Castro förbättrade inte Kuba

Med anledning av att den Demokratiske presidentkandidaten Bernie Sanders prisat Kubas utveckling skrev Hans Bader en artikel om Kuba på Foundation for Economic Educations hemsida: ”But Castro did not give Cubans literacy. Cuba already had one of the highest literacy rates in Latin America by 1950, nearly a decade before Castro took power, according to United Nations data (statistics from UNESCO). In 2016, the Washington Post fact-checker Glenn Kessler debunked a politician’s claim that Castro’s rule significantly improved Cuban healthcare and education.”

Mer statistik i artikeln och Bader citerar även en Kubakritisk vänsterinriktad ekonom: ”Cuba in 1957—was a developed country. Cuba in 1957 had lower infant mortality than France, Belgium, West Germany, Israel, Japan, Austria, Italy, Spain, and Portugal. Cuba in 1957 had doctors and nurses: as many doctors and nurses per capita as the Netherlands, and more than Britain or Finland. Cuba in 1957 had as many vehicles per capita as Uruguay, Italy, or Portugal. Cuba in 1957 had 45 TVs per 1000 people—fifth highest in the world.”

Utöver denna redogörelse kan man notera hur Puerto Rico och Kuba, som båda har en likartad historia som spanska kolonier fram till 1898 och liknande befolkningssammansättning och natur, utvecklats sedan 1959. Båda hade då ungefär samma inkomst per capita, 40 år senare hade Puerto Rico tio gånger högre än Kuba. Kuba lider fortfarande av socialism och att vara ensidigt beroende av sockerproduktion, medan Puerto Rico blivit ett högt industrialiserat samhälle med flera amerikanska högteknologiska företag (ja, Puerto Rico är associerat med USA, men det är inte andra länder med många amerikanska företag).

Det är f.ö. lustigt att höra diverse Castrovänner resonera om att den amerikanska handelsblockaden har varit huvudorsaken till Kubas problem. Hur ska de ha det? Om blockaden upphävs, vad får Kuba då? Jo, amerikanskt kapital och amerikanska varor kommer in i landet, dvs ”fienden” vinner inträde. Dessutom har Kuba aldrig haft problem att handla med en mängd andra länder i världen, samtidigt som man fått stort bistånd, framförallt från Sovjetunionen när det fanns, men även från många andra länder. Ändå har landet haft stora problem och levnadsstandarden har sjunkit under Castros styre. Skulle inte kommunismen stå på egna ben? Castro sa även i flera tal att han inte ville ha någon handel med det kapitalistiska USA.

Läs även denna artikel i Washington Post från den 26/11 2016 med anledning av Fidel Castros död. Den tar upp mänga exempel på förtrycket.

En tyrann är död

Kubas diktator Fidel Castro är död. Han lämnade visserligen över makten till sin bror Raúl för flera år sedan, men förhoppningsvis kommer snart en tid då hans symboliska ställning som Kubas landsfader har bleknats så pass att liberaliserande reformer tar fart. Brodern är också gammal. Många inom vänstern sörjer Castro och även från andra håll hörs aningslösa minnesdeklarationer, från exempelvis Kanadas premiärminister Justin Trudeau och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker.

Castros regim stod för omfattande förtryck och förföljelser. Man avrättade, torterade och spärrade in folk i läger. För att stämplas som kontrarevolutionär och drabbas av detta räckte det även att vara homosexuell, hippie och jazzälskare. Che Guevara bistod Castro och grundade arbetslägren och beordrade bokbål. Han och Castro försökte även förmå Sovjets diktator Chrusjtjov att atombomba amerikanska storstäder, och FBI och den kanadensiska polisen avslöjade långt gångna planer från Guevaras sida att genomföra terrorattentat på offentliga platser i USA.

Före revolutionen 1959 var Kuba ett relativt välmående land med latinamerikanska mått mätt. Inkomst per capita låg i nivå med Italien. Det är ingen ursäkt för de regimer som fanns före Castros, men det bör sätta förhållanden i perspektiv. Kuba har sjunkit väldigt mycket ekonomiskt sedan Castro tog över. Se även tidigare blogginlägg om detta.

Cuba Archive dokumenterar mord, försvinnanden och tortyr under Castros regim.

Cuba libre?

När det nu är officiellt att Kubas diktator Fidel Castro avgår, är frågan om landet kommer att bli friare. Det är tänkbart. Landet lider av svåra problem efter decennier av kommunistiskt vanstyre. Fidels bror Raúl blir nog den som får leda landet ett tag till. Men även han är gammal och får då ses som en övergångslösning. Några andra efterträdare nämns, bland vilka motpolerna vad gäller landets framtida liberalisering utgörs av vicepresidenten Carlos Lage, som verkar mer reformvillig, och den mer hårdfört kommunistiske utrikesministern Felipe Pérez Roque.

En maktkamp lär vänta, men det troliga är att Kuba väljer mer marknadsekonomi fast med bibehållen maktställning för kommunistpartiet. När Castro är borta ur scenen finns mindre av prestige att upprätthålla revolutionära traditioner till varje pris.

Det vore också bra om USA upphävde sin handelsblockad mot landet. Mer handel kan gynna en liberaliseringsprocess. I det sammanhanget är det lustigt att höra diverse Castrovänner resonera om att blockaden är huvudorsaken till Kubas problem. Hur ska de ha det? Om blockaden upphävs, vad får Kuba då? Jo, amerikanskt kapital och amerikanska varor kommer in i landet, dvs ”fienden” vinner inträde. Dessutom har Kuba aldrig haft problem att handla med en mängd andra länder i världen, samtidigt som man fått stort bistånd, framförallt från Sovjetunionen när det fanns, men även från många andra länder. Ändå har landet haft stora problem och levnadsstandarden har sjunkit under Castros styre. Skulle inte kommunismen stå på egna ben?

På 50-talet var landet ett av Latinamerikas mest utvecklade länder, och rankades lika högt som Argentina, Chile, Uruguay och Puerto Rico. Andelen bilar, TV- och radioapparater per invånare var hög. Även jämfört med europeiska länder låg landet bra till. Inkomst per capita låg i nivå med Italiens, och man hade proportionellt fler läkare och tandläkare än Nederländerna, Storbritannien, Frankrike och Finland. Jämfört med 1994 var inkomsten per capita i Kuba 1958 66% högre.

Utvecklingen har varit den motsatta i Puerto Rico. 1995 exporterade Kuba med 11 miljoner inv. för 1,6 miljarder dollar, medan Puerto Rico med 3,5 miljoner inv. exporterade för mer än 20 miljarder dollar. Medan Kuba lider av att fortfarande vara ensidigt beroende av sockerproduktionen, har Puerto Rico lämnat det bakom sig och blivit ett högt industrialiserat samhälle med många amerikanska högteknologiska företag. 1959, när Castro tog över på Kuba, hade båda länderna ungefär samma inkomst per capita. 1996 var den tio gånger högre i Puerto Rico än i Kuba.

Kuba och Puerto Rico har en likartad historia, och liknande befolkningssammansättning och natur. Båda var länge spanska kolonier ända fram till det spansk-amerikanska kriget 1898, då USA tog över öarna. Kuba blev formellt en självständig republik 1902 under amerikansk kontroll. I Puerto Rico rådde länge amerikanskt styre med successivt ökat självstyre, tills man 1952 fick en författning och blev självstyrande stat associerad med USA. Kuba plågades länge av olika diktaturer, och de anförda framgångsexemplen på det ekonomiska området fram till revolutionen 1959 är definitivt inget försvar för diktaturer som exempelvis den under Batista, som föregick Castro. Men kommunismen har verkligen inte bidragit till att göra det bättre, tvärtom.

Sjukvården, som brukar anföras som så bra under det kommunistiska Kuba, är en katastrof, ja de kliniker som inte Michael Moore och andra nyttiga idioter bland vänstern brukar få se. Läkarna tjänar så lite att många slutar och exempelvis kör taxi istället. Statistiken talar om många läkare per invånare, men den gäller även de som har slutat och de som har gått på export till bl.a. Venezuela. På sjukhusen finns ålderdomlig teknik och steriliteten är ett skämt. Det råder brist på mediciner. Alternativ medicin, som exempelvis akupunktur, används vid behandling av bl.a. benbrott och reumatism. Klinikerna är smutsiga och det röks överallt. När det gäller äldrevården hade faktiskt DN Kultur av alla ställen ett stort reportage för ett eller två år sedan om hur förfärligt det var.

Men idag finns det ett land där kubaner har det bättre ställt än på Kuba, och dessutom har de yttrande- och tryckfrihet. Det är USA.

Om Fidel Castros gamle vän och socialistiska revolutionsromantikers idol, mördaren och psykopaten Che Guevara , har jag bloggat om tidigare.