Tag Archives: EU:s konstitution

Holländska VVD kritiskt mot europeisk superstat

I valet i Nederländerna nyligen blev det formellt liberala partiet VVD (Volkspartij voor Vrijheid en Democratie) störst, och för första gången på ca hundra år får nu troligen landet en premiärminister från ett liberalt parti. Ledaren Mark Rutte får i uppgift att bilda regering, vilket inte blir en lätt uppgift. Geert Wilders populistiska Frihetsparti PVV gick starkt fram och blev tredje största parti. Näst största parti blev socialdemokratiska PvdA. Kristdemokraterna (CDA), som ofta har varit regeringsbildare under efterkrigstiden, hamnade på fjärde plats.

VVD, som grundades 1948 utifrån olika liberala partier och grupperingar, har varit det mest marknadsliberala partiet i Nederländerna och har ofta  starkt värnat individens frihet. Dock har partiets väg varit vinglig och på vissa punkter avvikit från klassisk liberalism, som exempelvis stöd för välfärdsstaten och i nutid tilltro till statlig styrning från EU. Men nu kan en annan väg skönjas med den nye partiledaren Rutte. Open Europes blogg skriver om att VVD på sin hemsida inte vill ha någon europeisk superstat och kritiserar Lissabonfördraget, som innebär en expansion av statlig makt med ytterligare godtycke.

”The VVD doesn’t want a ”European superstate”. We want a Europe that functions. Therefore, we don’t need a Constitution, but an EU which limits itself to its core tasks and offers solutions for the 21st century. The solutions of the former century were about agriculture and regional subsidies. In this century it is about climate and energy, asylum and migration flows and fighting terrorism. Therefore we need to go back to what we have: the current Treaties (the Treaty of Nice).”

Partiet vill även kraftigt reducera Nederländernas bidrag till EU, och Rutte förklarade vid ett tillfälle:

”Europe is not a kind of idealistic project. I’m not awake every morning with 27 stars and a European flag over my head  head. For me, Europe is a pragmatic project that gives us many benefits and should remain so.”

Denna nya inriktning är lovande. Det är en betydligt nyktrare inställning än den partiet hade innan och den som exempelvis de svenska borgerliga allianspartierna företräder.

Annonser

Den europeiska övervakningsstaten

För ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om hur EU smygande bygger upp en säkerhetsbyråkrati, med hänvisning till Hax:s genomgång samt Bruno Waterfield, Daily Telegraphs Brysselkorrespondent. Waterfield:

”Forget the eurocrat. It is the securocrat, a hybrid national-European Union breed of official, you should be really worried about.”

Nu kan man via Hax läsa om en rapport från den brittiska tankesmedjan Open Europe om hur det nya Lissabonfördraget kommer att påskynda utvecklandet av övervakningsstaten och säkerhetsbyråkratin.

The Daily Telegraph skriver:

”Open Europe, which opposes greater European integration, said that the ratification of the controversial treaty will see powers over home affairs and justice policy “almost totally shifted to the EU level”.

That will allow the creation of new EU-wide systems to monitor citizens’ private lives and movements, the think-tank said.”(…)

”Stephen Booth, the Open Europe analyst who wrote the report, said: “We are fast approaching a situation where the EU will have the full coercive machinery of a state but without the proper democratic controls or robust checks on power that citizens should expect.”

“How can citizens expect their fundamental rights to liberty and independence from the state to be protected by unaccountable institutions which have a vested interest in creating more laws?””

Men naturligtvis har inte vår regering sådana farhågor. Den har ju aktivt bidragit till denna utveckling.

Åtalshot mot Wallström

I dagens Expressen har den irländska politikern Patricia McKenna en artikel där hon hotar att ställa EU-kommissionären Margot Wallström inför domstol. Wallström tänker teckna ett avtal med PR-firman Edelman på 1,6 miljoner euro för att sälja ”Europa” åt irländarna inför den nya folkomröstningen om det etatistiska Lissabonfördraget som planeras i höst (efter att ha röstats ner förra året). Dvs pengarna ska gå till propaganda för Lissabonfördraget (ni vet det som tidigare kallades konstitution och som röstades ner i folkomröstningar även i Frankrike och Nederländerna).

McKenna skriver: 

”1995 slog Irlands högsta domstol fast i ett mål som jag initierade – McKenna- domen – att det är olagligt att använda offentliga pengar till att påverka en folkomröstning.”

Det är för jävligt att man för det första inte respekterar utslagen i folkomröstningarna i tre länder, och hela tiden försöker driva igenom fanskapet till varje pris, trots att man själva satte som villkor att alla länder måste godkänna fördraget, annars faller det, och för det andra att man dessutom pumpar in mängder av skattepengar för att påverka opinionen åt ett håll.

Men jag är egentligen inte förvånad. EU-byråkraternas arroganta fräckhet fortsätter.

Endast en borgerlig röstade nej

Efter att ha konstaterat det bistra i att riksdagen inte tog grundlagen på allvar utan röstade ja till Lissabonfördraget, kan jag nu även notera det bistra i att endast en borgerlig riksdagsledamotSven Bergström (c), röstade nej. I DN kan man läsa att trycket från partiledningarna var stort. Men varför vågade bara Bergström och ingen av de andra som skrev kritiskt i GP för några dar sedan, rösta nej? En av artikelförfattarna, Ann-Marie Pålsson (m), säger till DN att det inte är högt i tak när det gäller att gå sin egen väg inom riksdagsgruppen. Men vad hade du att förlora?

Till skillnad från FRA-lagen har den borgerliga opinionen mot Lissabonfördraget varit svag. Det avsomnade Medborgare för folkomröstning hade kunnat vara en kraft att räkna med, som jag gärna hade ställt upp för, precis som jag gjorde för Medborgare mot EMU inför folkomröstningen om EMU. Men det saknades kapital och engagemang från andra. Och det är inte bara inom den organisationen och bland många enskilda nyliberaler som kritiken mot Lissabonfördraget och EU:s väg mot en superstat finns. Den har funnits även inom ungdoms- och studentförbund. Var var ni?

Efter Irlands nej till Lissabonfördraget, och fler länder står på tur att ta ställning, finns dock en chans att det kan sättas käppar i hjulen på processen.

Först godis till Irland, sedan piskan

Efter det efterlängtade nejet till Lissabonfördraget i den irländska folkomröstningen haglar den arroganta oförståelsen bland anhängare till fördraget för varför irländarna inte röstade ja.

I en ledare i Expressen igår skrev Eric Erfors att nu måste EU sluta fjäska för Irland. Han tycker det är otacksamt att Irland som har tagit emot så mycket bidrag från EU röstat nej till Lissabonfördraget. De fåniga invändningarna mot nejsidans olika affischer och kampanjer som Erfors hakar upp sig på, kan vi lämna därhän. Nejsidan är, liksom i alla andra länder, en brokig skara och innefattar även dumma och ogenomtänkta slogans och idéer. Men Erfors borde väl fatta att det inte är Lissabon som stad kampanjen riktade sig mot.

Erfors har en avslöjande syn på ekonomisk utveckling och vad EU ska syssla med, ”liberal” ledarskribent som han är. Han påstår att Irland starkt gynnats av det stora biståndet från EU sedan landet gick med, och nämner att landet idag mycket riktigt är en ekonomisk succé. Men Irland har ju haft stort bistånd sedan 70-talet, men det var inte förrän åren runt 1990 som det började hända saker. Det var nämligen då som landet lämnade sitt protektionistiska och statsinterventionistiska arv, och började de marknadsliberala reformer med bl.a. stora skattesänkningar som ledde till begreppet ”den keltiska tigern”.

Erfors nämner inte detta, utan talar enbart om biståndet. Tror han i sin enfald att det är det som är den starka faktorn bakom ekonomisk utveckling? Och är det det som han tycker att EU borde ägna sig åt? Alla misslyckade biståndsprojekt i tredje världen och de empiriska beläggen för att det är frihandel och marknadsekonomi som leder fattiga länder till välstånd, kan väl inte ha gått Erfors förbi? Eller är Erfors socialist?

Man behöver inte vara starkt EU-fientlig som jag för att tycka att EU:s medborgare inte måste köpa allt bara för att enigheten kräver det. Hade det varit folkomröstning om jordbrukspolitiken och Irland röstat nej, hade Erfors skrivit likadant då också? Ska man muta länder med godis, för att sedan, när de inte gör allt som man säger, ta fram piskan?

Samma brist på nationalekonomisk insikt visar även Ulf Bernitz,  professor i Europarätt vid Stockholms universitet, i en intervju i lördagens Svenska Dagbladet.

”-Det här var trist. Det finns ju få länder i EU, om ens något, som har haft så stor fördel av EU som Irland. Det var ett ganska fattigt land för inte så länge sedan, som har utvecklats helt kolossalt tack vare EU-medlemskapet. Därför är det nästan lite ironiskt att Irland nu går och röstar nej.”

Ja, det är trist med en professor i Europarätt som inte fattar mer av ekonomiska realiteter och saknar en mer utvecklad rättskänsla.

Och när vi pratar ekonomi kan jag bara påminna igen om att EFTA är överlägset EU.

EU har självt ställt villkoret att samtliga länder måste ratificera fördraget för att det ska träda i kraft. När då något eller några länder inte vill, kan man ju inte plötsligt ändra spelreglerna och slå på de som hade rätten att säga sin mening och råkade säga nej.

Som Mattias Svensson skrivit på sin blogg, är även riksdagens röstning om Lissabonfördraget en allvarlig fråga, i likhet med förslaget om FRA-övervakning. Och fortfarande har inga liberala EU-federalister lyckats svara på Mattias utmaning om EU-fördrag och överstatlighet.

Tack Irland!

Så har då Irland röstat nej till Lissabonfördraget, tidigare kallat EU-konstitution. Det blev irländsk öl ikväll. Marschen mot den europeiska superstaten bromsas något, men naturligtvis kommer EU-eliten vilja driva igenom fanskapet i en eller annan form likt förbannat. Processerna inom EU är som vi vet ofta ljusskygga företelseer. Men det blir förhoppningsvis en fördröjning nu och ökad debatt om fördraget och EU generellt.

När Irland skulle rösta om Nicefördraget första gången blev det nej. Sedan anordnade man en ny folkomröstning året därpå, då det blev ett ja. I Danmark var det på samma sätt när man skulle folkomrösta om Maastrichtfördraget. I Frankrike och Nederländerna röstade man nej till det första förslaget till EU-konstitution. Lissabonfördraget är till 96% detsamma. Rösta som EU vill är budskapet. Dessutom öser EU in skattepengar i dessa ja-kampanjer i olika länder, liksom i diverse projekt som ska öka ”förståelsen” för EU.

 

EU:s tysta maktkamp

Flera av de svenska dagstidningarna saknar vettiga och kompetenta EU-korrespondenter. Det gäller inte minst de stora som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan. Rapporteringen är djupt bristfällig och alltför EU-vänlig.

I Storbritannien finns dock betydligt mer intressanta och angelägna rapporteringar om utvecklingen mot en europeisk superstat och politikerklassens fula spel.

Bruno Waterfield är Brysselkorrespondent för konservativa Daily Telegraph. Han beskriver i denna bloggpost den hemliga maktkampen inom EU. Hans tidning är starkt EU-kritisk och motståndare till Lissabonfördraget, tidigare EU:s konstitution. Waterfield skriver:

”There are no manifestoes in this undemocratic dance. There are no alternatives on offer (for us).”

Brittiska marknadsliberala The Bruges Group har en mängd kritiska artiklar om EU på sin hemsida.

I Sverige borde Henrik Alexandersson anställas som EU-korrespondent för någon tidning. Delvis bosatt i Bryssel, skriver han kontinuerligt på sin liberala blogg om många oroväckande saker angående EU.