, då landet även därmed haft en sundare ekonomisk utveckling. Kanadensiska Fraser Institute har en rapport om den ekonomiska friheten i kanadensiska provinser och amerikanska delstater. Alberta och Saskatchewan har störst ekonomisk frihet. På tredje plats kommer den amerikanska delstaten Delaware. Det finns ett samband, dock ej det enda, mellan större ekonomisk frihet och högre BNP per capita, både i relationen mellan de kanadensiska provinserna respektive de amerikanska delstaterna.

Chris Edwards på libertarianska Cato Institute skriver i artikeln We Can Cut Government: Canada Did om hur statsinterventionismen i Kanada kom långsammare i början av 1900-talet än i USA. Premiärminister Wilfrid Laurier, Kanadas Gladstone, ledde en Liberal regering 1896-1911 som syftade till ”absolute liberty political and commercial”: Individuell frihet, frihandel, låga skatter, ökad invandring och en minimal stat inom ramen för ett långtgående decentraliserat Kanada med största möjliga autonomi från Storbritannien.

Laurier sa: ”Canada is free and freedom is its nationality.” & ”Nothing will prevent me from continuing my task of preserving at all cost our civil liberty.” & ”The good Saxon word, freedom; freedom in every sense of the term, freedom of speech, freedom of action, freedom in religious life and civil life and last but not least, freedom in commercial life.” Han bekämpade även värnplikten, som infördes av en Konservativ regering 1917. Läs mer om Lauriers liberalism här. Kanada fick under denna tid hög tillväxt och blomstrade.

Kanada hade ingen centralbank före 1935, och under 30-talsdepressionen gick inte en enda kanadensisk bank i konkurs. Se Per Hortlunds bok Fribankskolan: Monetär laissez-faire i teori och praktik (Timbro 2002), som kan läsas online. Och behöver jag påminna om att Kanada inte hade spritförbud under 1920- och 30-talen?

Tidigare Konservativa premiärministrar, vilka dominerade under 1800-talet, hade drivit en protektionistisk linje, medan det Liberala partiet stod för frihandel. I modern tid har förhållandena varit de omvända för partierna i den frågan. Efter Laurier var det Konservativa regeringar under Robert Borden (1911-20) och R B Bennett (1930-35) som gav staten en allt större roll i de flesta avseenden. Denna trend stod i växande utsträckning även den långvarige Liberale premiärministern William Lyon Mackenzie King (1921-30, 1935-48) för och dennes efterträdare Louis Saint-Laurent (1948-57). Men det var under de Liberala premiärministrarna Lester Pearson och Pierre Trudeau på 60- och 70-talen som statsinterventionismen var som störst, med åtföljande ekonomiska problem. Chris Edwards beskriver hur de offentliga utgifterna i relation till ekonomin var desamma i Kanada och USA fram till 60-talet. Därefter ökade de mer i Kanada, även om de också ökade i USA. Men medan USA än idag brottas med höga offentliga utgifter, har Kanada lyckats begränsa dem mer än USA, och även genomfört flera marknadsliberala reformer.

Det finns liberala partier i vissa provinser som är helt fristående från det federala Liberal Party of Canada, men precis som detta och det regerande Konservativa partiet under Stephen Harper, saknas en stringent frihetlig linje, även om de frihetliga dragen har ökat inom de olika partierna. De Konservativa tenderar vara mest socialt konservativa, men de dragen förekommer även stundtals i andra partier. I ekonomiska frågor har de Konservativa varit mest pådrivande för lägre skatter och mindre offentlig sektor sedan ett antal decennier, men även det Liberala partiet har rört sig från den närmast socialdemokratiska politiken under Pierre Trudeau till en mer marknadsliberal inriktning, även om det fortfarande är ”socialliberalt”.

Sedan april i år är Justin Trudeau, son till Pierre, ledare för det Liberala partiet. Ironiskt nog för hans framlidne far, har Justin Trudeau signalerat en ny linje för partiet som anknyter mer till dess klassiskt liberala rötter, vilket man kan läsa om i denna artikel. Han hyllar Laurier och pratar bl.a. om behovet av frihandel, lägre skatter och legalisering av marijuana. Frågan är dock hur partiet som helhet kan påverkas. Det finns anledning att med spänning följa den politiska utvecklingen i Kanada. F.ö. rekommenderas besök i det vackra British Columbia och storstaden Vancouver, med sitt natursköna läge. Även Nova Scotia och dess Cape Breton Island med The Cabot Trail rekommenderas. Montreal har en intressant blandning av gammalt och nytt.

Wilfrid Laurier

Hur liberalismen gjorde Sverige rikt

Johan Norberg skrev 1998 den lysande boken Den svenska liberalismens historia. Nu finns en essä på engelska av Johan, How Laissez-Faire Made Sweden Rich, som är något av en sammanfattning av boken.

Anders Chydenius, den svenska liberalismens fader.

13575_7_019_00000027_2_small

Lars Johan Hierta, liberal pionjär.

Min artikel om frihet och rasism i USA:s historia publicerad

Idag publicerade Svensk Tidskrift min artikel om antologin Race & Liberty in America av Jonathan Bean. Jag hade för några år sedan ett blogginlägg om en recension av boken, men har sent omsider själv läst den.

Klassisk liberalism är inte genomgående på alla områden hos vissa personer i boken, men det var i huvudsak en naturrättsligt liberal syn på rättigheter för alla oavsett ras som i det här sammanhanget var av betydelse.

Anklagelserna om ”centralisering” som riktats av Republikanernas kritiker menar Bean ofta är generaliserande och missvisande. I vissa betydande avseenden kom Republikaner att i ekonomisk politik driva på en ökad roll för den federala makten, vilket också som sagt kritiserades av klassiska liberaler inom partiet. Men strax efter inbördeskriget var många Republikaner måna om att återställa en balans mellan federal och delstatlig makt samtidigt som allas rättigheter skulle säkras. Det var Republikanerna som drev igenom en andra amerikansk revolution som inte hade varit möjlig utan federala insatser. Sydstatsdemokraterna, ofta med stöd från partikollegor i norr, gjorde allt de kunde för att undergräva de trettonde och fjortonde författningstilläggen och andra medborgarrättslagar som följde efter kriget. En mer långtgående statsinterventionism i ekonomin kom först några decennier senare och kom att prägla båda partierna, och var huvudsakligen följden av den ideologiska förändring som även skedde i de flesta andra länder.

Efter att CSA hade besegrats terroriserade paramilitära grupper som Ku Klux Klan, The Knights of the White Camelia & The White League svarta och vita Republikaner. Dessa militära grenar av det Demokratiska partiet hotade, misshandlade och även dödade Republikanska väljare och kandidater. President Ulysses Grant slog ner motståndet. Men efter att The Reconstruction upphörde 1877, återtog Demokraterna makten i Södern genom fortsatta trakasserier och hot och införde lagar som systematiskt fråntog svarta möjligheten att rösta. Om man tittar på kartor över presidentval, ser man att så länge regeringen hade militär kontroll över Södern, röstade flera sydstater Republikanskt, men därefter vann Demokraterna överlägset.

Bland de Demokratiska senatorer och guvernörer som förordade lynchning jag utan namn generellt nämner i artikeln fanns Benjamin Tillman och Coleman Blease i South Carolina, och Theodore Bilbo i Mississippi.

Läs även mina tidigare bloggposter Lydia Maria Child: liberal religionskritiker och abolitionist & 150 år sedan den andra amerikanska revolutionen