Tag Archives: Konservatism

Liberal contra konservativ & ”progressiv” konstitutionalism

Jag bloggade nyligen om Tea Partyrörelsen och varför den i media vanligen starkt negativa bilden av den behöver nyanseras. När det nu bara är en dag kvar till mellanårsvalen är det mycket bevakning av valrörelsen.

I söndagens radioprogram Godmorgon, världen var det ett inslag om att Tea Partyaktivister ofta hänvisar till författningen. Naturligtvis var inte reportern sen att framföra att det finns invändningar i form av ”flera amerikanska statsvetare och grundlagsexperter”. En statsvetare, som förstås var vänsterinriktad, intervjuades och menade att författningen är ganska kortfattad och säger inte så mycket om enskilda politiska åtgärder och att det därmed inte finns något hinder för exempelvis Obamas sjukvårdsreform. Därefter tillfrågades några som demonstrerade mot Tea Partyrörelsen och på ett av deras plakat stod det ”Konstitutionen är vad jag gör den till”.

Men det är just denna syn på författningen som är så förfärlig ur frihetlig synvinkel. Författningen har sina brister och är inte helt tydlig på vissa punkter, men det innebär inte att fältet är fritt för vidlyftiga utflykter och tänjande åt alla håll och kanter. I så fall är det meningslöst med en författning, där å andra sidan förstås även den bästa kan ignoreras av politiker. Ja, den amerikanska författningen är begränsad i sin text, och det är också poängen. Individuella rättigheter ska skyddas och staten ska bestå av ”checks and balances”. I det tionde tillägget står det:

”The powers not delegated to the United States by the Constitution, nor prohibited by it to the States, are reserved to the States respectively, or to the people.”

Dvs, det som inte behandlas i den federala författningen respektive delstatsförfattningen åligger det medborgarna själva att besluta om.

Utöver de tio första tilläggens (den s.k. Bill of Rights) starkt frihetliga karaktär, fullföljer de trettonde och fjortonde tilläggen, som antogs strax efter inbördeskriget, en inriktning på individens frihet helt i linje med grundlagsfädernas intentioner. Utdrag:

13 (Section 1) : ”Neither slavery nor involuntary servitude, except as a punishment for crime whereof the party shall have been duly convicted, shall exist within the United States, or any place subject to their jurisdiction.”

14 (Section 1): ”All persons born or naturalized in the United States, and subject to the jurisdiction thereof, are citizens of the United States and of the State wherein they reside. No State shall make or enforce any law which shall abridge the privileges or immunities of citizens of the United States; nor shall any State deprive any person of life, liberty, or property, without due process of law; nor deny to any person within its jurisdiction the equal protection of the laws.”

Vad som dessvärre hände mot slutet av 1800-talet var att den s.k. progressiva rörelsen började föra fram idéer om ”den levande konstitutionen”, dvs man öppnade fältet för allehanda statsinterventionism som saknar stöd i författningen. De idéerna har kommit att dominera alltmer, i synnerhet efter New Deal på 30-talet, och omfattas av ”liberals” som den statsvetare som nämndes ovan. Författningens ursprungliga innebörd har därmed eroderats allt mer, vilket jag också berörde i ett tidigare blogginlägg om juristen Timothy Sandefur och dennes invändningar mot den ”progressiva” synen.

Sandefur har en utmärkt essä i Harvard Journal of Law & Public Policy där han förespråkar idén om ”Liberal Originalism”, och här avses ”liberal” i den klassiska bemärkelsen, det som idag brukar kallas libertarianism. Författningen måste tolkas utifrån självständighetsförklaringen och de naturrättsliga idéer denna ger uttryck för. Därtill finns det flera texter av grundlagsfäderna som ytterligare förklarar och understryker idéerna, där John Locke var den främsta inspirationskällan. Delstaternas författningar ger också vägledning om kontexten.

Men Sandefur kritiserar inte bara idén om ”The Living Constitution”, utan även det som kallas ”Conservative Originalism”, att tolkningen av författningen måste underkastas traditioner och sociala konventioner. Företrädare för den konservativa synen tar avstånd från idén om självständighetsförklaringen som den etiska grundvalen för författningen, och tonar antingen ner dess betydelse eller rent av avfärdar den som oförenlig med en konservativ uppfattning om vad som är det amerikanska.

Som Sandefur visar kunde den konservativa inställningen användas för att försvara slaveriet, där exempelvis senatorn John C. Calhoun och Alexander Stephens, vicepresidenten i Confederate States of America, helt följdriktigt förkastade självständighetsförklaringen med dess idéer om att människorna är skapade jämlika.

Både den konservativa och ”progressiva” inställningen öppnar för etisk relativism och obegränsat majoritetsstyre och underminerar författningen.

De ovan nämnda trettonde och fjortonde tilläggen till författningen är uttryck för ”Liberal originalism”, som hade ett sista stort uppsving strax efter inbördeskriget.

Samlingssida för viktiga dokument rörande USA:s bildande, såsom självständighetsförklaringen och författningen. Man slås av grundlagsfädernas intellektuella briljans och insikt om maktens problem.

Den frigivne slaven och abolitionisten Frederick Douglass, som var en företrädare för ”Liberal originalism”, skrev:

”Interpreted as it ought to be interpreted, the Constitution is a glorious liberty document.”

Johan Norberg om konservatismen

Debatten om konservatismen, om vilken jag skrev i föregående bloggpost, fortsätter på SvD:s kultursida. Idag är det Johan Norberg som med rätta skriver att konservatism och liberalism är två skilda saker.

Debatt om konservatism

Det pågår sedan en tid i bl.a. Svenska Dagbladet en debatt om konservatismen. Flera av inläggen på kultursidan (här, här, här, härhär & här) har varit tämligen förvirrade och inte bringat mycket reda i debatten, och Johan Norberg skriver på sin blogg om hur Roland Poirier Martinsson ständigt karikerar liberalismen.

Johan Lundberg på Axess blogg och P J Anders Linder på SvD:s ledarsida har fört debatten vidare och pläderat för en liberalkonservatism som tar tillvara arvet från upplysningen.

Det är visserligen sympatiskt att Lundberg & Linder tar till sig delar av liberalismen och upplysningsidéerna, men liberalkonservatismen är behäftad med samma problematik som präglar konservatism generellt. Jag skrev för ett par år sedan ett blogginlägg om konservatismens villrådighet. När Lundberg & Linder skriver att förnuftet har sina gränser och vill ha traditionen som ett komplement att luta sig mot, så är återigen frågan: Vilken tradition? Utifrån vilka värden och principer?

Att vara förnuftig är att söka kunskap och utforska världen genom att identifiera och integrera verklighetens fakta och inte tillåta motsägelser. Om motsägelser uppenbaras måste de redas ut med logikens regler, och ny kunskap läggs till det man tidigare hade mer begränsad kunskap om. Förnuftet leder inte med automatik till rätt slutledning och bevisföring. ”Människan är varken allvetande eller ofelbar”, som Ayn Rand sa. Men det betyder inte att förnuftet därmed är ”begränsat” i den konservativa bemärkelsen att man ska ge upp det när man inte tycker att det passar för att ta in en tradition av sedvänjor, konventioner och regler som undergräver förnuftsprocessen. Även om tvivel och osäkerhet kan uppstå i vissa situationer, måste strävan efter kunskap och förståelse kvarstå. Man stänger inte av den intellektuella processen till förmån för godtycke. Och godtycke är vad den konservativa pragmatismen innebär. Det är ironiskt när Linder skriver: ”Meningsutbytet känns uppfriskande i ett läge när politiken prisar pragmatismen och skyr principerna som pesten.”

Men det är just principerna som konservatismen tenderar att ”sky som pesten”. Som Linder gör i sin ledare, vill man göra sken av att det enda motsatsförhållandet är det mellan konservatismens pragmatiska ”ödmjukhet” inför ”förnuftets begränsningar” och en ”jakobinsk” rationalism med ”principrytteri, där man tror att teoretiska resonemang har svar på alla frågor, och där man bestämt sig för att befria människorna om det så ska kosta människorna livet”. Inget ord om liberalismen i detta sammanhang, som naturligtvis inte har stått för sådant, utan tvärtom varit den främsta och mest radikala utmanaren mot förtryck.

Pragmatismen kontrasteras mot rigida och verklighetsfrånvända principer. Men jakobinerna gjorde själva våld på förnuftet, som bara kan verka genom att individen själv tänker och kommer till insikt. De var påverkade av Rousseau, och underminerade upplysningen från sin kant, precis som de konservativa gjorde det från sitt håll. Upplysningen var filosofiskt ofullständig och brottades med problemen med uppdelningen mellan rationalism och empirism. Då konservatismen i regel har en skepticistisk förnuftskritik, påverkad av Hume och Burke, och dessutom ofta är påverkad av religion, underminerar den människans intellektuella strävanden. Därmed öppnas en av dörrarna för kontraupplysningen. Stephen Hicks har skrivit Explaining Postmodernism som beskriver de filosofiska trådarna i historien. Intervju med honom här.

Konservatismen kan inte ta tillvara upplysningen och utveckla den från dess begränsningar, eftersom konservatismen saknar redskapen till det. Pragmatismen innebär att man försöker väga för- och nackdelar utan att använda sig av principer.

Konservativa kan prata i allmänna ordalag om behovet av bildning, men att ”bilda sig” är att använda sitt förnuft, och det var ju begränsat för de konservativa. Därför kan en konservativ och bildad litteraturvetare som Fredrik Böök vara i Berlin på 30-talet och exalteras över nazisternas bokbål och hoppas på Nazitysklands seger i kriget. Förnuftet har ju sina begränsningar, och då kan man ju strunta i det för att bereda ”traditionen” plats när man tycker det passar, och undvika att rationellt analysera och integrera väsentliga fakta om människans villkor.

Många konservativa är religiösa. Fönuftet har ju sina begränsningar, så då kan ju religionen få träda in, och sedär, nu har man plötsligt ett annat verktyg att förhålla sig till verkligheten som står i motsatsförhållande till förnuftet. Då slipper man bekymret att tänka så mycket och man kan stänga av det begränsade förnuftet, och försöka leva utifrån en motsägelse. Vad blir det i slutändan av en sådan verklighetsuppfattning och begreppsapparat? Som jag har skrivit i artiklar om USA:s historia, så undergräver religionen friheten.

Ayn Rand integrerade den klassiska liberalismen i John Lockes tradition med aristoteliska idéer. Förnuftet är människans kunskapsverktyg, moral är förnuftiga principer som syftar till människans förverkligande i enlighet med vad hennes natur kräver, genom en dygdetik uppnås individens självgenererade lycka, utan självuppoffring och självförnekelse. Politisk frihet med individuella rättigheter gör detta möjligt.

I min bloggpost Kristendomens olycka skrev jag:

”Aristoteles rationella verklighetsuppfattning och kunskapssyn främjade en attityd att världen stod öppen för människans utforskande sinne och att lycka var möjlig för människan på jorden. Samtidigt var förnuftet individuellt och det fanns flera vägar till lycka. Därför främjade Aristoteles idéer vetenskap och individualism.”[…]

”Thomas av Aquino ville låta förnuftet vara en källa till kunskap vid sidan av tron. Det var till priset av en ständig motsägelse, men dörren hade öppnats för vetenskap och en sekulär världsbild.”

P J Anders Linder, som lämnade chefskapet för Timbro 2000, kan inte vara obekant med de rationella och frihetliga idéer som Rand utvecklade och som fått efterföljare. 2000 utgav Timbro antologin Stat, individ & marknad — sex skolor i samtida samhällsfilosofi med Johan Norberg som redaktör. Johans eget kapitel Värdeliberalism: Neo-aristotelikerna, behandlar förutom Rand de tänkare som verkat i hennes anda, som bl.a. Leonard Peikoff, Tibor Machan, David Kelley, Tara Smith, Douglas Rasmussen och Douglas Den Uyl. Deras sekulära, aristoteliska och frihetliga idéer står i motsatsställning till såväl jakobinerna som konservatismen, och utgör det spännande stoffet för framtida idéutveckling. Religionen har ingen plats där. De katolska thomisterna hör till det förflutna.

Friedrich Hayek är en tänkare som betecknade sig själv och av många brukar betecknas som (klassiskt) liberal. Det stämmer till viss del. Men hans idéer tangerade också konservatismen, och jag hade nyligen en bloggpost med länkar till kritisk Hayekdiskussion. Utöver det vill jag även lägga till Larry Sechrests lysande Hayekkritik i denna essä. Hayek bör snarare betecknas som liberalkonservativ, och är populär bland flera konservativa, varför denna kritiska granskning av honom är högst relevant för den pågående debatten om konservatismen.

Timothy Sandefur om hur liberalism respektive konservatism ska definieras här och här, och mer om varför (klassisk) liberalism och konservatism inte kan förenas här. En serie mer djupgående artiklar i en debatt om konservatism och liberalism här. Rekommenderas starkt!

Kristendomens olycka

Jag har just läst klart vännen Johan Norbergs lysande bok Den eviga matchen om lyckan — Ett idéhistoriskt referat. Kapitel om nutida forskning om lyckan varvas med kapitel som beskriver synen på lyckan genom historien. Ett kul grepp som gör läsningen omväxlande och intressant. Johan och jag har gemensam politisk och filosofisk inriktning och även jag har läst om motsättningar mellan Platons och Aristoteles idéer under antiken, och hur Aristoteles kommer i skymundan under den tidiga kristendomen, för att senare hållas vid liv i den muslimska världen, och därefter återföras till Europa av Thomas av Aquino på 1200-talet, och därmed bereda vägen för renässansen och upplysningen. Men boken ger ändå intressanta infallsvinklar och genomgången av den moderna lyckoforskningen är imponerande och inspirerande.

Aristoteles rationella verklighetsuppfattning och kunskapssyn främjade en attityd att världen stod öppen för människans utforskande sinne och att lycka var möjlig för människan på jorden. Samtidigt var förnuftet individuellt och det fanns flera vägar till lycka. Därför främjade Aristoteles idéer vetenskap och individualism.

Johan refererar bl.a. till Charles Freemans bok The Closing of The Western Mind: The Rise of Faith and The Fall of Reason, som beskriver hur kristendomens framväxt underminerade den antika världens större respekt för förnuft och vetenskap. Johan skriver om hur den kristne tänkaren Augustinus, påverkad av Paulus, framställer idéer om lycka vilka blir centrala för kristendomen. Augustinus orealistiska och ensidiga syn på lycka, blir en lycka som endast kan upplevas passionerat i Paradiset. Den är omöjlig i jordelivet, där människans liv tvärtom är en process av rening genom lidande. Att sträva efter egen lycka är ont. Så stakas vägen ut för den lidandekult och de kyrkliga övergrepp som har satt sin prägel på kristendomens historia ända fram till idag.

En samtida med Augustinus var filosofen och matematikern Hypatia i Alexandria. Hon mördades av en kristen mobb 415, vilket Johan också tar upp i samband med att de kristna, när de väl fått makten i Romarriket, började sin klappjakt på tänkare och forskare, varav en del flydde till Persien. Det intressanta är att det har gjorts en film av den spanske regissören Alejandro Amenábar (som regisserade The Others), Agora, som handlar om Hypatia och förstörelsen av biblioteket i Alexandria. Filmen har premiär i Sverige den 26/2.

Det finns endast fragment av texter om Hypatia, och förstörelsen av biblioteket är omtvistat bland historiker i fråga om det var ett av flera bibliotek som förstördes, och där ett förstördes tidigare. Men oavsett detta och att jag inte sett filmen än, och inte kan bedöma om den är bra gjord, så har en intressant debatt redan börjat. Katolska kyrkan har reagerat negativt och tycker att filmen ”främjar hat mot kristna och klichéer om den katolska kyrkan”. Tja, katolska kyrkan har gjort sitt bästa för att bete sig svinaktigt under årens lopp, så klichéer har knappast skuld till dess skamfilade rykte.

Amenábar sa vid inspelningen att hade inte biblioteksförstöringen och förföljelsen av vetenskapsmän skett, hade människan redan varit på Mars vid det här laget. Den sista astronomiska observationen i antikens Europa skedde i Grekland 475. Det skulle sedan dröja ett millennium tills astronomin åter fick en central plats i Europa. Då Hypatia även var astronom har filmen en extra intessant och tragisk symbolik i vetenskapens fall och vidskepelsens uppgång som skedde just vid denna tid.

Det skulle alltså dröja 800 år innan Aristoteles åter fick betydelse i Europa (om man undantar muslimska Spanien) genom Thomas av Aquino. Thomas ville låta förnuftet vara en källa till kunskap vid sidan av tron. Det var till priset av en ständig motsägelse, men dörren hade öppnats för vetenskap och en sekulär världsbild. Det skulle leda till renässansen och upplysningen, där i likhet med de delar av Kalifatet där Aristoteles hade inflytande under medeltiden, fri forskning och vetenskapliga landvinningar blev resultatet.

Många konservativa brukar vårdslöst tala om sin respekt för traditioner med fraser som ”Aten, Rom och Jerusalem”. Att konservativa inte sällan hanterar historien på detta sätt, och inte förmår dra korrekta slutsatser utifrån skiftande idéer, är kanske inte förvånande med tanke på de bristfälliga intellektuella redskap och den villrådighet som vanligtvis utmärker konservatismen, men det är förbluffande att många konservativa (som i regel är kristna) inte kan se hur tydlig motsättningen är mellan den unga, framväxande kristendomen och de aristoteliska idéer som betydde så mycket för antikens blomstring (även om Platon också hade inflytande), och vad det innebar för Europa efter 400-talet.

Som jag tagit upp tidigare, levererade Christopher Hitchens en välformulerad kritik av det kristna kärleksbegreppet:

”Call me old-fashioned if you will, the idea of mandatory, compulsory love has always struck me as a rather sickly one, or even a sinister one, especially when it originates as an injunction from a godhead of whom we are also supposed to be afraid. To be ordered to love someone of whom you have to be in dread is a form of sadomasochism. It’s the essence of Orwell’s Big Brother god. It’s not enough to obey, you have to love the obeisance as well. It’s the seedbed of the totalitarian. Love cannot be exacted.”

”We are satisfied that there can be but little liberty on earth while men worship a tyrant in heaven.” — Robert Ingersoll

”The Christian God is a being of terrific character — cruel, vindictive, capricious and unjust.” — Thomas Jefferson

(Min trilogi om USA och religionen tar också upp konflikten mellan kristendom och frihet)

Hemsida för filmen Agora.

Intressant Hayekdebatt

Timothy Sandefur startadeCato Unbound en intressant debatt om Friedrich Hayek som varade under december månad. På länken kan man följa den, och efter den avslutats hade Sandefur en sista kommentar på sin blogg.

Sandefur kritiserar Hayeks syn på social evolution och hans idéer om ”spontan ordning”, då de saknar normativa principer för att skilja denna ordning från den av Hayek ogillade ”konstruktivistiska rationalismen”. Då Hayeks idéer tangerar konservatismen har det även intresse för en vidare diskussion.

Jag har tidigare länkat till kritik av Hayek utifrån objektivistisk utgångspunkt; från Edward Younkins här.

Uppdatering: Läs även Larry Sechrests lysande Hayekkritik i denna essä.

Religion undergräver friheten

Idag har Per Gudmundson en ledare i Svenska Dagbladet där han behandlar (KD) och tyvärr, visserligen inte okritiskt, tycks se möjligheter med Roland Poirier Martinssons idéer om konservatism som förutsättning för ett liberalt samhälle:

”Ledarsidans kolumnist Roland Poirier Martinsson har här och annorstädes under det senaste året initierat en debatt om hur konservatismen i själva verket kan ses som en förutsättning för, och inte ett hot mot, liberalt liv. Lite olyckligt pekade han samtidigt ut landets främste liberale idédebattör, Johan Norberg, som sin huvudmotståndare, när samtalet snarast borde vara grund för en allians mellan liberaler och konservativa.

Tesen går i enkelhet ut på att ett starkt och värderingsstyrt civilsamhälle skapar lägre behov av lagstiftning, som annars griper in i folks privatliv. Om de utlevande liberalerna alltså bara kan fördra de konservativas ständiga moraliserande torde, enligt detta synsätt, konservativa och liberala ha ett gemensamt intresse av att hålla statsmakten kort. Fasta normer blir utgångspunkten för ett liv under eget ansvar. Tolerant konservatism.”

Jovars, den debatt som Roland PM initierade ledde till att han fick stå med byxorna nere i sin uppvisning av okunnighet, historielöshet och billig populism, vilket jag har tagit upp tidigare här och här.

Och att utmåla Johan Norberg och nyliberalismen som huvudmotståndare var inte bara ”lite olyckligt”, utan jävligt korkat, vilket då inte förvånar i RPMs fall. Att Timbro har denne ytlige och förvirrade populist som chef för sitt medieinstitut, och att SvD har honom som kolumnist, sänker trovärdigheten för dem.

Mer om RPM och konservatism vs. liberalism här.

Om den knäppa kyrka som RPM tillhör, kan man även läsa mer om här.

Konservativa myter om religion och frihet

Så är Roland Poirier Martinsson i farten igen med ännu en förvirrad artikel. Via Johan Norberg kan man läsa om de tidigare här och här. I dagens Svenska Dagbladet har Poirier Martinsson en kolumn, där han utifrån en amerikansk studie försöker leda i bevis att konservativa är lyckligare än liberaler, och att ”grupper som tydligast förespråkar en liten stat och låga skatter är värdekonservativa och ofta religiösa”.

RPM vet säkert att ”liberal” i USA betyder något annat än vad det gör på flertalet ställen i världen, nämligen ”vänster”, eller ”socialdemokrat” eller ”socialliberal”. Att låtsas som att det inte finns ett annat begrepp för den mer genuina liberalismen (individuell frihet, marknadsekonomi och en begränsad stat) i USA, som exempelvis termerna ”libertarianism” och ”classical liberalism” (det senare i akademiska sammanhang, ej partipolitiska), och att det inom dessa riktningar finns en intensiv idédebatt om frihet och (vanligtvis ickereligiösa) värden (något PM också vet, och som han dessutom kan se i Timbros egen bokutgivning), är ohederligt.

Det blir ju i sammanhanget också lustigt att PM just väljer USA, där många konservativa, åtminstone tidigare, var starkt präglade av den klassiskt liberala tradition som USA haft. Det är dessa traditioner från upplysningen och den riktiga liberalismen som påverkade så många som kallades konservativa i frihetlig riktning, exempelvis Ronald Reagan och Barry Goldwater, där bägge, och mer konsekvent i det avseendet den sistnämnde, egentligen såg sig som klassiska liberaler.

Det vore intressant om PM istället lyfte fram konservativa från Europas och Latinamerikas historia. Då hade det framgått att konservatism och religiös iver vanligtvis inte alls varit/är särskilt frihetligt, varken i ekonomiskt eller socialt hänseende. Och i USA:s historia har religiös iver också varit förknippad med ökade statliga kontroller och regleringar, även om det naturligtvis funnits djupt religiösa som också varit väldigt frihetliga. George W Bush var en starkt religiöst motiverad politiker, och han var inte direkt en förvaltare av den mer frihetliga Goldwater-Reagantraditionen inom republikanerna.

För den som vill sätta sig in i förhållandena rekommenderas min trilogi om USA och religionen, ”God bless America?”

Bland andra liberala bloggare förutom Johan som har reagerat på PM:s kolumn finns Fredrik Segerfeldt, Sophia Blomqvist och Rickard Wendel.