Etikettarkiv: Kristendom

Varför islam är mer våldsam än kristendomen

Robert Tracinski hade tidigare i år en bra och intressant artikel om varför islam är mer våldsam än kristendomen.

Och uppfattningen att Daesh (Islamiska Staten) inte har något med islam att göra kritiseras av Shadi Hamid, som själv är muslim, i Washington Post:

”To protect Islam – and, by extension, Muslims – from any association with extremists and extremism is a worthy cause.

But saying something for the right reasons doesn’t necessarily make it right. An overwhelming majority of Muslims oppose ISIS and its ideology. But that’s not quite the same as saying that ISIS has nothing to do with Islam, when it very clearly has something to do with it.”

I våras hade Graeme Wood i The Atlantic en lång artikel, ”What ISIS Really Wants”, där forskare och IS-ideologer förklarar. Daeshs apokalyptiska vision inbegriper Jesu återkomst i den sista striden.

”The reality is that the Islamic State is Islamic. Very Islamic. Yes, it has attracted psychopaths and adventure seekers, drawn largely from the disaffected populations of the Middle East and Europe. But the religion preached by its most ardent followers derives from coherent and even learned interpretations of Islam.”(…)

”Many mainstream Muslim organizations have gone so far as to say the Islamic State is, in fact, un-Islamic. It is, of course, reassuring to know that the vast majority of Muslims have zero interest in replacing Hollywood movies with public executions as evening entertainment. But Muslims who call the Islamic State un-Islamic are typically, as the Princeton scholar Bernard Haykel, the leading expert on the group’s theology, told me, “embarrassed and politically correct, with a cotton-candy view of their own religion” that neglects “what their religion has historically and legally required.””

Så var det det här med Jesus. För islam är han en högt vördad profet. Tracinski nämner inte det i sin artikel, som bl.a. kontrasterar Muhammed och Jesus, men muslimer och kristna har olika syn på Jesus (Isa på arabiska). En kristen kritik av den muslimska föreställningen går bl.a. ut på att Muhammed skapade en annan sorts Jesus utifrån fabler och fantasier ett halvt millennium senare i försöken att framställa judendomen och kristendomen som avsteg från den i Muhammeds ögon ursprungliga islam. Jesus ska enligt islam vid den yttersta domen återkomma då islam återupprättas som den enda sanna religionen.

Som ateist kan jag tycka att muslimer och kristna kan gräla bäst de vill om detta, men det är viktigt att förstå de olika tänkesätten med tanke på deras inflytande.

Slutligen ett bra blogginlägg av Timothy Sandefur om varför USA bör ta emot flyktingar från muslimska länder, även om islam har stora problem, men att det förutsätter att de kan integreras i samhället.

Jag vill själv tillägga att flyktinginvandring till USA är lättare pga den mer dynamiska och lättrörliga ekonomin. I Sverige, liksom i övriga Europa, finns mycket större utmaningar. Arbetskraftsinvandring är en sak, och den är jag helt för, flyktinginvandring är något annat som under rådande system kräver mycket offentliga resurser och skattepengar. Inte för att inte flyktingar kan få jobb, men svårigheterna är större för många, så länge det inte blir stora liberala reformer vad gäller bl.a. företagande, arbetsmarknad och bostäder. Det måste till en avvägning mellan ett generöst flyktingmottagande och vad olika institutioner mäktar med. Det är sorgligt att regeringen inte vill liberalisera ekonomin, av flera skäl, men just så att fler kan komma och lätt få jobb och bostad.

Vad beträffar islam, så finns det inneboende faktorer som hindrat dess reformering på det sätt som kristendomen genomlevde under renässansen och upplysningen, men dagens globaliserade värld påverkar och kommer att påverka många muslimer i förnuftig och frihetlig riktning. Men det är en idéernas kamp som kräver mycket.

Annonser

Tre böcker om religion

I anslutning till min föregående bloggpost om ateism, vill jag rekommendera tre böcker med anknytning till religionskritik.

Jag nämnde Richard Dawkins och Christopher Hitchens, men den bästa boken i ämnet är Atheism: The Case Against God av George H Smith (boken finns numera även online, men där utan index). Jag har nämnt den tidigare. Det är en systematisk genomgång och Smith är en libertarian som är starkt påverkad av Ayn Rand och objektivismen. Politik är inte en del av innehållet, men den har filosofiska aspekter som är bättre än Dawkins och Hitchens, och en del av gudskritiken är uttryckligen baserad på Nathaniel Brandens idéer. Boken kom först ut 1974, men har tryckts om flera gånger. Den blev snabbt en bestseller.

I min föregående bloggpost hade jag i en av länkarna om katolska kyrkan i sin tur en länk till en recension av Hugo Schmidt, som ur objektivistisk synvinkel kritiserar Dawkins bristfälliga filosofiska alternativ till religionen, även om Schmidt också är positiv till Dawkins.

Jag gillar Hitchens bättre än Dawkins, för sin kvickhet, briljans och vasshet. Dawkins, Hitchens och Smith har också olika bakgrund; Dawkins naturvetare, Hitchens undersökande journalist, och Smith idéhistoriker. Det betyder inte att de två förstnämnda inte ägnat sig åt idéhistoria, det är ju ett faktum i deras religionskritik. Smith är djupare förankrad i ämnet, vilket också framkommer i hans senare böcker och artiklar.

I en annan av länkarna jag hade, den om lycka, finns med anledning av diskussionen om Johan Norbergs bok Den eviga matchen om lyckan — Ett idéhistoriskt referat, en annan bokrekommendation: Charles Freemans The Closing of The Western Mind: The Rise of Faith and The Fall of Reason, publicerad 2003, som beskriver hur kristendomens framväxt underminerade den antika världens större respekt för förnuft och vetenskap. Efter en lång tid kom Aristoteles att intellektuellt återinföras till Europa av bl.a. Thomas av Aquino, vilket beredde vägen för renässansen. Men att som Thomas låta förnuftet vara en källa till kunskap vid sidan av tron innebar en ständig motsägelse.

Förra året kom Stephen Greenblatts bok The Swerve: How the World Became Modern ut. Den fick 2012 Pulitzerpriset för bästa fackbok. Recension här.

Den beskriver hur bokjägaren Poggio Bracciolini i början av 1400-talet hittar den romerske poeten Lucretius epikureiska verk De Rerum Natura (Om tingens natur). Den hade, liksom så många andra antika verk, hamnat i glömska. En del antika verk fanns kvar på kloster, och man får tankarna till Umberto Ecos Rosens namn när Bracciolini letar sig fram efter det bortglömda och av kyrkan ogillade. Återupptäckten av Epikuros idéer kom vid sidan av Aristoteles att få stor betydelse för renässansen och den följande utvecklingen.

Det Ayn Rand skrev om religion var inte omfattande. Hennes filosofi är dock en bra ingång till analys av många aspekter av livet, kulturen och samhället.

Ateism och tonläge

I dagarna har biologen och religionskritikern Richard Dawkins gästat Sverige. Det föranledde en del som ogillar honom att, som ofta gjorts av många religiösa i kritiken mot ateister, likna arrangemanget han föreläste på vid ett väckelsemöte, som exempelvis Benjamin Katzeff Silberstein på Svenska Dagbladets ledarsida och Ulf Jonsson  den katolska tidskriften Signum. Jonsson liknar dessutom Dawkins vid en predikant.

Nu vet jag inte om Silberstein är religiös, men eftersom han vill försvara religiösa mot Dawkins, finner jag hans, Jonssons och andras liknelser intressanta. Jag antog att det för religiösa var positivt med väckelse, mission och predikande. Det är vad de själva sysslar med. Men här används det uppenbarligen som nedsättande beskrivning, och nedsättande är det för ateister som inte befattar sig med dylikt. Så när ateister av religiösa anses använda sig av metoder som de religiösa själva ser som en naturlig del av sin verksamhet, är det plötsligt en illegitim yttring värd att förlöjliga. Ja, dessa ateister går ju inte Guds ärenden! Och ack vad svårt det kan vara att förstå sig på entusiasm och hänfördhet hos ateister.

Silberstein tycker att Dawkins och hans anhängare saknar ödmjukhet, och exemplifierar med att Dawkins inte förstår hur intelligenta människor kan vara religiösa. Men detta är inget konstigt. Det är ju ungefär som att man kan säga att man inte förstår hur intelligenta människor kan vara kommunister eller nazister. Det betyder inte att man därmed anser att en religiös eller kommunist per automatik då blir ointelligent. Det innebär att man inte förstår hur en i ens egna ögon fullständigt befängd ideologi eller åskådning kan omfattas av intelligenta personer, i synnerhet som man lägger fram logiska argument mot och möts av indignation för att man ifrågasätter. (Jag jämför här inte religion med livet i en kommunistdiktatur, även om religion medfört stora olyckor för mänskligheten, utan hur man förhåller sig till fullständigt absurda företeelser.)

Jag tycker dock i likhet med Christopher Hichens att ateister inte ska samlas under betckningar som ”brights”, som Dawkins och Daniel Dennett föreslår. Jag har inte automatiskt mer gemensamt med ateister inom andra områden än vad jag kan ha med kristna. Politiskt finns det religiösa som jag har mer gemensamt med än vissa sekulära. Att vara ateist är verkligen inte en garanti för att man har sunda värderingar och förhållningssätt inom en mängd områden.

Sedan förstår jag heller inte att man måste vara så ödmjuk i alla sammanhang. Jag har kristna vänner och man förolämpar inte en person bara för att denne är religiös. Vill heller inte en viss person diskutera sin religion eller politiska ståndpunkt respekterar jag det och man kan ägna sig åt annat. Livet består av många saker. Men samtidigt kan man heller inte, om ämnet tas upp, tassa på tå för att det är känsligt för vissa. Har man en livsåskådning eller ideologi får man tåla kritisk och saklig granskning, och vid behov hård sådan, precis som jag får göra, och precis som det brukar ske i politiska diskussioner.

Och om man tycker att religionskritikerna är nedlåtande kan det kanske, med tanke på vad Silberstein själv önskar som spelregel, vara av intresse att sätta sig in i dessas kritik och bemöta den. Men när man inte har några argument börjar man istället gnälla över andras tonläge och förlöjliga dem.

Vad som också är groteskt i sammanhanget är att ”Gud” själv är en synnerligen osympatisk figur som saknar ödmjukhet. När han talar kan vi snacka om tonläge. Det blir därför extra patetiskt när religiösa gnällmånsar som inte kan prestera ett rimligt argument till varför ”Gud” finns, bölar om ödmjukhet samtidigt som de lutar sig mot denne ”Gud”. Dessutom har det varit vanligt att präster använt sig av ett högt och mästrande tonläge. I det moderna sekulära samhället har en viss, ja, ödmjukhet blivit mer påtaglig, men hade kristendomen härskat utan upplysningens reformerande inverkan hade det arroganta tonläget fortsatt varit omfattande.

De religiösa ställer pretentiösa krav på människan utifrån en obehaglig fantasifigur, genom gudsfruktan, med en godtycklig regeletik som inte tagits fram ur en intellektuell förklaring till varför vissa handlingar är goda och i överensstämmelse med människans natur. Man försöker stundtals tolka detta i intellektuella termer, och en del tar även in utomstående tänkare till hjälp, som thomisterna med Aristoteles. Men bygget och dess grund är så undermåligt att man i slutändan måste välja förnuftet före tron. Båda kan inte samsas med mindre än att tron blir en parasit på förnuftet. Du kan inte ena stunden ansluta dig till naturlagar för att i nästa stund tro att dessa kan upphävas. En godtycklig kunskapssyn ökar inte förståelsen av världen.

En del religiösa irriteras över religionskritiker som enbart tar fram de sämsta representanterna och uttrycken för religion, för Bibeln, om vi nu ska hålla oss till kristendomen, innehåller tillräckligt många motstridigheter för att ge utrymme åt väldigt olika tolkningar. Men för det första förstår jag inte varför yttringar och representanter som även många kristna finner motbjudande inte ska skärskådas eller för den skull hånas, när de hämtar eller har hämtat sin näring ur Bibeln. För det andra är kritik mot centrala föreställningar och teman i kristendomen framträdande i exempelvis Dawkins och Hitchens arbeten.

Själv har jag på min blogg befattat mig just med representativa företrädare för och idéer i kristendomen. Jag har raljerat över det tramsigaste också, men det tycker jag är berättigat. Jag har behandlat synen på kärlek, lycka och lidande, hur den katolska kyrkan kontinuerligt beter sig på ett vedervärdigt sätt (och det gäller ledningen, inte bara enskilda präster och nunnor), hur C S Lewis (som har varit inflytelserik och också fått en välförkänt avhyvling i Hitchens bok God is not great) förminskar människan, hur friheten undergrävs av religion, etc.

I dagens Sydsvenskan finns en intervju med Dawkins. Han avslutar bra:

”– En del religiösa personer ser inte nykter argumentation som nykter argumentation när det handlar om deras tro, utan som något hotfullt. Men om man är besjälad av upplysningens idé har man, och jag vill säga detta utan att låta alltför anspråksfull, en plikt att inte bara förstå utan också förmedla den kunskap man har skaffat sig till andra.

En man som på detta sätt sticker kniven i andliga bubblor får ibland frågor om tröst. Om han borde erbjuda ett alternativ.

– Religion sägs ju erbjuda tröst, men det är en utsaga jag är skeptisk till. I många fall är de döende troende ju livrädda för helvetet. Rädslan hos många handlar i stället om processen att dö. Sedan i nästa steg tror jag att vi känner rädsla för evigheten, för tiden i sig själv. Men vem vill leva för evigt? Jag skulle inte ha något emot ett par hundra år, men sedan? Jag skulle hellre be om en rejäl narkos. Och det är ju precis vad som väntar.”

Vi behöver ingen gud för att uppleva världens skönhet och göra bra saker. Livet kan vara ett äventyr och det finns mycket att upptäcka.

”Do not say that you’re afraid to trust your mind because you know so little. Are you safer in surrendering to mystics and discarding the little that you know?  Live and act within the limit of your knowledge and keep expanding it to the limit of your life.  Redeem your mind from the hockshops of authority. Accept the fact that you are not omniscient, but playing a zombie will not give you omniscience—that your mind is fallible, but becoming mindless will not make you infallible—that an error made on your own is safer than ten truths accepted on faith, because the first leaves you the means to correct it, but the second destroys your capacity to distinguish truth from error.” — John Galt i Rands Atlas Shrugged

Läs även den inspirerande amerikanske religionskritikern Robert Ingersoll, som verkade i slutet av 1800-talet.

Uppdatering: Läs även bloggposten Tre böcker om religion.

Christopher Hitchens, R.I.P.

Journalisten och författaren Christopher Hitchens har avlidit efter en längre tids cancer. Jag har länge uppskattat denne stridbare och självständige intellektuell, med en vasshet påminnande om H.L. Mencken. Jag har inte alltid hållit med honom, men hans välformulerade, skarpa och genomtänkta attacker på religion har tilltalat mig, liksom hans frihetliga ådra i många andra frågor. Han började som radikal socialist, men rörde sig i frihetlig riktning utan att anamma någon speciell ideologi. Han tyckte att den libertarianska tidskriften Reason under Virginia Postrels redaktörskap gav honom mer att läsa än många andra tidskrifter. Hans respekt för upplysningen och den amerikanska revolutionens idéer, där han bl.a. avhandlat Thomas Jefferson och Thomas Paine, var stor och grundmurad.

Böcker som God is not great och The Missionary Position: Mother Teresa in Theory and Practice (sistnämnda recenserad här) utgör exempel på hans briljanta och skarpa angrepp på religion och inte minst den katolska kyrkan.

Både Hitchens och Stephen Fry är lysande i en debatt: Is the Catholic church a force for good in the world?

Hitchens om de tio budorden.

Hitchens samlingssida med böcker, artiklar, mm.

”Call me old-fashioned if you will, the idea of mandatory, compulsory love has always struck me as a rather sickly one, or even a sinister one, especially when it originates as an injunction from a godhead of whom we are also supposed to be afraid. To be ordered to love someone of whom you have to be in dread is a form of sadomasochism. It’s the essence of Orwell’s Big Brother god. It’s not enough to obey, you have to love the obeisance as well. It’s the seedbed of the totalitarian. Love cannot be exacted.”

Myten om det kristna Europa

I anslutning till de tre föregående bloggposterna rekommenderar jag detta inlägg av den brittiske författaren Kenan Malik, The Myths of Christian Europe.

”Christianity has certainly been the crucible within which the intellectual and political cultures of Western Europe have developed over the past two millennia. But the claim that Christianity embodies the ‘bedrock values of Western civilization’ and that the weakening of Christianity inevitably means the weakening of liberal democratic values greatly simplifies both the history of Christianity and the roots of modern democratic values – not to mention underplays the tensions that often exist between ‘Christian’ and ‘liberal’ values.”(…)

”But if the Church kept alive elements of a learned culture, Church leaders were ambiguous about the merits of pagan knowledge. ‘What is there in common between Athens and Jerusalem?’, asked Tertullian, the first significant theologian to write in Latin. So preoccupied were devout Christians with the demands of the next world that to study nature or history or philosophy for its own sake seemed to them almost perverse. ‘Let Christians prefer the simplicity of our faith to the demonstrations of human reason’, insisted Basil of Caesarea, an influential fourth century theologian and monastic. ‘For to spend much time on research about the essence of things would not serve the edification of the church.’”(…)

”Not only are ‘Christian values’ and ‘Islamic values’ more complex, and with a more convoluted history than contemporary narratives suggest, so too is the relationship between Enlightenment ideas and religious belief. There were, in fact, as the historian Jonathan Israel has pointed out, two Enlightenments. The mainstream Enlightenment of Kant, Locke, Voltaire and Hume is the one of which we know and which provides the public face of the movement. But it was the Radical Enlightenment, shaped by lesser-known figures such as d’Holbach, Diderot, Condorcet and, in particular, Spinoza that provided the Enlightenment’s heart and soul.

The two Enlightenments divided on the question of whether reason reigned supreme in human affairs, as the radicals insisted, or whether reason had to be limited by faith and tradition – the view of the mainstream. The attempt of the mainstream to hold on to elements of traditional beliefs constrained its critique of old social forms and beliefs. The Radicals, on the other hand, were driven to pursue their ideas of equality and democracy to their logical conclusions because, having broken with traditional concepts of a God-ordained order, there was, as Israel puts it, no ‘meaningful alternative to grounding morality, political and social order on a systematic radical egalitarianism extending across all frontiers, class barriers and horizons.’”

”Egalitär” kan i liberal bemärkelse här betyda lika rätt till frihet.

Mattias Svenssons samtal med Malik i Neo, Nr 6-2009.

Spanska präster & nunnor stal bebisar

Tog i förra blogginlägget upp hur Roland Poirier Martinsson misslyckats med att leda i bevis att ett kristet USA skulle främja friheten. RPM tillhör den katolska kyrkan, som även i modern tid varit en fristad för sexförbrytare, slavdrivare och patientmisshandlare. Lyckligtvis börjar fler av dess egna, bl.a. Irlands premiärminister, att slå tillbaka mot kyrkan.

Tyvärr upphör inte de tragiska exemplen på kyrkans maktmissbruk att trilla in. Det har kommit rapporter om hur den katolska kyrkan i Spanien, som levde i symbios med Francodiktaturen och kunde agera obegränsad av politisk maktdelning och religiös pluralism, stal bebisar och sålde dem vidare. Via Classically Liberal:

”The practice began under the fascist rule of Francisco Franco but continued after his death. At first, the children stolen were taken for political reasons and
handed over the supporters of the regime. But soon the clergy and nuns were taking children because they considered the parents morally unfit.

Children would be taken for exams and then the mothers were told the infant died suddenly. Parents were sometimes told that they were not allowed to see the infant. One magazine report claims that one clinic kept a dead baby in a freezer and would bring it out to show grieving mothers as proof.”

USA och kristendomen

I det senaste numret av tidskriften Neo (nr 5-2011), har den konservative debattören Roland Poirier Martinsson en artikel, Bara Gud kan rädda USA, där han hävdar att det är äktenskapet mellan kristendom och kapitalism som utgjort landets styrka och framgång. RPM förkastar idén om att individens frihet var ”upplysningens och liberalismens goda gåva till Västerlandets kultur”. Han spårar frihetens idéer längre tillbaka i tiden och vill framförallt koppla dem till kristendomen. Bara genom att förbli en kristen nation kommer det att gå bra för USA i framtiden, menar han.

RPM är helt fel ute. För flera år sedan skrev jag en trilogi om USA och religionen, God Bless America? Där gör jag en grundlig genomgång av de filosofiska grundvalarna för USA och hur religionen var beskaffad under tiden för landets grundande och hur religionen efterhand kom att inverka negativt på friheten.

Naturligtvis finns det frön till frihet sådda långt tillbaka i idéhistorien, men att USA uppstod på 1700-talet var ingen tillfällighet. Den amerikanska religiositeten var vid landets grundande påverkad av upplysningen och deismen, där ett stort mått av eget tänkande och frihet tillerkändes människan. Som jag förklarar hade inget motsvarande frihetligt samhälle kunnat uppstå under medeltiden, då kristendomen dominerade. Inte heller hade det kunnat uppstå i större delar av världen under 1700-talet, pga att bl.a. som religionen såg ut underminerade den individens strävanden att förstå världen med sitt förnuft. I flertalet europeiska länder och i Latinamerika var kyrkans makt stark och levde i symbios med staten, precis som under medeltiden. Staten hade också en stor roll på många områden. Det var religiöst delade länder med tradition av decentraliserat styre och handel, som Nederländerna och Schweiz, som eventuellt kunde mäta sig med USA. Storbritannien var också ett land med frihetliga rötter, som ju det blivande USA var en del av först.

RPM menar att grunderna för friheten och vetenskapen lades flera sekler före upplysningen, och att vi har kristendomen att tacka för det. Det stämmer inte, vilket jag också går in på i mina artiklar. Som bl.a. Charles Freeman beskriver i sin bok The Closing of The Western Mind: The Rise of Faith and The Fall of Reason, undergrävde den tidiga kristendomen de intellektuella och vetenskapliga landvinningar som uppnåtts i det antika Grekland och Rom, där framförallt Aristoteles var viktig för dessa landvinningar.

Thomas av Aquino återförde Aristoteles till det kristna Västerlandet på 1200-talet (det fanns andra, men Thomas var mest inflytelserik), efter att det nästan uteslutande varit i Kalifatet som det grekiska arvet omhuldats, och ville låta förnuftet vara en källa till kunskap vid sidan av tron. Men det var till priset av en ständig motsägelse. Det hjälpte till att påverka Europa i förnuftig riktning, och öppna dörren för renässansen. Men det var alltså antika grekiska idéer, företrädesvis aristoteliska, som utgjorde fröna till den vetenskapliga revolutionen under renässansen och upplysningen, inte kristendomen.

Den sista astronomiska observationen i antikens Europa skedde i Grekland 475. Det skulle sedan dröja ett millennium tills astronomin åter fick en central plats i Europa. Det somliga kallar ”den dynamiska medeltiden” inträffade flera sekler efter att kristendomen hade segrat i det romerska riket på 300-talet, dvs när bl.a. aristoteliska idéer återinfördes i betydande utsträckning. Men det tog alltså ca 800 år innan det skedde, och ytterligare ett halvt millennium tills upplysningen och de idéer om förnuft och frihet som kom att ligga till grund för USA och liberalismens framväxt i andra delar av världen.

Om kristendomen, liksom annan religion, åter får ett dominerande inflytande, kommer det att undergräva friheten ytterligare. Det handlar inte om att frihetliga kristna inte har gjort betydande insatser för friheten, eller att kristna i handling inte kan överträffa väl så principiella rationella och sekulära liberaler. Det handlar om hur den verklighetsuppfattning, kunskapsteori och etik som religionen använder sig av påverkar ett samhälle på lång sikt, inte om tio, tjugo eller ens hundra år, utan under mycket lång tid. Och där oroar jag mig för hur kristendomen, och inte sällan en fundamentalistisk sådan, flyttar fram sina positioner i USA, och skändar det som The Founding Fathers skapade, vilket vi redan har sett.

Det finns sekulära idéströmningar, exempelvis postmodernismen, som utgör ett lika stort hot mot förnuft och frihet, som en alltmer dominerande kristendom. Framtiden ligger i de idéer som neo-aristoteliska sekulära liberala tänkare som bl.a. Ayn Rand, Tibor Machan, Douglas Rasmussen & Douglas Den Uyl utvecklat.

Läs även mina tidigare bloggposter Kristendomens olycka och Debatt om konservatism.